SD, Putin och extremismen

Mattias Karlssons anklagelser i SVT:s Aktuellt i förra veckan mot Kent Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson för “extremism och radikalism” är märkliga även utifrån SD:s och Karlssons egen förståelse av Ryssland, och måste närmare utredas och belysas.

Abrahamsson hade förvisso gått långt i sitt uttryck för uppskattning såväl av den statliga TV-kanalen RT som för Putin. Men RT är på många sätt en påfallande liberal kanal, inte minst i dess multikulturalism – långt liberalare än SD. Karlsson förnekar det inte. Och Putin själv står definitivt inte för någon radikalism eller extremism motsvarande vad som normalt benämns på detta sätt av SD-ledningen. Tvärtom kommer den gamla Sovjetretoriken till användning mot just denna typ av extremism i Ukraina.

Karlsson menar också i ett inlägg på Facebook att Putin har varma känslor för kommunismen, samtidigt som han inte är tillräckligt nationalistisk och inte tillräckligt hård mot islam och muslimerna. Detta anförs som skäl till att konservativa inte borde sympatisera med honom, såsom han menar sker. När Abrahamsson stängdes av med hänvisning till den nolltolerans som förklarades gälla extremism och radikalism, måste innebörden därför vara att partiet menar att han gillade en TV-kanal och en president som ansetts vänsterextrema och vänsterradikala.

Karlsson pekade också på Putins multikulturalistiska imperialim. Det var ur denna som det otillräckliga accepterandet av nationalismen följde. Exemplen var de forna Sovjetrepublikerna och andra delar av det äldre imperiet. Men även Ryssland självt måste ju inbegripas här, eftersom partiet försvarar nationalismen som princip, en “universell nationalism”.

Historiskt sett ligger det i och för sig ingenting vänsterextremt i en i viss mening multikulturalistisk imperialism. Tvärtom var det, om än i en begränsad, inomeuropeisk betydelse, i hög grad var vad konservatismen ofta kom att försvara under 1800-talet mot den radikala och ofta revolutionära liberala nationalismen. Senare utvecklades förvisso konservativa varianter av nationalismen, men att generellt tolka nationalismen som konservativ är, som jag ofta fått anledning att påpeka, historiskt felaktigt. Men Karlsson tänker främst på det muslimska inslag som i dagens ryska multikulturalism går långt utöver det som fanns i det historiska ryska imperiet. Och därmed är det inte uteslutet att han också menar att nya vänsterideologiska element tillkommit. Men varifrån har sådana element i så fall kommit? De har förstås kommit från det liberala “väst” som SD envist underlåter att kritisera i samma utsträckning som Ryssland.

Karlssons argument syftar hursomhelst alltså helt explicit till att förklara just för konservativa (med vilket han här, karaktäristiskt nog, vill mena främst SD:are; det är fråga om en maning till rättning i de egna leden) varför Putin inte är någon bra förebild för dem. Till det hittills uppräknade lade han regimens auktoritära drag, de påstådda övergreppen mot politiska motståndare, och aggressivt beteende gentemot vissa grannländer. Men inget av detta motsäger innebörden av kritiken som en kritik mot vänsterextremism, vänsterradikalism.

Karlsson har utan tvekan rätt i att, som kan observeras i RT, Putin s.a.s. är problematiskt liberal, mer liberal än SD och Karlsson själv. Och naturligtvis kan man säga att den således även i Ryssland utbredda liberala radikalismen är “extrem” ur ett större konservativt perspektiv, även om det vore märkligt av det ävenledes liberaliserade SD att avstänga partiföreträdare för att de uttrycker sympai för detta Ryssland (“sprider rysk propaganda”, som det hette). Men Karlsson går längre. Han menar alltså att Putin och hans regim är extrema inte minst därför att de också uppvisar sympatier för kommunismen. Uttryck för uppskattning av Ryssland är därför – synes Karlsson mena – en så allvarlig extremism att principen om nolltolerans måste tillämpas.

Men detta är i sig en extrem tolkning av Putin och hans politik. Putin värnar förvisso ett mått av historisk kontinuitet med Sovjettiden. Även utifrån konservativa insikter måste man ju förstå, hur illa man än tycker om kommunismen, att det inte går att eller är i alla avseenden är lämpligt att plötsligt tänka bort 70 år av det nära förflutnas historia. Men han står verkligen inte för Sovjetunionens typ av vänsterextremism, vare sig politiskt, ekonomiskt, moraliskt eller kulturellt. Den vänsterextremism vi kan iaktta i RT är av distinkt “västligt”-liberalt snitt; men Putins regim uppvisar också genuint konservativa drag på flera områden. Allt detta är väl känt och förnekas mig veterligen inte av någon Rysslandskännare.

Men även när det gäller auktoritära dragen, övergreppen mot politiska motståndare och aggressionen mot grannländerna är SD:s kritik problematisk i det att den är oförsvarligt ensidig. Varför riktas aldrig i tillnärmelsevis samma utsträckning kritik mot “väst” och inte minst USA och dess i mycket annorlunda men inte mindre problematiska politiska missförhållanden, varav vissa har att göra just med denna radikalmoderna universalism? Där har åsiktsklimatet länge rört sig mot en “mjuk” proto-totalitarism där avvikelse från den korrekta normen bestraffas på en rad indirekta, i högsta grad kännbara, grundlagen kringgående sätt. Där finns lika många anklagelser mot övergrepp mot obekväma personer, i synnerhet från paret Clinton. Och aggressionen mot andra länder – om än mer avlägsna – är långt mer omfattande. Att betrakta uttryck för uppskattning av Putins Ryssland som nolltolerabel extremism är både i sig och framför allt i perspektivet av den totala acceptansen av reservationslös USA-vänlighet en – extremism.

Ryssland har sina egna, specifika historiska förhållanden att arbeta utifrån, något som, återigen, den konservative historicisten Karlsson, som i övrigt kraftigt markerat mot den abstrakt-rationalistiska liberala universalismen trots dess allt starkare grepp om hans eget parti, ju måste förstå. (Märkligt nog är det dock just han själv som regelmässigt utpekas som ansvarig för detta starkare grepp.) I USA handlar det om missförhållanden i ett land som alltid haft helt andra förutsättningar att förverkliga och därför också i viss utsträckning har förverkligat den yttrandefrihetsbaserade, i vid mening liberala demokrati som SD försvarar – men som också, av anledningar som utförligt och framgångsrikt förklarats av konservativa analytiker, länge, och i tilltagande hastighet, rört sig mot att inskränka den. Och Karlsson och den övriga partiledningen måste ju kunna se att det ryska agerandet i förhållande till grannländerna, och främst tidigare Sovjetrepubliker, idag till mycket stor del förklaras av detta “västs” problematiska NATO-politik och olika slags interventioner.

Man får hela tiden intrycket att SD-ledningen har en alltför ytlig förståelse av problemen med “väst” och därmed även av de verkliga orsakerna till de missförhållanden den egna politiken syftar till att bekämpa. Att den inte förstår att den på sina håll förekommande relativt positiva syn på Putin de förfasas över och överdrivet beskriver som “beundran” och “vurm” ofta helt enkelt beror på en djupare, historiskt grundad medvetenhet om “västs” natur och verkliga rörelseriktning. Och på det faktum att bl.a. det liberala RT faktiskt med viss systematik lyfter fram sådant som västmedia förtiger. Är det antinationalistisk multikulturalistisk imperialism och stöd för sådan som ska fördömas som extremism, så är “västs” ett långt bättre exempel: den är av uppenbara skäl långt mer extrem än den ryska.

Först mycket sent har ju Ryssland börjat lyckas införa demokrati av västlig typ. Resultatet är oklart. Oligarkin eller plutokratin under Jeltsins tid representerade knappast uppnåendet av något i rimlig mening demokratiskt ideal, lika litet som den amerikanska motsvarigheten, med dess starkare inslag av mediakrati, gör det, trots Amerikas alla goda förutsättningar. Nyligen hölls val till duman som, som vanligt, fick högst begränsad mediabevakning hos oss. Vilka brister det än må ha haft var det åtminstone inte någon rituellt maktbekräftande skenhändelse av enpartistatens typ. Däremot bekräftade det återigen, tror jag, det Rysslandskännare väl oftare borde påpeka, nämligen att Putin och det honom närstående partiet Enade Ryssland är en moderat kraft i dagens Ryssland, t.o.m. i en mening som delvis – såsom visas bl.a. av det ofta utpräglat liberala innehållet i RT – går utöver den ryska kontextens specifika relativa.

För det är inte bara Karlsson som anser Putin otillräckligt konservativ, otillräckligt nationalistisk, otillräckligt hård mot islam. Karlsson skulle, i relativitetens verklighet, kunna synas kritisera Putin från en “radikalare” och “extremare” position – en högerradikalare och högerextremare. Detta motsägs inte av kritiken rörande bristande demokrati. Om Ryssland idag blev mer demokratiskt skulle förvisso de västunderstödda och västdirigerade liberala krafterna på alla områden, inklusive pussyriotifieringens programmatiska kulturella och moraliska subversion, få friare spelrum. Men såvitt jag förstår är det inte dessa, utan en mer hårdför rysk nationalism och antiislamism som skulle ta över makten eller åtminstone gå framåt. Och dessa riktningar skulle inte bara överensstämma med Karlssons ståndpunkter, utan gå utöver dem. Det är de, knappast Putin, som inte bara i rysk utan också europeisk jämförelse skulle visa sig radikala och extrema i högermening. Ju mer olik en kultur är vår egen, desto mindre sannolikt är det att demokrati leder till liberalism, ja, att demokrati bevarar demokrati.

Kan vi alltså dra slutsatsen att SD vidtar åtgärder mot sina förmenta putinister för att de är vänsterextremister, antinationalister, islam- och multikulturbejakande , t.o.m. kommunismnostalgiker? Nej, naturligtvis inte. Partiledningen vet att putinisterna inte är vänsterextremister. Men för att förklara det felaktiga i deras uttalanden, för att motivera åtgärder mot dem i enlighet med nolltoleransens princip, anförs en påstådd vänsterextremism hos Putin.

Det håller givetvis inte. Men motsägelsen och osanningen döljs antagligen av tillvänjningen vid den bisarra, även av SD tillägnade helt allmänna, politiskt obestämda extremismretoriken: “extremism” som sådan, allt som är extremt, allt som för tillfället uppfattas som extremt, oavsett vad, är enligt denna inte bara politiskt oacceptabelt utan moraliskt förkastligt, uttryck för ondska, och blir föremål för den från konservativt perspektiv i sig extrema liberala demokratismens pompösa fördömanden. Med denna enkla retorik lyckas man numera faktiskt ofta undvika diskussion om och redovisande av varje ideologisk och politisk innehållsbestämning.

I detta fall med Abrahamsson och Putin/Ryssland måste dock åtminstone många av dem som tog del av Karlssons förklaring på Facebook ha blivit akut medvetna om det absurda sakläge som dolde sig bakom retoriken. Trots den bestående oviljan att ingå i Marine Le Pens grupp i Europaparlamentet uttrycker SD:s partiledning ofta sympati för europeiska partier som AfD och FPÖ, som ofta framstår som rent “Putinvänliga” i jämförelse med SD. Menar Karlsson nu att dessa partier, och franska FN, hyser denna inställning p.g.a. Putins vänsterextremism, multikulturalism, bristande nationalism, svaghet i motståndet mot islam? Innebörden av vad han säger blir ju att han tillrättavisar dem, tillsammans med Abrahamsson, för att de inte förstått att det är detta Putin står för, för de brister de därmed uppvisar som konservativa.

Tidskriften Samtidens Tomas Brandberg pekar på “det ‘gamla SDU'” och “medlemmar som av olika skäl (till exempel uteslutning) lämnat partiet”: det är bland dem vi enligt honom finner de förhatliga putinisterna. De är knappast kända som vänsterextremister. Men att döma av Karlssons förklaring måste de nu förstås som konservativa som missuppfattat grundläggande saker om Putin. De är de konservativa som måste upplysas om vad Putin i verkligheten står för. De är högerextremister som av okunnighet stöder vänsterextremisten Putin.

Partiets tolkning av Putin – om nu Karlsson är representativ – är givetvis ensidig och överdriven, ja missvisande. Hur Putin, och därmed någon eventuell på verklig förståelse av Putin grundad “putinism”, överhuvudtaget skulle kunna vara liktydigt med “extremism” eller “radikalism” i en rimligt exakt, för tillfället gällande mening, är svårt att se. Det är naturligtvis inte långsökt att gissa att den verkliga anledningen till att man ville bli av med Abrahamsson var att han, alldeles oavsett den förmenta okunnigheten om Putin, ansågs “högerextrem” på samma sätt som SDUarna – inte minst eftersom sådana anklagelser ofta riktas mot Ekeroth själv, som anställt honom. För syftet att uppvisa Abrahamsson som ännu ett exempel på den liberal-dygdiga utrensningen av högerextremister kunde ju beskrivningen av Putins politik, och den därmed för åtminstone vissa oundvikliga implikationen att Abrahamsson, om extremist, måste vara vänster- och inte högerextremist, framstå som kontraproduktiv. Om sekreteraren ansågs höger- eller nationalistextrem borde ju detta på något sätt uppvisats av Karlsson i ett fördjupande Facebookinlägg. Det är ju just kampanjen mot den påstådda högerextremismen och dess företrädare som för partiledningen länge varit nästan det viktigaste av allt, det som före allt annat ska definiera partiet och skänka det liberaldemokratisk moralisk legitimitet.

Men dessa komplexiteter, dessa i själva verket svindlande oklarheter rörande sakligt avgörande ting, försvinner i debattens primitiva brus. Putin – dåligt, ont – extremism: mer avancerat än så blir det inte. I själva verket kan partiets åtgärd och förvirrade förklaring endast ha föranletts av dess otillbörliga anpassning till det “västliga” mediatrycket och annan påverkan från samma håll. Det är opinionsmässigt ofördelaktigt att synas vara “Putinvänlig”, punkt. Alldeles oavsett vad det sakligt, politiskt, ideologiskt och historiskt handlar om. Det är lovvärt att Karlsson försökte sig på en mer ingående förklaring, men den här gången gjorde det tyvärr, av de skäl jag här diskuterat, knappast saken bättre. Frågan om förhållandet till Ryssland är alltför viktig för vårt land, ja för Europa och hela världen, för att detta slags förvirrad opportunism ska kunna accepteras.

Jag kan inte tillräckligt bedöma och därmed inte ta ställning till Abrahamsson – eller den samtidigt diskuterade, på riksdagskansliet anställde ryssen “Putilov”, som rentav anklagades för att vara betald av Putin. Vad som mer än någonsin står klart är dock att SD behöver personer som med gott omdöme och välavvägd balans kan bedöma såväl Ryssland som “väst” och deras ledare i relation till Sveriges och Europas intressen. Karlsson tillade åtminstone några få nyanserande, västkritiska formuleringar, liksom några som erkände någon enstaka förtjänst hos Putin och uppställde en god relation även till Ryssland som mål. Det är utmärkt och tyder på klarsyn. Men det är inte tillräckligt som motvikt till den partilinje som med sådan långvarigt beslutsam och ängsligt sneglande energi hamras fast i dessa frågor, till det alltför omfattande, osjälvständiga tjutandet med den antiryska hetsens ulvar.

1 Response to “SD, Putin och extremismen”


  1. 1 Anonym October 10, 2016 at 4:07 pm

    “Tidskriften Samtidens Tomas Brandberg pekar på ‘det ‘gamla SDU” och ‘medlemmar som av olika skäl (till exempel uteslutning) lämnat partiet’: det är bland dem vi enligt honom finner de förhatliga putinisterna. De är knappast kända som vänsterextremister. Men att döma av Karlssons förklaring måste de nu förstås som konservativa som missuppfattat grundläggande saker om Putin. De är de konservativa som måste upplysas om vad Putin i verkligheten står för. De är högerextremister som av okunnighet stöder vänsterextremisten Putin.”

    Dick Erixon som blivit chefredaktör för tidningen Samtiden och Tomas Brandberg har båda ett förflutet inom den svenska borgerligheten. Dick Erixon är väl tidigare medlem i Ceterpartiet och hans ideologiska utvckling började väl i något slags högerliberalism. Därefter har han utvecklats i neokonservativ riktning. Brandberg har en liknande bakgrund. Båda två har insett många brister med de traditionellt borgerliga partiernas politik på inrikesområdet.

    Däremot är Erixon och Brandberg utrikespolitiskt av precis samma uppfattningar som vilken moderatgubbe som helst. Det innebär att de tagit starkt intryck av neokonservatismen och devot hyllar amerikansk interventionism inom utrikespolitiken. Om Dick Erixon från den plattform han nu givits kan få genomslag för sina uppfattningar kommer SD snart att ha samma utrikespolitik som M eller Fp.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi