Tidigare affärsjuristen i London och numera romanförfattaren och kulturskribenten Agri Ismaïl levererar ibland bra – om än givetvis redan p.g.a. formatet analytiskt ofullständiga – samhällskommenterande radiokrönikor. Senast om Elon Musks SpaceX och därmed aspekter av den inom liberalismens politiska ram högerförstådda och högerförsvarade “marknaden” och “marknadsekonomin”.
Alltså den fantastiska självreglerande mekanism som genom sin egen fördolda högre rationalitet anses spontant generera ordning och nedsipprande allmänt välstånd.
Och som av liberalkonservativa ännu långt över hundra år efter finans-, monopol- och imperiekapitalismens statssammansmultna etablering ofta mer eller mindre utmålas som det idylliska lilla torget i den gamla pittoreska staden, där allt är decentraliserat och i mänsklig skala och allas individuella frihet och äganderätt harmoniskt och fredligt blomstrar, inramat av en högstående etisk-humanistisk kultur av ansvarsfullhet och samhällsgemenskap.
Jan Olof Bengtsson 
.jpg){kind=link}
Den ironiska slutklämmen får mig att tänka på hur utopiska dessa röster är som annars är väldigt ivriga med att kalla socialismen ”utopisk”, ”omöjlig”, ”opraktisk”; den ”förnekar den mänskliga naturen” (dess förtappelse, girighet, inneboende ondska? dess arvssynd? eller vad vill de egentligen ha sagt med den frasen?) o. s. v. Vid mer en ett tillfälle har jag lagt märke till denna libkonutopism, som påminner mig om den gamle folkpartisten Waldemar Svenssons småbrukarutopi.
Sedan har jag förstås inget emot en ”marknad” i sig, inom ramen för en högre helhet eller totalitet (”staten” för att tala boströmska; civilisationen; det gemensamma samhället) — initiativtagande, ett verkligt, deltagande, folkligt ”näringsliv” s. a. s. Har tidigare värjt mig mot begreppet ”näringsliv”, men härvidlag tycker jag det passar bra.
Även som Kina säkert har sina problem, verkar de ju i varje fall vara inne på rätt spår i också det här avseendet.
Putsat litet nu.