Jan Olof Bengtsson

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är omöjligt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett nytt parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är samtidigt orealistiskt och nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör emellertid också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot detta. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den allmänna svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om det nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyret av landet skulle få till resultat att denna erfarenhet inte längre blir giltig och relevant, något som inte kan uteslutas, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt om AfS därför trots, ja på grund av sin nuvarande inriktning har en framtid.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara bland missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt inses utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program, samtidigt som det är omöjligt som “enfråga” för det nya kristna partiet. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med företrädare för alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera och komplettera den begränsade och på egen hand ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting i den lägre meningen populistnationalistiskt i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Och det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var i hög grad beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.