Thomas Gür säger sanningen om Pippi Långstrump på Facebook:
Gür, efter Carl Johan Ljungberg just nu kanske den mest självständige och klarsynte av vad som i Sverige fortfarande uteslutande kallas “borgerligheten”, är därmed en av ytterst få som försökt sig på detta efter John Landquists klassiska recension och Carin Stenströms utförligare kritik i Svenska Dagbladet 1995. Simon O. Pettersson försökte också, i en lång diskussion i Tradition & Fasons kommentarfält 2011, men till och med där var det, signifikativt nog, hopplöst att vinna gehör. Vilket torde innebära att det Gür kallar vänstern börjar någonstans till höger om Moderaterna.
Jag tror egentligen inte jag har något att tillägga till dessa kritiker. Möjligen bör påpekas att det inte går att reducera Pippi till ett inlägg i 30- och 40-talens debatt om barnavårdsnämnderna och barnhemmen. Det gäller att få fram en helhetlig profil på Astrid Lindgren och hennes författarskap som utöver detta omedelbara sociala och biografiska sammanhang historiskt inordnar henne i och belyser henne i ljuset av den svenska modernitetens och kulturradikalismens större strömning.
Jan Olof Bengtsson 
Viktig diskussion! Gürs satir är självklart exakt mitt i prick!
Först lite bekännelser: Innan denna diskussion dök upp hade jag inte reflekterat alls över Pippi Långstrump trots att jag läst några Pippi-böcker som barn och sett någon eller några av filmerna. (Var det inte en adventskalender eller teveserie också?) Men när jag nu läst diskussionerna och funderat så ser jag tydligt problemen och känner mig förbluffad över att jag lyckats vara så duperad så länge. Slut på bekännelser.
Funderingar: Det är verkligen något djupt oroande över att den enda kritik som riktats hittills, vad det verkar, är från John Landquist på fyrtiotalet, från Carin Stenström i mitten på nittiotalet, på Tradition och fason för tre år sedan, och sedan nu av Thomas Gür.
Tog på prov upp ämnet med en mig bekant kvinna som kunde tänkas läst Pippi som barn. Jag sammanfattade diskussionen med rätt stor tonvikt på Stenströms artikel. Efter mycket kort fundering höll hon helt med om Stenströms beskrivning. Jag sa spontant: Det finns väl minst 37 000 till kvinnliga läsare som skulle reagera som du om någon bara pratade med dem om saken. Det trodde hon också.
Har man barn eller barnbarn, och någon gång haft erfarenhet av att hämta/lämna till förskola eller småskola så måste man ju nämligen, om man inte är döv och blind, slås med kraft av den mängd i stora mängd oartiga, bullriga och onaturligt framfusiga småflickor som regerar, exempelvis i klättersställningen, medan pojkarna skygga och nervösa smyger omkring passiva runtom. Dessa flickor är tragiska och ofullständiga imitationer av buspojkar (vilket de givetvis inte har någon aning om själva). De är skapade av Pippi-idealet och allt som anknyter till det: Tokfeministen i stort och smått. Det psykiska lidande de har, genererat av intvingandet i en naturvidrig roll, är betydande; åter utan att de vet det själva givetvis, och man förstår att föräldrarna och personalen är helt omedvetna om problemet, utan tror att flickorna är “frigjorda och starka”. Ja, jösses.
Som påpekats måste Astrid Lindgrens gärning bedömas som helhet, och personligen förstår jag inte alls Simon O Pettersons, som jag uppfattar det, svepande omdömen om litterär undermålighet. De aspekter han tar upp och försöker diskutera är verkligen inte oviktiga, och det var ju mycket bra att han försökte få en vettig debatt om frågorna, men han kunde väl åtminstone kommit med några direkta citat ur originalen för att visa vad han menade?
Vad skulle det till exempel vara för allvarliga fel på Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, stilistiskt, berättarmässigt eller moraliskt? Jag mottar gärna upplysning med citerade exempel i frågan. (Jag ställer frågan eftersom jag inte kunde se att dessa böcker nämndes över huvud taget i diskussionen på Tradition & Fason.)
Denna diskussion om Astrid Lindgrens eventuella storhet är intressant – jag har alltid betraktat henne som överskattad. Bland barnboksförfattare skattar jag Tove Jansson – och givetvis Carroll och Milne – högre. Vissa av hennes böcker håller på att sjunka i glömska. Hon utsatte sin produktion för överarbetningar, inte alltid till det bättre (det är ett vanligt fenomen: i en helt annan tid och genre återkommer samma fenomen när Oxenstierna omarbetade sina verk). Hennes böcker med sagomotiv är överskattade.
Men jag läste Pippiböckerna med förtjusning som barn: de talade till min anarkistiska ådra, får jag erkänna. Och gör det delvis fortfarande och den nuvarande debatten om hennes politiska inkorrekthet är löjlig. Samma sak har drabbat Ture Sventon – och TinTin. Man undrar hur löjliga de politiskt korrekta kan bli.
Så, visst, Lindgren är överskattad, men hon har poänger och kan läsas i sin genre. Gamle Thorilds kritiska regler går fortfarande att använda.
Väldige och Tyrgils:
Pettersson säger på Facebook:
“Jag har av naturliga skäl inte heller alla dessa böcker aktuella, utan läste dem som liten. Kanske var mina inlägg då också överdrivet svepande; de ter sig litet främmande flera år senare. Jag blev själv överraskad att du mindes flera år gamla kommentarer, särskilt som de var – om än mycket genomskinligt – litet ‘halvpseudonymt’ skrivna. Om man verkligen skulle skriva en utförlig kritisk artikel (vilket säkert vore värdefullt), måste man naturligtvis närläsa alla dessa böcker. ‘Den väldige’ har ju valt exempel där tendensen kanske är mindre tydlig än i flera andra av hennes böcker. Men jag tror nog att det finns vissa kulturradikala drag också i nämnda titlar: särskilt som hon idealiserar barnen på ett sätt som är typiskt för den åskådning jag menar att hon företräder.”
Jag undrar hur jag skulle ha kunnat glömma hans bara några få år gamla kommentarer, och hur initialerna “S.O.P.”, som han ibland använt även här i bloggen, skulle ha kunnat bidra till det. Ena handens fingrar är onödigt många för att räkna dem som i Sverige idag skulle kunna skriva sådant.
Gür säger:
“Mio min Mio är en av mina absoluta favoriter, inte bara bland Lindgrens produktion, utan överlag. Den handlar om vänskap, plikt och motstånd.”
Roligt att det blev lite diskussion om detta! (Frågan om varför tidigare debattfora med något slags konservativ inriktning verkar ha självdött kommer dock naturligt i sammanhanget. Jag tänker på just Tradition & Fason, och kanske några andra. Ska det verkligen vara omöjligt att återskapa något liknande?)
Frågan, tycker jag, är ändå framför allt: Kan det verkligen finnas något slags objektiva kriterier för vad som är bra barnböcker? Mitt eget svarsförslag är: Ja, kanske. Det måste ju i alla fall finnas kriterier som är mer objektiva än subjektiva på det sättet att de grundar sig på tydligt uttalade och motiverade resonemang där man använder sig av jämförelser mellan texter. En sådan avhandling lär väl inte finnas om Astrid Lindgren antar jag? Om den inte gjorts utanför Sverige förstås.
Tyrgils Saxlund: Vad säger Thorild som är tillämpbart i sammanhanget?
Sen är det väl så, föreställer jag mig, att det är väldigt få människor som läst det mesta av Astrid Lindgrens produktion. Jag har verkligen inte gjort det, och skälen är väl rätt enkla: man tilltalas personligen av vissa saker, men inte andra. För min del förstår jag exempelvis teoretiskt varför man kan tilltalas av Pippis anarkistiska ådra, men personligen tycker jag inte att hon är så rolig. Däremot är jag väldigt förtjust i den humor som presenteras i böckerna om Emil i Lönneberga, och de böckerna får väl, på sitt lite mer oförargliga sätt, kanske också anses som lite anarkistiska.
Gürs kärnfulla kommentar om Mio min Mio tycker jag var utmärkt, “Den handlar om vänskap, plikt och motstånd.” Jag skulle vilja tillägga att boken också handlar om sorg i sig, bearbetning av sorg, och på något sätt också om vikten av att vilja något bestämt och uttalat, och hur förmågan att rikta sin vilja in på rätta vägar odlas. Ämnen som mig veterligt egentligen rätt få författare över huvud taget lyckats skriva bra om.
Ja, mycket bra med diskussion. När det gäller debattfora har jag dåligt samvete över att jag inte ens debatterar tillräckligt här i min egen blogg… Det finns många ypperliga kommentarer som jag ännu inte besvarat, och flera som jag dessutom lovat återkomma till… Jag uppskattar verkligen kommentarerna, och du och många andra förtjänar verkligen svar. Jag kan bara vädja: Bli inte alltför besvikna på mig när svar dröjer – fortsätt kommentera, och debattera med varandra!
Vad gäller Mio min mio kan jag ge vännen Gür en poäng; det är en bra bok. Jag erkänner det trots att jag har en aning svårt för Lindgrens produktion. Men det finns böcker av henne som håller klass, även om jag inte tycker att hon når den stora diktens nivå. Möjligen – jag är inte alldeles säker – når delar av Tove Janssons produktion dit.
Och så Thorild: hans andra kritiska lag var “att döma efter sin grad och art” och hans tredje lag var “ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” (i En kritik över kritiker med utkast till lagstiftning i snillets värld).
Och det tål naturligtvis att diskutera men kan nog ändå tillämpas i fallet Lindgren.
Lindgrens politik var väl snarast allmänt socialdemokratisk – trots (eller på grund av) hennes bondeförbundsbroder – och passade i folkhemmet. Men hon utsattes för hårdhänt kritik av extremvänstern, vilket kan noteras i detta sammanhang.