Archive for the 'Literature' Category



Carl David af Wirsén: Recension av Fadren

Man kunde stundom förut vid läsningen av Strindbergs arbeten känna sig uppkallad till allvarlig strid mot hans brutala blasfemier och manad att uppvisa det ihåliga och tarvliga i hela den anspråksfulla och hätska framställningen; saken var så mycket mera nödvändig, som många organ med en besynnerlig hänförelse tog hans parti.

Förhållandet är nu  i viss mån ett annat. Hans senaste arbete ‘Fadern’ röjer en desorganisation i den poetiska fantasin, och man intages vid genomläsningen av detta stycke visserligen av ovilja men kanske än mera av vemod. Där framträder nog såsom ofta förut den sällsamma föreställningen, att man kan bli en stor “verklighetsskildrare” endast genom att använda råa uttryck eller omnämna saker som den allra vanligaste anständighet förtiger; där framträder jämväl det bittra kvinnohat, vilket långt mer än Strindbergs många hädelser mot den kristna religionen och mot sedligheten – hädelser mot vilka de s.k. frisinnade organen haft föga, stundom intet att invända – omstämt dagsopinionen till hans nackdel. Detta kvinnohat är också lika oresonligt som obehagligt, och man pinas därav så mycket mer, som även i detta avseende författaren tycks göra anspråk på att paradoxalitet skulle vara detsamma som genialitet.

Men oaktat allt detta blir den känsla, som Strindbergs ‘Fadern’ uppväcker, snarare beklagande än harm, och detta beror kanske mest därpå, att denna skapelse förråder – vanmakt, vanmakten i en sjuklig inbillning, vanmakten i en på allt positivt så gott som utblottad åskådning. Då emellertid Strindbergs övriga arbeten av mig brukat omnämnas – något som åter berott på litteraturgranskarens skyldighet att redogöra för saker, som på något sätt väckt uppseende, och att lämna en så vitt möjligt fullständig översikt över samtidslitteraturens vitt skilda företeelser – så må några ord i största korthet ägnas även hans sista, besynnerliga alster.

Förhållandet mellan ryttmästaren och hans hustru är icke det bästa. Hon synes vara honom överlägsen i viljekraft, hon tyranniserar honom och ådagalägger därvid en kyla och ett lugn, som står i stark motsats till hans uppbrusning och svaghet. Ryttmästaren är en lärd naturforskare och är sysselsatt med ett arbete, som skall bliva epokgörande; men hustrun, som tycker att hans bokräkningar blir för stora samt för övrigt vant sig att betrakta alla hans förehavanden som dåraktiga, kontramanderar i hemlighet hans bokrekvisitioner. Det oupphörliga gnatet, de små chikanerna i hemmet tär på hans lynne, gör honom nervös, lockar honom till överilningar och stör hans inre jämvikt på ett sätt som slutligen kan bli och blir betänkligt för hans annars rediga förstånd.

Just detta resultat synes vara avsett av hans fru, vilken mot honom är rent av fientlig och gärna vill få honom ställd under förmyndare, avlägsnad från familjen samt helst insatt på ett dårhus. Hur hennes ovilja mot sin man kunnat nå en sådan höjd, därom svävar man emellertid i ovisshet; anledningarna till all denna överlagda förföljelse är okända, och hela skildringen gör därför ett intryck av djup osannolikhet. Hela teckningen av ryttmästaren är också nästan löjlig; han borde enligt författarens avsikt väcka en viss sympati, men han förefaller oss som en kruka, och vi kan ej värja oss från ett medömkande löje, då vi hör honom för sin gamla amma beklaga sig över sin frus obeskedlighet. Frun å sin sida förtalar systematiskt sin man; hon har i hela orten utspritt ryktet om hans sinnesförvirring och försöker genom hela sitt förfaringssätt mot honom till den grad reta honom, att ryktet måtte kunna bli sanning. Hon intalar husläkaren, att mannen är på väg att bli rubbad, hon beljuger honom, sprider löje över honom, men alltid på det listiga sätt, att hon ej låter sig ertappas med osanningar eller, om så sker, påstår, att man hört galet och att hon sagt något helt annat.

Mest avskyvärd och vidrig är hon, då hon, kort sedan doktorn bett henne att med anledning av mannens nervositet och själsoro vara försiktig samt undvika allt, som kunde plåga hans misstänksamma och retliga lynne, framkastar en antydning att hon varit honom otrogen och att dottern i huset ej är hans barn. Därmed har hon tänt en outsläcklig brand i den stackars Otellos sinne, han går och grubblar över dessa antydningar, vilka för övrigt måhända ej var ogrundade, och nu är han på god väg till sinnesrubbning, till mental otillräknelighet. Det var just dit hon ville komma. Med sin vanliga lögnaktighet berättar hon sedan för läkaren, att hennes stackars man alldeles av sig själv kommit på dessa olycksaliga funderingar; förhållandet är tvärtom, att hon just själv väckt dem till liv. Ryttmästaren behärskas nu av denna enda fixa idé och blir under dess inflytande vild, häftig och nyckfull; hans vredesutbrott anses nu som indicier på vansinne, man narrar honom att ikläda sig tvångströja o.s.v. Lyckligtvis får han ett slaganfall och befriar därmed såväl sig som läsaren från vidare obehag; dessförinnan har han dock hunnit utbrista i följande vackra utrop, vari författaren samlat hela sin vrede mot fruntimmerna: “Tvi vare dig, satans kvinna, och förbannelse över ditt kön!”

Boken innehåller en mängd råheter; vi bryr oss ej om att anföra dem. Ett och annat drag har nog natursanning, och Lauras system av nödlögner saknar visst ej motsvarighet hos en del kvinnor; likaså är Lauras förmåga att ge små skarpa nålstyng eller tala verkliga “dolkar” en egenskap, som nog återfinnes hos åtskilliga av Evas döttrar. Ty kvinnan är lika litet som mannen någon ängel; hon är icke av naturen idealisk och behöver lika väl som mannen förädlas, renas, helgas. Men icke är hon heller den sammanfattning av elakthet och lögn, till vilken herr Strindberg vill göra henne. För övrigt borde dessa båda, för varandra oumbärliga följeslagare på den betydelsefulla vandringen genom livet kunna företaga sig något bättre än detta oupphörliga litterära gräl, vilket för övrigt nu fått den fördelning, att herr Strindberg utmålar kvinnor som odjur, våra dussinförfattarinnor åter utmålar alla män som lastbara bovar och alla fruntimmer som oskuldsfulla martyrer.

1887. Språkligt lätt moderniserad.

Dante

Enrico Pazzi, 1865

Pazzi

Photo: SimonKTemplar

Christian Braw om den svenska nationaliteten

När jag postade F.J. Nordstedts (Christian Braws) essäsamling I Sverige från 1985 i referens-kategorin på nationaldagen härom året lovade jag återkomma med några excerpter. Här är en:

“Att höra till ett folk, att ha en nationalitet, det är att ha erfarenheter och upplevelser gemensamma med sitt folk. Att vara svensk, det är att ha upplevt den svenska sommaren i all dess härlighet, det är julottemorgonen, det är studentexamen. Det är att ha varit finklädd i skolavslutningen och ha sett solen gå ned över skogsbrynet, det är att ha tänt adventsljusstaken och läst Elsa Beskow och sett kungen. Det är att ha gått över en kaserngård och stått vid en grav. Men har inte de flesta folk samma upplevelser? Visst är det så. Mönstren är likartade, men i varje folk har de sin särskilda nyans. Det är att ha upplevt denna nyans och att ha upplevt den tillsammans som gör att ett folk är mer än en summa individer. Det tycks vara med ett folk som med ett hem. Det har ting som syns likgiltiga eller till och med fula för andra. Men vi har upplevt något tillsammans med dessa ting, och därför talar de till oss på ett sätt som en utomstående inte kan förstå.”  ‘Nationalitet’, s. 146.

Isaac Bashevis Singer

Den store polsk-amerikansk-judiske författaren som jag skrev om i ett tidigare inlägg och som var mycket betydelsefull för mig på 70-talet, även innan han fick Nobelpriset 1978.

Singer

Foto: MDCarchives

Fredrik Vetterlund

Vetterlund

Vetterlund, Fredrik Mauritz, litteraturhistoriker och författare (f. 1865, 10/10), fil. dr 1900, doc. i estetik och litteraturhistoria vid univ. i Lund 1902-10, vid Stockholms högsk. 1911-18; litterär medarbetare i Aftonbladet 1900-24. V. reagerade mot 1800-talsslutets naturalism och positivism och anknöt till romantiken samt till V. Rydberg och C. D. af Wirsén, vilket återverkade såväl på hans litteraturhistoriska författarskap, bl. a. Atterboms sagospel Fågel Blå (2 bd, 1900-02) och Atterboms sagospel Lycksalighetens ö (1924), och hans litterära och litteraturhistoriska essäistik, ss. Romantik (1920), Romantiskt 1800-tal (1934) och Bortom de blå bergen (1942), som på hans skönlitterära produktion, vilken främst består av lyrik och noveller, där han bl. a. inspirerats av barndomsupplevelser och naturintryck från Västkusten, tolkade i vers el. lyrisk prosa. Han har utg. I dagens stunder (1896), Studier och dikter (1901), I Gråbergsland (1909), Sommar och september (1911), Skuggornas dal (1916), Raderingar och novelletter (s. å.), Thuledagrar (1922), Miniatyrer på prosa (1926), Ödesstjärnor (1930), Gyllne söndag (1944), och Novelletter och miniatyrer (1946); Genom åren (1920) är ett urval av V:s lyrik. Självbiografisk karaktär har Ur livets stämningsmelodi (1948). Litt.: B. Eriksson, En romantiker i en oromantisk tid (1952). [Död 1960.]

Nordisk Familjebok

Sven Stolpe hos Hagge Geigert

1977

Pettersson om Nordins Stolpe-biografi

Simon O. Pettersson recenserar Svante Nordins nya biografi över Sven StolpeSamtiden, under rubriken ‘Kulturradikalismens mest ettrige kritiker’:

“Det har länge saknats en heltäckande biografi över den svenska kulturpersonligheten Sven Stolpe (1905-1996), och vem kunde vara bättre skickad att fylla denna lucka än idéhistorikern Svante Nordin i Lund?

Nordin som bland mycket annat givit oss ett inkännande porträtt av Fredrik Böök och flera utmärkta böcker om svensk filosofihistoria. Hans nya biografi Sven Stolpe – blåsten av ett temperament (Atlantis 2014) är verkligen välkommen.

Sven Stolpe

Sven Stolpe

På sätt och vis kan man förstå att det har dröjt. Sven Stolpe tillhör, med sina över hundra böcker och oräkneliga antal artiklar, våra absolut mest produktiva författare. Hans företag och strävanden var så mångskiftande att det är svårt att få någon överblick. Nordin rädes, såsom van syntetiker och mycket flitig läsare, dock inte sådana uppgifter, utan han har försökt att skriva en traditionell biografi från vaggan till graven, där såväl Stolpes personliga som intellektuella liv beskrivs.

Det är en mycket angelägen uppgift, för Sven Stolpe intog en unik ställning i Sveriges kulturliv under efterkrigstiden. Som en allestädes närvarande, frän och polemisk kritiker av kulturetablissemangets kulturradikalism, försvarade han nästan ensam en front, som de flesta sedan länge övergivit.”  Läs mer

Sanningen om Pippi

Thomas Gür säger sanningen om Pippi Långstrump på Facebook:

“Pippi Långstrump är i det närmaste en perfekt exponent för modernt svenskt vänstertänkande och den svenska vänsterns ekonomiska modeller. Ett nioårigt barn som lever för sig självt, vars föräldrar är frånvarande, inte behöver uppfostran, skolkar från skolan, kan knappt stava, hånar poliser och lärare, är normkritisk och normbrytande, självklart har en egen bostad som social rättighet, har en kappsäck full med guldpengar som hon bara har och som aldrig verkar ta slut och som dansar schottis med tjuvar tills de tröttnar, när de kommer för att stjäla hennes pengar.
Enda problemet är att hon emellanåt använder N-ordet när hon refererar till sin pappas position. Det är då givetvis självklart att den sprickan i den annars exemplariska fasaden måste spacklas och döljas för samtida generationer.”

Gür, efter Carl Johan Ljungberg just nu kanske den mest självständige och klarsynte av vad som i Sverige fortfarande uteslutande kallas “borgerligheten”, är därmed en av ytterst få som försökt sig på detta efter John Landquists klassiska recension och Carin Stenströms utförligare kritik i Svenska Dagbladet 1995. Simon O. Pettersson försökte också, i en lång diskussion i Tradition & Fasons kommentarfält 2011, men till och med där var det, signifikativt nog, hopplöst att vinna gehör. Vilket torde innebära att det Gür kallar vänstern börjar någonstans till höger om Moderaterna.

Jag tror egentligen inte jag har något att tillägga till dessa kritiker. Möjligen bör påpekas att det inte går att reducera Pippi till ett inlägg i 30- och 40-talens debatt om barnavårdsnämnderna och barnhemmen. Det gäller att få fram en helhetlig profil på Astrid Lindgren och hennes författarskap som utöver detta omedelbara sociala och biografiska sammanhang historiskt inordnar henne i och belyser henne i ljuset av den svenska modernitetens och kulturradikalismens större strömning.

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 2

Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Andra bandet, första delen: I röda rummet. En själs utvecklingshistoria

Om det skulle frågas, varför en litteraturanmälare, i stället för att uteslutande sysselsätta sig med sådana arbeten, vilka är värda erkännande, emellanåt även upptager till behandling sådana, vilka ur en eller annan synpunkt måste ogillas, så blir svaret följande. För det första måste den litterära kritiken, när den vill söka giva allmänheten en tydlig och något så när omfattande föreställning om tidens vittra fysionomi, framställa litteraturens något så när märkliga exponenter både i gott och ont, och den måste då jämväl stundom befatta sig med ett och annat, som visserligen såsom helt betraktat kan vara skäligen underordnat men som i enskilda detaljer företer drag, vilka är karaktäristiska för ett vida spritt eller med anspråk på att föra mångas talan framträdande åskådningssätt. För det andra har det visat sig, att man ej alltid kan ”tiga ihjäl” det tadelvärda; de farliga alstren av en upplösningslitteratur, vilken med tillhjälp av romanens, novellens, poesins eller i allmänhet den estetiska formens mindre till forskning än till en utan a nsträngning vunnen njutning lockande framställningssätt insmugglar hätskhet, irreligiositet och allehanda skeva åsikter – dessa alster mottas av många med begärlighet, och man måste därför, såvida man ej vill låta allt gå vind för våg, och såvida man annars har en bestämd övertygelse samt mod att för densamma något våga, bestämt uttala sig mot det klandervärda.

Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till, invagga sig i tron på dess ofarlighet och endast befatta sig med saker av någon förtjänst; men dels blev då den översikt, kritikern lämnade av tidens litterära skaplynne, mycket ensidig och ofullständig, dels hade han skamligt och fegt försummat skyldigheten att bekämpa det onda, en skyldighet som särskilt under dagar, då det onda vill tränga sig fram med fordran på att anses som något gott, icke är mindre viktig och ansvarsfull än den behagligare skyldigheten att framhålla och lovorda alster av högre värde.

Så har ock anmälaren ansett sig pliktig att redan i flera föregående artiklar skärskåda innehållet av Strindbergs senare arbeten; han har därvid till det mesta kunnat inskränka sig till ett referat, som så klart, att ingen kunde misstaga sig, lagt i dagen den cyniska halten av dessa arbetens innehåll. Utan att bestrida Strindbergs begåvning kan man ej annat än anse densamma överskattad; det säges, att hans senare arbeten ger så många väckelser till självständigt tänkande, men den, vilken har någon filosofisk och historisk bildning, finner lätt, hur ofta denne författare, vars kunskapsrymd måtte vara mycket begränsad, framställer såsom något nytt och betydelsefullt satser, vilka är ”så gamla som gatan” och vilka till på köpet för länge sedan vederlagts. Hela den radikalism, han förfäktar, är antikverad, och den blir ej mer ungdomsfrisk, därför att han med oförsynta sofismer, med oanständigt hån anbefaller densamma. Vidare kan det ej förnekas, att hans senare böcker börjat lida av en ofantlig tråkighet; allmänheten finner, hur intressant än herr Strindberg må förefalla sig själv, Johans självbiografi ointressant och känner sig varken uppbyggd eller egentligen road av hans redogörelser för sina tentamina och för de tillfällen, då han varit berusad eller skattat åt andra nöjen av låg art.

I förevarande del, vilken i övrigt fördelaktigt utmärker sig genom mycket mindre grovhet, cynism och hädelse än de föregående, fortsättes den ledsamma och anspråksfulla teckningen av Johans öden. Buckle gav Johans intelligens en stark väckelse och synes ha lärt honom, att människans andliga väsen till alla delar är behärskat av naturkausalitet, så att religionerna i allo bero av klimatet, självmorden av arbetslönerna; nu är visserligen Buckle som kunskapskälla ganska tvetydig, men Johan hade, som det vill synas, en märkvärdig dragning till det skeva, en märkvärdig obenägenhet för det sunda och kärnfulla.

Under inflytande av stämningen från Buckle började Johan sitt drama ”En avfälling”, den sedermera under namnet ”Mäster Olof” bekanta, ganska talangfulla men all historisk sanning våldsamt förvrängande tendenspjäsen. Sanningen själv framställes där såsom något växlande; det, som under en viss tid verkligen är sant, är under en följande tid osant. Enligt anmälarens uppfattning är däremot sanningen evig och oföränderlig men en särskild tids uppfattning av sanningen ofta behäftad med något falskt eller tillfälligt; herr Strindberg i sin ”Mäster Olof” synes däremot förbise, att åtskilliga tankar av t.ex. Plato är lika sanna i dag som på denne tänkares egen tid, att de matematiska satsernas sanning ej växlar med tiden och att sedebudets inre sanning, hur villad och grumlad enskilda människors sedliga uppfattning må ha varit, är evig och oförgänglig, varförutan det ej heller skulle ha en absolut förbindande makt. Annorlunda tänker den store Buckle och herr Strindberg; de kunde bägge ha tarvat en liten kurs hos Plato eller Kant, såvida annars dessa sistnämnda män ej är alldeles för obetydliga att förtjäna uppmärksammas av så rikt utrustade naturer.

Men ”Mäster Olof” var vidare, såsom herr Strindberg nu meddelar sina beundrare, avsedd att ”angripa familjen såsom antisocial stiftelse” samt att upptukta ”styrelsens” (varje styrelses?) ”i Gustav Vasas person”. Vi får vidare veta, att den scen, då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa, avspeglar författarens egna ”underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Karl XV:s tambur”, väntande på företräde. Man må säga: fnaskigare [obetydligare, futtigare, tarvligare] anledning till skapande av en scen i en historisk tragedi har väl aldrig någon sorgespelsförfattare haft: Johans löjliga fåfänga, som bevars lidit av att vänta på en mottagning, skulle hämnas genom att framställa Olaus Petri i en liknande situation! Erkännandet är åtminstone naivt. ”Avfällingen” blev ej antagen till spelning på kungliga teatern, vilken fann de historiska personligheterna ”neddragna och vanställda”, medan Johan med sina djupare historiska kunskaper fann samma personligheter vara i den ifrågavarande pjäsen framställda i sitt sanna skick och befriade från den tillmålning, som ”genom patriotiska och idealiska villfarelser” föranletts.

Johan, som (sid. 48) nu levde ganska angenämt, emedan han störtat de ”inre, nedärvda tyrannerna” och var ”utan religion, utan moral och utan grundsatser”, uppehöll sig mycket på kaféer och fann livet på dessa ställen vida bättre än besök i familjer; ”familjen föreföll honom alltid såsom ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade”. Det s.k. ”röda rummet” blev hans och liktänkande vänners stamhåll; samtalet därstädes tyckes, att döma av de anförda utdragen, ha varit fördomsfritt, d.v.s. rått; de unga männen hade för övrigt i en ålder, då annars hjärtat svärmiskt klappar för allt upphöjt, ”kommit överens om att egoismen var drivfjädern till alla människors handlingar och att det därför icke vore värt att hyckla några bättre känslor”. Allt, som var ”gammalt”, missaktades; att man satte Kristus lågt var, menar författaren, naturligt, ty ”han har fallit för den lärda kritiken” (när passerade detta fall?). Modigare och berömvärdare var enligt författarens tanke, att man även, om ock skyggt, kritiserade Shakespeare.

För övrigt gjorde Johan vid denna tid bekantskap med Ed. v. Hartmanns filosofi, vilken behagade honom; han såg med nöje, att allt förklarades vara ”bosch” eller intet och att alla storheter på detta sätt grundligen ”reducerades”. Till grund jämväl för denna barnsligt uttryckta belåtenhet med Hartmann synes sålunda ha legat Johans gamla obenägenhet att erkänna någonting som stort eller  upphöjt. Nu trodde han sig i den pessimistiske filosofen ha fått ett stöd. Det är ganska egendomligt, att Johan, som dock har drömmar att radikalt reformera världen, gång på gång känner och uttalar blind beundran för författare, vilkas panteism följdriktigt medför förnekandet av all frihet, antagandet av blind nödvändighet och därför egentligen omöjligheten av varje medvetet och fritt reformarbete. Man kan förstå, hur Schiller, under inflytelsen av Kant och Reinhold, kunnat i sina dramer tolka frihetens rätt och skildra dennas kamp; man har svårare att förstå, hur en litteratör, som dårats av den ihålige Buckle eller narkotiserats av den genialiske Hartmann, kan uppträda med later av radikal omstörtare. Men herr Strindbergs inkonsekvenser är otaliga, hela hans uppfattning är kaotisk, och han tycks vara oförmögen att ordna och reda sin tankevärld. Ett dylikt ordnande kräver alltid någon möda och är besvärligt: det går vida lättare att kasta kring sig paradoxer, vilka gör anspråk på genialitet men är tomt munväder, samt slunga ut skymford mot alla, som ej kan förmås att beundra skrivsättet.

Att den stigande arbetsfördelningen, förutom vissa fördelar, medför stora olägenheter, är ett långt före herr Strindberg känt och erkänt faktum. Johan söker undanröja olägenheterna genom att undanröja saken: han fordrar, att varje människa skall på en gång vara statsman, skald, hantverkare o.s.v. Man kan ju ej annat än draga på munnen åt dessa yttranden; de framkommer tämligen fordrande, liksom innehölle de någon oupptäckt sanning, något medel att avhjälpa människosläktets lidanden, och så innehåller de intet annat, än vad vilken tanklös person som helst kan på måfå framkasta.

I slutet av sin bok skildrar Johan sin verksamhet som tidningsman; han finner det, karaktäristiskt nog, vara lämpligt, att pressen övervägande skötes av ”ostuderade och rent av obildade”, emedan detta utgör en ”hälsosam motvikt mot uppstående av en lärdomsaristokrati”. Han beskriver vidare ”reaktionen” efter 1872 och blandar huller om buller docenten Schéele, justitieministern Adlercreutz, pastor Beskow, tyske kejsaren, värnpliktsförslagen och C. D. af Wirsén. ”Efter en genomrumlad kväll” brukade han fundera på att skriva sin ”Röda rummet”. Innan detta storverk tillkom, ingick han emellertid i kungl. biblíoteket, studerade kinesiska, hade kärleksäventyr och önskade bli förlovad. Men skulle detta senare ske, så ville han se upp till den kvinna, han skulle älska. ”Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde inga kvinnor stå. Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, det oåtkomliga.” Och härmed vidtager nu en teckning av helt enskilda förhållanden, vilka, liksom så mycket annat i boken, borde utgå och vilka egentligen hör till kategorin indiskretioner.

Bland författarens många paradoxer antecknar vi till sist följande. – All strävan är egoistisk. – ”Faran med våra dagars reformarbete är, att förslagen haglar utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnaförsörjningens skyldigheter”… – Svenska språket antydes vara ”kulturfientligt” och böra ersättas i skolorna med tyskan; denna tanke angives av förf. vara en verklig sekulartanke [enastående betydelsefull tanke (i seklet eller under flera sekel)]. – Det europeiska samhället antages utveckla sig till ateism, religionsfrihet, polygami och kollektiv egendom (se sid. 68). – ”Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har” – vi utesluter några ytterst anstötliga uttryck – ”överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion.”

Vi frågar: gives det i dessa paradoxer, gives det i hela det arbete, vari de återfinns, ett enda grand av vare sig djupsinnighet eller verklig kvickhet? Nej, stora anspråk, mycken skrytsamhet, uppkok på gamla misstag och gamla halvsanningar, men ingen kärnfull tanke, ingen inblick i en ädel om ock excentrisk personlighet! Därför blir intrycket obehagligt, enkelheten är försvunnen, naturalismen blir svulstig, och angående denne författare [recensenten?], vilken dock förkunnat sig vilja härma naturen, kan man numera med användande av Horatii ord säga, att han

Proficit ampullas et sesquipedalia verba [förkastar långa, svulstiga, överdrivna ord och uttryckssätt; från Ars poetica]

Carl David af Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1

Jag återvänder nu till kritikern, poeten, den klassiske humanisten, idealisten, den högre kosmopoliten, kännaren av den antika grekiska poesin, den ledande introduktören av sin samtids europeiska litteratur, och mycket mer, Carl David af Wirsén – för hela 1900-talets svenska kritik från vänster till höger och i alla litterära strömningar och skolor den främsta symbolen för allt som är ont, mörkt och falskt på kulturlivets område.

Förlitande sig, som Wirsén själv framhåller, i högre grad på referat, tillhör hans recensioner av de olika delarna av Strindbergs Tjänstekvinnans son till skillnad från recensionen av Mäster Olof inte hans allra bästa. Man noterar också att Wirsén denna gång inte tycker sig finna några som helst litterära förtjänster. Men för var och en som vill historiskt förstå den svenska kulturradikalismen och det spatiotemporalt provinsiella klimat den skapat, och som inte förvärvat motsvarande insikter på annat håll, är de ändå nödvändig läsning (jag avser att återkomma med hans recensioner av fler verk av Strindberg). De ger en klar bild av vem Strindberg är, hans personlighetstyp, hans väsen, och av de historiska krafter han och mycket i hans verk – med undantag för de välkända egenheter som också belyses – representerar och manifesterar, men som kulturradikalismen som etablissemang på olika sätt lyckas hindra nya läsare av dessa verk att själva se, som de icke bibringats de nödvändiga perspektiven för att se. Recensionerna beskriver många av de faktorer, och den allmänna sensibilitet, som försatt Sverige i den situation i vilken vi befinner oss idag, och tydliggör därför mycket både av vad vår självprövning måste omfatta och av vad som måste återskapas för vår räddning.

Man kan illustrera det jag, trots de viktiga delsanningar jag vill identifiera, alltid haft problem med även i 1900-talets konservativa revolution, radikalkonservatism och “nya höger” genom att peka på att också dessa i hög grad står främmande inför en Wirséns tankevärld och de centrala europeiska traditioner han företräder; även många nationalister uppvisar strindbergianska drag. Konstaterande att den äldre konservatismen – eller de olika försöken att politiskt formera ett försvar för dessa traditioner mot den ideologiska moderniteten – var och är otillräcklig, tappar de alla i strävan att erbjuda ett alternativ bort alltför mycket av det den sökte försvara; de insikter Wirsén uppvisar i sin kritik måste kvarhållas, om än förvisso ofta kalibreras på nytt sätt för vår tids argumentation. I den mån även jag finner problem eller svagheter hos Wirsén (man kunde nämna aspekter av hans förhållande till romantiken, sådant det kommer till uttryck i en del av hans poesi; Wirsén är mer betydande som kritiker än som poet) är jag också benägen att söka lösningarna och korrektiven på annat håll än de.

Stavningen, verbens pluralformer, styckeindelningen och på några enstaka ställen även ordvalet är som vanligt moderniserade.

Första bandet, andra delen: Jäsningstiden

En fortsättning av ett i alla avseenden förkastligt arbete, vilket till skam för vår litterära kritik av enskilda anmälare erhållit smickrande omdömen, har i dessa dagar utkommit. Utan att vilja överskatta det skadliga inflytande, som en dylik litteratur utövar, kan fosterlandsvännen ej utan djupt missmod betrakta spridningen av sådana alster, vilka åtminstone hos några obetänksamma och oerfarna läsare, som lätt dras till det nya och förment originella, kan framkalla de mest bedrövliga verkningar. Särskilt bör ungdomen om möjligt avhållas från varje befattning med dessa förvillande, lättsinniga och hädiska utgjutelser. Under den ungdomliga brytningstiden antar sodomsäpplena ofta ett bedrägligt utseende av hesperiska frukter, och det är intet tomt påstående men en av erfarenheten bekräftad sanning, att just under pubertetsskedet och evolutionstiden en lastbar läsning ödelagt lovande existenser. En lycka i olyckan är, att det nu utkomna bandet “Jäsningstiden” verkligen har en mängd rent av tråkiga partier, vilka mer vittna om författarens vanliga självkärlek och oförsynthet än om någon begåvning; härigenom minskas visserligen faran av läsningen, men de här och där inströdda reflexionerna, de giftiga antydningarna samt de oanständigheter, som stundom förekommer, kan i alla fall menligt beröra särskilt de unga och oprövade. För att ge en varnande föreställning om bokens innehåll, skall vi denna gång till det allra mesta inskränka oss att referera, endast här och där tilläggande några egna anmärkningar.

Författaren begynner med att skildra sin första ankomst till Uppsala, som “var småstad och luktade bondkvarter”. “Professorerna var bönder.” Johan, autobiografins hjälte, går ej på uppvaktning hos dessa bondaktiga lärare; ty “att underordna sig överordnade var liktydigt med att krypa”. Han har inga böcker, ty han är fattig och han kan därför ej läsa. Hur många fattiga ynglingar har dock icke vid ankomsten till en universitetsstad, där deras uppgift var att studera, varit nog förtänksamma att låna sig böcker eller på något sätt anskaffa dem! Emellertid får Johan hos en bekant titta i Geijers Svenska historia, finner där “ingen ny synpunkt”, anser stilen “alldaglig” och får sin uppfattning bekräftad av kamrater, vilka alla om Geijers historia med ett fint och valt uttryck förklarar, att “den är djävlig”. Johan försöker ock att läsa grundlagarna; men genom sin kristna uppfostran “var han konsekvent bliven egoist” och kände därför ovilja mot allt, som rörde allmänna intressen. Universitetsprofessorerna kan ej behaga honom; Uppsala “hade icke en enda framstående lärare, som höjde sig över hopen”.

Så lämnar han för en tid lärosätet och blir lärare i Stockholms folkskola; befattningen hade åtskilliga vidrigheter, bland vilka Johan särskilt anför det hans samvetsfrihet kränkande tvånget att under böntimmen knäppa ihop händerna och deltaga i psalmen samt obehaget att, såvitt han ville behålla sin plats, icke under lektionerna få angripa Kristi gudom. Det syntes honom ock svårt att nödgas straffa lärjungarna för ouppmärksamhet; “att vara uppmärksam faller nämligen icke under viljans maktområde”. Samtidigt med verksamheten i folkskolan åtager sig Johan också att bli informator för två flickor i ett rikt och bildat hus, där “katekesen var bannlyst”, “barnen skulle ej få konfirmeras” och där det således fanns “frisinthet, mot och begär att vara sann”, medan man däremot i folkskolan, alldenstund religionsundervisning där förekom, var “feg, konservativ och osann”.

Efter någon tid bestämmer sig vår hjälte att bli läkare och börjar med kemiska laborationer; men “vetenskapens rötter var torra och tråkiga”, och Johan lockades för övrigt alltmer till estetiska studier, vartill även teaterbesök i sin mån bidrog. Sedan han vid en i Uppsala hållen tentamen i kemi blivit underkänd, vill han debutera på K. teatern men anser det förnedrande att arbeta i elevskolan och avstår från förslaget. Författarbanan vinkar honom i stället, och han skriver “på två månader två komedier och en tragedi på vers samt skakade dessutom små vers ur armen”; han hade även fått idén till en tragedi “Jesus av Nasaret”, som var avsedd attt “med ett slag och för alla tider krossa gudsbilden och utrota kristendomen”. Emellertid ville han nu för att bereda sig till författarverksamheten ta den filosofiska graden och begav sig åter till Uppsala.

Nu vidtager en osann och löjlig skildring av uppsalalivets andliga fysionomi. Den boströmska filosofin förklaras (på den grund att den, liksom alla system, hade förutsättningar i filosofins föregående utveckling) lida av brist på ursprunglighet: “att kalla Boström en originell filosof är bygdepatriotism”, Boströms förnämsta fel var, att han anbefallde åtlydnad för samvetsbudet, medan enligt Johans mening “samvetena är lika många som religionerna och folkslagen”. För övrigt visar författaren, som slår omkring sig med fraser, ungefär samma grova okunnighet om Boströms lära som om Kants, vilken han ävenledes summariskt avfärdar. “Sin sedelära fick eller tog Boström från Kant”, heter det. Envar, som tagit kännedom om saken, vet emellertid, att Kants negativa moral icke var Boströms. Kant klandras av författaren, därför att hos honom “sedelagen, vilken ju är beroende av och växlande med epoken, blir fortfarande helt kristligt Guds bud”. Nu är verkliga förhållandet, att arten av den kantska sedelärans autonomiska karaktär icke alls är angiven med denna skissering, i vilken det enda sanna är, att Kant uppvisade sedelagen såsom allmängiltig och således icke “växlande med epoken”, en bevisning, som för övrigt icke i någon tänkande människas mening kan anses innebära ett förnekande av det faktum, att historiskt taget den sedliga uppfattningen under olika “epoker” och hos olika “folkslag” varit renare eller mera grumlad.

Från Uppsalas filosofiska ståndpunkt övergår författaren till dess poetiska förhållanden, omtalar det vittra sällskap, som där hade bildats, och tar sig nu ett tillfälle att fara våldsamt ut mot en av detta sällskaps ädlaste medlemmar, den avlidne skalden Ernst Björck. Björck skildras såsom snart sagt försoffad “i det personliga lugn, som individen vinner genom att hålla sig från de plikter, som livet i ett samhälle uppställer”. Det förefaller till att börja med något egendomligt att höra herr Strindberg tala om “plikter”, honom som på annat ställe i samma bok kallar moralen “en listig dikt” och som i allmänhet yrkar på naturlig obundenhet; men vidare var den fridsamme och älskvärde skald, vars minne han här lastar, förvisso icke försoffad, därför att han i sin dikt icke särskilt politiserat eller yrkat på samhällets sönderbrytande. Han hörde till de stilla andar, vilka i sin sång milt avspeglar de eviga föremålen eller naturens skönhet eller mänskliga förhållanden och som därvid gärna låter ett välgörande solljus tränga fram. Hans lynne var sådant, han kände ingen bitterhet, han hade mycken godhet; därför skall han nu på sin mull uppbära smälek av en ilska, som både bland levande och döda uppspårar föremål för invektiv.

Det heter vidare om Björck: “boströmska kompromissen med kristendomen antog han osedd, och därmed hade han gjort sin livsgärning”. För det första stannar man här i villrådighet, vad författaren menar med sin på måfå utslängda fras om “den boströmska kompromissen”; för det andra skulle skalden Björck, som visserligen hade religiösa och estetiska intressen men föga sinne för filosofiska frågor, säkerligen blivit mycket förvånad, om han fått höra, att han “antagit” en “kompromiss” mellan kristendomen och ett visst filosofiskt system och att han till på köpet därmed “gjort sin livsgärning”. Slutligen skämtar författaren med Björcks skaldskap därför, att det var “rent”, och en antydning görs, att där råder “den otillfredsställda kärlekens stilla mjältsjuka”. Hade skalden blivit gift med föremålet för sin låga – så fortfar herr Strindberg att insinuera – så skulle naturligtvis renheten varit slut, ty “det rena, som våra dagar så skarpt hålles upp mot det sinnliga”, beror därpå, att föremålet är “oåtkomligt”. Detta är alltför besynnerligt! Det låter rent av, som om författaren skulle anse renhet för oförenlig med den äktenskapliga föreningen, därför att denna jämväl fysiskt förbinder två personer. Ja, allt vill författaren ha orent, och mot renheten för han krig under föregivande, att den är det otillfredsställda sinnets mjältsjuka.

I Uppsala skrev Johan för genomgående av tentamen i estetik en uppsats över “Hakon jarl”, och denna tarvliga uppsats införes till yttermera visso i herr Strindbergs nu utgivna arbete. Han anser den blygsamt nog “kanske vara även ett litet bidrag till samtidens historia”. Professorn i ämnet lär, som man lätt kan fatta, ha “med nästan föraktlig min återlämnat skriften”, och Johan fick i tentamen “ett betyg under det åstundade”. Även i sina andra tentamina, vilka gällde “filologi, astronomi och statskunskap”, fick Johan “ett betyg mindre än han åstundat”, vilka för läsaren synnerligen intressanta händelser motiveras därmed, att Johan föraktade läroböckerna. Skälet förefaller plausibelt. Man kan endast fråga: Vad i all världen angår detta den svenska allmänheten, som säkerligen är långt mer likgiltig för den stora personen, hans tentamina och hans förakt, än herr Strindberg någonsin kan föreställa sig?

Fåfängt söker man av författarens spridda yttranden kunna bilda sig en hel föreställning om hans levnadsuppfattning; men dennas bedrövliga art framgår dock tillräckligt tydligt ur aforismerna och de lösa reflexionerna. Han synes med anslutning till Rousseau yrka en “återgång till naturen”, men av hans övriga meningsuttalanden kan man sluta, att det naturtillstånd, vartill vi i sådant fall skulle återföras, skulle komma att utmärkas av de lägsta naturdrifternas blinda välde. Stundom yrkar han, att en revolution genast bör företagas; ty “underklassen bör ej vänta på att kungar eller överklass skall gå” utan rycka upp alltsammans med roten så gott först som sist. Avunden mot de i yttre avseende något mer lyckligt lottade synes spela en ganska stor roll. Johan blir ju t.ex. vid den skildrade ångbåtsfärden på Göta kanal rent av förbittrad på de passagerare, som åt bättre mat än han själv.

Sedligheten står sig i detta arbete slätt, och vår tids “sedlighetssträvan” förklaras vara “en överklassrörelse, varmed man vill hejda de framstörtande massorna”. Författaren är determinist; det oaktat utfar han väldeligen mot det gamla samhället, vilket väl enligt hans egna förutsättningar ändå ej skulle kunna vara på anat sätt än det är, eftersom allt behärskas av yttre nödvändighet. I moraliskt avseende visar sig hans determinism i påståendena om ångerns orimlighet. För övrigt förklaras, att ingenting “absolut rätt eller orätt” finns; huvudändamålet med människans strävan sägs vara “att uppehålla livet intill döden på det minst oangenäma sätt”. Med denna egoistiska evdemonism anser författaren omtanken om andras väl vara förenlig, ty man kan ej själv leva ett angenämt liv, om man “trampar eller dödar” andra. Det naiva skälet, varför man ej “trampar eller dödar”, blir således enligt denna upphöjda moral omsorgen om det egna välbefinnandet.

Mot äktenskap och familj fortsätter författaren sina gamla smädelser. Kvinnoemancipationen är som bekant icke omtyckt av herr Strindberg; men de skäl, han begagnar, måste synas vidriga både för emancipationens vänner och för dess ovänner; “skulle kvinnan in på mannens område”, heter det, “så skulle mannen befrias från familjeförsörjarskyldigheten och faderskapet ej få sökas”. Men det ville man icke. Nej, man började tvärtom anställa jakt på de prostituerade kvinnorna och ville därigenom driva mannen till giftermål, och väl fångad skulle han genom kvinnans äganderätt nedsjunka till husslav. Vi hyser för vår del visserligen misstro till en utsträckt kvinnoemancipation; men skälen är helt andra, de utgår från en hög uppfattning av kvinnans verkliga bestämmelse, och författarens cyniska betraktelser, påminnande om hans kända identifiering av män med hanar och kvinnor med honor, förefaller oss vidriga. Vidriga är också Johans obesvärade och självbelåtna skildringar av sina egna utsvävningar och sin vana att “så sin vildhavre åt alla kanter”, hans beskrivningar av offren åt “Venus Pandemos”, hans antydningar om de onaturliga laster, till vilka några av de i boken omtalade personerna gör sig skyldiga.

Starkt framträder hans ovilja mot kristendomen och mot dess gammalmodiga bud, “att man ska älska människorna”. Judarna, med vilka författaren i “Nya Riket” hade så mycket otalt, förhärligas i denna bok, och en tacksamhet ådagalägges ju på detta sätt mot de förläggare eller recensenter av denna nation, vilka icke hyst betänkligheter mot att befordra till trycket samt lovorda hans snillefoster. Kristendomen säges medföra, att man anser sig “få göra vad som helst, bara man tror, att Jesus är Gud”; på detta sätt identifieras enskilda förvillelser och förirringar inom kristenheten, enskilda exempel på antinomism eller rent av hyckleri med kristendomen i dess helhet, oaktat densamma annars brukar väcka herr Strindbergs misshag av rent motsatt skäl, eller därför att den bjuder den gamla människans avklädande. Till Kristus vill författaren, säger han, aldrig återvända. Det vore, som att “sätta in en utryckt tand, som man med nöje kastat på elden med tandvärken”. Och det djupaste skälet till misshaget synes vara detta, att “Kristus hade inbillat honom, att jaget skulle korsfästas”.

Vi har talat om författarens hädelser; åtskilliga av hans många dumheter må också omnämnas. Han ser inverkningar från – Fichte och den subjektiva idealismen i skaldernas sed att omnämna sitt jag, såsom t.ex. i uttrycken “Jag stod på stranden under kungaborgen”, “Jag bor i bergets salar”, “Jag, liten gosse, vaktar vid grind”, “Jag minns den ljuva tiden”. Lyrikernas sätt att bikta sitt inre och därvid begagna första personen var – o simplicitas! – väl i alla händelser vanlig före Fichte, och frändskapen med dennes filosofi är en överraskande upptäckt, lika sann som de flesta av författarens påståenden.

Dessa myndiga yttranden går för övrigt ut på att nedsätta alla, som ej har konstnärsnamnet Strindberg. Thorvaldsen förklaras vara “en genomsnittsartist”, Bellman var “en liten vissångare”, “en rojalistisk hovpoet”, och hans humor likasom all humor betraktas med ringaktning samt säges ligga i själtåget. I Johans ögon är Tegnérs Fritiofs saga “lunsig, nykter, prästerlig, opoetisk”; Dante var en tarvlig “florentinsk bygdpatriot” och hans Divina Commedia alldeles för betydelselös för att “ha kunnat ingått i bildningens utvecklingskedja”. Som framtidens enda litteraturform nämner författaren självbiografien; ty det är “det enda ämne, en författare kan någorlunda behärska, om han nämligen är fullt medveten om sin viljas ofrihet och sålunda icke känner sig brydd för att vara uppriktig, vilket han endast kan vara, om han är fullt på det klara med sin oansvarighet”. Denna i stilistiskt avseende just ej felfria sats innehåller, att man fullt obesvärat kan omtala alla sina utsvävningar, då man vet, att man för dem är oansvarig. Determinismen medför ett fribrev för alla förvillelser och synder; därför är determinismen så ovärderlig.

Om nu framtidens enda, rätta litteraturform ska bli självbiografin, så kan detta visserligen ur många synpunkter komma att te sig något enformigt; en given fördel synes oss dock därav vara att skörda: herr Strindberg kommer då ej vidare att utgiva några arbeten, ty han kan väl ej skriva sin självbiografi två gånger.

1887


Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi