Vicky Leandros: L’amour est bleu

1967

4 Responses to “Vicky Leandros: L’amour est bleu”


  1. 1 PlebisPlebojis (@MenyKU) May 30, 2015 at 3:57 pm

    Och Italien vann telefonröstningen överlägset.

  2. 2 Klaus June 8, 2015 at 1:45 am

    För att vinna Eurovision Song Contest (ESC) måste du framföra en simpel och påträngande melodi som snabbt fångar publiken. Det som framförs måste också vara tillräckligt internationellt för att uppskattas av fler utanför den egna kulturella gemenskapen. Måns bidrag tryckte på de knappar som är nödvändiga för att övertyga publiken vilket förklarar varför Sveriges bidrag vann. Detta innebär naturligtvis inte att det var en speciellt bra sång men det är inte ”bra” som leder till pokal och frågan är om bra musik någonsin har belönats i melodifestivalen och ESC. Loreens bidrag tre år tidigare var något bättre men följer ett mönster där effekter ersätter sång och där musiken produceras utifrån strategi snarare än ett bidrag till schlagern som sådan. Ett exempel är Moldaviens bidrag 2010. Ett bidrag som lede dem (SunStroke Project) till seger. Det är primärt saxofonen i framträdandet som gör att publiken uppskattar den och inget annat. Den spelades paradoxalt på Sverigedemokraternas valvaka 2010 på grund av den ”beroendeframkallande saxofonen”. Schlagern är trots allt musikens snabbmat.

    Skälet till varför engelskan har introducerats i Eurovision Song Contest beror på att engelskspråkiga länder har en konkurrensfördel eftersom språket är internationellt. Det har diskuterats länge och tidvis har länder tvingas sjunga på eget språk. Vidare tror jag inte att vissa europeiska språk är speciellt uppskattade av en internationell publik. Ja, för att inte tala om att östra Europa konstant röstar på varandra på kulturella alternativt politiska grunder. Åren 2000-2015 har östra Europa vunnit sju gånger. Norden har vunnit sex gånger. Jag skulle gissa på att vi också röstar på varandra av ungefär samma skäl som öst. Sverige är näst efter Irland det land som har vunnit flest tävlingar (med hänsyn till att alla länder inte alltid ställer upp och nya länder har tillkommit) så det är antagligen något vi gör rätt. Jag ser dock inte vad som var så speciellt med Waterloo (1974), Diggiloo (1984), Fångad av en stormvind (1991), Take Me to your heaven (1999), Euphoria (2012) och Heroes (2015) jämfört med några av de andra bidragen som samtidigt ställde upp. Jag kan inte tänka mig att någon av dessa förtjänade att vinna när det begav sig. Många av de andra europeiska länderna är betydligt bättre än Sverige på banal schlagerpop. Dock skall det påpekas att de svenska vinsterna 1974, 1984, 1991 och 1999 är stilbildande för schlagern. Jag tror att ett av skälen till varför vi placerar oss så pass bra i ESC beror på vår vulgära dansbandstradition och vår innovationsförmåga att producera kommersiellt trallvänligt skräp. Sverige är musikens Ikea – och vem gillar inte Ikea?

    Vad som är kulturellt och politiskt i ropet avspeglar sig naturligtvis i Eurovision Song Contest. För att ta upp ett förutsägbart ämne på en blogg som denna. Åren 1994-1998 var etnopop på modet på Irland, brittiska öarna och Skandinavien. Jag kan inte säga att jag är överförtjust i etnopop men hur som helst. Nordmans första skiva såldes i 550,000 exemplar och är fortfarande en av de mest sålda skivorna i Sverige – någonsin. Notera att detta var kort efter att Bert Karlsson hade gjort sig av med det rätt obehagliga vikingarockbandet Ultima Thule, populistcirkusen Ny Demokrati hade lämnat riksdagen och Sverige hade fått en våldsbejakande nynazistisk subkultur. Trots detta såg flera skivbolag att det fanns en marknad för musikgenrer med etnokulturella inslag. Vid den tidpunkten hade svensk kulturvänster inte helt övergivet klasskampen för avarterna av intersektionell kritik. Nordman fick till och med Rockbjörnen av Aftonbladet 1994 så etnopop var mainstream. Således, det fanns goda skäl för musikindustrin att omfamna etnopop. Om det finns något som svenskar är duktiga på så är det att skriva tämligen deskriptiva texter som firar den svenska naturen, den historiska agrarkulturen och ofta inkorporera detta med ett kärlekstema.

    Nanne Grönvall med fler i gruppen ”One More Time” tog tredjeplatsen i europafinalen 1996 med ”Den vilda” som framfördes på svenska. Den vilda är en explicit hyllning till den svenska vintern i lantlig miljö och kärleken mellan en man dansar med en kvinna i ett värdshus. Den förlorade dock mot irländskan Eimear Quinns etnoballad vid namn ”The Voice”. One More Time var nära att bli representerade i Eurovision 1995 med den implicita etnoballaden ”Det vackraste” (då framförd av Cecilia Vennersten) som har ett mer utpräglat kärlekstema än ”Den vilda”. De förlorade dock mot Jan Johansen (Se på mig) i melodifestivalen. Johansen kom senare på tredje plats i Eurovision Song Contest. Lustigt nog förlorade Johansen mot en norsk etnoballad vid namn Nocturne. Även fast jag själv inte är förtjust i etnopop och schlager måste jag säga att ”Den vilda” och ”Det vackraste” är båda relativt bra i sin genre. The Voice och Nocturne är heller inte dåliga.

    Den vilda

    Det vackraste

    The Voice

    The Nocturne

    Jag tror faktiskt inte det var bättre på 1950 och 1960-talet. L’amour est bleu är en fruktansvärt banal text. Hur som helst håller jag med dig om att Eurovision är som bäst när deltagarna försöker inkorporera kulturspecifika teman. Turkiet har bara vunnit Eurovision en gång och det genom en väldigt turkisk popsång om än att den framfördes på engelska.

    • 3 Jan Olof Bengtsson June 14, 2015 at 4:00 pm

      Tack för bra kommentar. Jag återkommer med svar sssm!

    • 4 Jan Olof Bengtsson June 27, 2015 at 7:39 pm

      Men vet inte riktigt var jag ska börja. Håller med om det mesta i de första två styckena. Gillar dock inte IKEA. IKEA är möblernas svenska schlager. Intressant med etnopop-bidragen, är inte förtrogen med den subgenren, ska lyssna. Tror definitivt det var bättre i flera avseenden på 50- och 60-talet, men erkänner att jag har högst ofullständig överblick. Är tveksam i vilken utsträckning det är meningsfullt att invända mot L’amour est bleus texts banalitet, eftersom genren nästan konstitutivt, per definition, är banal. Vad kritiken måste göra är därför att beakta vad man gör med eller av banaliteten, inom dess ramar, inte uteslutande eller primärt bedöma efter kriteriet banalitet vs icke-banalitet. Och då gives möjligheten att bejaka att åstadkommandet av något särskilt med en högre grad av banalitet kan vara av större intresse än något mindre särskilt med en lägre grad av banalitet. Jag föreslår att Vicky Leandros’ sätt att framföra den banala texten ger det hela drag av ett slags originalitet, som dock – och detta menar jag är förtjänstfullt – samtidigt inte avviker från det för genren karaktäristiska utan tvärtom bygger helt på och renodlar detta.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi