Category: History

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Platonskt, kristet, nordiskt, 2

Än tydligare än Tegnér och Geijer avslöjar fallet Viktor Rydberg åtskilligt som så att säga rör sig under ytan hos föregångarna eller i latent form kan påvisas i deras verk.

På ett mer allmänt plan är Rydberg på många sätt typisk för den svenska 1800-talsidealismen – ja för 1800-talets svenska personlighetsidealism – i dess liberala variant. Det signifikativa faktum att han är en av Nyblaeus’ favoritförfattare och denne åskådningsmässigt ytterligt närstående, [Exempel ur Nyblaeus och Rydbergs korrespendens återfinns i Fredrik Wulff, utg., Ur Axel Nyblaei korrespondens (1921), och ämnet Rydberg återkommer ofta på annat håll i Nyblaeus’ skrifter och otryckta brev.] och att Nyblaeus ofta inordnar honom i den självklara förlängningen av den linje han tecknar fram till Boström, gör att det finns all anledning att uppmärksamma honom i detta sammanhang. Man skulle kunna säga det är först med Rydberg som den fulla innebörden av vissa icke helt oväsentliga aspekter av den typ av åskådning för vilken Tegnér och Geijer i Sverige var banbrytande, med full klarhet framträder.

Den unge Rydberg vill värna den hellenska friheten och idealismen mot vad han menade vara den förfallna dogmatiska kristendomens dystra personlighetsförtryck, den kristendoms som med ortodoxins och påvedömets etablering korrumperats på samma sätt som det romerska kejsardömet. I själva verket är det ju det senares organisation som kyrkan helt enkelt övertagit, en organisation som för Rydberg blivit i allt väsentligt jämförbar med de orientaliska despotier som den hellenska och romerskt-republikanska andan alltid bekämpat. Det hellenska kommer därför för Rydberg också att representera den sanna individualismen.

Men naturligtvis representeras denna för Rydberg också, och rentav i vissa avseenden primärt, av vad han uppfattar som det äkt- och urkristna, det som reformationen – dittills – endast ofullkomligt återupprättat. Elgs åsikt att det är denna kristendom allena som innerst nödvändiggör Rydbergs långtgående politiska radikalitet och hans hårda uppgörelser även med den lutherska ortodoxin, är nu, så långt den når, en i det väsentliga plausibel tolkning. Det alexandrinska världsschemat, Clemens’ och Origenes’, är vid tiden för Den siste athenaren (1859) verkligen i Rydbergs föreställningsvärld på ett helt okomplicerat sätt förbundet med reservationslös tilltro till den hedlundska Göteborgsliberalismen: friheten, framsteget, naturvetenskapen och tekniken ska avhjälpa människornas nöd och frigöra deras högre andlighet.

Tyvärr förbiser emellertid Elgs tolkning, när den utsträcks över Rydbergs hela fortsatta karriär, en hel annan dimension i Rydbergs tänkande, nämligen just hans fornnordiska inspiration. Inte minst förbiser den vad som kanske kan anas vara den verkliga innebörden av denna. Även bortsett från Rydbergs sekulära liberalism och humanism och de mer eller mindre (men snarare mindre än mer) medvetna omtolkningar av äldre läror som betingas av dessa, kan nämligen hans fornnordiska perspektiv liksom hos Atterbom sägas vara sammanvävt inte bara med hans uppfattning av den sanna kristendomen, utan också, och än mer, med hans gnosticerande platonism.

Unik i hela Rydberglitteraturen är i framhållandet av detta, ja i själva förståelsen av detta överhuvud, såvitt jag kunnat finna Knut Hagbergs Viktor Rydberg (1928). [Edvard Rodhe upprepar dock delvis Hagbergs rön i Den religiösa liberalismen (1935).] Rydberg vidhåller visserligen alltid betydelsen av den sanna kristendomens bidrag till individualitetsförståelsen, till personlighetsidealismen. Med tiden tenderar han också att i yttre mening partiellt försonas med kyrkans män bakom den idealisternas och inte längre bara de liberalteologiska kyrkomännens gemensamma slutna front, som bildas inför naturalismens förstärkta attacker. Men parallellt med detta fördjupas både Rydbergs platonska och fornnordiska åskådning. Och, lika väsentligt: de tenderar att ingå en ny förening – en förening som alltmer bekräftar bådas motsats mot vad Rydberg alltfort uppfattar som den falska typen av kristendom.

Om den unge Rydberg hade sett den orientaliska despotin och impersonalismen som hotet mot den hellenska och äktkristna friheten och individualismen, ett hot som förnyats av medeltidens falska, orientaliserade kristendom (och, icke minst, dess konservativa arvtagare i den svenska samtiden, företrädesvis i Svensk kyrkotidning), börjar han nu, under arbetet med Undersökningar i germansk mytologi, [I-II (1886-1889).] alltmer se den hellenska och nordiska idealismen som en enhet, sprungen ur det gemensamma orientaliska, indoeuropeiska urhemmet. De börjar nu framstår som i sin mytologi och allmänna världsuppfattning överensstämmande med orientaliska motsvarigheter, till vilka hör den centrala uppfattning av ”människans” eller själens identitet som är oförenlig med den exoteriska abrahamitiska teologins syn på människan som uteslutande en skapad, jordisk varelse.

Just den orient som en gång sågs som motsatt såväl friheten som den individuella personligheten börjar nu istället uppfattas som det gemensamma urhemmet för både den alternativa platonska (naturligtvis fortfarande inklusive platonismens humanistiska aspekt) och den fornnordiska läran. Den förra har han alltid omfattat, den senare har han först nu konsekvent börjat fördjupa förtrogenheten med. Och först nu anser han sig genetiskt riktigt ha förstått dem båda.

Till skillnad från exempelvis Warburg och Elg, som tenderar att missförstå eller rentav bagatellisera Rydbergs studier i germansk mytologi, [Se i synnerhet Warburg, Viktor Rydberg: En levnadsteckning, II (1900), 472, 498.] har Hagberg börjat förstå vad som kan vara den fulla innebörden för Rydbergs eget tänkande också av dessa samband. När Rydbergs fornnordiska studier öppnar sig mot orienten, hamnar han i en ståndpunkt som i väsentliga avseenden är oförenlig med den liberalism han tidigare omfattat. Rydberg kan inte längre rangeras bredvid John Stuart Mill eller Macaulay (för att inte tala om Marx) med deras eurocentricitet och framstegstro, och det är själva hans idealism som driver honom bort från dem.

Rydberg är särskilt intressant i detta sammanhang av det skälet att han mot slutet driver sina fornnordiska studier så mycket längre än Atterbom eller någon annan i den svenska romantisk-idealistiska traditionen, med deras mer begränsade tillgängliga material. Den frågeställning man har skulle kunna införa är emellertid om inte just hans ståndpunkt med viss nödvändighet ligger i förlängningen också av Tegnérs och Geijers. Tegnérs Frithjof och Geijers Viking, Manhem och Odalbonde har alla något att säga om den svenska personlighetsidealismen och dess genealogi. Detta är alltså ett område där det måste sägas återstå en del att klarlägga. Man kan tills vidare kanske antyda något om perspektivet och dess möjliga innebörd.

Försök till en lidelsefri betraktelse

Norstedts, 1972

Baksidestext:

“Det är alltigenom möjligt, att socialismen eller svensk socialdemokrati trots alla invändningar dock i grova drag utgör den rimligaste ordning man kan nå fram till i en värld som i övrigt är så orimlig som vår. En enskild bedömare har inte rätt att med tvärsäkerhet utesluta den möjligheten. Har emellertid en sådan bedömare gjort sig mödan att arbeta sig igenom ett urval av frågor som förefaller honom väsentliga, så har han också skyldighet att redovisa sina slutsatser. Mina, som må vara välgrundade, tvivelaktiga eller befängda, tvingar mig att avvisa socialismens anspråk.” Det är den lågmälda och tveksamma slutsats, eller med författarens ord “tillfälliga vilopunkt”, till vilken Uppsalaprofessorn Stig Strömholm når efter en högst personlig men samtidigt allmängiltig analys av en rad svenska samhällsproblem med tyngdpunkt på dem som rör “människoproduktion och människohantering”.

Innehåll:

Förord

Inledning: Sverige och världen

I. GRUNDELEMENT

1. Underlaget

2. Mönster och idéer

3. Förändringsfaktorerna

4. Låsningsfaktorerna

5. Korrigeringar och konkretiseringar

6. Idéerna som handlingsmotiv

7. Idébildningen. Elitens censur.

8. Debatten – de explicita idéernas torg

9. De explicita idéerna: det svenska sortimentet

10. De implicita idéerna

11. De tysta idéerna

12. Konkretisering: Det mördande samhället

II. BESLUTEN I SAMHÄLLET

13. Ideologier och beslutsprocesser. Inledning

14. Olika beslutsmodeller. Den “sakliga”

15. En beslutsram: lagen

16. Utbildningsväsendet och beslutsprocesserna

17. Åter till beslutsmodellerna. Den “folkliga” modellen

18. Den “fackliga” beslutsmodellen

19. Modellerna konfronterade: företagsdemokrati

20. Beslutsprocesserna: krav och möjligheter

III. GRUPPER OCH GRUPPINTRESSEN

21. Eliterna – problem och funktioner

22. Svenska eliter – finns de?

23. En specialelit: politikerna. Slutsatser

24. Elit och antielit. Konkretisering och korrektion

25. Frihet, jämlikhet och äganderätt. Inledning: friheten

26. Den absoluta frihetssfären

27. Frihet och ägande

IV. STYRNINGEN

28. De praktiska styrningsmöjligheterna

29. Samhällsstyrning och moral

30. Samhällsstyrning och kriminalpolitik

31. Samhällsstyrningens resultat. Korrektioner och konkretiseringar

V. GISSNINGAR

32. Hur skall det gå?

33. Tillfällig vilopunkt

JOB:s kommentar:

Strömholms enda utförliga, mångsidiga och systematiska analys av sin samtids Sverige. Väl värd att uppmärksamma fyrtio år efter dess utgivning, främst som tidsdokument, för vad den säger om den tidens Sverige och inte minst dess konservativas horisont, men också som uttryckande mer allmänt giltiga insikter och värden.

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Nyblaeus talar om ”det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess verldshistoriska handlingar”. [Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, I:1, förord.] Detta präglar den “så att säga specifikt nordiska eller åtminstone svenska verldsåsigten”. Att de svenska personlighetsidealisterna uttalat ”den uppfattning af lifvet och verlden, som innerst rörer sig hos Nordbon”, tycker sig Nyblaeus kunna sluta ”af den anda, som genomgår den nordiska mythologien, af denna mythologies djupa medvetande…derom, att allt timligt är ett försvinnande, och att en evig frid skall efterträda striden”. [ ]

Likafullt återstår det kanske att undersöka om inte betydelsen av det fornnordiska inslaget i den svenska idealismen och personlighetsfilosofin något underskattats eller dess innebörd i viss mån missförståtts. Ofta tycks argumentationen ha haft som huvudsaklig uppgift att bekräfta att också i äventyrliga fall respektive tänkare eller diktare trots allt till sist var en god kristen. Så är i högsta grad fallet exempelvis med Elgs ovan nämnda verk om Rydberg. De flesta förblev utan tvekan något slags kristna, men detta är inte alltid helt självklart. Rydberg var länge ett tveksamt fall; även Tegnér tillhör denna kategori. Och såväl åtalet mot Geijer för hans formuleringar om treenigheten som Boströms temperamentsfulla förkastande av helvetesläran är ju välkända. Men när just detta görs till en huvudfråga, förbises lätt innebörden och vikten, även inom den kristnade kontexten, av det fornnordiska. Icke blott parnassen, utan även Midgård och Valhalla inpressas vid denna tid i den kristna kyrkan. Och det kan trots allt inte hjälpas att murarna därvid stundom sprängs.

Det är inte bara så att i kulturprotestantismen det klassiskt antika bildningsarvet och i första hand en romantiserad platonism på nytt sätt upptas i en gradvis alltmer liberaliserad och individualiserad kristendom. Det klassiskt antika, romantiserat idealistiska bildningsarvet förenas också med den fornnordiska individualismen och det fornnordiska hjälteidealet. Har kristendomen historiskt etablerat förståelsen av individens värde, så har det här också ofta ansetts vara den frihetliga, germanskt utformade protestantismen som, i förening med den tyska nyhumanismen, idealismen och historicismen såväl som göticismen (och även exempelvis vissa aspekter av nytolkningar av Homeros och Shakespeare alltifrån 1700-talets förra hälft), återupprättat denna princip ur det medeltida dogmatisk-hierarkiska, antiindividualistiska förfallet.

Men denna germanska anda kom också att uppfattas som befryndad med den förkristna, idealistiska metafysiken och med det alexandrinska världsschemat. I sista sången i Frithiofs saga kan vi, som Thure P:son Wärendh framhåller i Tegnér och teologien (1939), se hur det fornnordiska hjälteidealet förenas med det alexandrinska schemats försoningstanke. För Atterbom är den fornnordiska religionen en av de före Kristus givna uppenbarelserna av urvisdomen vid sidan av Platons, Indiens, den persiska ljusreligionens och Moses’. Och den bild av kristendomen som blir resultatet av att den ses som en ny och fullständigare uppenbarelse av samma urvisdom som dessa traditioner representerar, är romantiskt gnosticerande. Atterbom vill finna ett vittnesbörd om ”svenska folkets ursprungliga ställning till speculatif verldsbetraktelse” i ”djupet af Edda-lärans natur- och religions-vishet”. [Studier till philosophiens historia och system (1835), 301.] Vi finner här en åskådningsmässig komponent som sammantolkas med den på annat håll ur-uppenbarade metafysiken.

Den platoniserande mystiken räknar till skillnad från den kristna ortodoxin i alla dess former (jag tillåter mig här att använda den något förenklande sammanfattande beteckningen ”den kristna ortodoxin”) med en gudomlig väsenskärna hos människan, en ursprunglig delaktighet i det oskapade (eller, i de kristna platonisternas kompromiss, i det som ”skapats” som en del av den högre, immateriella världen i gudomen, kanske rentav ”av evighet”). ”Gudsbelätet”, som Nyblaeus samtida och filosofiskt närstående Rydberg kallar det, måste därför under platonskt inflytande förstås på nytt sätt. Men samtidigt befrias gudagnistan i människan också genom den av reformationen och göticismen återupprättade individualismen från den även från den ursprungliga platonismen skilda karaktär den erhållit i mystikens under hela medeltiden marginaliserade men dock ofta tolererade tradition. Den blir inte längre blott ett opersonligt fragment av den stora all-enheten, bestämd att slutligen uppgå i och återförenas med denna.

Det är lätt att se den idealistiska kulturprotestantismen som uteslutande profanhumanistisk, liberal sekularisering. Men denna förståelse förbiser det förhållandet att den humanistiska bildningsaspekten och ”självskapandet” här liksom under renässansen mycket ofta är förbundna med en uppfattning av människans natur som på ett sätt som inte alltid kan förstås som blott romantiserad omtolkning upptar moment av en platonsk åskådning ifråga om ”människans” eller själens identitet. Men detta är, som jag ovan framhållit, inte en lära som är ägnad att i borgerlighetens framväxande samhälle i praktiken efterlevas på samma sätt som i det traditionella samhället eller ens exempelvis det romerska kejsardömet. I utspädd och oändligt varierad form är det dock en lära som är i hög grad ägnad att ingå i den moderna människans ”privatreligiositet”, i det förhållningssätt som Geijer betecknade som att vara ”kristen på egen hand”. [Brev till Frances von Koch 19/2 1843, Skrifter XIII (Landquist), 657.]

Att den praktiska efterlevnadens rigör i den nya historiska situationen nästan oundvikligen bortfaller innebär inte att själva åskådningen restlöst kan klassificeras som profanhumanistisk. En platonsk uppfattning kan genomgå en romantisk, inomvärldslig, liberal och modernt humanistisk transformation, men denna blir aldrig, inte ens hos de mest långtgående liberaler vi inom denna svenska tradition möter, entydig, exklusiv, alltöverskuggande, definitiv. Skillnaden märks förvisso i jämförelsen med det alexandrinska schemat sådant det historiskt förelegat under antiken. Men – och detta är lika viktigt – likheten med det märks i jämförelse med den kristna ortodoxin.

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Vi kommer nu till denna uppsats’ peripeti. Att av det jag hittills sagt dra slutsatsen att den göteborgska och i stor utsträckning rikssvenska teoretiska och ideologikritiska inriktningen av idéhistorieämnet bör förkastas utifrån en lindbergsk lindrothianism, nordströmianism eller mer allmän positivism eller weberianism vore förhastat. Så är nämligen ingalunda fallet.

Visserligen framstår det för mig som obegripligt att den liedmanska och schmidtska teoretiska apparaten, detta bestämda urval av historiskt föreliggande idéer, av en dominerande riktning i svensk humanistisk forskning ensam kan godtas som tillhandahållande de vetenskapliga instrumenten för övriga historiskt föreliggande idéers förståelse och förklaring (hur representativ Schmidts marxism med endast sådana kompletteringar som inte relativiserar vad som kvarstår av de egna objektivt-absoluta anspråken är, eller i hur stor utsträckning denna hos övriga fortfarande döljer sig under en blott pragmatiskt anammad postmodern utstyrsel, kan jag här inte försöka bedöma; för inte minst vissa radikalfeministiska och homosexuella kunskapsintressen synes ju den radikala konstruktionismen nödvändigt bli något annat än blott en komplettering eller modifikation av den gamla marxismen).

Schmidt gör på fullt allvar gällande att det enda verkliga och egentliga innehållet i ”all medveten mänsklig verksamhet och produkterna av mänsklig verksamhet, texter, handlingar, konstverk m. m.”, dolt i de skiftande ideologiska formerna, är ”samhällets grundläggande konflikt (den mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden)” – även om Schmidt är oense med Liedman om denna konflikts exakta förhållande till klasskampen. Det är svårt att förstå hur detta sökande efter ”ett fördolt sammanhang, ett mönster under ytan, meningar som inte är identiska med de uttalade meningarna”, som ideologianalysen har gemensam med ”marxismen, strukturalismen, semiotiken och hermeneutiken” (i det sistnämnda fallet blott en ensidig misstankens hermeneutik av djuppsykologisk typ), kan accepteras som något annat en delsanning. Det senare är ett begrepp som filosofiskt kan försvaras bortom det ”borgerliga smörgåsbordet”, eller den ”liberala pluralism” som Schmidt talar om – när man visat att man är i stånd att verkligen i åtminstone tillräcklig utsträckning förstå i dess egna termer den förmenta blotta ”yta” av uttalad mening som återfinnes i mänsklighetens stora kulturella, filosofiska och religiösa traditioner. Och när det ”djup” man uppställer gentemot detta inte, i ett större perspektiv, kan misstänkas vara till alltför stor del en produkt av lätt identifierbara utomvetenskapliga motiv, saklig okunnighet, estetisk okänslighet, moralisk analfabetism eller andlig blindhet – en misstanke som naturligtvis bör riktas i första hand mot marxismens, strukturalismens, semiotikens och den djuppsykologiska hermeneutikens lärofäder, inte mot deras efterföljares efterföljare som Schmidt.

Visserligen kan jag i stor utsträckning sympatisera med Lindbergs strävan att upprätthålla en vetenskaplighet fri från politisering och från sakligt dubiöst teoretiserande, som i omogna händer dessutom ibland är föga mer än haltlöst verbiage. Även i distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning ligger åtminstone en viktig frågeställning av förblivande aktualitet. Det är naturligtvis inte fråga om att den idéhistoriska forskningen och undervisningen kan bedrivas som något slags barnslig poängsättning eller klassificering av de historiska idéer den studerar som antingen sanna eller falska, som värdefulla eller värdelösa, eller som mer eller mindre sanna och värdefulla. Vad jag åsyftar är det samtidigt långt mer subtila och grundläggande förhållandet att redan vårt initiala val av förhållningssätt till vårt studieföremål (idéhistorien) är beroende av just detta studieföremål och att varje verklig förståelse av såväl vår egen av studieföremålet beroende utgångspunkt som av studieföremålet/ämnet självt, eller en del av det, är beroende av den filosofiska sanningsaspekten och värderingsaspekten. De är på ett komplicerat och stundom osynligt men alltid oundvikligt sätt sammanvävda.

Lindbergs och Liedmans/Schmidts oförenliga uppfattningar av idéhistorien lyckas genom det delsanna i deras kritik avslöja och ogiltigförklara varandra som helhetliga vetenskapliga sanningar, samtidigt som deras på detta sätt uppvisade ohållbarhet gör den ömsesidiga kritiken otillräcklig som vederläggning av dem själva.

Stundom tycks debatten på ett absurt sätt ha reducerats till frågan om ”teori eller inte teori” inom idéhistorien. Men teori är en självklar nödvändighet för varje kvalificerat idéhistoriskt studium. Lindberg förefaller stundom benägen att i sin reaktion mot vad han uppfattar som dålig teori vilja förkasta all teori överhuvud. Mot detta måste sägas att god teori är bättre än inte bara dålig teori, utan också bättre än ingen teori alls. Det är ovedersägligt att åtminstone några av de traditioner ideologianalysen upptar, och åtminstone i några varianter, avslöjat åtskilligt illusoriskt i den positivistiska och weberska (jag behöver här inte uppehålla mig vid de skillnader som finns mellan dessa, exempelvis Webers annorlunda uppfattning om de från fakta radikalt skilda värderingarnas roll) vetenskaplighetens objektivitet och neutralitet. Men detta är möjligt att uppvisa också från andra intellektuella traditioner och filosofiska ståndpunkter. Och det är just ett sådant tredje perspektiv som, menar jag, idag borde mobiliseras för att vi överhuvud skall kunna i grunden förstå de här involverade problemen och komma vidare till en mer rimlig uppfattning av idéhistoria som vetenskap.

How Woodrow Wilson’s Great Blunder Led to Hitler, Lenin, Stalin and World War II

Crown Forum, 2005     Amazon.com

Book Description:

President Woodrow Wilson famously rallied the United States to enter World War I by saying the nation had a duty to make “the world safe for democracy.” But as historian Jim Powell demonstrates in this shocking reappraisal, Wilson actually made a horrible blunder by committing the United States to fight. Far from making the world safe for democracy, America’s entry into the war opened the door to murderous tyrants and Communist rulers. No other president has had a hand – however unintentional – in so much destruction. That’s why, Powell declares, “Wilson surely ranks as the worst president in American history.”

Wilson’s War reveals the horrifying consequences of our twenty-eighth president’s fateful decision to enter the fray in Europe. It led to millions of additional casualties in a war that had ground to a stalemate. And even more disturbing were the long-term consequences – consequences that played out well after Wilson’s death. Powell convincingly demonstrates that America’s armed forces enabled the Allies to win a decisive victory they would not otherwise have won – thus enabling them to impose the draconian surrender terms on Germany that paved the way for Adolf Hitler’s rise to power.

Powell also shows how Wilson’s naiveté and poor strategy allowed the Bolsheviks to seize power in Russia. Given a boost by Woodrow Wilson, Lenin embarked on a reign of terror that continued under Joseph Stalin. The result of Wilson’s blunder was seventy years of Soviet Communism, during which time the Communist government murdered some sixty million people.

Just as Powell’s FDR’s Folly exploded the myths about Franklin Roosevelt and the New Deal, Wilson’s War destroys the conventional image of Woodrow Wilson as a great “progressive” who showed how the United States can do good by intervening in the affairs of other nations. Jim Powell delivers a stunning reminder that we should focus less on a president’s high-minded ideals and good intentions than on the consequences of his actions.

Reviews:

“That government intervention can have unintended consequences is nowhere more true than in foreign policy. Wilson’s War brings the lesson home in a way Americans today can ill afford to ignore. Read this absorbing and critically important book.”  Thomas E. Woods Jr., author of The Politically Incorrect Guide to American History

“Jim Powell makes a persuasive case against Woodrow Wilson. But I disagree with Jim. During the latter part of his second term Wilson was nearly comatose, thereby making him the perfect progressive interventionist politician, in my opinion.”  P. J. O’Rourke, author of Peace Kills and Parliament of Whores

“Wilson’s War makes a compelling case that Woodrow Wilson was America’s worst president and an unmitigated disaster for the world. In a learned exposition of the Law of Unintended Consequences, Jim Powell shows how U.S. intervention into World War I strengthened the hand of Soviet Communism and led directly to the rise of Hitler and World War II. Wilson’s War exposes how America’s court historians have misled the public for generations.”  Thomas J. DiLorenzo, author of The Real Lincoln and How Capitalism Saved America

“Wilson’s War is a highly controversial interpretation of twentieth-century political history, which asserts that its worst evils – Communism and Nazism – were unintended consequences of President Wilson’s decision to enter World War I on the Allied side.”  Richard Pipes, Baird Professor of History, Emeritus, Harvard University

About the Author:

Historian Jim Powell is the author of FDR’s Folly and The Triumph of Liberty. A senior fellow at the Cato Institute since 1988, he has written for the New York Times, the Wall Street Journal, American Heritage, Barron’s, Esquire, the Chicago Tribune, Money magazine, Reason, and numerous other national publications. He has lectured at Harvard, Stanford, and other universities across the United States, as well as in Europe, Asia, and South America. Powell lives in Connecticut with his family.

2011

Historiquement incorrect

Historiquement correct

Biografins teori, 1

Biografins teori, 2

Biografins teori, 3

Biografins teori, 4

Ambjörnsson, Ronny, Förord till Roger Qvarsell, Kulturmiljö och idéspridning (1988)

Amigioni, David, Victorian Biography: Intellectuals and the Ordering of Discourse (1993)

Anderson, Perry, Om den västerländska marxismen (1984)

Ashley, Kathleen, Gilmore, Leigh & Peters, Gerald, eds, Autobiography and Postmodernism (1994)

Backscheider, Paula R., Reflections on Biography (1999)

Baron, Samuel H. & Pletsch, Carl, eds, Introspection in Biography: The Biographer’s Quest for Self-Awareness (1985)

Beckman, Svante, Utvecklingens hjältar. Om den innovativa individen i samhällstänkandet (1990)

Bengtsson, Jan Olof, ’Richard Rortys filosofihistoriska program: Fysikalism och romantik i den amerikanska postmodernismen’, Ugglan (Lund Studies in the History of Science and Ideas), 11 (1998)

Bentley, Eric Russell, A Century of Hero-Worship (1944)

Bosch, Michael, Hg., Persönlichkeit und Struktur in der Geschichte. Historische Bestandsaufnahme und didaktische Implikationen (1977)

Current Sociology, 43, 2-3 (1995)

Bowen, C. D., The Writing of Biography (1950)

Edel, Leon, Literary Biography (1957)

Edel, Leon, Writing Lives: Principia Biographica (1985)

Ellis, David, ed., Imitating Art: Essays in Biography (1993)

Elms, Alan C., Uncovering Lives: The Uneasy Alliance of Biography and Psychology (1994)

Emerson, Ralph Waldo, Essays: First Series. The Complete Essays and Other Writings (1940)

Epstein, William H., Contesting the Subject: Essays in the Postmodern Theory and Practice of Biography and Biographical Criticism (1991)

Ermarth, Michael, ’Transformation of Hermeneutics: 19^th Century Ancients and 20^th Century Moderns’, The Monist, 64, 2 (1981)

Garraty, John A., The Nature of Biography (1958)

Gurevich, Aaron, The Origins of European Individualism (1995)

Hillman, James, The Soul’s Code (1996) (svensk översättning, Själens kod (1998), med förord av Kurt Almqvist)

Hood, Edwin P., The Uses of Biography: Romantic, Philosophic, and Didactic (1852)

Hutch, Richard A., The Meaning of Lives: Biography, Autobiography, and the Spiritual Quest (1997)

Jenisch, T., Theorie der Lebensbeschreibung (1802)

Johansson, Alf W., ’Det biografiska i historien’, Arbetarhistoria, 3-4 (1986)

Johnston, James C., Biography: The Literature of Personality (1927)

Kendall, Paul M., The Art of Biography (1965)

Kirn, Paul, Das Bild des Menschen in der Geschichtsschreibung von Polybios bis Ranke (1955)

Klingenstein, Grete, Hg., Biographie und Geisteswissenschaft. Aufsätze zur Theorie und Praxis biographischer Arbeit (Wiener Beiträge zur Geschichte der Neuzeit 6) (1979)

Le Goff, Jacques, Saint Louis (1996)

Lönnroth, Erik, ’Det biografiska synsättet’, idem, Tidens flykt (1998)

Machann, Clinton, The Genre of Autobiography in Victorian Literature (1994)

Madelénat, D., La biographie (1984)

Maurois, André, Aspects de la biographie (1928)

Meyers, Jeffrey, ed., The Craft of Literary Biography (1985)

Nordin, Svante, ’En avslöjande konstform’ (rec av Magnus von Platen, red., Den litterära biografin (1990), Sydsvenska Dagbladet, 2/5 1990

Nordin, Svante, ’Den intellektuella biografin som idéhistorisk genre’, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser 41 (1998)

Norton, David L., Personal Destinies: A Philosophy of Ethical Individualism (1976)

Pachter, Marc, ed., Telling Lives (1979)

Parke, Catherine E., Biography: Writing Lives (1996)

Platzhoff-Lejeune, E., Werk und Persönlichkeit: Zu einer Theorie der Biographie (1903)

Rhiel, Mary & Suchoff, David, eds, The Seductions of Biography (1996)

Romantisme. Revue du dix-neuvième siècle, 100 (1998)

Romein, Jan, Die Biographie. Einfuhrung in ihre Geschichte und ihre Problematik (1948)

Sardar, Ziauddin, Postmodernism and the Other: The New Imperialism of Western Culture (1998)

Scheuer, Helmut, Biographie. Studien zur Funktion und zum Wandel einer literarischen Gattung vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart (1979)

Sève, Lucien, Marxisme et théorie de la personnalité (1969)

Sève, Lucien, Structuralisme et dialectique (1984)

Shortland, Michael & Yeo, Richard, eds, Telling Lives in Science (1996)

Sprigge, T. L. S., The Vindication of Absolute Idealism (1983)

Stanfield, James F., An Essay on the Study and Composition of Biography (1813)

Stolpe, Sven, Stefan George och andra studier (1956)

Söderqvist, Thomas, ’Forskerbiografins historie’, Slagmark, 1 (1999)

Thayer, William R, The Art of Biography (1920)

Tigerstedt, Roos, Vilkko, utg., Självbiografi, kultur, liv (1992)

Österberg, Eva, ’Individen i historien. En (o)möjlighet mellan Sartre och Foucault’, i Festskrift till Kjell Peterson (1996)

Site officiel

Pour en finir avec le passé unique

Librairie Académique Perrin, 2006 (2003)     Amazon.fr

Présentation de l’éditeur:

L’historiquement correct part du présent pour juger le passé. Dans cet état d’esprit, l’histoire n’est plus un objet d’étude serein. Elle devient un écran où se projettent toutes les passions contemporaines. L’historiquement correct pratique l’anachronisme (les événements d’hier sont évalués selon les critères d’aujourd’hui, et non sur les valeurs qui avaient cours à l’époque) et porte des jugements manichéens, le Bien et le Mal étant estimés à l’aune d’aujourd’hui. Ces vues simplistes, trop souvent relayées par la vulgarisation scolaire ou médiatique, faussent la complexité de l’histoire. En histoire, le mal n’est pas toujours où l’on dit, le bien n’est pas toujours où l’on croit.

L’historiquement correct ne cherche pas à comprendre le passé pour éclairer le présent. Il part du présent pour juger le passé. Dans cet état d’esprit, l’histoire n’est plus un objet d’études serein. Elle devient un écran où se projettent toutes les passions contemporaines. Ce livre expose les événements en les replaçant dans leur contexte. Il rappelle des faits oubliés ou dissimulés qui bousculent les schémas préétablis et les jugements préconçus. En histoire, le mal n’est pas toujours où l’on dit, le bien n’est pas toujours où l’on croit.

Journaliste, Jean Sevilla est rédacteur en chef adjoint au Figaro Magazine. Il est l’auteur, chez Perrin, de : Le Chouan du Tyrol (1990), Zita (1997), Le Terrorisme intellectuel (2000).