Jan Olof Bengtsson

Joakim Andersen kommer i sin artikel i Fria Tider om det nya partiet Alternativ för Sverige, med rubriken Många rätt i Alternativ för Sveriges program, som vanligt med bra poänger. Denna gång har jag dock en för mig viktig invändning mot Motpols erfarne och ju så ofta utmärkte nyhögerskribent.

Andersen hyllar AfS för att de enligt hans mening är mer populistiska än SD. Och han gör det främst därför att han identifierar SD:s icke-populistiska sida med deras liberalisering, deras anpassning till Moderaterna o.s.v. Han skriver:

“Sammantaget finner vi alltså att AfS har förutsättningar att göra skillnad i svensk politik. Konkurrensen från AfS, och MED, kan förhoppningsvis tvinga SD att skärpa sig, både vad gäller internkulturen och liberaliseringen. Man är inte längre ‘det enda hoppet’ som kan bete sig hur som helst, väljarna har nu andra alternativ. Detsamma gäller potentiella medlemmar.

Det pågår en konflikt mellan folk och etablissemang i många europeiska länder och USA, där Trump, Brexit, Alternativ för Tyskland och så vidare ingår. Man kan beskriva det som en populistisk rörelse i bred mening, där folket samlas kring populistiska, etablissemangskritiska partier. Sverige har här varit avvikande, SD både är och är inte ett populistiskt parti. Väljarna röstar på partiet av klassiskt populistiska skäl, man vänder sig mot etablissemanget och dess politik. Men SD har inte fullt ut velat vara ett populistiskt parti, istället har man förgäves uppvaktat Moderaterna, liberaliserat sin politik och laborerat med påfund som ‘antirasistisk mittenpolitik’ och ‘socialkonservatism’.

Här kan man sannolikt ana ett bristande självförtroende, begripligt mot bakgrund av den brutala demonisering som SD utsatts för men ändå olyckligt. Ett sådant självförtroende kan vi istället urskilja hos AfS, som också ligger bättre i linje med den populistiska våg vi ser i omvärlden. Mitt intryck av partiet är genomgående positivt, och det kommer bli spännande att följa det framöver.”

Andersen tillhör alltså de många som räknar även SD:s socialkonservatism till denna anpassning. Detta menar jag är felaktigt i historiska termer, och beror väl på att bestämningen “social” som sådan förhastat associeras med socialismen i vänsterns mening, med socialdemokratin, med socialliberalismen. Dock kommer denna kritik inte främst från den existerande svenska högern, utan från gamla nationalister, som ser den nya ideologiska självbeteckningen som ett svek mot nationalismen, omedelbart sammanhängande med, exempelvis, föreställningen om ett “antirasistiskt mittenparti”, och även det nya begreppet “öppen svenskhet”. Andersen ansluter sig här tyvärr till detta nationalistiska lägers missuppfattning.

Men vi kan bortse från detta och fokusera enbart på Andersens dikotomi mellan den av honom försvarade populismen å ena sidan och SD:s politisk-korrekta anpassning å den andra. Huvudproblemet i hans inlägg är definitionen, värderingen och användningen av populismbegreppet, och framför allt förståelsen av icke-populismen i detta sammanhang.

Populismens partiella giltighet måste visserligen accepteras, och jag gjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD en distinktion mellan “högre” och “lägre” populism. Samtidigt är det för mig uppenbart att även den giltiga, högre populismen är otillräcklig. Och ett icke-populistiskt element är som jag ser det nödvändigt för att förhindra just den typ av anpassning Andersen vänder sig mot och alltså ser som ett uttryck för ett sådant element.

Det är beklagligt att icke-populism på detta sätt har kommit att identifieras med de gamla “etablissemangspartierna” och med anpassning till dem. Och det är det även av det skälet att dessa partier idag i verkligheten i en mening är minst lika populistiska som de partier som idag ensamma betecknas som sådana, de populistiska nationalistpartierna.

Men det icke-populistiska element jag försvarar är för mig nödvändigt också för att det allena förmår modifiera och gå utöver den gamla nationalismen av SD:s typ. Det måste definiera det nya tredjes väg, framtidens väg bortom det gamla förstas nationalism och det gamla andras liberala kompromisser. 

Tvärtemot Andersen har min förhoppning således varit att AfS ska bli ett mindre populistiskt parti än SD. Ett parti som gör bruk av den typ av ideologiska och politisk-filosofiska resurser som SD hittills inte i tillräcklig utsträckning assimilerat, och som förmår lägga en stabil grund för ett seriöst, konsekvent och långsiktigt politiskt arbete.

Andersen kan förvisso ha rätt i att “ideologiska etiketter” kan vara problematiska och bli till hinder för politiska partier genom att på sakpolitiskt onödigt sätt skrämma bort vissa väljargrupper. Men det innebär inte att man kan klara sig utan verkligt politiskt tänkande och en sammanhängande åskådning. Populismen hos etablissemangspartierna visar sig inte minst just i uppgivandet av, och oförmågan, ja oviljan att i reell kontinuitet vidareutveckla deras historiskt definierande åskådningar, och deras trovärdighet har i hög grad skadats av detta, i viss mån till och med när förändringarna entydigt varit förbättringar och nödvändiggjorts av de historiska åskådningarnas verkliga ohållbarhet. De är idag föga mer än blott marginellt differentierade formella apparater för utövande av systembevarande makt, utan skrupler inför det nya mått av flexibilitet som idag är nödvändigt för detta syfte.

Andersen berömmer dock även AfS för att deras program är genomtänkt. Och det är väl inte orimligt att skilja mellan mer och mindre genomtänkta former av populism. Likafullt finns en principiell spänning och motsättning mellan populism och genomtänkthet. Populismen som sådan är helt enkelt inte innehållsbestämd på det sätt som Andersens ställningstagande förutsätter. Det är litet förvånande att Andersen försvarar den på det oreserverade sätt han nu gör, eftersom knappast någon i Sverige torde vara så förtrogen som han med den icke-populism som inte sällan är framträdande inom den nya högern och hos andra tänkare som Motpol så länge introducerat. Det är innehållsligt eller åskådningsmässigt i väsentliga avseenden en annan icke-populism än den jag är benägen att försvara, men i stort samma allmänna analys borde i det här aktuella fallet kunnat väntas även från det hållet.

Det är väl inte osannolikt att Andersen i själva verket håller med om det jag säger här, och bara tyckt sig ha haft anledning att tillfälligt utelämna dessa dimensioner. Vi kommer med säkerhet få höra mer från honom om AfS. Men just nu ser det ut som en villkorslös kapitulation för den okvalificerade populismen av den typ vi sett även i ny- och alternativhögerkretsar alltsedan Trumps valkampanj. I linje med vad jag skrivit genom åren om (de nu före detta) SDU:arna och vad jag velat hoppas på från dem, känner jag därför för min del att det finns anledning att göra dessa markeringar ifråga om populismen och AfS, när de nu redan från början sammanställs på det sätt vi finner i Andersens artikel.

Andersen uttalar sig, som många gånger tidigare, vänligt om mig (och jag hoppas att jag å min sida i motsvarande utsträckning gjort det om honom). Men denna gång har det smugit sig in en missuppfattning, som jag avslutningsvis också bör kommentera. Andersen säger att SD gjorde sig av med mig under förnedrande former. Det stämmer inte. Partiledningen och medlemsutskottet, såväl som delar av den tidigare styrelse för Stockholms stads partidistrikt som jag var ledamot av, agerade visserligen på ett problematiskt sätt, som jag blev tvungen att med viss utförlighet analysera här i bloggen. Men de gjorde sig inte av med mig.