Samtiden fortsätter sin artikelserie om konservatismen med ett bidrag av den lovande germanisten, poeten och kulturskribenten Simon O. Pettersson i Uppsala, med rubriken Behovet av konservatism:
“Det behövs ett tänkande som utgår från människan själv. Som i den fundamentala insikten om människans ofullkomlighet, som inom kristendomen uttrycks genom syndafallet, misstror ideologiernas totalitära anspråk och utopistiska förändringsvilja. Som hävdar rätten till en egen kultur, men som balanserar denna tro på det partikulära med en klar insikt om, att det bakom de konkreta traditioner och bruk som man önskar bevara finns något universellt, något transcendent.
Drömmen om ett socialistisk himmelrike på jorden är krossad. Ingen tror längre att något sådant är möjligt. Ingen sörjer DDR:s eller Sovjets undergång. Framförallt har drömmen krossats praktiskt och spåren efter de socialistiska experimenten förskräcker, men sannolikt har också några av de teoretiska argumenten däremot vunnit allmän spridning, tyvärr kanske i högre grad de liberal-rationalistiska än de traditionalistiska. Detta innebär emellertid inte att samtiden inte skulle ha plats för rousseanska, utopistiska drömmar. De har bara skiftat fokus.
Man kan här urskilja två idealtypiska idéströmningar, två typer av rousseanska ideologier som framträder särskilt tydligt i vår samtid. Den ena är det som kommit att kallas neokonservatism men som rättare borde kallas t.ex. liberal imperialism, vilken särskilt förtjänstfullt analyserats av den svenske statsvetarprofessorn i Washington, Claes G. Ryn, mest utförligt i dennes böcker The New Jacobinism (1991) och America the Virtous (2003).” Läs mer
Jan Olof Bengtsson 
En träffsäker och balanserad analys. Ett par saker vill jag dock ta fasta på.
Pettersson skriver att neokonservatismen sällan har samma extrema utformning i Sverige som i USA och hänvisar till kritiken mot interventionen i Afghanistan och Irak. Det är väl snarare så att neokonservatismen som sådan är mycket svag i Sverige; däremot florerar liberal imperialism med abstrakt universalism av mer vänstervriden art. Neokonservatismen kan inte reduceras till enbart detta drag, den förkroppsligar också allt annat som huvudfåran av 50-talsliberalismen stod för, plus ett visst uppvaknande inför välfärdsstatens misslyckande. Vänsteruniversalistisk imperialism utmärker sig inte av någon måttfullhet. Kritiken mot Irak-kriget berodde nog mest på reflexmässig anti-amerikanism och pacifistiska tendenser. Det okritiska stödet till arabhösten visar vilka radikala excesser man är beredd till.
Det andra som jag fäster mig vid är islamismen som politisk och ideologisk affektion där det religiösa innehållet ofta är tunn fernissa. Det är lätt att hålla med om det. Varför riktas terrordåden alltid mot politiska fiender och aldrig mot exempelvis bordeller, porrfilmstudior, gayklubbar, hardcore-feminister eller andra yttringar av västerländsk dekadans och hot mot islam? Sådant avslöjar obarmhärtigt bevekelsegrunderna. Men man måste komma ihåg att islam har politiska anspråk som spelar en framträdande roll, till skillnad från kristendomen och de flesta andra religioner, där politisk makt är långt mer sekundär. Därmed kan man inte så enkelt avfärda terroristerna som pseudoreligiösa politiska fanatiker.
Jag kan inte hålla med om att islamismen är en reaktion mot neokonservatismen. Den har betydligt äldre anor än så och växte sig stark innan neocons kom till makten. Att den frodas i kölvattnet av den amerikanska närvaron ändrar inte detta faktum. Dessutom hör dess framgångar det senaste decenniet inte bara ihop med antagonism mot USA, utan lika mycket med allmän villervalla och att tidigare förtryckta blivit förtryckare.