Jan Olof Bengtsson

Martin Saxlind, redaktör för Nordiska Motståndsrörelsens organ Nordfront, visar sig ha gjort ett inlägg i debatten om alternativhögern, som även tar upp min artikel ‘Radikalnationalistisk mångkulturkritik‘, om Jonas Nilssons nya film. I kommentarfältet skriver också den tysk-svenska nazistveteranen Vera Oredsson, tidigare ledare för Nordiska Rikspartiet. Hon finner Saxlinds artikel “underbar”, och bidrar bland annat med egna erfarenheter från Tyskland under nazismen. Ingenting överraskande sägs, men det hela är relevant genom den signifikativa bild det ger av hur dagens svenska nazister ser på det aktuella ämnet. Det är ett annat sätt än både mitt och Motpols.

Saxlinds inlägg, som fokuserar nästan enbart på mig, ja mer på mig än althögern och Nilsson (rubriken är ‘Jan Olof Bengtsson borde bli fascist!’), är publicerat den 12:e oktober, vilket innebär att det senaste inlägg från mig som Saxlind läst är ‘Höger, alternativhöger, fascism‘ (på Motpol publicerad under rubriken ‘Alternativhögern behöver diskuteras’) och det senaste från Daniel Friberg hans svar på detta, ‘Ställningskriget’. Saxlind hade vid publiceringen alltså inte läst mitt svar på det senare, ‘Den spartanska högern‘, Joakim Andersens ‘Tillbaka till althögern’ och mitt svar på det, ‘Joakim Andersen och högern‘, och inte heller mitt slutinlägg, ‘Althögern, Motpol och jag‘. Jag tror att han lätt kan finna svaren på flera av sina frågor i dessa senare inlägg, men ett separat svar är ändå motiverat.

Fascismfrågan

Saxlind undrar varför det är intressant och viktigt att “utreda vilka aktörer som kan ses som fascister respektive vilka som kan ses som fascistallierade på grund av sitt samröre med fascister”, och vad läsaren “ska göra med den informationen”. Men min huvudpoäng i althögerdebatten, som också är en central poäng i kritiken av Nilssons film, rör inte detta, utan kopplingen till dagens existerande höger. Att jag i mitt första svar till Friberg uppehöll mig så mycket vid vilka som är fascister berodde ju bara på dennes “oförstående” reaktion, som krävde att jag preciserade mig.

Men eftersom Saxlind själv är nationalsocialist och jag nämner hans organisation fokuserar även han på fascismfrågan. Kritiken av begreppet generisk fascism bemötte jag i ‘Den spartanska högern‘. Givetvis missbrukas fascismbegreppet i ofantlig utsträckning, och Paul Gottfried har just skrivit en bok om detta, Antifascism: The Course of a Crusade, som särskilt uppehåller sig vid skillnaden mellan den historiska och den nuvarande vänsterns antifascism. Jag har naturligtvis ofta själv fått anledning att ta upp missbruket, och förstås särskilt sedan jag tog ställning för SD.

Men varken det faktum att det finns betydande politiska och ideologiska skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen, eller vår förändrade historiska situation i vilken den bakgrund som första världskriget historiskt utgjorde saknas, gör det förenklande och mindre viktigt att fokusera på de gemensamma dragen. Att Saxlind anser att det förhåller sig så beror enbart på hans egen förståelse av fascismen och nationalsocialismen. Vera Oredsson känner sig manad att göra ett litet generisk-fascistiskt “tillägg” i kommentarfältet. Nationalsocialismen är visserligen bättre än fascismen, som är “ett alternativ mot marxism i allmänhet utan hårda rasskillnadslagar”. Men fascismen är också bra, understryker hon. Den passar södra Europa. Och fascismen och nazismen har ordning, folkgemenskap, social trygghet och frihet från dalt med kriminella gemensamt. Därför, berättar Oredsson, “jublade vi HJ-ungdomar” (alltså Hitlerjugend) när Mussolini besökte Berlin.

Fascismstudium

Att Saxlind är osäker när det gäller min förtrogenhet med den svenska generiska fascismen och huruvida jag tagit del av något av dess material är litet märkligt, eftersom jag i det svar till Friberg som han läst beskrev i viss detalj mitt studium av denna. När det mer specifikt gäller den nyare nationalsocialismen kan jag försäkra Saxlind att jag läst alla dem vars namn han säger att jag “rabblar”, såväl som den sekundärlitteratur som finns om några av dem.

Dock ska sägas att alla dessa namn kanske inte är särskilt viktiga för NMR; det kan vara så att jag alltför svepande råkade tillskriva just Saxlinds organisation allmänna inflytelser på nationalsocialismens utveckling efter andra världskriget. I Magnus Södermans intervju i NMR:s tidigare publikation Nationellt Motstånd (nr 12, 2006) med dåvarande ledaren Klas Lund nämner denne av dem jag “rabblar” endast William Pierce (däremot inkluderar han bland de efterkrigstida influenserna även William Gayley Simpson, Revilo P. Oliver, och, faktiskt, Julius Evola som tillhörande dem som betytt mest för hans egen ideologiska utveckling). På annat håll har jag dock sett de övriga jag nämnde förknippade med NMR, och organisationen har särskilt lyft fram Povl Riis-Knudsen som en central ideologisk inspiratör, och även publicerat en kort skrift av honom.

När jag, efter att jag upptäckte SD för drygt 15 år sedan, under flera år studerade den svenska radikalnationalism som jag var mycket dåligt förtrogen med, i syfte att förstå SD:s förhållande till den, köpte jag flera böcker från Kampboden, särskilt annorstädes introuvabla, viktiga sådana från dess antikvariska avdelning, och jag studerade även samtida radikalnationalistiskt material från de andra organisationer och partier som då representerade den. Skillnaden blev klar, även när man studerade SD:s äldsta program, och det blev svårt att ta dem på allvar som hävdade att partiet verkligen hade nazistiska rötter i någon annan mening än att, som jag tidigare skrivit, enstaka nazister av naturliga skäl – några andra lovande nationalistiska partier fanns ju inte – sökte sig till det.

Fascismförnekelsen

Det är litet märkligt att finna även Saxlind, av alla människor, å Det fria Sveriges vägnar synbarligen involverad i samma märkliga förnekelseoperation som Friberg i detta fall – han har rätt i att den “nya högern”, som han i övrigt huvudsakligen representerar, åtminstone i sina centrala uttryck inte är fascistisk – ägnar sig åt. “Någon företrädare har talat gott om Per Engdahl (gissar jag)”! “Dan Eriksson har en fascistkompis i Italien”! “Kanske att Magnus Söderman än idag kan skrika att han är fascist när han argat upp sig lite”! Att döma av dessa formuleringar är jag betydligt mer förtrogen med DfS än Saxlind. Det borde här räcka att läsa om mitt inlägg ‘Höger, alternativhöger, fascism’, men många fler exempel på att deras förhållande till fascismen är det jag säger att det är kunde ges.

DfS talar i sina “officiella dokument” om “en nationalism för 2000-talet”, framhåller Saxlind. Ja, som jag skrev är det både så att folk i denna kategori vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, och så att de “benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten”. Men Saxlind, som alltså nästan ser ut att reagera på samma sätt som Friberg, talar bara om min “fasciststämpling”, som han anser är “ännu tunnare” när det gäller DfS än NMR. Även Dan Eriksson reagerade på Twitter på detta sätt mot mitt inlägg om Nilssons film: han pekade på de “officiella dokumenten”, och trodde bara att jag var ute efter att “fasciststämpla”. Båda är så vana vid agerandet från sina vanliga motståndare i vänstern att de helt enkelt inte förstår mitt perspektiv och min argumentation, vad det är jag är ute efter i denna debatt.

Även Saxlind frågar sig nu, misstänkliggörande, “vad man vill komma fram till om man försöker leta fram mer implicita tecken på fascism”, och fortsätter förutsägbart à la Friberg: “Vänstern letar sådana kopplingar för att legitimera repression mot en person eller organisation då fascism i både liberal och kommunistisk retorik blivit synonymt med ondska. Fascismbegreppet har blivit så urvattnat och förknippat med diktatur och förtryck att liberala och socialdemokratiska politiker felaktigt kallas för ‘fascister’ när de försöker tvinga sina medborgare att vaccinera sig eller hålla sig socialt isolerade under coronahysterin.” Till och med Saxlind tror här alltså bara att det är detta jag håller på med.

Fascismen, libertarianismen, högern

Än märkligare blir det när Saxlind som argument mot “fascismstämplingen” anför att DfS har “en rätt frihetlig högerframtoning där det specifika hatet mot den socialdemokratiska staten av idag blandas med en mer libertariansk och allmän misstro mot stater överhuvudtaget”. Här råkar han ju nämligen ändå komma in på just det som är min huvudpoäng, det som min argumentation framför allt gäller, både i althögerdebatten och i inlägget om Nilssons film.

Althögern, säger jag, misslyckades därför att den inte var tillräckligt alternativ, därför att den fortfarande var förbunden med den vanliga högern, framför allt såsom representerad av Trump men även exempelvis Bolsonaro. Den spårade ur i en generisk fascism, samtidigt som den inte lyckades frigöra sig från libertarianismen, i synnerhet inte i Sverige. Jonas Nilsson är en ledande företrädare för just denna libertariansk-fascistiska syntes. Tills nyligen kallade han den “anarko-fascism”; idag talar hans egna officiella dokument (på Palaestra Media) i stället om “frihetlig höger”.

Fascismen enligt Saxlind och enligt mig

Med rätta anser Saxlind att det är “bättre att vara tydlig med vad man faktiskt står för än att hela tiden försöka hitta på nya ismer”, varför hans respons på min analys ändå skiljer sig från Fribergs och Erikssons. Det är för honom inte bara “på gott” utan även “på ont” som det inte finns “särskilt mycket explicit fascistisk ideologi i den nationella rörelsen i Sverige”. “För mig”, klargör han med sin högre grad av konsekvens, “är inte fascism synonymt med ondska utan med nationalistiskt motstånd mot marxism och liberalism. Så jag har en positiv inställning till fascismen och anser att det kan finnas mycket inspiration att hämta från fascistiska tänkare och kämpar”. Att han inte vill kalla sig själv fascist beror enbart på att han anser nationalsocialist bättre.

Saxlind söker också identifiera den precisa substansen i våra åsiktsskillnader, och frågar vad fascism är för mig: “Är det nationalism och är det i så fall etnonationalism eller kulturnationalism? Är det korporativism? Är det imperialism och militarism? Är det något annat?” Och varför är jag emot fascismen?

Det är alla dessa saker, och många fler. Men inte minst är det ett särskilt slag av just det som Saxlind själv säger att det är, det som det är för honom: “nationalistiskt motstånd mot marxism och liberalism”. Såtillvida som han korrekt identifierar som min “slutsats” av den svenska radikalnationalismens högeridentifikation och syntes med libertarianismen samt av “vissa historiska erfarenheter” att fascismen “är oförmögen och kanske också ovillig att ‘erbjuda ett alternativ till kapitalismen'”, är det litet oklart varför han ställer sina frågor på det sätt han gör. Jag delar helt enkelt i det väsentliga vad Saxlind kallar den “vanliga vänsterkritiken” på detta område.

Fascismen idag och igår

Saxlind avfärdar inte helt denna kritik. Den har för honom “framför allt varit sann i Sydamerika och efter andra världskriget”. Men att den varit sann där och då beror på att “det inte varit någon ideologiskt renodlad fascism det varit frågan om och att de aktuella rörelserna varit isolerade fenomen som understötts av USA i deras geopolitiska maktspel mot kommunismen”. Tredje riket och fascismens Italien var däremot enligt Saxlind “inte alls kuvade av kapitalismen på samma sätt”, beroende på att de “länge hade en stor egen kraft och allierade stater som gemensamt kunde stå upp emot trycket från den kapitalistiska världen”.

Det är riktigt att exempelvis Pinochet inte var ideologiskt renodlad fascist. Han var, tills han väl tröttnade på Milton Friedman när dennes reformer inte lett till de önskade resultaten, en typisk företrädare för den fascistisk-libertarianska syntesen. Det är också riktigt att Hitlers och Mussolinis regimer i högre grad var självständiga på det sätt Saxlind anger. Men det innebär inte att de utgjorde något eget alternativ till kapitalismen som helhet. Det hindrar inte att också de i det större historiska perspektivet objektivt i mycket fungerade som redskap för denna och dess intressenter mot socialismen och kommunismen, både geopolitiskt och nationellt-inrikespolitiskt. Saxlinds försiktiga formuleringar förnekar inte kategoriskt detta. Kritiken är “framför allt sann i Sydamerika och efter andra världskriget”, den italienska fascismen och tyska nazismen var inte “kuvade av kapitalismen på samma sätt“.

Den historiska fascismen och nazismen understöddes i det längsta – så länge det var politiskt och opinionsmässigt möjligt – av starka krafter i västländerna, länder som också dröjde i det längsta med att intervenera mot dem. Och ännu under kriget gick Hitler långt för att rädda sin vision om ett slags allians med Storbritannien, ett bevarat brittiskt imperium, och stöd för sitt krossande av Sovjetkommunismen. Antimarxismen, antisocialismen och antikommunismen, uppgiften att slå ned den marxistiskt formade arbetarrörelsen, tillhör det som generiska fascister än idag ser som det centrala i sitt politiska arv. Efter kriget övertog det USA-ledda kapitalistiska väst hela ansvaret för detta projekt, men, som Saxlind alltså är medveten om, trots det nya allmänna opinionsläget inte heller då utan tillgripande, vid behov, av fascistiska eller semifascistiska medel och metoder.

Den liberala borgerliga epoken avslutades av fascismen och nazismen på ett eget sätt, som inte hotade de ekonomiska huvudintressenternas positioner utan tvärtom till stor del befrämjades av dem. Hitlers och Mussolinis band till och beroende av dem kan förnekas lika lite som dessa intressenters behov av ett antidemokratiskt vapen mot den kommunism som efter första världskriget på riktigt hotade deras ekonomiska maktordning. Och denna primära och allmänna historiska motsättning och kraftkonstellation äger en paradigmatisk tydlighet och giltighet som trots många komplicerande detaljer och nya omständigheter inte förändrats och inte kunnat förändras hundra år senare. Det är detta som gör det både möjligt och nödvändigt att tala om förefintligheten av en generisk fascism även idag.

Kapitalism och paleosocialism

Den fascistiska invändningen här är förstås: Varför delar jag denna kritik? Borde jag inte som konservativ vara för ett krossande av kommunismen? Mitt svar är inte bara att i den mån även jag givetvis är kritisk mot kommunismen, fascismen inte är den rätta reaktionen. Det är också att den västerländska kapitalismen under den nyliberala eran visat sig än mer destruktiv för de väsentliga konservativa värdena än kommunismen. För vissa framstår ju västerlandet idag nästan som bortom räddning. Under 1900-talets lopp omprövade dessutom de flesta socialistiska länder den klassiska marxismens materialism och ateism, och i Latinamerika lyfte de fram den kristna religionen som en viktig del av sin identitet. Den allmänna, långtgående kulturradikalism som är vad som idag återstår i den postmoderna och postmarxistiska vänstern i kapitalistväst har heller aldrig fått verkligt fotfäste i de socialistiska länderna.

Kina bejakar och stödjer idag former av traditionell religion som inte motsätter sig kommunistpartiets auktoritet, och Xi Jinping har givit hela landet en utpräglat kulturkonservativ inriktning, med särskild, och naturlig, tonvikt på konfucianismen. Detta gäller också de kommunistiska partierna i kapitalistiska länder utanför väst. Allra mest signifikativt är kanske att det stora ryska kommunistpartiet idag har starka konservativa drag och är ortodox-kristet och patriotiskt. Men dessa modifikationer ägde till viss del rum redan under Sovjetunionens historiska utveckling. Till och med i det kapitalistiska väst finns nu i någon mån tendenser till vad jag kallar en paleosocialistisk förnyelse, en reaktion mot vad vänstern idag har blivit, ja ibland ett avståndstagande från begreppet vänster överhuvudtaget.

Jag vill på intet sätt minimera problemen med vare sig den historiska eller nuvarande realexisterande socialismen, men detta är en viktig del av den bakgrund och den under flera år utvecklade analys i mina texter som Daniel Friberg säger sig inte känna till och inte ville ta till sig när jag hänvisade till dem efter hans förvånade reaktion när Motpol plötsligt råkat återpublicera två godtyckligt valda, korta artiklar som ifrågasatte den för honom centrala högeridentifikationen. Nu hänvisar jag även Saxlind till dessa texter.

Nilsson och judarna

När det gäller Nilssons film om mångkulturen försvarar Saxlind den mot min invändning rörande frånvaron av lösning. Även om det inte är “en detaljerad plan för hur problemen ska lösas” är det “i alla fall ett första steg” att, “likt judar”, börja “fråga sig vad som är bäst för det egna folket” och “identifiera vilka som skapat ett problem och vilka som motverkar problemets lösning”. Men Saxlind går vidare och anger också vad som ser ut som en uppfattning om den fullständiga lösningen: “Problemet med judisk makt kan dels lösas genom att fler människor blir medvetna om det och vägrar låta sig påverkas av judiskt inflytande, dels genom att judar uppmuntras till att utvandra till Israel eller någon annan plats där de kan leva för sig själva. Man behöver faktiskt inte skicka dem till månen, som Göran Rosenberg var inne på, eller göra tvål av dem för att få stopp på dem.”

Vad Saxlind menar med det sistnämnda är kanske litet oklart i ljuset både av att detta med tvålarna såvitt jag förstår bestrids av den historiska forskningen och av att NMR är förintelseförnekare. Vad Rosenberg var inne på var vad han uppfattade som sidan Nationell.nu:s åsikt. Men Saxlind är här nu i alla fall inne på nazismens tragiska insnävning av problematiken – nu alltså problematiken med mångkulturen – till att gälla “judarna”. Han säger att jag oroar mig för hur radikalnationalisterna vill lösa problemet med judisk makt i stället för att tillräckligt bry mig om mitt eget folks överlevnad. Inom parentes måste här noteras att han sätter ordet radikalnationalisterna inom citationstecken, och därmed signalerar att han delar Fribergs kritik mot detta begrepp. Varför? Förnekar Saxlind att Jonas Nilsson, och han själv och NMR, är radikalnationalister, att radikalnationalister i deras fall är en adekvat beteckning?

Saxlinds kritik är anmärkninsvärd. Innan jag går in på felen med det radikalnationalistiska förhållningssättet inleder jag ju min artikel om Nilssons film med omdömet att den “innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig” och att detta även gäller “dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp”.

Men Saxlind är nazist och från ett nazistiskt perspektiv är givetvis min diskussion av judisk radikalism otillräcklig. När jag säger att det eftersom Nilsson är radikalnationalist blir “så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen”, är Saxlinds invändning förstås att jag inte presenterar några argument för att en nazistisk politik skulle vara felaktig. Det är förstås en konsekvent hållning som bekräftar det rimliga i min formulering om Nilssons film.

Saxlind, högern och althögern

I återstoden av inlägget vänder sig Saxlind mot min uppfattning att högern, Fribergs “riktiga höger” och fascismen inte är tillräckliga för att avskaffa vad Nilsson kallar “den liberala globalismen” som system. Saxlind säger sig dela min kritik av högerbegreppet “fullt ut”, markerar avstånd gentemot Fribergs och Nilssons användning av det, förkastar libertarianismen på det sätt som NMR och Jonas De Geer är nästan ensamma om i den svenska radikalnationalismen, avfärdar “foliehatteriet”, och kritiserar såväl den existerande etablissemangshögern som det SD som “säljer ut sig” till den. Han identifierar också vad han menar vara styrkor och rätta positioner hos vänstern. Men trots allt detta sitter även han fast i samma från mitt perspektiv ohållbara typ av bundenhet till högern.

Det är inte förvånande. För inte heller han överskrider vad jag ovan beskrev som den generiska fascismens primära och allmänna historiska motsättning och kraftkonstellation: “De enda som har en vilja att faktiskt fundamentalt förändra samhället är de Bengtsson kallar ‘fascister’ och Friberg kallar ‘den riktiga högern’, det är alltså i dessa grupper Bengtsson kan hitta allierade i kampen mot den liberala globalismen.” Saxlind ser inte längre än den nazistiska ideologin tillåter honom att se.

Det leder till en missvisande, förenklad återgivning av min position. Givetvis är vad Friberg med Evola kallar den “riktiga högern” något annat än fascismen. Men det viktiga här är att det inte stämmer att dessa är de enda som har en vilja att faktiskt fundamentalt förändra samhället. Min kritik mot althögern och den generiska fascismen är ju just att de inte tillräckligt kan förändra samhället såtillvida som de vare sig velat eller kunnat principiellt frigöra sig från kapitalismen. Att de inte är ett tillräckligt alternativ till högern. Det är i stället i paleosocialismen som en allierad i “kampen mot den liberala globalismen” kan hittas. Till de styrkor Saxlind identifierar i vänstern hör på ett så att säga helt avgörande symptomatiskt sätt ingenting av dess här relevanta ideologiska analyser och ingenting av vad som, på deras grund, är dess verkliga politiska alternativ. I stället lyfter han fram althögerns nätsida “The Right Stuff” (högerstoffet) och dess podd “The Daily Shoah”. Liksom Friberg och Christoffer Dulny när de lanserade Nordisk Alternativhöger inrangerar Saxlind därmed själv NMR i althögern och bekräftar dennas nazism.

Ja, dessa althögermedia betecknar sig själva negativt som varken höger eller vänster, och positivt som representerande en tredje position som är “mer konservativ i värderingsfrågor men vänster i ekonomiska frågor”, liksom den generiska fascismen i Europa. Och ja, det gör även jag. I synnerhet som vänstern och högern ser ut i dag – den postmarxistiska och postmoderna vänster om vilken Saxlind använder det problematiska begreppet kulturmarxism, och den nyliberala, globalkapitalistiska högern – är det nödvändigt att förkasta båda. Det är, som jag brukar uttrycka det, nödvändigt att rädda socialismen från vänstern och konservatismen från högern. Men det är just detta räddande som jag hävdar att den generiska fascismen misslyckas med. I det den inte frigör sig från kapitalismen är den inte tillräckligt socialistisk i ekonomiska frågor och genom sin radikalnationalism är den inte tillräckligt konservativ i värderingsfrågor.

Post-paleokonservatism

Det är begripligt att Saxlind invänder mot Gottfrieds term “post-paleokonservatism”, att han finner den diffus, och att han inte förstår hur jag kan bryta med högern “genom att knyta an till palekonservatismen som ändå är en tydlig högerrörelse om än inte imperialistisk som neokonservatismen”. Men hans gissning att jag använder den av “rent estetiska och temperamentsmässiga skäl” – en gissning som väl implicerar att jag i sak egentligen är fascist och bara vill undvika det farliga ordet eller bara repelleras av det sunkbunkeri och kloakeri som är så vanligt inom radikalnationalismen i allmänhet – är felaktig. Min användning av begreppet är medvetet diffus. Jag använder det bara för vissa teoretisk-analytiska syften som var viktiga när jag anslöt mig till SD, inte som något politiskt slagord. Det var en tentativ, tillfällig positionsbestämning eller snarare riktningsmarkering, avvaktande något bättre. Det tjänade ett visst beskrivande syfte i andra sammanhang än det praktisk-politiska arbetet, samtidigt som det befrämjade en öppen dialog med mer eller mindre likasinnade som beskrev sig i andra termer.

Utan tvekan är det svårbegripligt inte minst i Sverige, där även begreppet paleokonservatism, som Saxlind konstaterar, inte varit i bruk. Man måste när man använder båda begreppen förklara det amerikanska ursprunget och därmed de distinkt amerikanska momenten i de hittillsvarande definitionerna och konnotationerna. Den inte alltid enkla och självklara tillämpningen på europeiska förhållanden kräver också vissa anpassningar, och därför brukade jag lägga till ytterligare en bestämning och tala om en europeisk post-paleokonservatism. Men begreppets samtidiga innehållsliga specificitet och öppenhet tyckte jag skilde det fördelaktigt från exempelvis det mer lättbegripliga “nationalkonservativ” – ett begrepp som många i SD använder men som jag fann alltför begränsat, i båda leden, samtidigt som det var överflödigt eftersom paleokonservatismen innefattade en tillräcklig tonvikt på det nationella. Det viktigaste i begreppet var dock bestämningen “post”, som markerade att det var något som kom efter paleokonservatismen, var skilt från denna och dess brister och begränsningar, samtidigt som det bevarade de väsentliga, värdefulla momenten i den. Alla dessa betydelser förblir viktiga, och jag finner därför fortfarande ofta termen europeisk post-paleokonservatism användbar.

En ny socialkonservatism

Men när det gäller det mer specifika innehåll som termen för mig så att säga sökte och rörde sig i riktning mot, talade jag lika ofta om socialkonservatism. Till skillnad från radikalnationalisterna välkomnade jag SD:s övergång, för tio år sedan, till att använda detta som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, men jag insisterade på behovet av en ny och vidareutvecklad socialkonservatism, inte bara en fortsättning av den som växte fram under 1800-talet. Detta mål har genom åren kommit att framstå allt klarare för mig: en socialistisk konservatism eller konservativ socialism, med nödvändighet fri från både högern och vänstern sådana de ser ut idag, men även klart skild från de generisk-fascistiska riktningar Saxlind hänvisar till och som även de betecknat sig som “varken höger eller vänster”.

Ovan har jag nämnt paleosocialismen som allierad, men jag borde kanske egentligen tala om en post-paleosocialism för att markera de revisioner av den klassiska marxismen som ägt rum, och därmed att kritiken av väsentliga aspekter av denna, som sådan, och därmed mycket av kommunismens historiska politiska praktik, kvarstår. En post-paleosocialism som låter sig förenas med post-paleokonservatismen i den nya socialkonservatismens helhet.

Kan konservativa vinna?

Saxlind sitter däremot fast i en central tematik hos William Pierce och andra amerikanska efterkrigsnazister som sett framväxten och dominansen av den konservativa “rörelsen” i USA, nämligen att konservativa inte kan vinna. Trots att Saxlind korrekt uppfattat min poäng i althögerdebatten, kritiken av högeridentifikationen, tillämpar han denna analys på mig. För att “bekämpa globalismen”, “den starkaste politiska kraften vi någonsin sett på jorden”, kommer, förklarar han, “krävas mycket energi och kampvilja, alltså en anda och mentalitet som mer står att finna hos fascismen än i någon konservatism”. Därför borde jag enligt Saxlind antingen bli fascist eller pensionera mig från kampen mot globalismen.

Det är denna logik som fortsätter leda folk till radikalnationalismen eller den generiska fascismen. Men det bör nu stå klart vad som är felet med den, vad det är Saxlind missar i sin analys och rekommendation, hur rätt han än har om behovet av energi och kampvilja. Givet vad högern sedan länge faktiskt är, är det inte bara althögern som misslyckas genom sin högeridentifikation, utan också konservatismen. Den vanliga politiska högern, upprätthållen av den alltigenom dekadenta och korrupta, men även oavsett detta som system i grunden irrationella och primitiva imperialistiska monopol-, statsmonopol- och finanskapitalismen, kan förvisso, under obestämd ytterligare tid, vinna. Den äger alla de ekonomiska resurserna för det. Intressenterna bakom den kan också skapa sin egen vänster som åtminstone indirekt tjänar dem, och vid behov finansiera olika former av fascism för att slå ned sina verkliga motståndare.

Som del av denna vanliga höger kan konservatismen lika litet vinna som den althöger eller den populistnationalism som lierar sig med den – och av samma skäl. Konservatismen, eller det som är meningsfullt i den, konservatismen i den för mig meningsfulla betydelsen, en de överordnade värdenas konservatism, borde i sig vara ett alternativ, ett verkligt alternativ. Som sådant borde den på ett principiellt sätt frigöras från högern och dess kapitalism och fusioneras med en post-paleosocialism i en ny, kvalificerat humanistisk-universalistisk och i högre mening kosmopolitisk och internationalistisk politisk åskådning. Det är inte vad radikalnationalismen gör, i någon av sina former, och även av flera andra skäl än dem jag här tagit upp.