Category: History

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Platonskt, kristet, nordiskt, 2

Platonskt, kristet, nordiskt, 3

De nykonfessionella kyrkomännen vid tiden för Boströms och Rydbergs framträdande insåg, liksom de nyfideistiska teologerna efter det första världskriget, att det alltid funnits en spänning mellan den idealistiska filosofin och kristendomen. Att den förra under den nya tiden utbyggts med en distinkt ny epistemologi med utgångspunkt från subjektet och medvetandet hindrade inte att kyrkans män här, i den mån de försvarade den distinkta kristna ortodoxa dogmatiken, stod i samma motsättning till filosofin som kommit till uttryck delvis redan i Paulus’ kritik mot gnostikerna och framför allt i Irenaeus’ och Tertullianus’ senare kritik mot gnosticismen, platonismen och den grekiska filosofin överhuvud.

Vad som är mindre trivialt är att denna motsättning, oavsett huruvida den är möjlig att upplösa genom framtolkandet av en alternativ, ”sann” ur- och äktkristendom eller ej, konsekvent utförd möjligen borde leda till en polarisering mellan den ortodoxa kristna dogmatiken och, utöver den platonskt gnostiska, en Rydbergs orientaliska metafysik och fornnordiska spekulationer. Att det är mindre trivialt i detta sammanhang borde inte behöva innebära att det är kontroversiellt; inom religionshistorien framstår ofta skillnaden mellan den orientaliska metafysiken och dess västerländska utlöpare å ena sidan och den från början hebreiska läran i dess ursprungliga form och i dess senare ortodoxa utgestaltningar inom judendomen, kristendomen och islam å den andra som fundamental.

Samtidigt som han fortsätter att bejaka den kristna individualismen, sträcker sig Rydberg i sin idealistiska åskådning utöver den kristna skapelseontologin i dess tillämpning på frågan om människans identitet, utöver den gnosticerande platonismen, i riktning mot den orientaliska filosofin via tolkningen av den fornnordiska religionen. Därvid överger han emellertid icke personlighetsidealismen. Istället för att, som man utifrån de inom den svenska personlighetsidealistiska traditionen alltifrån början gängse tolkningarna av den orientaliska filosofin skulle kunna antaga, nedsjunka i den österländska panteismen och monismen, finner han snarare just i den ”germansk-ariska” åskådningen stöd för densamma. Vad vi häri bevittnar tycks vara något som avslöjar en djupt liggande men hittills dold innebörd i den gamla motsättningen mellan äldre och nyare idealism och kristen ortodoxi, en innebörd som är förhanden också i den mindre explicita spänningen hos övriga svenska personlighetsidealister.

Enligt den tolkning av de vidare platonska och ”sant gnostiska” kristet-platonska strömningarna som i en rad böcker framförts av René Guénon och Frithjof Schuon nyformulerar och varierar dessa ett antingen ursprungligen orientaliskt eller, i de fall respektive riktning icke är genetiskt härledbar till orienten, ett med det orientaliska i det väsentliga i sak överensstämmande, ”traditionellt” åskådningsinnehåll. [Utöver Guénons och Schuons många böcker, för olika synpunkter på dessa frågor exempelvis Hajime Nakamura Parallell Developments: A Comparative History of Ideas (1975); Jean W. Sedlar, India and the Greek World: A Study in the Transmission of Culture (1980); Kenneth Reagan, Relations of Indian, Greek and Christian Thought i Antiquity (1979); The Religious Dimension of Socrates Thought (1979); David B. Claus, Toward the Soul: An Inquiry into the Meaning of psyche before Plato (1981); R. Baine Harris, ed., Neoplatonism and Indian Thought (1982); Peter Hofrichter, Im Anfang war der ’Johannesprolog’ (1986); Wilhelm Halbfass, India and Europe (1988), kap 1; Mark L. McPherran, The Religion of Socrates (1996). Som dessa verk ger vid handen, finns ingen enighet om den närmare arten av förhållandena mellan det österländska och det tidiga västerländska tänkandet. Åtminstone som ”mjukare” formulerad är dock en uppfattning av Guénons och Schuons typ icke kontroversiell.] Men varken under den klassiska antiken eller 1800-talet uppmärksammar i allmänhet västerlandet att den indiska filosofin i sig rymmer inte bara de monistiska och panteistiska riktningarna, utan även de teistiska och pluralistiska, och att de senare likaväl som de förra är idealistiska i den mening som skiljer även den västerländska idealismen, i den mån den närmar sig den striktare platonsk-gnostisk-alexandrinska åskådningen, från den kristna skapelseteologin i dess tillämpning på frågan om ”människans” eller själens identitet.

Den ursprungliga vedanta-filosofin är exempelvis tydligt metafysiskt pluralistisk, om än icke teistisk; teismen finns dock lika tydligt redan i upanishaderna; båda riktningarna utvecklas vidare i kritiken av Shankaras vedanta-tolkning från 1000-talet och framåt; här är det tillräckligt att hänvisa till vilket som helst av standardverken om indisk filosofi. Den teistiska vedantatraditionen framhålles med stor emfas i Eric Lott, Vedantic Approaches to God (1980) och i senare forskning. De jämförande perspektiven på västerländsk och österländsk filosofi är av stort intresse ifråga om just den ”personlighetsidealistiska” dimensionen, vars närvaro – mutatis mutandis – i den österländska traditionen i västerlandet alltså länge förbisågs.

Den filosofiska innebörden av dessa traditioners ståndpunkter uppfattas icke heller av Guénon och Schuon, men den livaktiga forskningen inom komparativ filosofi och filosofihistoria har skapat goda förutsättningar för studiet av detta ämne, som också alltmer börjat uppmärksammas. Trots den stora skillnad som markeras av de distinkta moderna, humanistiska, historicistiska och liberala inslagen i 1800-talets västerländska idealism, är, tror jag, de teistiska, pluralistiska och ”personalistiska” vedantariktningarnas kritik av de radikalmonistiska i vissa avseenden en lärorik och belysande parallell till striderna mellan den idealistiska filosofins olika riktningar under 1800-talet. I ljuset av dagens komparativa filosofihistoriska forskning framstår också de positivistiska och analytisk-filosofiska försöken att vederlägga idealismen i allmänhet och ”metafysiken” alltmer som spatiotemporalt provinsiella.

In what Voegelin calls the cosmological civilizations, old institutions could not, because of the compactness of those civilizations’ forms, easily be replaced by new and better ones, distortions and corruptions were difficult adequately to correct, and new and deepened insight was hard to absorb. But differentiated culture could of course not do without institutional embodiment and transmission; all individuals do of course not have a sufficient awareness of transcendence or perception of the moral and spiritual alternatives between which they must choose.

The disappearance of the Greek city-states and the partial independence of Judaea, as well as the Eastern-inspired empires that succeeded them, made necessary a recourse to the individual for other reasons than and alongside the differentiational focus. But the differentiational focus did not in itself mean that the institutions, structures, and forms, the traditions of the immanent sphere, were necessarily overthrown and rejected. In some forms or with some interpretations, it certainly did have a problematic, destructively revolutionary potential, as we will see. Yet these in turn had distinct, additional historical causes.

As generally described by Voegelin, differentiation simply implied, in this respect, the acqusition of higher standards, of an improved faculty of discernment, and of the authority to exercise that faculty in accordance with the higher standards and with concrete results. Some traditional institutions, structures and forms were seen to have to be rejected, while others ought to be preserved. Many needed to be adjusted and modified. New ones had to be added. And of course the values of transcendence and the moral order themselves as now more adequately percieved had to be institutionally embodied and transmitted to the extent that this was possible.

Freedom was superior to the compulsion of compactness, but it was a result of the differentiation which distinguished more sharply the moral and spiritual alternatives. Orientation in accordance with the transcendent order of values increasingly became the moral obligation and the spiritual call of the individual, and to the extent that it was possible, and with constant critical vigilance and creative renewal, this order of values had to be embodied in and transmitted by the institutions of differentiated civilization no less than the values of the compact civilizations were in theirs. Given the unsuspendable element of relativity in human phenomenal existence and historical life, such embodiment, like the new moral judgement, could not be a matter of rigorous casuistic precision, but it could be a matter of general orientation.

The crucial difference is that in the differentiational order the individual is at least to some extent given the moral space of free choice. It is not that in a compulsory, compact, ancestral order, where everything simply is the way it always has been and has to continue to be that way, the orientation towards the true, the good, and the beautiful – or the partial immanent, pantheistic manifestation of those transcendent values, if that is indeed the way individuals in such a civilization are, and have to be, oriented – is not valid and right. Nor is it that other meanings of freedom – the meanings defended by Russell Kirk and others – are unreal, such as the freedom from vice and the proclivities to sin, the freedom of virtue and the spiritual life. [Kirk was criticized by Meyer for ignoring freedom in the strict sense of free choice; while both defended order, Kirk consistently placed it above freedom.] It is just that the free choice of virtue, the transcendent values, and the spiritual life adds a decisive value to their possession.

This dimension of freedom in the strict sense is a cardinal characteristic of a person-centered, differentiated culture and worldview, in contradistinction to all impersonalistic and pantheistic ones. Although in the differentiated society the transcendent order of values must be institutionally embodied and transmitted to the extent that it is possible, it cannot simply be enforced by a central, absolute power. While authority remains indispensable, the individual must be given the moral space which allows him both to criticize and correct the institutions if they deviate from proper embodiment and transmission, and to make his own choice between the embodied and transmitted or individually experienced values and their opposites. This means that the person-centered, differentiated society must also accept the possibility and, within reasonable limits with regard to the consequences, the actuality of the wrong choice.

Although the cultures and societies of early pantheism that Voegelin refers to were compact, they were nevertheless structured and ordered; in many respects, the process of differentiation is a gradual one, both Greece and Israel build on their legacy, there is no absolute break. Yet it is legitimate for some purposes to focus on specific manifestations of the result of the process in the Greek and Israelite societies and worldviews, shaped by their distinct forms of the experience of transcendence. For these purposes, they can be construed as ideal types, with regard to the way in which they were differentiationally structured and ordered.

In Greece, through Socrates and Plato, the differentiation came about through philosophical inquiry, intuition, speculation, and dialectic; the reality of transcendence in the form of an impersonal sphere of ideal value was at the same time an intellectual intuition and a reasoned conclusion. A higher form of reason here supplied the experiential material on which the discursive and logical reason was set to work. In Israel, it came about through revelation and existential and historical prophecy, and what was revealed and prophesied came to be perceived to have been transcendence in the form of a supreme personal God with moral qualities, who was understood to intervene in history and guide Israel and, increasingly, the individual Israelite, through individual providence.

The difference between these modes implied the differentiation of philosophy and religion as such, of reason and faith. But they had the differentiational experience of transcendence in common, and this set both of them apart from the immanent orientation of the preceding and neighbouring cultures. Thus the structures of their cultures and societies no longer formed a simple unity with the fixed, unchanging stability of the larger natural and cosmic order. Some structures were revealed as not inherently divine and necessary, and these could be remade in accordance with the experiences of differentiation, with a clearer awareness of the values of supracosmic transcendence and a more adequate understanding of the nature and existential situation of man. The humane proportionateness of the forms of classical Greek culture and the new forms of ethically oriented, monotheistic piety in Israel were the products of this differentiated reconceiving of ordered structure and of the cultures and mentalities that made it possible. [The differentiational character of classical humanism is well expressed in Babbitt’s imaginative renewal of it.]

With the new consciousness of dualities, the human individual acquired a new significance and status, and became the principal agent in a newly open and undecided spiritual and moral drama: history. At the peak of the differentiational development, the individual became the subject of moral choice and critical judgement, responsible for his eternal destiny, a seat of authority and the locus of the meaning of history. He was free not least through the deeper grasp of his own rational, moral, and spiritual nature as understood through higher intuition and dialectic or the revelation of his being created in the image of God. Man belonged to all levels of being, and his rational participation in or his relation as imago dei to the highest, transcendent level was constitutive of what, in time, came to be termed his personhood.

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 4

Idealismen sådan den idag försvaras inom filosofin vänder sig inte bara mot positivismens och Webers alltför enkla distinktion, utan också mot den med större eller mindre rätt som “ortodoxt” marxistiska ofta förstådda historiematerialismen, den djuppsykologiska hermeneutiken, strukturalismen och postmodernismen i vid mening. Bland annat ägnar man sig åt en modifierad ”rekonstruktion” av subjektet. Men man borde också – de teoretiska förutsättningar för detta som man i princip återerövrat är mig veterligen ännu outnyttjade – kunna börja närma sig ett slags ny tentativ approximation av eller ett modifierat återupptagande av projektet att uppfatta historien och kulturen som helheter. Båda kräver revision av vår förståelse av den humanistiska vetenskapen.

På ett mer allmänt plan står vi inför nödvändigheten att erkänna att varje definition av vetenskapligheten är en filosofisk definition, att frågan om vetenskapen är en filosofisk fråga, att vad som står mot varandra i debatten inte på något enkelt sätt är vetenskap och världsåskådning, och inte heller olika uppfattningar av vetenskap som båda står i entydig motsats till världsåskådning. Vad som står mot varandra är endast olika historiskt givna filosofiska ståndpunkter, som omöjligen kan undvika världsåskådningsmässiga inslag, som dock självklart också måste vara distinkt filosofiska.

Vi står också inför nödvändigheten att erkänna att detta på intet sätt innebär att det inte skulle finnas en sanning i sig, ett i-sig perspektiv oberoende av våra redan genom våra konstitutiva begränsningar oundvikligt relativa perspektiv. Vetenskap kan, som jag ser det, endast vara det på olika sätt och med olika metoder genomförda men aldrig från filosofins teoretiska perspektiv åtskiljbara sökandet efter denna sanning, det oändliga närmandet till sanningens i-sig-perspektiv, och den kunskap som, förstådd i detta sammanhang, vi på vissa bestämda sätt kan anse oss äga.

Vetenskapen kan inte betraktas som något från de historiskt föreliggande idéerna avskilt, objektivt, neutralt. Vår egen plattform, vår egen utgångspunkt, förståelse, utsikt, är, vare sig vi vill det eller ej, vare sig vi är medvetna om det eller ej, i grunden uppbyggd och formad även av just de idéer som är föremålet för vårt historievetenskapliga studium. De historiskt föreliggande, de i den “objektiva anden” framkomna, historiskt tänkta tankarna, är i väsentliga avseenden oskiljaktiga från våra egna. Historiskt och metafysiskt är vi en del av samma helhet som uttrycks också i föremålet för vårt studium. Filosofins historia uppvisar åtminstone till en stor del i successiv elaboration och cyklisk återelaboration en huvuddel av nuets möjliga tankespektrum. Om något som för oss framstår som eller verkligen är nytt träder fram på horisonten, innebär det aldrig att det gamla en gång för alla ersätts av detta. Vad historikern kan göra är att för sig själv medvetandegöra sin nuvarande position, och därmed klargöra och bättre styra sitt och andras eventuella val av en ny och bättre position i detta oundvikliga sammanhang.

Inte bara ideologikritikens teoretiska idéer, utan också positivismens, Webers och den nordströmska traditionens uppfattningar om objektivitet, neutralitet och teorilöshet är distinkta, historiskt föreliggande idéer av den typ idéhistorien studerar. Idén om Vetenskapen är en sådan idé. Idén om ett studium av historiskt föreliggande idéer, där ”[d]en filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej – är av underordnat intresse”, och där ”[v]ärdeaspekten – vad man skall tycka om dem – är inte föremål för… studium”, är historiskt föreliggande idéer, som Lindberg filosofiskt eller konventionellt väljer att inte bara studera, utan att också anamma som sanna och värdera i konsekvens därmed.

Distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning är en distinktion av filosofiskt världsåskådningsmässigt slag. Detta innebär inte att det inte finns något sådant som vetenskap. Det innebär bara att vetenskapen nödvändigt måste förstås och definieras i filosofiska termer, och att dessa termer till stor del är givna i de historiska idéer idéhistorikern studerar. Det förhåller sig helt enkelt så att vissa historiskt föreliggande idéer är sanna eller sannare och att vissa är falska eller falskare, och att de filosofiska och värdemässiga aspekterna vid studiet av dessa idéer är oundvikliga. De är oundvikliga för förståelsen av den egna utgångspunkten, för själva definitionen av idéhistorien som vetenskap, och för förståelsen av de studerade idéerna och de större sammanhang i vilka de är insatta.

Utrymmet tillåter inte att jag här tillhandahåller alla filosofiska argument för och exempel på att så är fallet. Jag kan endast antyda att erkännandet av detta är en förutsättning för vetenskapens försvar och förstärkning i en tid av teoretisk ”kris”. Endast på denna väg kan nämligen den fördjupade förståelse och definition av vetenskapligheten som idag är nödvändig ernås. Endast på denna väg kan de brister som vidlåder såväl den positivistiska och weberska som den ideologianalytiska vetenskapssynen övervinnas. Endast på denna väg kan vi nå en vetenskaplig plattform utifrån vilken vi kan studera historiskt föreliggande idéer utan illusioner om vårt förhållande till dem, utan positivismens pseudoobjektivitet, och utan de postdialektiska filosofiska ohållbarheter som ideologianalytikerna vill låta förbli en del av det som konstituerar vetenskapligheten.

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 1

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 2

Biberg, Grubbe, Geijer och Atterbom tillhör alla Nordins andra huvudperiod. Geijer omfattar i sin ungdom den 90- och 00-talsliberalism av Höijers typ som i Sverige under denna tid är politiskt omöjlig. [C. A. Hessler, Geijer som politiker, I (1937), del 1, ’Den tidigare ”liberala” perioden’.] Även under sin konservativa mellanperiod hyllar han Höijer som en vördad mästare. Det är nu Geijers skrifter mot aspekter av upplysningen tillkommer.

På den positiva sidan elaborerar denna periods tänkare bildningsidéer från inte minst Schiller, uppstramande den förromantiska Sturm-und-Drang-individualismen och Rousseau enligt den alltfort romantiserade men dock tydligare klargjorda nyklassicismens riktlinjer. Men också, och inte mindre, motsvarande idéer från Schelling. Allt detta dessutom i förening med egen ny-göticism.

I vad som i ljuset av dess större självständighet i förhållande till Nytt ’ett och annat’ (1822) [Om detta Edvard Rodhes argument i Geijer och samhället (1942), 2:3.] kan betecknas som Geijers konservativa huvudverk, Feodalism och republikanism (1818-19), ansluter sig författaren till den frihetliga traditionen från 1688 års engelska revolution, och försvaret för 1809 års svenska konstitutionellt-monarkiska ordning som ett värn för friheten ligger indirekt till grund för hela hans konservativa författarskap. Inte ens den sene Hans Järta övergav den linje som man således även med den konservativa exegesen ville se förkroppsligad i 1809 års ordning. [Sigfrid Wallengren, Hans Järta som politisk teoretiker (1906); Lydia Wahlström, Svenskar från förra seklet. Biografiska studier. I. Benjamin Höijer – Hans Järta (1915), 107 f., 134-41.]

Den form idealismen under Nordins andra huvudperiod erhåller innebär naturligtvis i väsentliga avseenden någonting annat än såväl den klassiska platonska idealismen som äldre tiders teism. Men den är också av ett helt annat slag än och oförenlig med den revolutionära idealism som åtminstone delvis avspeglas hos den tidige Höijer, och som i sin extrema form kulminerar hos en Robespierre som den abstrakta, generalistiska rationalismens terror i dygdens och nyklassicismens skrud.

I sina allmänna tendenser är den andra huvudperiodens världsåskådning allmänt utbredd i tiden och motsvarar tidens krav och politiska och allmänkulturella ordning. Som försök att vidareföra centrala, klassiska huvudtemata i den europeiska kulturen bildar den en stark kontrast till vad vissa idéhistoriker länge ville se som det senare 1800-talets  “nya upplysning”: till vad man kanske kan kalla det under Nordins tredje huvudperiod i det övriga Europa och under Nyblaeus’ tid – vad jag vill se som den fjärde huvudperioden – även i Sverige framträngande, om än aldrig dominerande, radikala 1800-tal, som, mer eller mindre, och icke sällan varje tänkare för sig och på sitt eget sätt, anser sig för första gången ha upptäckt sanningen om människan och verkligheten. Men den post-napoleonska reaktionens tänkande gestaltar sig också olika i olika länder, inte minst beroende på religiösa skillnader.

Biberg, Grubbe och Geijer godtar romantikernas kritik av väsentliga aspekter av upplysningen, men kan, till skillnad från Atterbom, aldrig acceptera hela romantiken som sådan. Såväl den första huvudperiodens radikala idealism som fosforisternas yviga schellingianska avvisas. Grubbe kan liksom Nyblaeus ge sitt erkännande till åtminstone de främsta gustavianerna. Samtidigt som man helt enkelt kvarhåller kristendomens ursprungliga och inte minst protestantismens värdering av individen, tillägnar man sig den nya individualitetsförståelsen från Rousseau och förromantiken (bibehållen, om än uppstramad, även i Goethes och Schillers klassicism), från den fullgångna romantiken, och delvis från Schleiermacher.

Därmed har man upptagit både upplysningens nya individualitetsvärdering, luttrad åtminstone enligt romantikens negativa kritik från materialism och utilitarism, och de därmed ursprungligen sammanhängande nya individuella frihetsprinciperna, konservativt och organicistiskt tempererade och modifierade. Upplysningen, dess individualism såväl som dess radikala klassicism, omformas under inflytande av selektiv romantik. Biberg, Grubbe och Geijer strävar att rädda vad de betraktar som väsentliga värden i den nya universalitetsförståelsen, samtidigt som de vill genom metafysisk, etisk, religiös och samhällelig fördjupning dels förena den med en ”högre” individualism, dels länka den bort från vad de uppfattar som liberal atomism och förflackning.

Romantiken tuktas icke genom upplysningsrationalism, och icke genom estetisk eller ens etisk nyklassicism, utan framför allt genom den fördjupade förnuftsuppfattning som framvuxit icke endast genom tysk transcendentalfilosofi och så kallad trosfilosofi, utan också, i synnerhet hos Biberg men i hög grad också hos Grubbe, genom försök till grundligare, direkt historisk tillägnelse av den platonska idealismen. Trosfilosofi är faktiskt ett missvisande begrepp, inte minst i ljuset av vår tids forsknings fördjupade bild av den i detta sammanhang inte minst i Sverige centrale Jacobi. Och denna fördjupade förnuftsuppfattning möjliggör både en praktisk-filosofisk och en teoretisk-filosofisk fördjupning. Det praktiska förnuftet har rentav ett avgjort primat: vad det är fråga om är en etisk-religiös fördjupning, förutan vilken teoretisk-filosofiska framsteg icke anses kunna göras.

En aspekt av det klassiska arv som även den sena radikala upplysningen och den tidiga radikala romantiken hyllat, platonismen, bringas nu, vidaretolkad, att direkt, och hos Biberg alltifrån början på annat sätt än hos Schelling, tjäna den nya post-napoleonska åskådningen. Redan Kant hade såväl i sin etik som i sin politiska filosofi stramat upp de tvetydiga impulserna från Rousseau. Biberg borrar sig i sina filosofihistoriska studier förbi den romantiserade platonismen i Shaftesburys och Schellings anda fram till åtminstone Cambridgeplatonisternas Platonförståelse. Förvisso tolkar eller vidareutvecklar också han Platon, men detta har hos honom mer att göra med det personlighetsfilosofiska än med det romantiska – Biberg tar bestämt, ja rentav något nedlåtande, avstånd från Schellings Platontolkning.

Även Grubbe föreläser dock utförligt över filosofins historia, och halvhegelianen Erik August Schröder utger en egen kortare filosofihistoria. Detta historiska studium kan kanske även hos Grubbe och kanske till och med Atterbom i viss mån sägas utgöra något slags idealistisk fördjupning, en mer genomtänkt förening av den post-kantianska transcendentalismen, kristendomen, och den klassiska platonismen. [John Cullberg framlyfter åtminstone vidden av Grubbes bemödanden härvidlag i Samuel Grubbe. En studie i transcendental religionsfilosofi (1926).] Det är framför allt härigenom som en gränslinje tidigt dras mellan de ledande svenska filosoferna och de renodlade romantikerna, en gränslinje som gör det möjligt för Boström och Ribbing att i sinom tid uppträda mot dessa med samma skärpa som Hegel i Tyskland. Hegel själv spelade dock en underordnad roll inte bara för Boströms föregångare, utan även, tror jag, för Boström själv, om än hans betydelse här förvisso var större.

Samtidigt blir det möjligt att liksom Hegel närma sig den kristna ortodoxin, om än på annat sätt än denne, i bejakandet av den personliga Gudsuppfattningen, men med bevarad distans till ortodoxins specifika trinitariska formuleringar och redan före Boström också i viss mån till den literalistiskt förstådda skapelseläran. Det är inte heller fråga om att erkänna den blott yttre, traditionellt kyrkliga, objektiva auktoriteten. Autonomin får en ny innebörd när Kants och Fichtes uppfattning om moralens och religionens inbördes förhållande omtolkas, men man vinnlägger sig om att bibehålla den. Uppenbarelsen gives inte i det yttre eller förvaltas inte av de yttre auktoriteterna allena, utan är given i det inre, ja i just det självständiga men fördjupat uppfattade förnuftet.

Ytterst är det de religiösa skillnaderna som gör att det svenska tänkandet under denna konservativa period på dessa viktiga punkter skiljer sig från den ofta i hög grad katolskt inspirerade restaurationsideologin på kontinenten. Sympatin med reaktionens Europa och det ofta esteticistiska katolicerandet sträcker sig aldrig på allvar över den gräns som uppställs av den svenska historiskt vunna identitet som nu, före hans ”avfall”, narrativt elaboreras och sanktioneras i Geijers historiska verk, och som inte ens under enväldet i detta avseende överensstämde med vad som nu stod på de europeiska legitimisternas program.

Lika litet som den kungliga absolutismen kunde godtagas var, tror jag man kan säga, egentligen för denna periods tänkare Gud en ”över människorna upphöjd auktoritet” i den ortodoxa meningen. Religionen förstås istället av dem som människans liv i Gud och Guds liv i människan. Filosofins uppgift blir att förena människans självständighet och frihet med hennes liv ”i” teismens likaledes självständiga och fria Gud. Frihetsmoralen och lydnaden för Guds heliga vilja skall bringas att sammanfalla. Det är detta som ligger i det samtidiga bibehållande och omdefinierande av den idealistiska grundkonceptionen som Nordin omtalar. Schleiermachers religiösa beroendekänsla spelar förvisso en roll, men också den är ju någonting distinkt modernt och delvis pietistiskt, skilt från den yttre kyrkliga auktoritetens institutionella band.

The Decline of Russia in the Age of Gangster Capitalism

Mariner Books, 2001 (Houghton Mifflin Harcourt, 2000, with the subtitle ‘Boris Berezovsky and the Looting of Russia’)       Amazon.com

Book Description:

From nuclear superpower to impoverished nation, post-communist Russia has become one of the most corrupt regimes in the world. Paul Klebnikov pieces together the previous decade in Russian history, showing that a major piece of “the decline of Russia’ puzzle lies in the meteoric business career of Boris Berezovsky. Transforming himself from a research scientist to Russia’s most successful dealmaker, Berezovsky managed to seize control of Russia’s largest auto manufacturer, largest TV network, national airline, and one of the world’s biggest oil companies. When Moscow’s gangster families battled one another in the Great Mob War of 1993-1994, Berezovsky was in the thick of it. He was badly burned by a car bomb and his driver was decapitated. A year later, Berezovsky emerged as the prime suspect in the assassination of the director of the TV network he acquired. Although plagued by scandal, he enjoyed President Yeltsin’s support, serving as the personal financial “advisor” to both Yeltsin and his family. In 1996, Berezovsky organized the financing of Yeltsin’s re-election campaign-a campaign marred by fraud, embezzlement, and attempted murder. Berezovsky became the President’s most trusted political advisor-playing a key role in forming governments and dismissing prime ministers. Based on hundreds of taped interviews with top businessmen and government officials, secret police reports, contractual documents, and surveillance tapes, Godfather of the Kremlin is both a gripping story and a unique historical document.

Une tragédie européenne

Ellipses, 2011     Amazon.fr

Présentation de l’éditeur:

En 1914, l’Europe gouverne le monde; un habitant sur quatre est un Européen ou de souche européenne. Mais cette civilisation est la proie de tensions idéologiques, culturelles et territoriales graves, et pour remédier à ces tensions, elle ne dispose que de valeurs qu’elle croit fortes mais qui se révéleront superficielles. Ce livre raconte le déclenchement de la Grande Guerre de 1914 comme une tragédie, au sens que lui donnaient les Grecs antiques: dès le commencement de l’histoire, toutes les conditions sont réunies pour que les événements tournent au pire. Il n’y a donc rien à faire pour l’éviter. D’autant qu’aux tensions habituelles va s’ajouter un engrenage technique imprévu qui emporte tous les acteurs vers la catastrophe. Après une présentation générale complète du théâtre du drame et des puissances d’alors, aussi bien mineures que majeures, ce récit raconte les événements depuis la fin juin à Sarajevo jusqu’au milieu du mois de novembre (quand le piège se referme tout à fait), mettant au jour des vérités ignorées, analysant les événements sans parti pris, offrant une vision panoramique jamais atteinte, et créant peu à peu un climat de suspense qui tient le lecteur en haleine. Plutôt qu’un requiem pour une Europe défunte, il est écrit dans un esprit équitable, réconciliateur, résolument européen.

Biographie de l’auteur:

Yves-Marie Adeline, docteur de l’université de Paris 1, auteur d’une vingtaine d’ouvrages philosophiques ou littéraires, a publié chez Ellipses une monumentale Histoire mondiale des idées politiques, une Pensée antique et une Pensé médiévale.

The Great American Bring-down and How it Happened

Anthem Books, 2006     Amazon.com

Back Cover:

In the last five decades war has been declared on America and its institutions, and we are losing it. Rape and violent crime have soared. Religion and morality have been under unremitting attack. Education, once among the world’s finest, has been “dumbed down”, threatening the country’s ability to compete against an increasingly technological world. Marriage and the family, the tie that binds a viable society, are under major assault. Drug addiction, sexual license, and teenage violence have become epidemic.

How did this happen? In Cry Havoc, journalist and social historian Ralph de Toledano documents in chilling detail how a cabal of intellecutals, educrats, and politicians, manipulated by a well-financed, world-wide conspiracy, organized the strategy to undermine the American system – and how this has been accomplished. His sources have been Presidents, government and academic leaders, top-level intelligence operatives, and the wreckers themselves – in a never-told-before and in-depth account.

“Cry Havoc is must-reading. The writing is at Ralph de Toledano’s best, better than which no one gets. It focuses on the historical and the contemporary, casting a sharp light on the players and the events of our deeply troubled times. The emphasis is on education, ideology, and communications, and the onslaught on American institutions, principles, and way of life is both timely and significant. Toledano has the crack journalist’s eye for sidebar information, which enlivens the reading throughout the book.”  William F. Buckley, Jr.

“Cry Havoc is not only well written but absolutely right. As one of Ralph de Toledano’s great admirers, I read this book with great enthusiasm.”  Prof. Herbert London, pres. Hudson Institute

“Cry Havoc is magnificently composed and is the product of enormous research. Although I have seen much on the subject, I learned a great deal from the book. Toledano uncovers continuities between the Frankfurt School’s conspiracy and the rampant cultural terrorism in America.”  Prof. Paul Gottfried

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment

Quite a few things here that are somewhat unclear to me.

Vom Heiligen Reich zur Europäischen Union – Ein Kontinent geeint in seinen Gegensätzen 

Zur Zeit, 2007     Amazon.de

“50 Jahre nach der Unterzeichnung der Römischen Verträge am 25. März 1957 legen der Europaabgeordnete Andreas Mölzer und sein Mitarbeiter Bernhard Tomaschitz eine grundlegende Betrachtung der Europäischen Union vor. Am Anfang des Buches analysiert Mölzer die “real existierende Europäischen Union” mit all ihren Fehlentwicklungen.

Im anschließenden, historischen Teil beleuchtet Tomaschitz, wie sehr die Idee, Europa zu vereinen, sei es auf kriegerischem, sei es auf friedlichem Wege, die Herrscher in ihren Bann zog. Im dritten Teil geht Tomaschitz näher auf die Fehlentwicklungen in der EU sowie auf die Gefahren für Europa, wie etwa den Bevölkerungsschwund ein und zeigt Auswege aus der Krise auf.

Abgerundet wird dieses Buch mit Essays von Andreas Mölzer über die kulturhistorische Substanz Europas.”

“Si les hommes comprenaient la Révolution aujourd’hui, elle finirait demain.”