Jan Olof Bengtsson

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan förvärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom deras beteende och värderingar.