Jan Olof Bengtsson

Edfeldt, Hans, universitetslärare, filosofisk skriftställare, f. 28 juni 1836 i Ed, Västernorrlands län, student i Uppsala 1861, ägnade sig med iver åt filosofiens studium och åtnjöt därvid Boströms undervisning, även sedan denne 1863 avgått som emeritus och ända till hans död. E. blev filos. kandidat 1867, docent i praktisk filosofi 1868, filos. doktor 1869, var längre tider förordnad att förestå professuren i nämnda ämne och fick 1896 professors n. h. o. v. Han har genom flitig skriftställarverksamhet sökt närmare utföra Boströms läror, företrädesvis på den praktiska filosofiens område, och utgivit Boströms “Samlade skrifter” (bd 1 och 2 1883, bd 3, i förening med E. J. Keyser, 1891). [Död 1909.]

Ugglan (moderniserad stavning)

Carolina Rediviva

[S]in för boströmianismens fortsatta utveckling mest skickelsedigra insats gjorde [Nyblaeus] genom sin berömda strid med Hans Edfeldt angående Boströms lära om Guds idéer. Edfeldt…hade 1883 givit ut första delen av en utgåva av Boströms Skrifter. Till den hade han skrivit ett förord som gav en framställning av Boströms filosofi i dess sammanhang med tidigare riktningar. Det var mot en punkt i denna teckning som Nyblaeus opponerade sig. Enligt Edfeldt lärde Boström att Guds idéer, sådana de uppfattades av Gud själv och i sanning var, alla vore oändliga. Varje människas idé skulle således egentligen och för Gud vara absolut och oändlig, relativ och ändlig bara för sin egen ofullkomliga uppfattning: ‘Men såsom tillvarande äro icke väsendena i och för sig sjelfva detsamma, som de äro i sin ursprunglighet och sanning eller i det gudomliga förnuftet. I det gudomliga förnuftet äro de absoluta väsenden; såsom tillvarande deremot äro de endast relativa eller ändligt förnuftiga väsenden.’…

1. Nyblaeus menade…att antagandet av flera absoluta väsen innebar en form av polyteism. Det oändliga tillåter inte någon pluralis. Mot detta anförde Edfeldt att de övriga absoluta väsendena inte hade något liv utom Guds oändliga liv och att de vore blotta bestämningar till det gudomliga subjektet. Ett sådant försvar ville Nyblaeus emellertid inte acceptera utan ansåg att om Gud vore de övriga oändliga väsendenas subjekt skulle därmed dessas ‘oändlighet eller fulla jämlikhet med Gud’ vara upphävd.

2. Ett relaterat argument hos Nyblaeus utgår från principen om identitas indiscernibilium: Om nu Guds idéer har oändlighet och alla formella attribut gemensamma med honom själv – vad finns det då som skiljer dessa idéer från varandra eller från Gud själv? Om s.a.s. de olika idéerna i talserien inte skiljer sig åt genom sin olika grad av fullkomlighet, utan alla är absoluta, måste de inte då sammanfalla till en?

Edfeldts svar på denna invändning är inte tillfredsställande. Han kan egentligen bara anföra att de olika idéerna skiljer sig från varandra genom den olika graden av klarhet hos deras perceptioner. Men detta besvarar inte frågan om inte idéerna för Gud ändå måste sammanfalla. För honom skall ju de olika graderna av klarhet inte existera!

3. Nyblaeus förebrår också Edfeldt att han undanröjer varje möjlighet att förklara det ändliga ur det oändliga. Om ingenting ändligt finns hos Gud – hur kan då det ändliga förklaras utifrån honom? Edfeldts försvarsmanöver är att vända på steken: att förklara det ändliga ur något ändligt hos Gud vore att gå i cirkel. En lösning av problemet fordrar just att det är ur det oändliga som det ändliga förklaras.

Mer effektiv är Nyblaeus måhända när han varierar sitt argument: Hur kan Edfeldt förklara att Guds idéer, som i verkligheten är oändliga och fullkomliga, ändå har en ofullkomlig perception av sig själva? Hur kan fullkomliga väsen uppfatta något på ett ofullkomligt sätt, vilket hela antagandet om en fenomenvärld dock förutsätter? På detta har Edfeldt egentligen inget svar. Men han riktar motargument mot Nyblaeus’ ståndpunkt som visar, att förklaringen av det ändliga ur Gud kanske inte blir så mycket lättare om man accepterar denna.

4. Edfeldts kanske viktigaste argument mot Nyblaeus’ position säger att om Guds bestämningar är relativa så måste även han själv vara relativ.

Mot detta invänder Nyblaeus att ett subjekt inte behöver ha samma karaktär som sina bestämningar eller en helhet samma karaktär som ett moment i denna helhet. Det jämna talet 10 innehåller det udda talet 9 utan att för den skull vara udda.

Här vill Edfeldt likväl mena att det organiska förhållandet mellan Gud och hans bestämningar utesluter ett sådant resonemang. En organism som har en missbildad lem är ju själv missbildad!

Rent formellt förefaller Nyblaeus här ha rätten på sin sida. En person med svart hår behöver ju t. ex. inte själv vara svart, även om han är en organism.

5. Starkare står Edfeldt när han varierar sitt argument på ett sätt som gör det oberoende av formallogiska fallgropar. Att en idé är ändlig och relativ innebär ju i Boströms system att den är empirisk, hör fenomenvärlden till. Om då vissa av Guds bestämningar är ändliga måste det innebära att dessa är empiriska. Gud skulle då till en del höra hemma i fenomenvärlden, en orimlighet från Boströmska utgångspunkter. Edfeldt för tankegången vidare genom att säga att Gud då heller inte skulle kunna förstås utom genom en hänvisning till fenomenvärlden, empiriskt. Därmed hamnar man i panteism, sådan Ribbing definierat innebörden av denna.

Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), 69-72.