Den äldsta i det märkliga komplexet av fyra små sefardiska goggor i judiska kvarteren i gamla stan i Jerusalem.
Nu Jom kippur. Vikten, krigs-nu, av att verkligen, med vederbörlig urskillning, tränga ned till det djupaste, in till det innersta, i förståelsen av abrahamismen och dess egentliga och ursprungliga väsen.
Man önskar att man kunde slippa ägna sig så mycket åt allt som sker där ute i “världens” och “historiens” periferi, det som flimrar förbi i de konditionala fenomenens utmarker. Allt detta ytterst sett bara tröstlöst banala, fåfängliga och intiga som man egentligen inte alls är särskilt intresserad av och som inte hör till vad som var ens huvudsakliga område och inriktning.
Men man känner sig tvungen att försöka säga något om det eftersom det hela tiden ändå är så påträngande, eftersom det i så hög grad faktiskt påverkar ens liv i denna förhandenvarande mänskliga livsform. Alla har ett mått av även direkt, specifikt, konkret samhälleligt ansvar, samhällelig plikt, och det går inte att komma förbi att de olika nivåerna – andlighetens, den humanistiska kulturen och filosofin, och samhället/politiken – hänger samman på det bestämda sätt som, filosofiskt klargjort, nödvändigt implicerar ett samhälleligt och politiskt förhållningssätt även från den högsta nivåns position och perspektiv.
I det predikament det ändå kan kännas som hjälper det i alla fall, sparar det tid och energi, att bara återge och eventuellt kort kommentera det bästa och viktigaste man hittar av andras bidrag, bidrag från sådana som verkligen ägnar sitt liv åt detta, i stället för att själv hela tiden formulera egna sådana. Jag försöker mer och mer begränsa mig till detta.
Om Brian Berletics kontinuerligt utvecklade analys stämmer, är, helt enkelt, offrandet och förstörelsen av Europa vad våra regeringar (såväl som våra oppositioner), alla stora media, och nästan alla intellektuella och forskare inom relevanta områden just nu hela tiden arbetar hårt för att förbereda.
Många gör det utan tvekan omedvetet och naivt, andra har tvivel och vet egentligen bättre men vågar inte och är för sin ställning beroende av att inte avvika och gå emot planeringen. Detta är den svenska offentligheten, det svenska etablissemanget. Den offentlighet och det etablissemang som också i stor utsträckning står i tjänst hos den förenade atlanticistiska och sionistiska makten även i det att denna samtidigt, på en annan front, begår folkmord i Gaza och förbereder fortsatt våldsexpansion i regionen.
Vi ska helt enkelt användas och därmed offras och förstöras i vad som kan åstadkommas av krig för atlantväst och dess lilla intressentoligarki. Utan att kunna besegra Ryssland ska vi, efter att ha fortsatt leverera allt vi kan av vapen, ta vid där Ukraina inte längre räcker till, överta och fortsätta dess roll i USA:s strävan att så mycket som möjligt försvaga Ryssland i syfte att ändå på något sätt åvägabringa ett regimskifte som tillåter förnyad kontroll av dess resurser. Detta blir därmed ett led i återställandet av den globala, unipolära hegemoni som det kapitalistiska systemet för sin överlevnad kräver. Alltunder det USA självt går vidare och för samma syftes numera avgörande led organiserar mer av samma slags krig medels vasalloffer – mot Kina.
Hur många höjer längre rösten ens mot risken för kärnvapenkrig? Förvirringen, fegheten, dekadensen, nihilismen och desperationen, i olika proportioner beroende på var på den i detta avseende alltmer irrelevanta höger-vänsterskalan vi fäster uppmärksamheten, gör att allt färre bryr sig om den. Tvärtom tycks det ständigt mediauppiskade hatet få allt fler att, i likhet med de mer explicita kapitalistimperiehökarna i USA, önska ett sådant krig.
Det är en dödspsykos som inte bara avslöjar vidden och djupet av det intellektuella förfall som Sverige och Europa genomgått under det senaste halvseklet, utan även förlusten av mänsklig och allmänkulturell mognad. Den enfaldiga argumentation som sedan länge i grunden tycks vara den enda man förmår prestera är att allt motstånd i världen mot vår Goda Demokrati beror på existensen av personligt Onda Diktatorer och de regimer de skapat.
Åtskillig legitim kritik kan utan tvekan riktas mot länder som Ryssland och Kina. Västkopplade oligarker som önskar en återgång till 90-talets exploateringsmöjligheter har exempelvis fortfarande stort inflytande i Ryssland, och dengismens långtgående kapitalistiska uppöppnande i Kina har möjliggjort att liknande intressenter kunnat och kan verka där. Den ryska populist- och radikalnationalismen har uppvisat grova och frånstötande inslag. Smon i Ukraina borde och kunde ha undvikits. O.s.v. Men den kritik dessa länder i sin tur riktar mot väst är lika legitim, och så därför också det motstånd de p.g.a. den reser.
Här är Berletics senaste uppdatering:
Följande förklarande text åtföljer YouTube-videon:
“The US – far from abandoning Ukraine – is simply implementing its long-announced ‘division of labor’ through which all the costs and consequences of continuing its proxy war with Russia in Ukraine are being shifted entirely onto Europe.
The US will continue directing Ukrainian forces and intelligence agencies as well as ship weapons and provide ISR [Intelligence, Surveillance, Reconnaissance] to carry out strikes both in Ukraine and deep inside Russia while refocusing the rest of its resources on Asia and more specifically, China.
Europe – for its part – is attempting to portray Russia as an existential threat in order to justify the increased costs and possible consequences of taking on a larger role in Washington’s proxy war with Russia.”
På X skriver Berletic utförligare (tyvärr med stor formell bristfällighet) om Europas funktion, under rubriken ‘Europe Prepares to be Next in Washington’s Proxy War with Russia as US Primacy Aims Further Abroad’:
“As I have repeatedly warned – before Trump even won the 2024 election – nothing was going to change – the US always planned to fight Russia to the last Ukrainian – and then possibly to the last European.
And now – after very unconvincing and brief attempts to claim contrary – we are watching the US – with Trump picking up exactly where Biden left off, Europe, and Ukraine prepare to do exactly this.
We are watching the creation of a pretext to prepare Europeans to jump in next feet first into the wood chipper of US proxy war while the US ensures it remains relatively free of any commitment to ‘rescue’ them once the process of being irreversibly fed into it begins.
‘But Europe has no way of winning!’
Neither did Ukraine. That’s the point – you politically capture a nation or group of nations and you can get them to do things no truly sovereign nation would ever agree to do.
Meanwhile, the US is transforming its own military to wage a war of encirclement and containment against China – and not directly as many people imagine – but in the same sort of way it is fighting Russia – at the expense of politically-captured nations whose leadership serves Washington at the expense of their own people’s future and even existence.
In addition to Japan, the Philippines, and South Korea, Nepal has just been added to the list with many more nations across Asia facing potential regime change and political capture by the US.
There are also the brewing wars with Venezuela in the Western hemisphere – a Russian/Chinese-friendly nation, and also the continued war being waged on Iran only temporarily paused.
Win or lose – this global campaign of shocking, terrorizing, and mass-murdering its way back to global power by the US is and will continue to set humanity back years, decades – perhaps even further if people don’t wake up to the reality of what is happening – no matter how unpleasant it is to admit – and start working together to stop it.”
En av de bättre av Lindboms sena böcker.
Lindbom berättar i sitt författarskap inte hela historien om den västerländska modernismen (och moderniteten). Men han berättar de viktiga delar av den som borgerliga liberaler och marxistiska socialister inte förstår, och inte heller radikalnationalister och fascister. Nej inte ens vanliga högerborgerliga konservativa. Det är därför han måste läsas.
Tage Lindbom: Modernismen
Israel, Hamas, and the Long War on Palestine
Irish Pages Press, 2025
Publisher’s Description:
The brutal war launched by Israel on the Gaza Strip in in response to the Hamas attack of 7 October 2023, or Operations Swords of Iron to give it its official name, was a major landmark in the blood-soaked history of the Israeli-Palestinian conflict. This was the eighth Israeli military offensive in Gaza since Operation Cast Lead of December 2008. It was also the most savage, destructive, and lethal attack with a death toll that exceeded by far the combined total of the previous seven offensives. In this book Avi Shlaim places Israel’s policy towards the Gaza Strip under an uncompromising lens. He argues that these recurrent attacks – what Israeli generals chillingly call “mowing the lawn” – are the inevitable result of Zionist settler colonialism whose basic objective is the elimination of the native population.
In this war, however, Israel has gone beyond land-grabbing and ethnic cleansing to commit the crime of all crimes – genocide. Providing Israel with the weapons of mass murder as well as diplomatic protection at the UN, makes America not only complicit but an enabler of Israel’s egregious war crimes. Noam Chomsky observed that “Settler colonialism is the most extreme and vicious form of imperialism”. There is no better illustration of this eternal truth than Israel’s long and cruel war against the Palestinian people on the West Bank and the Gaza Strip. “Clear, forthright and cogent, Genocide in Gaza is essential reading for both those who understand little of Palestine-Israel and those who have followed the unfolding horrors for decades. As a historian, Shlaim is meticulous, thoughtful and robust. As a person who has lived in three worlds – Iraqi, Israeli and British, with a Jewish religion and an Arab ethnicity – few understand it as well on a personal level. His political vision is clear-sighted, his ideal humane.” Selma Dabbagh, novelist and human rights lawyer.
About the Author (from IIEA):
Avi Shlaim is Emeritus Professor of International Relations at the University of Oxford and a Fellow of the British Academy. He is one of the most acclaimed historians of modern Palestinian and Israeli history. His books include Collusion across the Jordan: King Abdullah, the Zionist Movement, and the Partition of Palestine (1988); War and Peace in the Middle East: A Concise History (1995); The Iron Wall: Israel and the Arab World (2000, updated edition 2014); Lion of Jordan: The Life of King Hussein in War and Peace (2007); Israel and Palestine: Reappraisals, Revisions, Refutations (2009); Three Worlds: Memoir of an Arab-Jew (2023), and Genocide in Gaza: Israel’s Long War on Palestine (2024).
Nummer av Bradley Studies med vad jag uppfattade som i några avseenden en av mina viktigare texter om den moderna filosofiska idealismen:
Det är en 26 sidor lång s.k. review article om en volym med papers från en konferens i Oxford 1997, i vilken jag tämligen ingående granskar bidragen från några samtida idealister och idealismforskare som Timothy Sprigge, William Sweet, James Allard, Avital Simhony och Geoffrey Thomas. Jag kommenterar också, kortare, redaktören William Manders inledning och Anthony Quintons, Phillip Ferreiras, Elizabeth Trotts, Leslie Armours, Ralph Walkers och David Holdcrofts papers. Allt handlar inte om just Bradley.
Jag talar i slutet av augusti till drygt 30 av de närmaste under mammas informella borgerliga ceremoni och minnesstund på det s.k. Ljunglöfska slottet i Blackeberg:
Tack till kusin Henrik för bilden.
And the Eight Revolutions that Could Lead to Decolonization and Coexistence
Beacon Press, 2025
Publisher’s Description:
A renowned Israeli-British historian argues Israel is fracturing, and considers the issues that must be centered for a peaceful future for Palestinians and Jews alike
In this timely book, historian Ilan Pappé argues that with the 2022 election of the most right-wing government in Israel’s history, the October 7 Hamas attack on Israel, and the subsequent Israeli war on Gaza, political fractures inherent in the Jewish state have expanded dangerously – and will potentially lead to Israel’s collapse. With the goal of working towards a transition that is as peaceful as possible, Pappé sets out his thoughts about the risks and opportunities emerging from this historical moment.
Eight “mini-revolutions,” he argues, will be necessary for this more hopeful future to emerge, including:
– Relocating the Right of Return of the Palestinian refugees to the center of the future vision;
– Establishing a new definition for the Jewish collective in historical Palestine;
– Finalizing a plan for the future of the Jewish settlements built in the West Bank since 1967; and
– Creating a new strategy for a united Palestinian national movement.
Pappé concretely envisions a more just future – a democratic decolonized state for both Palestinians and Israelis – and how we might get there.
About the Author:
Ilan Pappé is a professor of history at the College of Social Sciences and International Studies at the University of Exeter in the UK and the director of the university’s European Centre for Palestine Studies. His books include The Ethnic Cleansing of Palestine, Ten Myths About Israel, and A History of Modern Palestine. He writes for the Guardian, the London Review of Books, and elsewhere.
Reviews:
“A bracingly principled and hopeful blueprint for the future.”
Publishers Weekly, Starred Review
“Ilan Pappé supplants slogans for a single democratic state with a detailed program comprising eight mini-revolutions. This is a bold undertaking and offers abundant ground upon which to debate a vision and transform it into a program. Even, and especially, for those in disagreement, Israel on the Brink offers a point of departure to take seriously the work of decolonization.”
Noura Erakat, author of Justice for Some: Law and the Question of Palestine
“Ilan Pappé’s Israel on the Brink is a tour de force, essential reading for anyone who seeks to understand the disintegration of the Zionist project and its consequences. Pappé, one of the foremost scholars on the Israel-Palestine conflict, has authored a series of groundbreaking and important books. This one is no exception.”
Chris Hedges, Pulitzer Prize–winning former Middle East bureau chief for the New York Times
“When you think that everything that could be said has been, Ilan Pappé provides this eye-opening, original, and, most importantly, hopeful book.”
Eyal Weizman, author of Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation
JOB’s Comment:
Other Israeli historians’ old criticisms of Pappé cannot but seem very much less convincing in light of the last two years’ massacres and genocide in Gaza.
The full, one-song album (1972).
In an important interview with Prog, Ian Anderson explained the meaning of and the intentions behind this album, one of prog’s truly classic masterpieces, which had always been more or less misunderstood.
But characteristically, he still to some extent seems to misunderstand the nature and significance of the emerging new genre of progressive rock. Indeed, not least through the to a considerable extent irrelevant comparisons with Weather Report and Mahavishnu Orchestra, he underplays what it was all about, what it was developing into in the early 70s. This is unwarranted also with regard to his own and Tull’s brief, more purely prog period, of which this album is the pinnacle. He short-sells himself, the band, and the remarkable achievement that this period represents.
At the same time his misconception must clearly have to do with the fact that even at this time, Jethro Tull did not quite represent the fully distinctive, independent and deliberately and consciously developed prog of the kind that Genesis, for instance, had by then already attained. Only this album – considered as an objective result, irrespective of Anderson’s own understanding and intentions – reaches the same level. I.e., only on this album is it possible to hear clearly what this genre could be further developed into.
Från deras album Nursery Cryme (1971).
Genesis’ imaginativa orientering måste, som jag flera gånger nämnt, diskuteras, och i prog-sammanhanget gärna, för tydlighetens skull, i jämförelse med Yes’. Den är givetvis ett centralt moment i deras helhetliga artistiska vision. Men liksom i fallet Pink Floyd reducerar den inte den musikaliska kvaliteten. Detta är s.a.s. “seriös” musik i jämförelse med det myckna lättviktiga – inte därmed oviktiga, och naturligtvis inte heller ointressanta eller värdelösa, men just lättviktiga – inom den s.k. “klassiska” musiken, tidigare epokers pop.
Det här är en av de saker som är så viktiga att förstå. Musik blir inte bra, för att inte tala om “klassisk” i en av de två egentliga betydelserna, bara för att den blir äldre, blir kulturhistoria. Den banalaste och trivialaste pop av olika slag från 1900-talet har idag blivit vad som uppfattas och behandlas som s.k. “finkultur”. Men just detta är vad som också hänt, utan urskillning eller åtminstone tillräcklig urskillning, med hela den äldre s.k. “klassiska” musiken.
Därför finns ofta, ja nästan alltid, i musikkritiska sammanhang anledning att peka på och påminna sig om det som förblir lättviktigt, ja det som förblir mediokert i äldre tids musik, och vars felaktiga värdering förskevar receptionen av det viktiga nya. Och detta handlar om mer än modernistens gamla predikament.
Inte heller all tidig prog är viktig, intressant, tungviktig, “bra”, bara för att den tidiga proggen generellt, som genre, var det. Men problemet skärps i dess fall p.g.a. den ofta delvis giltiga men lika ofta malplacerade eller felanvända distinktionen mellan det seriösa och det populära och deras olika definierande genremässsiga och övriga kännetecken och deras allmänna kulturella konnotationer. Demarkationslinjerna utgör här alltför ofta hinder för den egentliga och djupare musikaliska förståelsen, och fastän det ignoreras i den allmänna oreflekterade uppfattningen är den rent genre- och epokmässiga determinationen av musikalisk kvalitet givetvis en högst begränsad faktor.
De som idag försöker – och de som tidigare, i mer begränsad omfattning, har försökt – konstruera en Konservatismen, en konservatism i bestämd form singularis och s.a.s. med stort K, fokuserar oftast på Burke. Han blir ett slags flexibel, i enlighet med hur hans egna principer med avsevärd rätt uppfattas, men också tidlöst giltig ungefärlig norm för denna Konservatismen förstådd som bevarande och förnyande vissa centrala högre värden i och genom inte bara den historiska förändringen, utan vad som direkt uppfattas som utvecklingen, det historiska framsteget. Som en “modern” och “framstegsvänlig” konservatism.
Detta fokus är generellt väl valt. I den mån den förstås som ett filosofiskt uttryck för konservatism, som en konservativ politisk filosofi, springer den värdecentrerade historicismen ur just detta tänkande, denna Burketolkning, och jag har själv sedan alltid anslutit mig till den.
Men jag har gjort det med vissa reservationer, modifikationer och tillägg, som nödvändiggjorts av de filosofiska och övriga åskådningsmässiga riktningar jag utöver den värdecentrerade historicismen försökt tillägna mig. Till desssa hör personalismen såväl som den fullständigare anslutningen till den moderna idealismen och den affirmation av den traditionalistiska skolans “österländska metafysik” i den mjuka tolkning jag velat förespråka.
Här finns stora, rent filosofiska – kunskapsteoretiska, etiska, värdefilosofiska, historiefilosofiska och metafysiska – frågor som jag här inte ska gå in på. Jag vill i stället bara helt kort signalera att det finns områden av politisk-filosofisk och helt enkelt bara politisk betydelse där förståelsen av Burke, och enkannerligen Konservatismens förståelse av honom, den förståelse Konservatismen-anhängarna omfattar, behöver komplexifieras, ja rentav problematiseras.
Man kunde tala om två stora, huvudsakliga sådana områden. Det första har jag länge i olika sammanhang berört, nämligen hans förhållande till liberalismen, den framväxande kapitalismen, den borgerliga revolutionen. Ingen Konservatismen innebär ett förespråkande av återgång till feodalismen och medletiden eller uppställande av dem som tidlöst giltiga. Burke som del av den specifikt moderna historien, denna politisk-, ekonomisk- och allmänt socialhistoriska dimension, har dessutom blivit allt viktigare för mig genom min av min av samtidshistoriens egen utveckling förändrade förståelse av den borgerliga politiska högerns väsen och potential (begreppet höger, som vi använt ända sedan Burkes egen tid eller den franska revolutionen, är självklart som de flesta begrepp inom historia, samhällsvetenskap och humaniora relativt, och givetvis inte mer så än begreppet vänster eller ens begreppen liberalism, socialism, eller demokrati, och huruvida denna relativitet är en svaghet eller helt irrelevant för den avsedda användningen beror helt på vilken historiefilosofi eller allmän förståelse av historien man omfattar). Den ibland extrema kruditeten i Burkes rent borgerligt-liberala försvar av kapitalismen och marknaden går inte längre att ignorera i diskussionen av vad som ofta kallas “liberalkonservatismen”.
Vad denna mer specifika problematisering allmänt handlar om framgår även av mina kritiska diskussioner av de senaste försöken att formulera eller anspråken på att representera en “alternativ höger”, en höger skild från just liberalismen, kapitalismen och den borgerliga revolutionen, trots att detta försök – och givetvis från mitt perspektiv fullt konsekvent och med nödvändighet – bl.a. utmärks av att det inte utgår från Burke.
Det andra området där Burkeförståelsen behöver komplexifieras är i vissa fundamentala avseenden egentligen inte sakligt skilt från detta första, utan bara en ytterligare aspekt eller dimension av det. Jag nämner det här som ett andra område delvis av det egentligen helt otillräckliga skälet att jag själv inte tidigare behandlat det som varande i behov av detta.
I likhet med de bästa av Konservatismens konstruktörer har jag tagit fasta på Burkes imperialismkritik, och bejakat försöket, exempelvis hos Russell Kirk, att identifiera en konsekvent och distinkt konservativ åskådning och linje bakom Burkes politik gentemot Irland, de amerikanska kolonisterna, och Indien. Vi talar här givetvis om imperialismen i den äldre och mer allmänna formen; Lenins imperialismbegrepp hänför sig ju till ett stadium av kapitalismens utveckling som från 1800-talets sista del implicerade en förändring av särskilt nationalismen i en ny och problematisk konservativ riktning i de stora västländerna.
Visserligen har jag haft en del problem med Burkes kampanj mot Hastings, i anslutning till dennes brittiska fiender i Indien, en kampanj som han trots den enorma mängd tid och kraft den tog i anspråk till slut helt enkelt formellt-juridiskt förlorade. Men detta har inte gällt den allmänna, sakliga innebörden av kritiken av imperialismens uttryck i Indien, försvaret av den gamla indiska kulturen som imperiet hotade genom sin framfart, utan endast att Burke faktiskt åtminstone i några avseenden tycks ha varit orättvis mot sin motståndare: Hastings delade såvitt jag förstår själv en del av denna inställning, och gjorde egna insatser för att bevara vad han uppfattade som den indiska kulturens värdefulla traditioner. Det finns, har jag tyckt mig märka, ett åtminstone något överdrivet, litet fanatiskt drag i den mångåriga personliga striden mot just Hastings, en fixering som till någon del stör vad som kunnat uppfattas som den bestående giltiga konservativa antiimperialism som alltså fortfarande representeras av de bästa av dem som bekänner sig till en Konservatismen.
Men stämmer bilden av Burke som helt enkelt motståndare till imperialismen? Det finns formuleringar hos en Kirk, och än mer hos en mot slutet i stor utsträckning av Kirk stödd paleokonservativ politiker och författare som Buchanan, som ger uttryck för vad som kan synas vara en inkonsekvens eller ett vacklande på denna punkt. Kirk kunde plötsligt, om än förvisso undantagsmässigt, börja tala om vikten av de plikter som han menade följde med USA:s faktiska ställning som imperium, på ett sätt som visserligen inte var något vanligt försvar för imperialismen, men ändå kan synas implicera ett accepterande av den som kan framstå som inkonsekvent. Och redan i undertiteln på Buchanans i flera avseenden problematiska bok Churchill, Hitler, and the Unnecessary War: How Britain Lost its Empire and the West Lost the World (2008) framträder vad som ser ut som samma hållning än tydligare. Hos andra konservativa, som den sene Burnham, är den förstås än tydligare, hur många viktiga sanningar den kritik av liberalismen som företas utifrån den än i övrigt rymmer. Scruton, som stödde Irakkriget 2003, uppvisar också entydigt en liknande hållning.
Men det finns en idéhistorisk förklaring till denna till synes oklara position. Inom Burkeforskningen har den etablerade förståelsen av denne högerwhigs kritiska förhållningssätt till imperiet ifrågasatts och reviderats av Daniel I. O’Neill i hans Edmund Burke and the Conservative Logic of Empire (2016). Delvis influerad av nyare riktningar i den allmänna imperialismforskningen, såsom den som representeras av David Cannadine i hans Ornamentalism: How the British Saw Their Empire (2001), avfärdar O’Neill både den vanliga tolkningen av Burke som helt enkelt liberal och förståelsen att han var antiimperialist.
I stället präglades hans tänkande på det aktuella området helt enkelt av en annan uppfattning av imperiet än de moderna liberalernas, av en distinkt konservativ logik, som säkert fortfarande, om än omedvetet eller oartikulerat, spelar en viss roll för många konservativa. En uppfattning som, hur mycket han än såg Hastings som destruktiv revolutionär i Indien, i verkligheten åtminstone inte på alla punkter var främmande för denne.
Det finns anledning att återkomma till och titta närmare på detta. Men de två områden där komplexifiering således är nödvändig hänger alltså ändå samman. Frågan om det allmänna förhållandet mellan konservatism och liberalism hos Burke, där det måste konstateras att den förra absolut inte var helt skild från den senare och de historiska krafter, intressen och förhållanden som den var ett uttryck för, återkommer givetvis i sammanhanget av imperiet såtillvida som detta, precis som whiglordernas samhälle i England, visserligen i någon mån trovärdigt kunde ges en konservativ legitimering, men i grunden var beroende av och en del av den helhetliga moderna historiska formation som liberalismen var ett ideologiskt uttryck för.
Jan Olof Bengtsson 
