Jan Olof Bengtsson

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.