Den Boströmska världsåskådningen: Filosofins begrepp

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning

Den Boströmska världsåskådningen är eller gör åtminstone anspråk på att vara en filosofisk världsåskådning. Först av allt måste vi därför söka göra oss reda för vad detta anspråk enligt Boström innebär, med andra ord vad Boström förstår med filosofi.

Filosofin är enligt Boström, liksom enligt alla andra tänkare, obestridligen en vetenskap. På det sätt, varpå Boström uppfattar vetenskapens uppgift och betydelse i allmänhet, beror i väsentlig mån hans åsikt om filosofin särskilt. Vid Boströms åsikter i förstnämnda hänseende måste vi därför ett ögonblick dröja.

De skiftande företeelserna, som möter människan inom de olika områdena av hennes erfarenhet, visar sig vara av den beskaffenhet, att de, sådana de omedelbart framträda för oss, ej är fullt begripliga. De visar sig tarva en förklaring. Människan kan vid anblicken av naturens och människolivers olika former icke nedtysta det ”varför” och det ”vad”, som tränger sig på henne. Det är vetenskapens uppgift att besvara dessa frågor eller med andra ord att förklara de i erfarenheten givna företeelserna.

Det skulle ej vara förenat med några svårigheter att medels exempel från olika vetenskapsgrenar visa, att vetenskapens uppgift måste fattas på ovan angivna sätt, men satsen torde vara så självklar, att den näppeligen tarvar vare sig något bevis eller någon närmare utredning. Ett blott och bart samlande av fakta må ha sin betydelse som ett förarbete till vetenskap, men vetenskap i egentlig mening är det icke. Även om de vetenskaper, som man vanligen kallar deskriptiva eller historiska gäller det sagda, särskilt i den mån de fortgår till en högre ståndpunkt. Vem vet icke, att även zoologin och botaniken särskilt i våra dagar börjat allvarligen på sig ställa fordran att lämna verkliga förklaringar av djur- och växtlivets särskilda företeelser? Historien är icke längre en krönika, den nöjer sig icke längre med att blott uppräkna fakta. Den vill se dessa fakta i deras inre samband sins emellan och med föregående tiders livsutveckling, den vill känna de handlande personernas karaktärer och motiv, lika väl som de krafter, som på skilda tider rört sig inom de ”djupa lederna” – den vill med ett ord förklara de historiska företeelserna.

Men lika bestämt som man måste hålla på, att varje vetenskap således även filosofin, skall, om den vill fylla sin uppgift, lämna verkliga förklaringar av företeelserna i vår erfarenhet, lika bestämt måste betonas, att det är erfarenheten, som den skall förklara. Med skärpa och eftertryck opponerar sig därför Boström emot den konstruktionsmetod och det därav beroende förbiseende av erfarenhetens vittnesbörd, som på hans tid var så vanligt, icke allenast inom filosofin, utan även inom andra vetenskaper. En grundlig undersökning och grundlig kännedom om erfarenheten, sådan den verkligen är, fri från alla förutfattade meningar, måste enligt honom utgöra den nödvändiga förutsättningen för varje vetenskaplig forskning, den må vara filosofisk eller icke. Ingenting kan vara mer oriktigt än att förebrå Boström, att han förbisett erfarenheten, eller i någon mening sökt framkonstruera eller förvrida den. Men mycket går och gäller bland människor på olika tider och inom olika tidsriktningar för att vara av erfarenheten konstaterat, som i själva verket icke är detta. Det måste följaktligen vara av vikt just för den, som i erfarenheten söker sina utgångspunkter, att icke utan vidare godkänna varje påstående, att detta eller detta verkligen vore av erfarenheten ådagalagt, utan först grundligt pröva, om så verkligen förhåller sig. Leder då denna prövning till det resultat, att det, som påstods vara av erfarenheten konstaterat, icke är detta, så kan den, som framhåller detta resultat, lätt ådraga sig den beskyllningen, att han vill jäva erfarenhetens vittnesbörd. Vi skall under gången av vår framställning härpå finna exempel nog.

Men vad betyder det, att vetenskapen skall förklara de i erfarenheten givna företeelserna? Varur skall den förklara dem?

Då ett ”varför” skall besvaras med avseende på en viss företeelse, kan man till en början åtnöja sig med att angiva den i tiden föregående orsak, som framkallat den. Frågar man, varför regnet faller, så kan det svaret onekligen givas, att regnet avsöndras från molnen, och att detta avsöndrande tillgår så eller så. Men vid högre grad av reflektion åtnöjer sig ej människan med att få veta, vilken i tiden föregående företeelse det var, som framkallade den ifrågavarande företeelsen. Hon söker ej blott tingens framkallande orsaker, utan deras egentliga, innersta väsen. Hon vill veta ej blott, vad det i ett föregående ögonblick var, som framkallade den företeelsen, hon vill också veta, vad det egentligen är, som nu i detta ögonblick för henne visar sig så och icke annorlunda. Och först så finner hon den egentliga innersta grunden härtill. Ett exempel må förtydliga detta. På himmelen visar sig en ljuskomplex, som vi kalla solen. Astronomin skall förklara denna, och den gör det genom att visa, att den nämnda företeelsen förutsätter en så och så beskaffad himlakropp, som enligt optiska lagar måste för oss visa sig, såsom den gör. Denna himlakropp är just väsendet i det, som för oss ter sig på det nämnda sättet, och av dennas egenskaper följer, att den för ett på vår jord befintligt öga, konstruerat såsom människans, måste visa sig, såsom den gör. Den är följaktligen väsendet i den ifrågavarande företeelsen och grunden till denna. Varje vetenskaps uppgift blir att söka tingens grunder och väsende samt därur förklara tingen.

Men är detta fallet, så uppstår frågan, i vad avseende filosofin skiljer sig från andra vetenskaper, vilka vi sammanfattar under det gemensamma namnet empiriska. Svaret på denna fråga kan i enlighet med Boströms tankegång angivas på följande sätt: Under det att de empiriska vetenskaperna söker en förklaring på det ena eller andra slaget av företeelser inom vår värld, t. ex. de fysiska, de kemiska, de världshistoriska o. s. v., är det filosofins uppgift att förklara världen i det hela. Icke är detta så att förstå, som skulle filosofin förklara allt i vår värld från alla möjliga synpunkter – hon skulle då i sig innefatta samtliga de mänskliga vetenskaperna, vilket hon enligt Boström visst icke gör. Hon är en vetenskap, jämte de övriga. Hon har sin särskilda uppgift, och denna är att förklara alla världens skiftande företeelser med avseende på det, som i dem alla är gemensamt. Icke till detta eller detta i världen, utan till världen i det hela skall hon söka en grund. Men det sagda innebär icke heller, att filosofin skulle i den bemärkelsen taga vid, där de empiriska vetenskaperna slutar, att hon kunde begynna sitt arbete först, då dessa vetenskaper fullbordat sitt. Av dem har filosofin nog mycket att lära, särskilt när det gäller att finna de rätta utgångspunkterna för sitt arbete. Men sådant är å andra sidan hennes mål, att vikten för henne ej ligger på det detaljerade studiet av de särskilda företeelserna. Hon måste fästa sig vid det för alla företeelser gemensamma, ty det är detta, hon skall söka förklara. För att finna detta gemensamma måste hon se dessa företeelser ur mycket allmänna synpunkter, t. ex. att de tilldrager sig i en vis tid och ett visst rum, att de är lagbestämda, ändamålsenliga o. s. v.

Är nu detta filosofins uppgift, så inses lätt, hur den förklaringsgrund måste vara beskaffad, vid vilken hon stannar. Då en empirisk vetenskap skall förklara en viss företeelse eller ett visst slag av sådana, är det för densamma nog att uppvisa det väsende, som ligger till grund för denna företeelse. Hon lämnar därvid oavgjort, huruvida detta väsende i sin ordning tarvar förklaring ur någonting annat. Icke så filosofin. Skall man förklara företeelserna i det hela, så får man naturligtvis ej åtnöja sig med att såsom förklaringsgrund uppställa något, som själv i sin ordning tarvar förklaring. Man måste gå tillbaka till det, som själv ej behöver förklaras ur någonting annat, utan kan betraktas såsom väsendet i allt eller alltings yttersta grund. Filosofin måste framför allt se till, att den förklaringsgrund, hon uppställer, fyller denna fordran.

Ett exempel må förtydliga det sagda. Den fysiskt-kemiska vetenskapen söker, som bekant är, förklara de företeelser i naturen, vilka härrör av krafter, som framträda i en kropp och i denna kropp röjer sina verkningar, med andra ord de fysiska krafterna. Förklaringen av de fysiska företeelserna skall ske ur enklare och allmännare former av sådana krafter. Härvid stannar den nämnda vetenskapen. Fulländad vore den, om den kunde förklara alla företeelser inom sitt område ur den eller de enklaste formerna av fysisk kraft. Då Newton genom äpplets fallande föranleddes till upptäckten av tyngdlagen såsom en hela universum genomgående lag, så återförde han vissa ditintills oförklarade företeelser, himlakropparnas rörelser, till en enklare och även i andra företeelser framträdande kraft, attraktionskraften. Vetenskapen skall måhända i framtiden reducera denna till en ännu enklare o.s.v., men ytterst är det dock fysisk kraft, varvid vi stannar.

Obestridligt är, att här vissa företeelser blivit förklarade ur något, som kan sägas utgöra väsendet i dessa. Visserligen är detta egentligen och närmast det, som i alla dessa företeelser alltjämt är förhanden, men detta, så vitt det verkligen visar sig vara en alltid återkommande bestämning hos alla företeelser av det nämnda  slaget, är dock på något sätt ett trognare uttryck för dettas eget väsende än de i sina former ständigt skiftande företeelserna, sådana dessa omedelbart röjer sig för oss. Man angiver onekligen riktigare själva väsendet i den företeelse, varom här är fråga, himlakropparnas rörelse, genom att fatta den som en yttring av en hela universum genomgående lag, tyngdlagen, som framträder även i företeelser på denna jord, än om man icke gör detta. Man gör detta därför, att man i förra fallet sätter den i sammanhang med naturen i det hela.

Men om den eller den företeelsen kan sägas vara förklarad genom att fattas såsom yttring av en allmän fysisk kraft, kan månne detta sägas vara fallet med företeelserna i det hela? Är den fysiska kraften – den kraft, som verkar i och hos de kroppsliga tingen, hur man än vidare må fatta dessa – är den kraften väsendet i allt eller är den måhända något, som själv tarvar förklaring ur någonting annat? Som bekant gives det en åskådning, som antager det förra. Den bär namnet materialism och är en filosofisk åskådning. Den må tjäna till att förtydliga filosofins begrepp.

Det är i sig själv klart, att fysiken, så länge hon fortfar att vara fysisk, omöjligen kan bliva materialistisk eller ens lämna något stöd åt en materialistisk världsåskådning. De ovan uppkastade frågorna, huruvida kraft och materia är väsendet i allt, lämnas uppenbart alldeles oberörda av undersökningar, som går ut på att förklara företeelser, som röjer närvaron av fysisk kraft, ur enklare former av sådan. Vi får därigenom ej ens veta, om kraft av detta slag verkligen röjer sig i alla möjliga företeelser; ännu mindre om dessa blott är yttringar av sådan; minst av allt, om materia och kraft är ur sig själva förklarliga.

Det är således genom en undersökning av annat slag och med andra uppgifter än fysiken, som frågan om den materialistiska världsåskådningens sanning eller falskhet skall besvaras. Skall denna åskådning vara vetenskapligt berättigad, så måste det ådagaläggas, att den i den kroppsliga materien verkande kraften verkligen fyller de fordringar, som måste ställas på väsendet i allt. Det måste visas 1:o) att den fysiska kraften själv är så beskaffad, att den ej för sin egen förklaring tarvar något, som icke är fysisk kraft; 2:o) att allt i världen kan ur den förklaras eller åtminstone, att ingenting finnes, vars förklaring ur en sådan grund visar sig vara en omöjlighet. Att så förhåller sig, är materialistens åsikt. Icke kan han därmed vilja säga, att allting, som man kan tänka på eller tala om, rent av vore ett stycke kraft och materia. En känsla, en tanke, en egenskap är väl icke detta, och något sådant menar naturligtvis ej heller materialisten. Men han håller före, att detta allt, och vad annat man kan tänka på, är sidor hos den av en kraft bestämda materien, egenskaper hos den eller förhållanden emellan materiella beståndsdelar. Vill man fullständigt förklara något, så måste man så fatta det. Om därför mycket finnes i världen, som ej ännu kan ur kraft och materia förklaras, så visar detta blott, att den hittills givna förklaringen är ofullständig. I den mån förklaringen blir fullständig, skall den kraftbestämda materien framstå som väsendet i allt, och själv tarvar den ingen förklaring.

Av det sagda torde framgå, i vilken mening materialismen, i motsats mot vilken fysisk teori som helst, är en filosofisk åskådning. Det torde då ej heller vara förenat med synnerligen stora svårigheter att inse, vad som i allmänhet ligger däri, att en åskådning är filosofisk. Boström uppställer nu en sådan, som till innehållet visserligen är helt och hållet avvikande från materialismen, men som dock har med densamma gemensamt att vara filosofisk och vad av denna egenskap följer. Vad det är, som utgör grundtanken i denna, skall i det följande visa sig. Dessförinnan måste vi dock göra oss reda för den allmännaste synpunkt, ur vilken verkligheten, sådan den för oss presenterar sig, enligt Boströmianismen och med denna besläktade åskådningar måste betraktas.

3 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Filosofins begrepp”


  1. 1 Den Väldige December 9, 2014 at 10:12 am

    Ja, det där var ju en “cliffhanger” som hette duga! (Jag säger detta utan varje form av ironi, och kanske lite vanvördigt får jag tanken att Åberg möjligen rätt flitigt studerat någon författare eller något slags litteratur där cliffhangers användes regelmässigt och lärt sig tekniken där. Jag tänker på sådant som de Dickensromaner som först publicerades som följetonger och liknande alster.)

    Bortsett från det vill jag göra följande allmänna kommentar:

    Efter att på egen hand, då och då, gjort vissa försök att orientera mig i filosofiämnet, till exempel genom någon gymnasiebok som aldrig lästes klart för att jag inte kunde hålla mig vaken på grund av den träaktiga framställningen, eller genom att läsa Filosofins historia av Russell, då jag visserligen kunde hålla mig nödtorftigt vaken, men ändå inte kunde engagera mig på grund av, som jag upplevde det, framställningens torrhet, känner jag nu samma häpnad som när jag första gången läste en hel text av Platon: Men, vad är detta, mannen kan ju skriva fast han är filosof! Dessutom, han inte bara skriver bra, han skriver (I alla fall ofta eller oftast) fullständigt utmärkt!

    Förutom det tänker jag så här: Nog är det vanligen en stor fördel, ofta nödvändigt tror jag, att den som verkligen vill förklara en sak inom ett område riktigt grundligt känner ett eller några andra områden väl eller verkligt väl. I annat fall blir det omöjligt att skapa de liknelser och jämförelser som gör att framställningen lever och blir klargörande. Det vill säga: om den som försöker förklara något, mer eller mindre, är en fackidiot så kan förklaringen aldrig bli riktigt bra. Heap Åbergs för ändamålet fullt tillräckliga kunskaper i fysik är då exemplet på vad jag menar i detta fall.

    • 2 Jan Olof Bengtsson December 9, 2014 at 5:26 pm

      Viktigt att förstå här är att varken Russell eller någon svensk gymnasiebok i filosofi efter honom godtar den definition av filosofins begrepp som Heap Åberg här ger. De beskriver m.a.o. överhuvudtaget inte filosofin i dess fulla omfattning. Även av detta skäl är det begripligt att så många, med dig, haft svårt att hålla sig vakna.

      • 3 Den Väldige December 14, 2014 at 12:30 pm

        Chockerande, men tack ändå, förstås. Eller rättare sagt, tack just därför.

        Först förstod jag faktiskt inte riktigt svaret, sedan när det började gå in, efter ett dygn eller så, kände jag mig lite missnöjd med mig själv. Jag tyckte kanske att jag borde ha kunnat räkna ut detta själv utan hjälp genom att jämföra med alla andra samhällsfenomen eller samhällsfunktioner som inte heller fungerar som tänkt eller som missrepresenteras: Skolan, kyrkan, försvaret, pressen, yttrandefriheten, akademien, den representativa demokratien, rätssväsendet, finansväsendet, och så vidare.

        Men man kan ju faktiskt inte tänka på allt. Särskilt inte inom ett ämne man kan dåligt från början.

        Men vi kämpar på: försöker hitta en eventuell väg ur träsket, undvika irrblossen om det går, och nå fast mark om det till äventyrs finns någon. Går det så går det. Bättre lyss till en sträng som brast än aldrig spänna en båge heter det ju, och detta gäller väl nu mer än någonsin i alla avseenden.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi