Begreppen “radikalism” och “extremism”

Det är utan tvekan överdrivet att, som motståndare i media och andra partier gjort, påstå att SD skulle vara “Putinvänligt”. Att partiet intar en kritisk hållning mot Putin och Ryssland under Putins regim har inte minst framgått av några av mina egna inlägg här de senaste åren. I dessa har jag också klargjort att denna hållning från mitt perspektiv är alltför ensidigt kritisk, ja, åtminstone indirekt även att kritiken ibland också är felriktad. Med anledning av de anklagelser för Putinvänlighet som föranletts av den på riksdagskansliet anställde tjänstemannen “Putilovs” agerande och av att en politisk sekreterare till Kent Ekeroth uttryckt sig uppskattande bl.a. om den ryska TV-kanalen RT, har Mattias Karlsson försökt ytterligare tydliggöra partiets linje gentemot Ryssland. Ett antal intressanta komplexiteter i partiets hållning blev därmed synliga, komplexiteter som förtjänar att utredas och belysas.

Karlsson hänvisade i SVT:s Aktuellt till partiets 2011 antagna och mycket uppmärksammade princip om “nolltoleransen”. Enstaka avvikelser från partilinjen kunde tolereras, hette det, och Karlsson jämförde förtjänstfullt åberopande av RT med att han själv kunde hänvisa till Aftonbladet. D.v.s. att citera RT behövde inte innebära något allmänt instämmande med kanalens politiska linje. Men när man undersökt en misstänkt avvikare närmare och fått fram en större bild, när ett mönster av allvarlig avvikelse framträder, när man nått en kritisk massa och allting pekat åt samma håll tillräckligt länge, måste man, framhöll Karlsson, vid en viss punkt dra en gräns. Detta är givetvis, rent generellt, riktigt och nödvändigt i ett politiskt parti.

Men Karlsson specificerade att nolltoleransen gällde “radikalism och extremism”. Jag minns nu inte exakt hur denna princip formulerades när den lanserades. Men det finns problem med dessa termer som inte på samma sätt gäller exempelvis “rasism”, som utan tvekan tillhörde det som förklarades inte skulle tolereras. Detta sistnämnda är visserligen, som jag diskuterat tidigare, ett begrepp i akut behov av precis definition, och en term som sådan förutan används enbart som ett funktionellt attackord mot SD. Men det är åtminstone, som jag också menar mig ha visat, ett begrepp som kan ges en begriplig och meningsfull innebörd.

Det gäller dessvärre inte “extremism” och “radikalism” med den användning som numera är vanlig och som länge kunnat studeras även hos Karlsson och Åkesson. I vissa avseenden är denna ett exempel på att man i onödig utsträckning anpassar sig till den av media och de politiska motståndarna dikterade och etablerade diskursordningen. Karlsson och Åkesson måste ju rimligen förstå hur hopplös användningen i själva verket är. Ingenting är mer uppenbart relativt än vad som anses vara radikalism och extremism. Vänsteretablissemangsmedia, otaliga enskilda opinionsbildare och aktörer i kulturlivet, de övriga riksdagspartierna, den amerikanska regeringen och mängder av NGOs och enskilda globlistfinansiärer flyttar med förenade ansträngningar i oerhörd takt fram positionerna med nya punkter på den kulturradikala pussyriotifieringens agenda. Alla, inklusive SD-ledningen själv, vet att det den trodde på igår är radikalt och extremt idag, och att det den tror på idag kommer vara radikalt och extremt i morgon. Ingen effektiv opposition kan erbjudas av politiker som inte på djupet förstått denna agendas motiv, dynamik och mekanismer.

Att definiera en politisk position genom avståndstagande från “radikalism” och “extremism” i största allmänhet innebär en beklaglig nivåsänkning av det politiska samtalet, en degradering av det politiska språket. SD:s syfte kan vara gott: givetvis är det inte så att det inte finns politiska grupper och riktningar de måste ta avstånd från. Det är inte ens så att vissa av dessa riktningar inte just nu verkligen kan beskrivas som extrema. Nej, det är inte ens så att det skulle vara principiellt omöjligt att uppställa en objektiv, universell och innehållsligt entydig definition av radikalism och extremism. Men trots allt detta är den nuvarande användningen av dessa termer hopplös. Den är enbart fördummande och den innebär en kapitulation inför de motståndare som medvetet valt dessa enkla och i verkligheten meningslösa attackord. Med denna strategi tvingas SD:s företrädare hela tiden låtsas vara mindre intelligenta än de är. Förvisso är det ibland, kanske rentav ofta, nödvändigt att spela dum. Men man kan inte göra dumspelandet till en förutsättning för hela sin politik. Man kan inte formulera sin politiska linje så att dumspelandet måste blir det centrala i all retorik.

Inte mindre iögonfallande än begreppens relativitet är den innehållsliga obestämdheten i deras nuvarande användning. Tanketomheten i denna historiskt bara alltför välbekanta typ av politisk-semantisk slapphet framstod på kanske oöverträffat sätt när på den – i sig lovvärda – s.k. Folkets demonstration tidigare i år en för mig okänd kvinnlig talare, vändande sig mot oönskade deltagare, skrek att extremismen (eller radikalismen) inte har någon politisk färg. Här var det alltså inte längre fråga bara om den höger- respektive vänsterextremism man vanligen talar om, eller dessa plus nationalistisk extremism i en egen dimension bortom höger-vänster-skalan, eller ens alla dessa plus exempelvis en grön, “ekofascistisk” extremism i en motsvarande egen dimension. Extremismen framställdes i stället som ett ideologiskt helt obestämt fenomen som kunde dyka upp varsomhelst över hela det politiska spektrum och i alla dimensioner, och som alltid som sådant måste fördömas.

I en mening är det förstås en truism att extremism, i betydelsen egenskapen extremhet som sådan, inte har någon politisk färg. Ingen sådan ligger i begreppet i sig. Men just detta gör det ofta löjeväckande när detta i sig färglösa upphöjs till ett huvudsakligt hot, från vilket man alltid, oavsett sammanhang, oavsett den kontingenta färgen, måste ta avstånd. I verkligheten är det givetvis inte alls något sådant meningslöst obestämt man avser. Man avser inte “folkpartistisk (numera liberal) extremism” eller “gråsossig extremism”, även om sådan extremism finns.

Det är glädjande att Mattias Karlsson ibland på Facebook gör icke obetydliga ansatser att klart och med relativ utförlighet identifiera de specifika politiska och ideologiska riktningar, grupper och ståndpunkter man avser. Men uppgiften kvarstår att i tillräcklig utsträckning översätta detta till kommunikationen och debatten i övriga media. Om sådan precision där skulle anses omöjlig vore det ett beklämmande vittnesbörd om tillståndet och tendensen hos den liberala demokrati man i vid mening försvarar. Termer som radikalism och extremism kan – om vi bortser från det ambitiösa projektet att ge dem en universell definition, ett projekt på mycket stort avstånd från vad SD och media ägnar sig åt – användas på ett meningsfullt sätt endast med specifika, konkreta, historiska definitioner och referenser. Karlsson har huvudsakligen använt dem om tidigare dominerande eller påstått dominerande strömningar i SD (vad jag kallar “det gamla första“) som han inte vill ska komma tillbaka: partiet får inte “återradikaliseras”. Det är en begriplig användning av terminologin, med syftning på vad som uppfattas som en “högerradikalism” eller snarare en specifikt nationalistisk radikalism.

Men i SD-sammanhang hamnar denna användning för mig i uppenbar konflikt med en mer näraliggande definition i termer av “vänsterradikalism”, som aktualiseras av partiets egen ideologiska och sakpolitiska utveckling (närmande till NATO och därmed “västs” proto-totalitära politiska, moraliska och kulturella regim, förhållandet till Expo, Pridefestivalen, tendensen i riktning mot abstrakt medborgarskapsnationalism där “det inte spelar någon roll varifrån man kommer” bara man är “konstruktiv”, en ståndpunkt som går utöver den jag uppfattade som den “öppna svenskhetens” innebörd – och fler exempel kunde ges). Där är det fråga om den liberala radikalisering jag kallar “det gamla andra” och som motsvarar ett historiskt mer normalt och dominerande språkbruk.

Den politiske sekreteraren fick alltså gå p.g.a. det mönster av “radikalism och extremism” som avslöjats bl.a. i uttrycken för hans gillande av RT. Utan tvekan uttryckte han sig överdrivet om den statliga ryska TV-kanalen (och jag har inte sett hela det övriga underlaget för partiets åtgärd; mitt syfte här är att diskutera partiets hållning i dessa frågor i allmänhet, inte att försvara denna enskilda person). Men samtidigt kunde man av flera skäl befara att Karlsson ånyo godtog det problematiska innehållslösa språkbruket. Sambandet med hans legitima, specifika användning av termerna kunde synas bruten. Definitionen kunde, utöver relativiteten, förefalla oklar över den gräns där vi står inför reduktionen av den politiska diskussionen till ett värdelöst antiintellektuellt signalerande med tomma symboliska dygdmarkörer i ett förutbestämt politisk-korrekt spel. Där individer och grupper kan svartmålas, stämplas och bortsorteras utan att man behöver bemöda sig att analysera idéer och sakfrågor.

Tittar man emellertid samtidigt på vad Karlsson nu skrivit om Putin och hans förhållande till konservatismen visar det sig dock att det inte var fullt så illa. Karlsson har åtminstone en välgörande bestämd uppfattning om vad han menar vara fel med Putin och med försvaret av Putin i de egna leden. Det är en uppfattning som kan skänka ett meningsfullt innehåll åt termerna radikalism och extremism med tillämpning på Putin själv. Men den gör det ingalunda självklart att de så definierade termerna kan tillämpas också på Putins svenska försvarare. Det är här vi finner komplexiteter som jag tror är viktiga att utreda. Frågan om förhållandet till Ryssland är ju idag central i svensk politik, i Europas politik, i världspolitiken. Jag ska därför återkomma med en fortsättning på detta inlägg.

1 Response to “Begreppen “radikalism” och “extremism””


  1. 1 PlebisPlebojis (@MenyKU) September 30, 2016 at 7:31 pm

    Större anledning att ifrågasätta deras Israelvänlighet isåfall….


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi