Jan Olof Bengtsson

Jag avser nu att i lätt moderniserad språkdräkt publicera Lawrence Heap Åbergs Den boströmska verldsåsigten i sina grunddrag framstäld från 1882, den bästa populära introduktionen till Boström. Det blir en lång serie inlägg för en blogg, men jag tror många av mina läsare välkomnar den möjlighet till fördjupad förståelse av den under 1800-talets andra hälft i Sverige dominerande formen av idealistisk filosofi som denna utförligare framställning erbjuder – i synnerhet som jag så ofta hänvisat till den. Eventuellt kommer jag också lägga till en del egna kommentarer.

Representanter för andra och motsatta filosofiska riktningar, och inte minst ideologiska propagandister, har naturligtvis alltid velat göra gällande att även de allmänna grunddrag som det här är fråga om, ja i några fall till och med själva de frågor Boström behandlar, är i allo föråldrade eller “övervunna”. Men det är tillräckligt att kasta en blick på övriga inlägg i min kategori Philosophy, och i synnerhet Idealism, såväl som i kategorin Spirituality, för att förstå att, och varför, det på intet sätt förhåller sig eller ens kan förhålla sig så. Endast spatiotemporal provinsialism, hopplöst ytlig uppfattning av filosofins natur, och icke-filosofiska motiv och intressen kan förklara denna hållning.

Detta innebär på intet sätt att jag accepterar allt hos Boström; det gjorde inte heller hans närmaste och mest betydande lärjungar, som alla på olika sätt reviderade hans positioner också på centrala punkter, inom alla de områden hans system omfattade. Även Heap Åberg själv gjorde detta i sina egna huvudsakliga filosofiska verk, exempelvis i förståelsen av de ändliga personligheternas inbördes förhållande. Det väsentliga här är inte varje enskild position hos Boström, utan just de allmänna grunddrag som Heap Åberg huvudsakligen fokuserar på, eller åtminstone de flesta av dem.

Det pedagogiskt viktiga i det sammanhanget är att koppla idealismen i denna konsekventa form till de större filosofiska och andliga strömningar jag här och på annat håll ägnat mig åt (såsom platonismen i vid mening och i synnerhet nyplatonismen, den traditionalistiska skolan, Vedanta) och som den ligger närmare än de flesta andra former av modern idealism gör. Det underlättar också att mobilisera de filosofer som alltsedan Boström fortsatt försvara och nyformulera den ena eller andra av de positioner vi återfinner i hans system.

Boström går i vissa avseenden ganska långt utöver den tyska idealismen och dess varianter i andra europeiska länder i sin metafysiska strikthet. Exempelvis måste han inom vad jag kallat den idealistisk-historicistiska traditionen sägas beteckna den motsatta polen till historicismen. Men som jag föreslagit på annat håll innebär det ändå inte att det väsentliga i hans “verldsåsigt” inte kan sammanvägas med historicismens sanningar på en lägre, fenomenell nivå.