Falsk och äkta gnosis
Norma, 1984
Baksida:
Det är i den västliga världen – och särskilt i teologiska kretsar – en utbredd uppfattning att gnosis är en form av andlig förvillelse. Tage Lindbom vill med denna skrift påvisa att det finns en äkta gnosis, en mänsklig kunskap om den eviga Sanningen, sacra scientia, att denna universella kunskap vunnit sitt inträde i Västerlandet främst genom Platon, att vi möter denna gnosis i evangelierna, hos apostlarna och kyrkofäderna.
Det är denna äkta gnosis, som kommit att förblandas med de gnosticistiska sektbildningarnas falska förkunnelse under kristenhetens första århundrade. Att hålla dessa isär, den äkta gnosis och den falska gnosticismen, är bokens främsta uppgift. Men författaren vill också följa den äkta gnosis framför allt i kristendomen, påvisa dess andliga rikedomar och livgivande krafter.
Och till slut: är inte gnosis en andlig kraft, som just vår tid behöver? Detta blir bokens slutackord: “förnyelse kommer först när Andens närvaro är erkänd och upplevd, när hjärtat är stilla och ljuset tänds i vårt inre”.
Olle Bengtsson 
“Gnosticism” skriver jag alltid inom citationstecken – denna cirkulära, förenklade akademiska konstruktion i inte minst Hans Jonas efterföljd får “hinduism” att verka enhetligt. I så fall är gnostiska inslag eller rentav gnostiska rörelser mer väsentliga termer. (Därmed inte sagt att man skulle kunna tänkas skilja mellan äkta och falsk gnosis.)
Den gamla kyrkliga konstruktionen är förenklad; Lindboms bok gör en elementär distinktion i förhållande till den. Jag anar att ett “inte” saknas i din avslutande parentes: “Därmed inte sagt att man inte skulle kunna tänkas…”? I den akademiska diskussionen har Michael Allen Williams’ Rethinking Gnosticism varit inflytelserik. Har du tittat på den? En del finns naturligtvis också att tillägga om Voegelins användning av termen.
Det är riktigt – ett “inte” saknades. Har läst hela Rethinking Gnosticism. Har du möjligtvis läst Karen L. Kings What is Gnosticism? Om inte så kan jag verkligen rekommendera den.
Jag har den men har inte läst den med större grundlighet. Det beror på att jag känner att jag vill förhålla mig lite avvaktande inför henne som forskare. Känslan förstärktes i hög grad av “Gospel of Jesus’ Wife”-debatten förra året. Av dessa skäl valde jag att inte nämna henne och höll mig i stället till Williams, trots att hans bok är äldre.
Ok, det känner jag inte till. Läste verket i fråga runt 2007 och det gjorde avtryck som substantiell kunskapskälla om huvudämnet, samt hur man på ett förtjänstfullt sätt kan tänka reduktionistiskt kring synkretism och både diakront och synkront om religionshistoriska utvecklingsprocesser.
Jag intresserade mig litet för gnosticism för ett några år sedan, och fick då intrycket att både Williams och King anses som litet kontroversiella. Man bör i detta sammanhang nog också nämna två verk som verkar vara mer i huvudfåran:
Jonas bok, som tidigare var ett standardverk, är nog klart föråldrad, på grund av framstegen i utforskandet av Nag Hammadi-fynden.
Ja, Rudolph är utan tvekan ett centralt verk på detta område. Men det är från 1977 och även det (d.v.s. inte bara Jonas) behöver, tror jag, kompletteras och modifieras i vissa avseenden. Därför försvarar jag åtminstone Wiliams’ allmänna ansats. Jag förstår att han är något kontroversiell, framför allt naturligtvis i det kyrkliga läger som vill kvarhålla den gamla och alltför enkla dikotomin och framför allt vill försvara den ortodoxt-dogmatiska kristna positionen. Hos dem blir gränsen mellan teologisk och historisk eller religionsvetenskaplig bedömning naturligtvis ofta oklar, och även Lindbom kontroversiell (t.o.m. Voegelin blir här det). Mitt eget filosofiska perspektiv i hithörande frågor framkommer, tror jag, i några av mina inlägg med historiska anteckningar i kategorierna Idealism och Personalism. Pearson är jag inte förtrogen med.