Den invandrade arbetskamraten

Lars-Erik Ryd lyfte nyligen i en kommentar fram följande roliga liknelse från den gamla Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen:

Jag läste in mig på de tidigare försöken förut, hela första tråden på flashback, svaromålen här. [Se Contents.] I den första tråden kom en liknelse upp om att du var en “digital invandrare” vilken jag kan tycka stämmer något.

Det är verkligen en bra liknelse, jag känner i högsta grad igen mig i den.

Samtidigt måste jag säga att en process av åtminstone i någon mening fungerande assimilation nu pågått i ganska många år. Men vissa element i sin egen ursprungskultur vill man ju också gärna behålla i sitt nya digitala hemland.

Ryd bidrog också med en egen och lika rolig liknelse om just Flashback:

När man nu börjar skriva på flashback, så kan detta liknas lite vid att man tar en anställning vid den lokala industrin. Första tiden undrar alla lite vilken kuf man fått till arbetskamrat, efter tre månader börjar folk fika med en vid arbetsbordet, efter ett år kan man ta sig lite större friheter och man kan komma undan med att inte alltid göra det man ska. Dvs, man kan gå ifrån jobbet lite mer, utan att direkt få en varning.

Så är det säkert för de flesta nya medlemmar. Kloakrensaren tror dock att hans erfarenhet hittills pekar på att situationen inte riktigt kommer utvecklas på samma sätt för honom. Han har en annan historia att berätta.

Kloakrensaren försökte uttrycka uppskattning av kamraterna på det nya jobbet, ja tydligt förklara att det var på grund av den uppskattningen, på grund av att han trodde på dem och den produkt de tillverkade, som han var där. Men som kloakrensare var han dock där för att rensa, vilket oundvikligen innebar att han var tvungen att uttala en del kritiska åsikter om arbetsplatsen. En nyanställd, för att inte tala om en invandrare, börjar ju normalt inte sitt nya jobb med kritik mot grundläggande missförhållanden.

Det första han gjorde var att påpeka att den värdefulla produkt industrin tillverkade skulle sälja mycket bättre om de kloakartade fabrikslokalerna storstädades och produktens paketering och marknadsföring inte längre formades i så hög grad av denna dåliga arbetsmiljö. På grund av detta, hävdade Kloakrensaren, sålde denna lokala industris produkt bara lokalt, på en onödigt liten marknad – trots att produkten i sig var bättre än konkurrenternas mer väldistribuerade och välexponerade.

Men arbetskamraterna och ledningen ville inte lyssna på det örat. Trots att företaget var känt för sina öppna och kreativa diskussioner, för hur alla anställda fick vara med och bidra med sina synpunkter, hur fria de var från hämmande regler och förtryckande, irrationell auktoritet och hierarki. Kloakrensaren var själv intresserad av företaget av dessa skäl – utan tvekan fanns det många missförhållanden på andra håll i branschen. Men nu visade det sig plötsligt att de i verkligheten inte orkade höra obehagliga sanningar om den egna arbetsmiljön och den egna marknadsföringen.

Då hjälpte det inte att den nyanställde invandraren upprepade att hans förslag var för fabrikens bästa. Alla reagerade inte negativt och betedde sig inte illa. Men flera började ösa just den smuts han kommit dit för att ta bort över honom själv, och försökte trycka ned honom med vilt irrationella och odisciplinerade argument. Avdelningschefen ingrep nästan omedelbart och bestämde att Kloakrensaren inte fick beröra frågan om fabrikens orenligheter. Denna fråga var ovidkommande för de arbetsuppgifter som utfördes på Kloakrensarens avdelning, förklarades det. Kloakrensaren fick endast yttra dessa obekväma åsikter inför en begränsad grupp på en annan avdelning. I den gruppen fanns visserligen insiktsfulla och sympatiska personer som förstod Kloakrensaren, men gruppen var så liten att inte mycket kunde åstadkommas där.

Kloakrensaren höll givetvis inte med arbetskamraterna och chefen, och naturligtvis var han inte nöjd med åtgärderna mot honom. För att inte ställa till med för mycket bråk när han just anställts, och dessutom var invandrare, accepterade han avdelningschefens beslut. Men eftersom han ju inte bara ville jobba med just det han kunde och var bra på, utan också nå resultat, försökte han sig i detta läge i stället på att, på sin vanliga avdelning, framföra synpunkter på branschen som helhet. Denna avdelning ägnade sig nämligen just åt sådan övergripande bransch- och marknadsanalys.

Det fanns i branschen många som tillverkade produkter som var mycket lika Kloakrensarens fabriks, och just dessa hade intressant nog samma miljöproblem. Detta gav hela denna del av branschen ett dåligt rykte. När arbetskamraterna alltså inte tålde att Kloakrensaren påpekade den egna fabrikens kloakmässighet och de konsekvenser den fick, övergick han till att försöka diskutera kloakmässigheten i hela denna del av branschen. Varför gick det inte bättre för denna del? Varför sålde den inte mer, när den egentligen hade överlägsna produkter? Varför avvisades dess tillverkare även av kunder som egentligen borde efterfråga just deras produkter? På grund av smutsen naturligtvis.

Men knappt hade Kloakrensaren satt igång med denna nya uppgift, förrän arbetskamraterna ännu en gång, med några undantag, började ösa smutsen över honom och få irrationella utbrott. Till och med detta var för mycket för dessa som i fikarummet alltid talade stora ord om hur toleranta och de var, om hur bara de bästa idéerna överlevde bland dem eftersom orättvisa maktmedel inte ens kunde användas på deras företag!

De kände sig tydligen hotade av Kloakrensaren. De vågade inte ta debatten ens om branschens problem som helhet. Avdelningschefen bestämde än en gång att vad Kloakrensaren sa var ovidkommande och inte fick tas upp. Han inskränkte Kloakrensarens yttrandefrihet på avdelningen, precis på det sätt man på företaget alltid anklagade de största konkurrenterna för att göra.

Detta är Kloakrensarens histora, så här långt. Det är väl därför högst osäkert i vilken utsträckning han kommer bli accepterad som arbetskamrat, kommer slippa varningar, och kommer få större frihet med tiden. Men han har nu i alla fall gjort sin plikt, gjort vad han kunnat, och tagit upp problemet med den begränsade grupp på en annan avdelning som han hänvisats till med sina klagomål. Han har också vänt sig till den högsta ledningen för att överklaga avdelningschefens andra beslut, beslutet att inte ens miljöproblemen i branschen i övrigt fick diskuteras i den avdelning som borde ägna sig åt detta.

Kloakrensaren tror att de problem han stött på i mycket har att göra med hans invandrarbakgrund. Han tycker rentav att arbetskamraterna och chefen är främlingsfientliga, nästan litet rasistiska. Med undantag för den lilla gruppen på den andra avdelningen respekterar de inte alls honom och den kultur han kommer från. Han betraktas bara som en kuf. Men Kloakrensaren börjar mer och mer tro att det är just det faktum att han kommer från en annan kultur som låter honom tydligt se problemen i den existerande företagskulturen. Det finns saker de skulle kunna lära.

Anledningen till att Kloakrensaren sökte sig till just detta företag var alltså att han hört så mycket om dess verkliga frihet, dess klimat av uppriktighet – allt detta som var så skilt från den tröstlösa idéfattigdom, ängsliga konformism och kvävande inskränkthet som rådde på hans tidigare arbetsplats. Man kunde jämföra med det steg Kloakrensaren tog när han utvandrade från den dogmatiska stelhet och slutenhet som rådde i hans hemland. Där drabbades vissa rentav av förföljelse  – de smutskastades, marginaliserades och tystades, ja det kunde gå längre än så.

Men lika litet som friheten visade sig vara hela sanningen om Kloakrensarens nya hemland, var dessa missförhållanden hela sanningen om hans gamla. För honom ägde det också ett värdefullt kulturellt arv. Det förvaltades dåligt, men det fanns där. Kloakrensaren ville gärna assimileras i sitt nya hemland, både på grund av dess distinkta värden, som var orsaken till att han själv sökt sig dit, men också för att det ju var nödvändigt för att han skulle kunna leva och fungera tillsammanas med sina nya landsmän att de delade en gemensam kultur. Men det var hela tiden viktigt för Kloakrensaren att också ta med sig och bevara något av det bästa i den egna kulturen i det nya landet, på ett sätt som passade där.

Han hade rentav hoppats att hans nya landsmän skulle tycka att det han tillförde var berikande. Även på hans nya jobb vid den lokala industrin.

1 Response to “Den invandrade arbetskamraten”


  1. 1 lessflawless November 15, 2013 at 1:56 pm

    Mycket av det jag syftade på med min kommentar togs upp här, den invandrade nyanställda dissidenten som stöter på en gammal företagskultur med dess oskrivna regler. Nåväl. Det var ett riktigt roligt inlägg. Hursomhelst, har du några ideér om hur en medborgarjournalistik skulle kunna startas? Jag tror att det skulle vara det bästa konceptet. En journalist har alltid handikappet att han eller hon inte är, eller kommer att vara, expert på sitt nuvarande ämnesområde, jämfört med en medborgare som kanske inte kan alls så mycket, men däremot är expert inom just sitt område. Samtidigt kan medborgarens journalistiska gärning kanske lätt att underkännas av “eliten” då denna är “okänd skribent”. Folk i gemen är dessutom obehagligt oinsatta i nyhetsrapporteringen, kritisk granskning förekommer knappt, om ens alls. Ifall jag försöker ge mina medmänniskor en nyanserad eller djupare bild av nyheterna, ser jag ofta hur deras ögon blir mörka och hur jag får en osynlig fördomsstämpel i pannan. Ska jag överdriva lite, så skulle jag kunna säga som så, att även om jag hänvisar till Gud, så är han förmodligen rasist. Och är han inte det, så har han i vilket fall som helst fel. Ska jag ta och nämna något mer, så tycker jag språkbruket är under all kritik från såväl vänstermedia som högermedia. Minst lika goda kålsupare bägge två. Nehepp, ska ta och dricka lite kaffe och se om jag kan återkomma med ett inlägg.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi