Jan Olof Bengtsson

”Här i Sverige trotsar tjejerna på webb-tevekanalen Riks alla konventioner med sin blandning av frejdig skolteve och oförblommerad opinionsbildning”, skriver författaren Jens Ganman i Fokus. “De har inga problem med att ena stunden ordna ölhävartävling i kortkorta tyrolerkjolar, för att nästa intervjua en forskare om brottsstatistik. På SVT tittar man också på Riks. Tittar – och tittar bort. Ryser av obehag. Och avund.”

Jag har visserligen bara sett enstaka avsnitt, men att döma av dem är Riks verkligen en bra, lyckad och ofta rolig SD-satsning. Som just oförblommerad opinionsbildning, eller vad de själva kallar “konservativ nyhetsförmedling”. Den visar för det mesta populistnationalismen från dess bästa, sundaste, mest spontant-autentiska sida. Här finns inga pling-plongande tekniska effekter; man förlitar sig uteslutande på sakinnehållet som förmedlat av tjejernas fullständigt ofiltrerade och oregisserade personligheter. Det hela ger undantagslöst ett starkt och äkta intryck.

Och nu har de startat ett utrikessvep, lett av Isabelle Eriksson som ger intryck av att vara självständigt eftertänksam. Det gör det hela ännu bättre. Utrikespolitiken är SD:s svagaste område, på ett sätt som delvis rent principiellt har att göra med nationalismen, men också förstås med populismen. Uppmärksamheten på och intresset för den måste ökas.

Samtidigt betyder förstås inte en sådan ökning i sig att den sakliga svagheten på detta område avhjälps. En av de medverkande i utrikessvepet är Richard Sörman, mest känd för sina bidrag till Patrik Engellaus nättidskrift Det goda samhället. Till det intressanta med honom hör hans franska orientering, manifesterad bland annat i en doktorsavhandling om Molière.

Med denna orientering skulle han ju kunna bli en utmärkt introduktör av vissa för SD relevanta aspekter av ett distinkt fransk-europeiskt och gaullistiskt perspektiv på den internationella politiken. Men i stället hör vi honom tyvärr bara upprepa SD:s nya, av högerblocksträvan nödvändiggjorda atlanticistiska fusionslinje, en linje som sprider sig även i övrig europeisk populistnationalism och till och med hotar att ta över franska Rassemblement National. De amerikanska Republikanerna står, säger Sörman, för samma sak som RN och SD: “den nya nationella konservativa högern”.

Att Sörman inte tvekar att på detta sätt bejaka och inkludera RN är förstås nytt, och motsäger Peter Lundgrens fortsatta avvisande, med hänvisning till deras ryskvänlighet, av en ny, förenad storgrupp i Europaparlamentet. Personer med tilltro till Expos beskrivningar skulle kunna förstå det som ett uttryck för de radikalnationalistiska tendenser som de nyligen anklagade honom för.

Men vad betyder detta bejakande och detta inkluderande när de sammanhänger med en omdefinition av RN som just ett atlanticistiskt parti? Då blir det ju bara ännu ett uttryck för den atlanticism i trumpismens form som även radikalnationalisterna redan tagit till sig.

Dick Erixon, som ansvarar för Riks, är med från början. Hur bra han än kan vara i andra sammanhang är han en central företrädare för SD:s svaga utrikespolitik, för just den atlanthögerlinje som för honom inte är ny utan medtagen från den borgerlighet han kom till SD från. Han är kanske den mest synlige av dem som dragit över SD till denna linje, eller åtminstone av dem som verkställt omsvängningen.

Efter att Erixon citerat The Economist ber Isabelle honom förklara för tittarna vad den står för. Det är en i största allmänhet viktig fråga i ett sammanhang som detta. Erixon uppfattar dock inte vad hon menar, utan utvecklar bara att de skrivit om skjutningarna i Sverige. Isabelle upprepar och förtydligar sig. Erixon verkar fortfarande inte förstå: “The Economist”, säger han nu, “är en väldigt inflytelserik tidning i världen, kan man säga, väldigt mycket beslutsfattare och myndigheter och även politiker har The Economist som kommer en gång i veckan och försöker summera händelserna i världen.”

Det är förstås litet goddag yxskaft, medvetet och avsiktligt eller ej. Men det är inte särskilt allvarligt, i just det här fallet. Erixons citat var en del av en tematisk titt på Sverigebilden utomlands, på hur utländska media rapporterade om Sverige. Och givetvis är det bra att The Economist tar upp problemet med skjutningarna i Sverige och hur vi skiljer oss från andra europeiska länder i detta avseende. Det förtjänar förvisso att citeras.

Ändå var det tydligt att vad Isabelle ville att Erixon skulle förklara var vad The Economist står för, det vill säga vilken politisk inriktning de har. Atlanticismen har två huvudcentra, Wall Street och London. Och den har två huvudorgan, utgivna av dessa centra på varsin sida av Atlanten: The Economist och Wall Street Journal. Det kan onekligen vara bra för tittarna att känna till, om, som inte är osannolikt, The Economist och dess sätt att “summera händelserna i världen” blir en återkommande referens för Erixon i utrikessvepet.

Erixons uppgift tycks primärt bli att kommentera anglosfären från detta perspektiv, medan Sörman i första hand ska kommentera Frankrike, och alltså beklagligt nog, och även litet förvånande, från samma perspektiv. Christopher Jarnvall har tydligen tysk och allmänt kontinentaleuropeisk inriktning.

Man frågar sig om detta är en permanent panel. För om inte, känns det, med SD:s nuvarande vägval, som om risken är stor att även Ronie Berggren snart dyker upp. Han är visserligen mer extrem än Erixon, som en gång, på i ett avseende hoppfullt sätt, kallades “den siste neokonservative”. Men Berggren har redan, i annat sammanhang, medverkat i Riks. Med all säkerhet är han den mest enkelspårige och enögde “USA-kännare” som någonsin släppts fram i svenska public-service-media.