Borgerlig idéutveckling?

Den borgerliga högerns omställning till konservatismen är dramatisk. På denna punkt tycks högerns anpassning till och tillmötesgående av SD vara större än SD:s till den. Ingenting i högerns moderna historia kan såvitt jag kan se jämföras med den konservativa bok- och artikelfloden från ledande borgerliga opinionsbildare under senare år, och de uttalanden som nu görs inte minst från näringslivets tankesmedja Timbro. Konservatismen har i dessa sammanhang alltid fört en ojämn kamp mot liberalismen, och från slutet av 70-talet en liberalism med starka klassiska, libertarianska inslag.

Förutsättningen för förändringen är givetvis till stor del SD:s anpassningar, utöver de sakpolitiska även att de först började använda socialkonservatism och sedan bara konservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Men också naturligtvis helt enkelt SD:s framgång som det nya stora partiet, det parti förutan vilket en borgerlig regering har blivit omöjlig. SD har i grunden förändrat svensk politik, eller åtminstone svensk politisk debatt. Därför tvingas högerborgerligheten också utöver återupprättandet av det undanträngda egna gamla arvet av konservatism till och med ta upp SD:s nya starka fokus på nationen.

När jag kom i kontakt med Timbro vid mitten av 80-talet var den en tänktank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen eller libertarianismen, men där fanns också ett inslag av genuin konservatism. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Det vill säga, för det värde-, kultur- och moralkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntes som dock givetvis inte kunde överskridas genom något avvisande av det nyliberala marknadsbudskap vars förmedling var Timbros näringslivsinitierade uppdrag.

Detta konservativa inslag kunde vara ganska starkt, och det personifierades av Carl Johan Ljungberg. Han var visserligen kännare av Hayek, men framför allt av Burke, och hade vid 70-talet slut disputerat hos Claes Ryn i Washington på en avhandling om denne, med den för den liberalkonservativa syntesen karaktäristiska titeln The Liberalism of Edmund Burke. Tyvärr har den aldrig publicerats i bokform, trots mångas uppmuntran. Den blygsamme Ljungberg har alltid hänvisat till det behov av uppdatering med och inarbetande av senare forskning som han anser föreligger. Ljungberg var den ledande svenske företrädaren för Ryns på Irving Babbitt och Benedetto Croce och hans egen lärare Folke Leander byggande så kallade värdecentrerade historicism, som också med dessa resurser vidareutvecklar distinkta burkeanska insikter. Men han översatte också Hayeks Frihetens grundvalar.

Liberalkonservatismen har djupa historiska rötter i det att den entydigt går tillbaka till just Burke. Såtillvida finns det ingenting märkligt eller motsägelsefullt i begreppet. Burke representerar inte en konservatism av den typ som står i motsättning till den klassiska liberalismen och framväxande borgerliga kapitalismen. Han betraktas som konservatismens fader eller “grundare”, men använde själv inte detta begrepp och var inte en Tory. I den mån hans tänkande accepteras som definierande konservatismen som sådan – och det gör det – är det fullt korrekt att säga att konservatismen är liberalkonservatismen.

Det är detta som gör att åtminstone ett visst konservativt inslag alltid har kunnat följa med inom högern, i partitermer det gamla högerpartiet och nuvarande Moderaterna. Och det är detta som skilt detta parti inte bara från Liberalerna ända sedan 1800-talet, utan även från de i jämförelse med dessa nya Kristdemokraterna.

Genom Ljungberg, som jag lärde känna i samband med den debatt om Moderaternas nya idéprogram som fördes i Svenska Dagbladet 1983-84 och publicerades i bokform med titeln Är konservatismen död?, kom även jag att medverka vid många Timbro-evenemang, med början i det första så kallade Sommaruniversitetet 1985. Där framgick hur starkt det konservativa inslaget var. Det var inte bara så att jag tilläts föreläsa om Tage Lindbom. Även Lindbom själv talade.

Men även för mig var konservatismen liberalkonservatismen. Det finns en visserligen inte lång men dock rad recensioner och andra artiklar av mig om liberalkonservatismen i publikationer som Tidskriften Heimdal, Svensk Linje, SAF-tidningen, Marknadsekonomisk tidskrift (senare Smedjan) och Svensk Tidskrift vid denna tid. De flesta behandlar det konservativa momentet, utöver Lindbom tänkare som Roger Scruton och Russell Kirk, men där finns även exempelvis någon historisk blick på Geijers filosofi och politik, och allmänna utläggningar om liberalkonservatismen som helhet och sammanfattningar av den västerländska civilisationens allmänna karaktär och utveckling.

Utan tvekan fanns ett behov av detta på den tiden. Hela den centrala borgerliga idétraditionen var på fatalt sätt på väg att glömmas bort och försvinna under trycket av den nya vänstern på 70-talet. Ett ohistoriskt tänkande dominerade, av ett slag som det är svårt att förstå hur så många ledande socialistiska och socialdemokratiska intellektuella kunde acceptera. Också för dem borde det, även om det betraktades som aufgehoben av den historiska utvecklingen, samtidigt i många avseenden affirmeras som aufbewahrt. Så skedde ju också hos andra företrädare för den arbetarrörelsens kultur som i så stor utsträckning präglade det moderna Sverige. Men nu hade även Hegel glömts bort.

På 80-talet fanns därför en starkt upplevd önskan, långt utöver näringslivets propagandasatsningar, av att återerövra och på visst sätt, åtminstone i tillräcklig utsträckning, rekonstruera detta arv. Det var en kulturell, ja närmast identitetsmässig nödvändighet i tiden. Det handlade om självförståelse, om insikten om de djupare västerländska, idéhistoriska rötterna till det samhälle vi levde i.

Men på 90-talet gick det utför. På Timbro övergavs det kulturkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntesen till förmån för Carl Rudbecks postmoderna och multikulturalistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer, och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala libertarianism. Den för liberalkonservatismen representative P.J. Anders Linder har nyligen berättat hur det var han som förde fram Norberg på grund av dennes första bok om Wilhelm Moberg. Men det blev snabbt uppenbart hur annorlunda Norbergs allmänna politiska och kulturella sensibilitet var.

Konservativa, det vill säga liberalkonservativa, fortsatte visserligen i några sammanhang att försöka göra sig hörda. Åtminstone i Heimdal och kanske hela Fria Moderata Studentförbundet pendlade i någon utsträckning opinionen framöver mellan konservatismen/liberalkonservatismen och den från denna frigjorda och mot denna kritiska rena libertarianism, som i stället antog hela det kulturradikala och politisk-korrekta programmet och inte minst förespråkandet av öppna gränser. Den senare riktningen, som alltså inte betonar det liberala i stället för det konservativa inom liberalkonservatismens ram, utan står helt utanför denna ram, kom att bestämma det alltmer bisarra moderata ungdomsförbundet.

I den dominerande allmänna borgerliga debatten förmådde det konservativa inslaget aldrig göra sig gällande, till skillnad från den kulturradikala nyliberalismen. Redan själva ordet konservatism ansågs ogångbart i Sverige, och var det utan tvekan också. I det 90-talets politiskt-korrekta agenda anammades nästan i dess helhet, måste även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Mitt engagemang i de politiska och ideologiska högersammanhangen minskade.

Ett årtionde senare började SD:s genombrott, som följd av den katastrofala samhällsutvecklingen under såväl högerns som vänsterns egid. Det är fortfarande oklart hur vänstern ska förhålla sig till detta. Det är inte så att det inte finns ett för dagens predikament relevant socialistiskt arv. Men Socialdemokraterna verkar ännu inte ens förstå den akuta nödvändigheten att följa i sina danska partivänners fotspår ifråga om invandringspolitiken. Hägern däremot ser nu ut att slutligen verkligen på allvar ha tvingats återvända till det konservativa arv som så många inom den så länge och så starkt motarbetade. Dess betydelse och värde kan inte längre förnekas.

Det är helt fascinerande att lyssna på unga kvinnor på Timbro som nu entusiastiskt lägger ut texten om Roger Scruton och Russell Kirk. De har givits ansvar för vad Timbro kallar “borgerlig idéutveckling”. Det är verkligen på tiden, och de har alltså redan tillgång till en omfattande ny svensk litteratur om konservatismen. Detta var något jag, om än med vissa modifikationer, försökte verka för i många år.

Man kan dock inte låta bli att fråga sig hur mycket egentlig utveckling det egentligen handlar om. Förvisso är det en utveckling och ett framsteg jämfört med den från liberalkonservatismen frikopplade nyliberalismen. Men det är ett snävt historiskt perspektiv. Vad det är fråga om är snarare ett rent återvändande till ett sedan mycket länge existerande men undanträngt konservativt idébestånd.

Det nya är tonvikten på nationen, och naturligtvis hela det oundvikliga beaktandet av den helt nya sociala och kulturella problemverklighet som massmigrationen och mångkulturalismen skapat. Men i övrigt är den borgerliga idéutvecklingen en exakt upprepning, i minsta detalj, av allt det som främst Carl Johan Ljungberg förkunnat ända sedan 70-talet. Man griper tillbaka till just de tänkare han alltid lyft fram. Allt man nu säger om Burke och Hayek och liberalismens förhållande till konservatismen, allt utan undantag, återfinns hos honom.

Hur rätt och bra och sympatiskt det än är, kan det inte hjälpas att det också får en liten oförarglig, godartad anstrykning av komik när Catarina Kärkkäinen säger att de “valt att kalla” sina utvecklade idéer “framstegsvänlig konservatism”. Just det begreppet har i en evighet varit gamla ärevördiga Svensk Tidskrifts paroll.

Från mitt perspektiv säger denna upprepning, denna återupptagna burkeanska traditionsförmedling, också något om begränsningarna i de borgerliga idéernas förmåga till utveckling, om liberalkonservatismens otillräcklighet i en värld som starkt förändrats sedan jag först kom i kontakt med den organiserade högern och Timbro. Nästan allt i Timbros förnyade liberalkonservatism är sådant som definierat den högerborgerliga idédebatten i över tvåhundra år, eller fram till den kulturradikala libertarianismens framträdande. Men det är ett annat ämne. Den senkomna konservativa omorienteringen är entydigt att välkomna.

0 Responses to “Borgerlig idéutveckling?”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi