Behovet av ett Bhaktivedantasällskap

De sista tre åren av 80-talet och de första tre av 90-talet, ungefärligen, ägnade jag mig i stor utsträckning åt det s.k. Bhaktivedantasällskapet, som jag skrivit om i mitt inlägg om Bhaktivedanta Swami Prabhupada och mitt förhållande till ISKCON. Det hade bildats som en högst informell och ad hoc-artad sammanslutning av Willy Pfändtner (Ajit dasa) och Jörgen Sundvall (Vegavan dasa) efter deras brytning med Harikesha Swami Vishnupada, som vid den tiden var en s.k. “zon-acharya” i ISKCON med ansvar bl.a. för Skandinavien. Men detta sällskap blev under en period mycket livaktigt och motsvarade, som jag bedömde det, i högre grad än Pfändtners och Sundvalls verksamhet i de reguljära templen de specifika instruktioner Prabhupada givit just dem, nämligen att “predika” för “den intelligenta människoklassen”, bjuda hem medlemmar av den “till sina hem”, och lägga tonvikten på “filosofi och kultur”. Mer allmänt hade Prabhupada sagt till dem att han “inte förstod väst”, och att de därför måste “hjälpa [honom] här”. Allt detta tog Bhaktivedantasällskapet itu med. Som jag nämnde i det tidigare inlägget var Pfändtner och Sundvall samtidigt engagerade i redaktionen för tidskriften Gnosis, och hade i största allmänhet flera av de rätta kvalifikationerna för att utföra dessa uppdrag.

Detta var just vad jag uppfattade som det som behövdes, och verksamheten utvecklades i helt rätt riktning. Många trevliga personer ur den intelligenta klassen anslöt sig, och det kunde finnas anledning att nämna flera av dem här. Träffar och evenemang arrangerades spontant flera gånger i veckan i Stockholm i Pfändtners, Sundvalls och andras hem – i synnerhet hos Sundvall på Mellanjärva gård. Strikta, traditionella “föredrag” av Pfändtner, Sundvall och andra (inte minst besökande ISKCON-ledare från hela världen) utifrån enskilda verser ur de centrala skrifterna, följda av frågor och svar, kompletterades – och häri låg en stor del av det originella – med soffgruppsbaserade diskussioner med kvalificerade deltagare. Periodvis gavs kurser om någon klassisk text i den vaishnavistiska traditionen. Ibland organiserades helg-retreats på landet för fördjupade andliga övningar. En enkel liten tidskrift gavs ut. Närradioprogram sändes dagligen.

Med denna form för verksamheten, hur informell den än var, gavs, tror jag, förutsättningarna för att utveckla den vaishnavistiska grenen av den vediska traditionen i västerlandet och ge den en utformning av den typ som är nödvändig här. Med tiden hade ett sätt att förstå och presentera det mytologiska innehållet som kunde varit begripligt för västerlänningar ha utarbetats, och den indiska tempelestetiken och mycket av den indiska estetiska inramningen överhuvudtaget, som till största delen oundvikligen är högst svårassimilerbar i väst, hade redan börjat tonas ned. En begränsad selektion av det indiska formspråket hade kunnat förenas med ett västerländskt formspråk. Och så vidare. Här fanns många utvecklingsmöjligheter, möjligheter till utveckling på de områden där utveckling är oundgänglig för denna gren av vediska traditionen i väst.

Tyvärr upphörde Bhaktivedantasällskapet några år in på 90-talet. För min del innebar det att jag, som jag beskrev i inlägget om Prabhupada, överförde mitt engagemang till de stora konventioner och “communication seminars” som ISKCON arrangerade framför allt på sitt stora europeiska center i Belgien, och där alla de frågor som diskuterades i Bhaktivedantasällskapet också, och på samma fria sätt, kunde diskuteras. Ja, ännu större personella och andra resurser var förstås tillgängliga där, och i än högre grad systematiskt organiserade; under många år gav man exempelvis ut en mycket ambitiös tidskrift, ISKCON Communications Journal. Men samtidigt var detta i flera avseenden ändå inte någon ersättning. Det var främst fåga om återkommande stora konferenser, inte om ett sällskap, och därför fanns förstås inte alls samma typ av verksamhet som var huvudsaken i Bhaktivedantasällskapet, d.v.s. inga mindre möten flera gånger i veckan av ett slag som samtidigt som de tillförde de nya innehållsliga momenten också fyllde ISKCON:s vanliga tempelprograms funktioner.

Därför var det ändå ett problem för mig när verksamheten började starkt reduceras och medlemmarna flöt ut i andra aktiviteter och livsinriktningar på bekostnad av sällskapets andliga. Jag försökte göra några insatser för att upprätthålla aktiviteterna, men det ledde tyvärr omedelbart till att ett par som ofta arrangerat möten blev upprörda, eftersom de uppfattade det som kritik mot dem själva för att de inte längre gjorde det i samma utsträckning som förut, för att de gjorde för litet. Det var dumt av mig att göra detta försök, eftersom jag säkert inte hade några kvalifikationer för att åstadkomma särskilt mycket på detta område. Men min avsikt var inte alls den dessa personer trodde, och jag hade överhuvudtaget inte tänkt på dem när jag (till helt andra personer) framförde mina förslag. Faktum var också att de liksom även alla andra som tidigare stått för olika evenemang och varit värdar för möten inte längre gjorde det i samma utsträckning som förut, och efter denna incident gjorde det upprörda paret mig veterligen aldrig någonting mer i denna väg, hördes aldrig mer av.

Det kan inte uteslutas att Pfändtner och Sundvall i själva verket ville lägga ned Bhaktivedantasällskapet, att det för dem alltid bara varit en tillfällig, provisorisk övergång, att de hela tiden varit på väg längre bort från ISKCON, i riktning mot något helt annat. Eller åtminstone att de inte ville att min specifika vision, mitt syfte att rädda västerlandet, skulle prägla, eller i alltför hög grad prägla, sällskapets åskådning och verksamhet. Under alla omständigheter är det sannolikt att jag s.a.s. läst in mer i Bhaktivedantasällskapet än vad som för dem fanns där, en Bhaktivedantasällskapets idé som de aldrig omfattat.

Sundvall köpte nu Tempelgården på Visingsö och startade ett storslaget traditionellt tempel där. Senare förklarade han emellertid att syftet i själva verket varit att driva ett konstnärligt centrum, i linje med konstnären Olle Krantz’ intentioner. Inom kort började han utbilda hypnoterapeuter, och gav ut några böcker om sin andliga väg, alltifrån hippiesextiotalet. Pfändtner flyttade till Uppsala för att utarbeta en religionspluralistisk och -dialogisk teori utifrån vad han uppfattade som “existentialismen”, och hade också en önskan att i mer personligt-biografiska termer närmare uttolka och förklara hippiegenerationens äkta, östorienterade andliga impuls. Jag hade själv alltid uppmuntrat honom att skriva mer om dessa saker (i synnerhet som han, liksom även Sundvall, alltid visat stor förståelse även för konservativa och andligt traditionalistiska tänkare av den typ jag anknöt till). Mer generellt hade jag länge försökt få in intellektuella från ISKCON på universiteten – något som över all förväntan mycket snabbt lyckades och förverkligades genom de samordnade ansträngningarna i Belgien, och inom kort resulterade i Shaunaka Rishi dasas framgångsrika skapande av the Oxford Centre for Hindu Studies, som efter bara några år formellt upptogs som en del av universitetet.

Men jag hade inte tänkt mig att sådana projekt skulle behöva gå ut över en verksamhet av Bhaktivedantasällskapets typ. Det ideal som föresvävade mig var tvärtom att de naturligt skulle kombineras och komplettera varandra. I stället försvann de flesta ut i vanliga liv (om än fortfarande som delar av den “intelligenta människoklassen”). Med Oxfordcentrets tillkomst och explosionen av forskare från ISKCON inom universiteten världen över, inte minst naturligtvis inom indologin och hinduismforskningen, har 90-talets fokus på “communication” i allmänhet, på diskussionen av nya former för undervisning och inte minst av kulturell integration och brobyggande som jag uppfattar det i hög grad avstannat. Jag har fortsatt att deltaga på en del av konferenserna, men de har blivit rent akademiska. Kvar står, som resultat av detta, ifråga om ISKCON:s egen verksamhet, i sig, fortfarande endast de vanliga, i hög grad etnoindiska tempelpresentationerna av Gaudiya-vaishnavismen i väst, helt oförändrade sedan Prabhupadas och, exempelvis, Harikeshas tid. Och de har visat sig otillräckliga.

Den mig veterligen enda organiserade form för den av mig efterlysta typen av verksamhet har de senaste åren börjat bedrivas av en liten grupp som kallar sig “Krishna West” och leds av ISKCON-veteranen och Prabhupada-lärjungen Hridayananda dasa Goswami (Howard Resnick), som ävenledes är akademisk sanskritist men som också tagit sig an det akut nödvändiga allmänna kulturella brobyggandet utifrån vad jag uppfattar som en riktig förståelse av vad som krävs i termer av anpassningar för Gaudiya-vaishnavismens möjliga kulturella förankring i väst. Men signifikativt nog har detta initiativ länge motarbetats av ISKCON:s något märkligt benämnda ledning, the Governing Body Commission, GBC.

Det är en beklaglig situation. Det som Bhaktivedantasällskapet, ISKCON Communications, och Krishna West skulle ha kunnat uppnå har inte uppnåtts, och därför har Prabhupadas hela mission kontinuerligt gått bakåt under senare årtionden, med undantag för de rent akademiska studierna. Ifråga om de egna andliga framsteg som kunde göras i Bhaktivedantasällskapet har jag ingen anledning att vara missnöjd med mina år av engagemang där. Den typ av relativt strikt disciplin som det regelbundna deltagandet i dess program innebar, med nära kontakt med erfarna och framskridna andliga lärare, är nödvändig för verklig andlig utveckling och fördjupning, för genuint andligt förverkligande. Jag kunde själv under dessa år uttala många absoluta insikter baserade på specifika tillstånd av uppnått förverkligande av en typ som inte är lätta att vidmakthålla utan den livsstil vi då delade. Allt detta ligger givetvis rent principiellt långt bortom vad det rent akademiska utforskandet och framställandet av den vediska traditionen, som ISKCON:s intellektuella idag ensidigt är absorberade i, kan nå. Många gavs genom Bhaktivedantasällskapet möjlighet att göra sådana andliga framsteg, och detta är ett bestående resultat av dess existens, ett resultat av absolut värde.

Men dess allmänna kulturella syfte, i linje med Prabhupadas instruktioner, d.v.s. att finna och etablera former för en kulturellt vederbörligen anpassad representation av Gaudiya-vaishnavismen i Sverige (former som med smärre anpassningar givetvis också är giltiga i andra västländer) uppnåddes inte. Såtillvida har jag alltid känt en besvikelse över åren av engagemang i Bhaktivedantasällskapet. De borde ha kunnat leda till mer. Bhaktivedantasällskapet borde ha kunnat finnas kvar. Eftersom det gick som det gick med mitt försök att rädda det, har jag inte känt mig kunna göra något mer för detta syfte. Men jag har alltid fortsatt insistera på att ett Bhaktivedantasällskap av just den typ som en gång fanns är vad som fortfarande behövs. Endast från en sådan utgångspunkt kan, tror jag, fortsatta steg mot de nödvändiga nya formerna för denna andliga riktning i väst bli möjliga.

Bhaktivedanta Swami Prabhupada

A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupāda: Bhagavad-gītā som den är

Bhaktivedanta Swami Prabhupada in Stockholm

Harikesha Swami Vishnupada

Harikeśa Swami Viṣṇupāda: Varṇaśrama Manifesto for Social Sanity

The Hare Kṛṣṇa Movement and Western Cultural Identity: Education, Preaching, Conversion

0 Responses to “Behovet av ett Bhaktivedantasällskap”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi