Category: Politics

Maj

Dan Eriksson är ordförande för Det Fria Sverige, “en intresseförening för svenskarna, den svenska kulturen och den svenska särarten”, som “vilar på traditionell grund och är frihetligt nationell”. Han är också ordförande för Europa Terra Nostra, som beskriver sig som ett internationellt organisatoriskt nätverk för alla identitära nationalister av europeisk härkomst var de än lever, och som har kopplingar till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom (dessa nationalister tar verkligen i för att visa sina goda avsikter; man får en känsla av att nästa satsning kommer heta Union for Love and Goodness). De ställer nationalism mot populism, men ser de populistnationalistiska partierna inte bara som ett hot utan också som en möjlighet, och arbetar därför för att sprida icke-populistisk nationalism till dem genom “ideologisk infiltration”. På detta sätt hoppas de kunna förvandla det populistiska upproret mot liberalismen till en politisk och kulturell nationalistisk revolution.

Eriksson var tidigare medlem i ND och SvP, och i valrörelsen 2018 tillsammans med många andra från hans riktning engagerad som aktivist för AfS. Han har också drivit mediaprojekt som Motgift och Svegot. Genom allt detta har han länge varit en ledande företrädare för vad jag brukar sammanfatta som radikalnationalismen, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa.

Nu har han publicerat en kritisk analys av vänsternationalismen på YouTube. Det är oklart vilka vänsternationalister det är han talar om. Man antar att Eriksson har i åtanke Framåt Sverige, Örebropartiet och Malmölistan, som mig veterligen hittills är de enda som i organiserad form framträtt som representerande den nya vänsternationalismen i Sverige. Men han hänvisar bara till “strömningar inom den nationalistiska sfären som på allvar är att beteckna som vänster”, konstaterar att några kallar sig “nationalbolsjevister”, och säger att man “ofta ser…i offentliga diskussioner hur det börjar handla om arbetsrätt” och att man “pratar om antikapitalism”.

Kritiken är på flera sätt märklig. Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet, men eftersom ingenting annat här gör det tror jag vi kan bortse från den.

Vad som till att börja med gör argumentationen anmärkningsvärd är att Eriksson talar om staten som ett “AB” (aktiebolag), när vad han avser är det han säger att vänsternationalisterna felaktigt försvarar. Vänsternationalisterna vill enligt Eriksson bara förbättra och reparera staten, vad Eriksson också kallar “Sverige AB”, “staten Sverige AB”. Samtidigt är de alltså “på allvar vänster”. Varför skulle en allvarlig vänster vilja förbättra och reparera en stat och ett Sverige som är ett aktiebolag?

“På allvar vänster” tycks då inte betyda att de är socialister. Förvisso är huvuddelen av vänstern idag inte socialister, utan har gladeligen accepterat kapitalismen eftersom den driver deras andra radikala frågor. Men är det denna vänster, i någon nationalistisk tappning, Eriksson menar? Hur kan en nationalistisk tappning av denna vänster finnas? Nationalismen går ju helt emot dess icke-socialistiska (“kulturmarxistiska”) radikala agenda. Om det inte är denna vänster Eriksson menar, om han i stället menar verkliga socialister, har han fel: sådana motarbetar givetvis en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen.

Talet om aktiebolaget är förvirrande också av det skälet att analysen är uppenbart libertarianskt påverkad. Men libertarianismen, rentav anarkolibertarianismen, ligger i att för Eriksson det aktiebolag som är staten är en ockupationsmakt som man inte på något sätt bör stödja. Mot denna makt, som han borde kallat något annat, står Eriksson och Det Fria Sverige som försvarare av det verkliga Sverige, svenskheten och vitheten. Vänsternationalisterna “har fel”. De har “fel fokus”. Och det gäller inte bara deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism. Faktiskt är t.o.m. politiken i sig för Eriksson fel fokus. Ja, den har varit det i 40-50 år.

I flera inlägg har jag redan tagit upp detta nya, kuriösa libertarianska inslag i radikalnationalismen som Erikssons argumentation avspeglar. Jag har betonat vari libertarianismens historiska betydelse består, och att det finns libertarianer vars kritik mot neokonservatismen och den amerikanska krigsinterventionismen förblir av stort värde. Vad jag har ifrågasatt är dess ekonomiska och politiska giltighet, både i allmänhet och, framför allt, som förblivande, idag och i framtiden. Eriksson nämner visserligen kritiskt nyliberalismen, i kontinuitet med den äldre radikalnationalismen. Han säger också att arbetsrätten och antikapitalismen är “frågor” som “kan” vara viktiga “i rätt sammanhang”. Men just dessa formuleringar vittnar om bristande förståelse, avslöjar en ytlighet. 

Erikssons förlöjligande attityd mot vänsternationalisterna är den vanliga, vulgäraggressiva högerpopulismens mot den gamla vänstern, en attityd som tyvärr alltmer präglar också den nationalistiska populismen. Den nationalistiska populism som ju Europa Terra Nostra skulle modifiera med icke-populism, den nationalistiska populism som nu i allt högre grad imiterar den liberala högern (som dock naturligtvis i sig kan vara lika vulgäraggressiv) och vill bilda block med den – alltså med den kapitalism som driver hela den radikala agendan utom just socialismen.

Inte bara Det Fria Sverige utan även Nordisk Alternativhöger har åtminstone tills nyligen hört till denna nya kategori av libertarianskt präglad radikalnationalism eller fascism. Den amerikanska alternativhögern profilerade sig mycket tydligare än sin svenska efterföljare mot libertarianismen. Richard Spencer hävdade alltid att den var en tidigare fas som han på Ron Pauls och teapartyrörelsens tid gått igenom, och lämnat. AltRight kom s.a.s. att definieras av detta lämnande. En form av libertarianism hade ju också alltid varit en del av just den amerikanska rörelse- och etablissemangskonservatism som det gällde att skapa ett alternativ till.

Ett libertarianskt inslag har i Sverige också präglat alternativmedia som Nyheter Idag och även Fria Tider, och gjort att inte ens den senare kunnat betecknas som radikalnationalistisk i äldre mening. Även icke-radikalnationalistiska SD har ju dragits åtminstone mot nyliberalismen i och med näringslivets lobbyism, blockbildningssträvan och Mattias Karlssons nya fusionism, medan AfS tycks slitas mellan sådana som vill gå i libertariansk riktning och andra som drar åt motsatt håll – främst, hos Jeff Ahl, mot korporativismen. Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen är väl den enda av de nuvarande nationalistgrupperna som alltid varit konsekvent mot libertarianismen.

Detta libertarianska inslag är alltså nytt. Det saknades även i den i tiden relativt näraliggande äldre, partipolitiskt organiserade radikalnationalism som Eriksson själv verkat inom. Om vi nu tittar närmare på den framväxande vänsternationalism som Eriksson från de nya, starkt markerade “frihetliga” positionerna kritiserar, är det slående hur nära den ligger denna äldre radikalnationalism som han lämnat. Några inom den är säkert “på allvar vänster” i betydelsen marxistiska socialister. Flera kommer utan tvekan från vänstern, inte minst Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Men mitt intryck är att de flesta, oavsett var exakt de kommer från, tycks ha rört sig mot just den gamla radikalnationalismen, och i flera fall även den tidiga fascismen, alltså den fascism som, innan den kom till makten, använde en starkt socialistiskt betonad retorik.

Det var signifikativt att Framåt Sveriges första offentliga framträdande var en offentlig debatt mellan dess ledare Joe Nilsson och Jeff Ahl, och att det entydiga resultatet av den debatten var att de stod nära varandra. Naturligt nog har därför också många AfS:are och personer som fortfarande tillhör den äldre typen av radikalnationalism dragits till den nya vänsternationalismen. Huruvida några reguljära nationalbolsjeviker finns i Sverige idag är dock åtminstone för mig oklart.

Denna den nya nationella vänsterns tendens till sammanfallande, åtminstone i stor utsträckning, med den gamla radikalnationalismen, är naturligtvis problematisk från mitt perspektiv. Vad som är av vikt är emellertid själva vänsterorienteringen, i mer klassisk socialistisk mening, en vänsterorientering i ekonomisk-politiskt, inte kulturellt avseende. Just denna har alltså varit på stark tillbakagång i nästan alla nationalistiska sammanhang i Sverige, och lämnat plats åt en problematisk högeranpassning i samma avseende. Nu är det på väg att förändras, och det är i sig bra. Men rörelseriktningen borde vara en rörelse framåt mot en ny konservativ socialism, inte tillbaka till den gamla radikalnationalismen.

Märkligt med Erikssons kritik av den nya vänsternationalismen är slutligen också att han bara vänder sig mot den. För hans argument är i själva verket att eftersom “staten Sverige AB” är en ond ockupationsmakt som aldrig kommer tillåta någon nationalism, är det enda rätta fokus att skapa opolitiska stam- och kulturenklaver – på det sätt, ska vi förstå, som Det Fria Sverige själva gjort ute på landet. Erikssons kritik träffar därför inte bara vänsternationalisterna med deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism, utan även de högernationalister som, trots Ahl, AfS väl fortfarande måste anses vara, och som SD mer och mer blir. Ja, den träffar Europa Terra Nostra och Alliance for Peace and Freedom.

Om vi bortser från Erikssons politiska mål som jag ju ingalunda i allo delar, måste man ändå undra över hans nya strategi. Man noterar att han, när han säger att det är kulturen snarare än politiken som är det viktiga idag, låter precis som Mattias Karlsson. Det är förstås helt riktigt att kulturen är avgörande. Och naturligtvis är det mer allmänt helt centralt att politisk förändring även sker indirekt, genom kulturella och opinionsmässiga förändringar i det så kallade civilsamhället. Men kulturen verkar också genom politiken och alla de opinionsmedel som är knutna till den. Karlsson bejakar det, medan Eriksson nu tycks ge upp det, åtminstone i alldeles för stor utsträckning.

Det är viktigt att skatterna är så låga som möjligt, och att staten inte tar rätten att äga och bära vapen från oss, säger han. Men inte heller för dessa och andra högerfrågor ska nationalister arbeta politiskt. Eftersom det är omöjligt. Eftersom även det i sig är att felaktigt ge staten makt, som den alltid genom vänsterpolitik kommer använda mot nationalismen. Denna den libertarianska radikalnationalismens förståelse är motsägelsefull. Och denna dess strategi är otillräcklig – för dess egna mål såväl som för andra. Det alternativ den kan bygga kommer i alltför hög grad förbli underordnat framför allt det ekonomiska system som den lämnar intakt.

“Vi kan inte bygga framtiden om vi glömmer vår historia, vi kan inte förnya om vi inte för vidare våra traditioner. Den traditionella kulturen är essentiell för kontinuiteten och för utvecklingen av ett land eller en nation, och utan den skärs deras vitala artär av. Vi måste organiskt förena och nära förbinda uppvärderingen av den traditionella kulturen med utvecklingen av den samtida kulturen, i syfte att utveckla vår kultur genom kontinuiteten och bevara våra traditioner tack vare utvecklingen.”

Ur anförande vid öppningen av det internationella kollokviet för högtidlighållandet av Konfucius 2565:e födelsedag och Internationella konfucianska federationens femte konferens 2014

Följande är en sammanfattning av de huvudpunkter jag, som fortsättning av vissa av mina tidigare publikationer, under de senaste tio åren försökt argumentera för i de politiska inläggen i denna blogg eller i sociala media och allehanda konversation, och av vilka de flesta handlar om SD. De täcker inte in inläggen i bloggens övriga kategorier (konst, historia, språk, filosofi, psykiatri, andlighet), men dessa hänvisas till i allmänna termer.

– – –

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

–

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

–

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

–

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

–

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

–

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

–

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partier kan idag bara räddas av SD.

–

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

–

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

–

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

–

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

–

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

–

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

–

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

–

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

–

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

–

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

–

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

–

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

–

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

–

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

–

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

–

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

–

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

–

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

–

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

–

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

–

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

–

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

–

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

–

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

–

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

–

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

–

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

–

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

–

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

–

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

–

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

–

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

–

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

–

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

–

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

–

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

–

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

–

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

–

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

–

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

–

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

–

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

–

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

–

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

–

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

–

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

–

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

–

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

–

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

–

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

–

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

–

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

–

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

–

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

–

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

–

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

–

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

–

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

–

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

–

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

–

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

–

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

–

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

–

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

–

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

–

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

–

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

–

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

–

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Marxisten Caleb Maupin mötte härom dagen Stefan Molyneux, en libertarian av den typ som alternativhögern och många radikalnationalister är så förtjusta i och som även är förtjust i dem, i en debatt på temat “Was the Fall of the Soviet Union a Good Thing”, som dock är en missvisande rubrik såtillvida som diskussionen rör sig långt utöver detta ämne:

Det är anmärkningsvärt med vilken lätthet Maupin vinner denna debatt utan att ens ifrågasätta Molyneuxs solzjenitsynianska siffror för antalet av politiska motiv dödade under kommunismen (inom forskningen råder på detta område naturligtvis i verkligheten fullständig frånvaro av någon som helst rimlig konsensus), eller den, med tiden, t.o.m. av Robert Conquest förnekade avsiktligheten, från Stalins sida, i den ukrainska svälten – saker som Molyneux med häpnadsväckande oskicklighet inleder med att ta upp omedelbart efter att Maupin föregripit dem och förutsagt att Molyneaux skulle göra just det, och sedan under resten av debatten kvarstannar vid som sitt helt dominerande huvudargument. Maupin bekräftar bara – och naturligtvis i sak helt riktigt, kanske även taktiskt klokt – att stora övergrepp skedde.

Maupin nämner överhuvudtaget inte den mest allmänna och näraliggande sanningen om den utsträckning i vilken det var de kapitalistiska staternas agerande av olika slag, alltifrån den reguljära invasionen strax efter revolutionen, som framnödgade de ofta drakoniska åtgärderna. Inte heller nämner han att i en folkomröstning i mars 1991, när medborgarna verkligen var fria att uttrycka sin mening och stora delar av ledningen önskade upplösa Sovjetunionen, 75,4% i Ryssland faktiskt röstade mot upplösning (Estland, Lettland, Litauen, Georgien och Moldavien deltog inte i omröstningen, men med de övriga sovjetrepublikerna tillagda blev siffran ännu högre, 77,8% mot upplösning). Eller att i en opinionsundersökning ett halvår tidigare en ännu mer överväldigande majoritet angav saker som “den kommersiella maffian”, “plansystemets sammanbrott”, “ledarskapets misslyckande”, “spridning av marknadsidéer”, “maffian och den organiserade brottsligheten” och “korruption” som orsaken till landets problem – inte frånvaron av marknadsreformer. (Allt enligt Anders Carlsson i hans bok Resa in i det okända: Oktorberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.)

Ifråga om Kina anser sig Maupin kunna undvara sina vanliga argument att regeringen måste stoppa den av Saudiarabien och USA (som han menar är i Afghanistan för att därifrån kunna sprida kaos till Iran, Ryssland och Kina, och hindra den nya sidenvägens utbyggnad) understödda wahhabistiska radikaliseringen av uigurerna i destabiliserande syfte, och att den satsar på att befrämja andra former av islam genom moskébyggen och utbildning, på samma sätt som den bygger infrastruktur och turistnäring i Tibet (d.v.s. turism primärt attraherad av den buddhism vars ledare i exil CIA länge stött, men som Kina numera i sig inte har några problem att acceptera); och att Falun Gong är en bisarr, USA-stödd sekt med primärt politisk, regimfientlig agenda, i samma kategori som den CIA-stödda Moonrörelsen.

Men det ska också sägas att Molyneux framstår som en ovanligt svag representant för libertarianismens ideologi. Han anklagar Maupin för att vara just ideolog i negativ mening, samtidigt som han själv försvarar ett fullständigt abstrakt, utopiskt ideal om en kapitalism som han inte kan ge exempel på någonting i historia eller samtid som ens tillnärmelsevis liknar – eller för den delen i en överskådlig framtid skulle kunna likna. Ytligheten i den libertarianska förståelsen av “frivillighet” avslöjas – ofrivilligt – av Molyneux själv som mer monumental än någonsin. Frivillighet tycks för honom vara liktydigt med att inte hotas med pistol.

Molyneux gör det svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kunnat tro på libertarianismen. Inte ens när han delvis har rätt i sak gör han i denna argumentation rättvisa åt dess i vissa avseenden viktiga frihetliga historiska arv. Bland annat är han en usel retoriker: efter Maupins effektiva slutanförande framstår det långa formlösa svamlet i hans eget, avslutat med en kokett lallande vädjan om donationer, som enbart generande. Det är beklagligt. Det är helt enkelt oroväckande att det frihetliga arvet erhåller ett så svagt försvar, att det i stället komprometteras på detta sätt. Detta arv har, som del av den borgerliga epokens historiska erfarenhet, utan tvekan en roll att spela både i bedömningen av den historiska socialismen och i utformningen av den framtida. Det finns många stora svagheter i Maupins utgångspunkter och allmänna position, ja uppenbara falskheter och förvrängningar, som i någon mån även en libertarian skulle kunna bidra till att påvisa och klargöra. Men framför allt skulle naturligtvis från mitt perspektiv ett seriöst personalistiskt försvar för friheten och individen krävas här.

I stället blir det genom Molyneuxs förbluffande dåliga debattinsats bara ånyo klart hur det är libertarianismen själv, inte bara den liberala kapitalismen i allmänhet, som gör att, som Hayek hävdade, konservativa i slutändan ansluter sig till socialismen, att de gör det just därför att de är konservativa, ja att de kan göra det utan att därvid överge sin konservatism. Klart blir förstås också att det finns anledningar till detta som Hayek inte förstod.

ETC skriver under rubriken Namnen bakom Exakt24, som de i rubriken till en annan (låst) artikel kallar “radikalhögerns nya mediesatsning”, att jag “nu” är “aktiv i AfS”. Jag figurerar som ett “namn från sajten”, som “skriver för betaldelen”.

Jag var under 2018 medlem i AfS, men förnyade inte mitt medlemskap 2019. Efter att i flera artiklar tydligt ha klargjort vilken typ av parti jag hoppades att AfS skulle bli, hade jag nämligen redan i valrörelsen 2018 blivit tvungen att fullständigt förkasta deras strategi av vad jag kallade “avståndstagande från avståndstagande”, som redan fått fatala konsekvenser.

Reaktionen, såväl inifrån partiet som från dess anhängare på internätet, på min kritik och de förslag jag i en rad inlägg efter valet framförde om hur AfS måste i grunden reformeras för att det skulle vara meningsfullt att gå vidare, gjorde det omöjligt för mig att kvarstå som medlem. De åsikter och allmänna attityder som där kom till uttryck gick emot mycket av det centrala i den politiska linje och övriga åskådning jag försökt förespråka, ja de tillhörde det huvudsakliga i det jag vänt mig mot.

Det finns ingen aktivitet från min sida i AfS sedan hösten 2018, och om ETC bemödat sig att läsa mig hade de snabbt förstått varför. Och förutom mina artiklar bestod min “aktivitet” för två år sedan endast i närvaro vid partiets lansering (där min enda aktiva insats bestod i att beskriva min – och vad jag då hoppades var åtminstone ganska många andras – vision av vad partiet borde bli för de två DN-journalister som fanns på plats, av vilka en var Otto Mannheimers son Edgar) och på två torgmöten under Almedalsveckan i Visby och ett i Stockholm (under vilka jag var helt passiv).

I den här enkla bloggen finns flera hundra artiklar från de senaste tio åren av vilka med största tydlighet framgår att och varför jag inte tillhör någon radikalhöger. Eller ens den icke-radikala högern, den vanliga, gamla höger som SD under de senaste åren på för mig problematiskt sätt eftersträvat blockbildning och fusion med.

Verkligheten bakom formuleringen att jag “skriver för” Exakt24 är att vissa av dessa artiklar återpublicerats där, på samma sätt som skett i andra publikationer. Jag har tillåtit detta eftersom jag, som också framgår av tidigare inlägg, i grunden har ett positivt intryck av redaktören Erik Almqvist, och även av Markus Jonsson, och tycker att framför allt projektets kulturprogram “Parnassen”, som Jonsson leder, är en utmärkt idé.

Såvitt jag hittills kunnat se pekar detta inslag, liksom en del andra, i rätt riktning, det vill säga den riktning jag från början hävdade att AfS borde ta, och som är klart skild från radikalhögerns och dess medias, och för den delen även från SD:s. ETC konstaterar korrekt att Jonsson sitter i AfS’ styrelse. Om fler i styrelsen följer efter honom, kanske partiet trots allt sent omsider kan ompröva sitt för mig förvånande dåliga vägval.

ETC:s slappa omnämnande av mig, ja hela den enkla åsiktspolisiära karaktären av denna artikel om Exakt24, är tyvärr inte på högre nivå än Expos, DN:s och andras i andra sammanhang publicerade, som jag tidigare bemött. Det är tydligt att de inte orkat läsa ens de av mina artiklar som Exakt24, ämnet för deras artikel, publicerat.

Dessa artiklar är samtliga, utom en som handlar om populismens allmänna natur, kritiska mot högern, såväl den radikala som den icke-radikala, och några handlar om och är positiva till delar och aspekter av vänstern. Även jag är kritisk mot redaktionens mer eller mindre radikalnationalistiska bakgrund, men åtminstone detta faktum om de artiklar Exakt24 själva valt att publicera motsäger ETC:s beskrivning av den nya mediesatsningen.

Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har nu producerat en artikel. Enskilda ledamöter av dess “förtroenderåd” har till presentationerna av sig själva i tidigare individuellt publicerade artiklar lagt att de nu är sådana. Men den nya artikeln står fyra ledamöter tillsammans för, vilket i högre grad gör den till ett resultat av tankesmedjans arbete som sådan.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.

Det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Men hittills har jag inte fått någon anledning att ändra den uppfattning jag uttryckte i min artikel Staten, Gud och pandemin den 12:e mars.

Sveriges, och, som man lätt kunde förutse, hela västerlandets problem att hantera covid-krisen, i jämförelse med vissa framstående asiatiska länder, beror på det i grunden oorganiserade samhälle som den idag primitiva kapitalistliberalismen oundvikligen skapat.

Dess svaghet och otillräcklighet, dess fatala verklighetsfrånvändhet, har avslöjats, samtidigt som i Kina socialismens konservativa effektivitet har bevisats, och, i några andra länder med annat system, den starka organiserade statsmaktens.

Skillnaden är att dessa länder förmått vidta de radikala men därför kortvariga nedstängningar och andra åtgärder som både i möjligaste mån stoppat smittspridningen och orsakat minsta möjliga skada för ekonomin.

Vårt samhällssystem omöjliggör principiellt dessa optimala åtgärder. Och det är inte svårt att föreställa sig andra kriser som närmar sig, kriser skapade av själva detta system, som det inte heller kommer kunna hantera på det sätt det borde.

The interviewer calls this “Dugin for Dummies” because of the nature of his questions, but with the replies from Michael Millerman, Dugin’s English translator, this is a good, general philosophical introduction to Alexander Dugin and the “fourth political theory”.

–

Renaming the New Right?

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Developing the Fourth Political Theory

Last year, the controversial Russian philosopher Alexander Dugin, regularly dismissed in the west as a Putinist and even a fascist, debated the prominent French advocate of liberal-democatic political ideals and military interventions, Bernard-Henri Lévy. It was an awkward event inasmuch as they spoke in English. This was to the strong disadvantage of both, and also wholly unnecessary inasmuch as Dugin speaks much better French than English (he also, incidentally, speaks excellent Italian, and probably also Spanish). It was simply painful to see two figures from outside the Anglosphere try to adapt to it in this manner.

Lévy is outside the Anglosphere only in linguistic terms, however, whereas Dugin is outside of it in every respect. To some extent, Dugin’s so-called fourth political theory is the product of a collaboration with Alain de Benoist, the leading thinker of the French nouvelle droite. In some respects, “fourth political theory” can even be regarded as simply a new name for this new right. It is clearly a better name, since the designation “new right” was introduced by the school’s opponents, is misleading, and has always been found unsatisfactory by de Benoist himself. On the other hand, the fourth political theory, as presented by Dugin alone, goes beyond the new right in important respects.

Dugin has certainly made many extreme and unacceptable political pronouncements. But he is clearly not a fascist. Because of the depth and comprehensiveness of the interpretation of our current historical situation on which it is based, an interpretation which includes not just its political and cultural but its spiritual dimensions, Dugin’s fourth political theory in some respects at least represents a significant development in political thought today.

Dugin presents the fourth political theory not as a finished system to be accepted or rejected, or even just selectively accepted or rejected, but by way of an invitation to a constructive dialogue, as a few suggested points of departure, “a correctly posed question”. In what follows, I will make some suggestions of how the fourth political theory could be modified with regard to its problematic elements by way of a rapprochement to certain western philosophical and political positions I find it necessary to uphold and defend, yet which are not the dominant ones upheld by Lévy. They can be broadly summarized as those of modern idealism, of personalism, and of so-called value-centered historicism. The suggested revision of the theory as this far sketched by Dugin would entail a needed adaptation of his in some respects distinctly Russian version of the fourth political theory to the European and more general western mindset.

Despite the open invitation, I don’t think Dugin is very favourably disposed towards the particular ideas I think must be mobilized in order to adjust his philosophy. His writings make quite clear and explicit the distance between his thinking and the indicated European and western currents of thought, not just Lévy’s. This does not stop me, for despite the fact that quite a few things are from my perspective obviously in need of being revised and modified, I am in agreement with the basic outline of the theory to an extent which makes the formulation of the suggested changes seem worthwhile from my own perspective.

I will indicate the proposed development in very general terms only, through a discussion of the main points of conclusion of Dugin’s presentation, in the summary in the concise second part of the final chapter of his book The Fourth Political Theory, published in English translation in 2012. There is, needless to say, much more that for some purposes needs to be commented upon in this book and in Dugin’s many other books, articles, interviews etc. But this is the central text on the fourth political theory, and since it could be argued that it is really only the most general outline of the fourth political theory that is interesting and relevant, it is sufficient for my purposes to focus only on these few formulations.

I will provide an overview of a general analysis of his theory from a perspective determined by the mentioned currents of modern philosophy as well as some related concepts I have used for the purposes of broader historical, cultural and political analysis, such as “soft” traditionalism, alternative modernity, and qualified pluralism. This conspectus will indicate the main, decisive points on which the fourth political theory must be said to stand in need of further development through partial revision and modification.

In the first chapter in the book, Dugin makes clear the fundamental difference between his positions with regard to the first political theory, liberalism, on the one hand, and to the second and third, socialism/communism and fascism, on the other. The first theory, as in a specific manner analysed and understood in the context of and as part of modernity and postmodernity, is the main enemy, “the foe”, der Feind in Carl Schmitt’s sense, which, having survived the second and third theories, dominates and defines the unipolar western system of global capitalism. It is Lévy’s theory.

Dugin significantly regards the second and third theories as having failed as “contenders for the expression of modernity’s spirit”, of “the soul of modernity”. Only liberalism, he suggests, “secured the right to the legacy behind the spirit of modernity and obtained the right to create the ‘end of history’ based on its own premisses”. The second and third theories’ “appeals to modernity and its assumptions” thereby lose their relevance, since they “lost the battle for modernity and the liberals triumphed”.

Indeed, for this reason the second and third theories can now even be seen to have been in reality rather an “eschatological version of traditionalism”, by which Dugin, more precisely, means a new version of the kind of eschatological traditionalism defended by V. S. Soloviev, and also inspired by Berdyaev and the whole, distinctly Russian version of  messianism. Consciously or unconsciously, the representatives of the second and third theories “stood on the side of Tradition, although without drawing the necessary conclusions from this, or even not recognising it at all”.

These theories, proving that “they did not belong to the spirit of modernity”, led, in turn, to the “postliberal matrix”: “The kind of postmodernity which is currently being realised in practice, postliberal postmodernity, cancels out the strict logic of modernity itself – after the goal had been achieved, the steps taken to reach it lose their meaning.” Hence the retrospective assessment of the second and third theories must differ radically from that of liberalism.

They retain elements of relevance. And the most productive rethinking of them is through their “cross-reading”: “Marx through a positive view of the Right” or “Evola through a positive view of the Left”. This was the kind of thing the National Bolsheviks did. But it is not enough, for a “truly significant and decisive reading” of them “is only possible on the basis of an already established” fourth theory. Dugin thus here assumes that the fourth theory, as set forth by him in the book, is already at least sufficiently established for this purpose. This background is of course important when Dugin proceeds to some extent to undertake the rethinking, as well as for his summary and conclusion in the final chapter.

The affirmation of the reality of postmodernity as seen in the cited formulations is closely related to Dugin’s reliance on structural anthropology, to some extent a different expression of the same general philosophical position. This must be identified as a central problem in Dugin’s work, because of its characteristic relativist implications. His various developments of it also reveal a dark romantic substratum in Dugin’s mental universe, which culminates in his morally ambiguous assimilation of parts of the esoteric tradition and in the “metaphysics of chaos” that he sets forth in an appendix to The Fourth Political Theory.  Although he offers only a shallow alternative, Lévy could clearly sense this atmosphere in Dugins work. Over the years, it has been evidenced in Dugin’s somewhat extreme and unacceptable political and other statements and interventions, which account for his marginalization in academia and have decisively limited his political influence. A similar romantic tendency, although not as extravagant, and more European than Russian, is recognizable in some of the works of the new right.

If a “higher” romanticism can be clearly identified from the perspective of modern idealism, personalism, and value-centered historicism, Dugin’s romanticism evinces many typical traits of the “lower” variety, directly connecting to the continuously evolved problematic forms of impersonalist pantheism of the nineteenth century. Dugin mobilizes this wild postmodern romanticism for the purpose of his rejection of the legacy of the Enlightenment, but it is simply not compatible with the traditionalism which is what he claims to defend against the Enlightenment, and perhaps not even as reconceived in eschatological terms.

From the perspective briefly indicated above, postmodernity can only be accepted as unreality, as it were. It is not that it is unimportant as such, as illusion. Only it cannot cancel the lasting primacy of the analysis of the reality of varieties of modernity in relation to tradition. Hence, although there may be partial truths in the view of some forms, aspects, or stages of the second and third theories as eschatological traditionalisms, it hardly represents the whole truth about them, for the simple reason that they did in fact in central respects belong to the spirit of modernity, and the logic of modernity has not been entirely cancelled.

This, I submit, becomes evident in light of the understanding of the specific version of an alternative modernity (there are other versions, in the fascist tradition) that I have tried to point to – a modernity that is reconcilable with a “soft” traditionalism, but not with the “hard” one which Dugin generally seems to represent, even as eschatological. But the illusion of postmodernity may certainly facilitate a “hard” traditionalist view of modernity, and, in combination with it, elicit partial insights into it. The fact that the full truth about the first three political theories cannot be reached in this way does not detract from those insights.

The chronology of literalist eschatology in general, and not just in the Russian orthodox tradition and in modern Russian thinkers variously interpreting it, is notoriously vague and differs considerably between the religious authorities. As such, the value or at least the precise meaning of its application in this kind of analysis appears somewhat doubtful. The same holds for Dugin’s eschatologism as related to the distinctly traditionalist – in René Guénon’s sense – sources of this thought: the traditionalist conceptions of cyclical ages of the world. This imprecision is evidenced when the motif returns in Dugin’s summary, where he uses it as a partial explanation of why “all the previous anti-liberal ideologies” failed in their attempt to “fight liberal capitalism”: “at the end of time, it is evil that prevails”.

For this reason, only the second partial explanation adduced can be backed up with the kind of more conventional empirical evidence that is required for Dugin’s general evaluation: that the failure of those ideologies is due to “their inner contradictions and limitations”. And that judgement is certainly true. The basic reasons for the need of a fourth political theory in the first place are well established. And that theory being also in fact itself established at least to a sufficient degree, Dugin proceeds to summarize the “truly significant and decisive reading” of them from its new vantage-point.

Socialism/communism and fascism have “positive sides”, which “should be accepted and integrated into a future ideology”, i.e., into the fourth political theory. (The question of the relation between ideology and political theory is, incidentally, an important one, and has been problematized in some respects by Michael Freeden in Ideologies and Political Theory: A Conceptual Approach.) It is important to note that Dugin does not pay much attention to the various forms of socialism, but concentrates on what he calls “the classical form of Communism”, by which he clearly means that of the Soviet Union in the Stalin era. It should also be observed that Dugin uses “Third Way” as an alternative appellation for generic fascism. The term is less felicitous, since it is more often used for a certain development of liberalism and social democracy in the 1990s. What Dugin means is, I think, normally called the “third position”, although, as I understand it, that is today a still broader and more inclusive category than generic fascism.

With sweeping generalizations, Dugin identifies the “positive sides” which should be retained: these ideologies, or earlier political theories, were all “anti-capitalist and anti-liberal, as well as anti-cosmopolitan and anti-individualist”. The generalizations do serve some clarifying or, perhaps, pedagogically simplifying purpose in Dugin’s argument, or at least in his rhetoric. But for the purposes of the reception and acceptance of the fourth political theory in the west, some central distinctions and some nuance must be introduced.

First of all it must be pointed out that, while capitalism and liberalism are, in a sense, rightly rejected, they both define a whole historical epoch, which cannot in any sense that is meaningful for contemporary politics or political theory be rejected as such. A more historicist approach would seek to replace them because history has moved on, because they are obsolete and no longer valid and adequate under current circumstances. They cannot be rejected as abstract items in the isolated present, as dishes on a smörgåsbord with many more to choose from. Their historical results cannot be ignored, and must be properly understood and managed not just by current political practice but also by new political theory.

And this includes due discernment. Rejection of capitalism, for instance, and especially of monopolistic finance capitalism in its current development as a globalized imperial system, should clearly not imply rejection of a limited, subordinate, and properly controlled and regulated market sector, shaped by and embedded in a community with a sound moral and cultural ethos. That is something different, and something that not least the historical experience of communism teaches us should be accepted. Dugin may agree with this, but it nevertheless needs to be pointed out, since such understanding of the place of the market mechanism is also a part of the historical legacy of the liberalism – broadly conceived – which he seems to reject in its entirety.

Second, as Dugin is of course aware but elects to ignore, fascism can certainly not be said to be generally anti-capitalist. Both fascism and national socialism did have partly socialist versions and tendencies of their own kind, but in both cases they were strongly played down or relinquished once those movements gained political power. Of course, it could be said that fascism favoured only the national capitalists of the fascist countries, and hence their pre-globalist imperialism. But this is not an objection. Also in America, some of the biggest capitalists supported American fascism, for the purpose of using it against Roosevelt when he was seen to move towards socialism.

Third, socialism and communism are of course not generally anti-cosmopolitan. This Dugin himself points out, contradicting his inclusion of them under this designation for all the anti-capitalist and anti-liberal ideologies. The resultant ambivalence in his understanding of them is perhaps due to his own National-Bolshevik background and the fact that his principal reference in this field is the development of the Soviet Union under Stalin – “the classical form of Communism”. In terms of historical references, the criticism of cosmopolitanism would perhaps better be supported by what Dugin seems to regard as the main “positive side” of fascism, namely aspects of nationalism, the stress on national sovereignty, against globalism – while at the same time he rightly rejects the “narrow” aspects of its nationalism, along with its racism, xenophobia and chauvinism, as unacceptable to the fourth theory.

Here too, however, a central distinction needs to be made between different forms of cosmopolitanism, a distinction found in the work of Claes Ryn and must fully developed in his book A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World. From the philosophical position of value-centered historicism, and its central analysis of the relation between universality and particularity, as partly based on the idealist notion of the concrete universal, a higher form of cosmopolitanism is clearly identified and affirmed by Ryn, as distinct from the lower one of abstract, liberal globalism. Such cosmopolitanism is an essential element of the right kind of alternative modernity.

Socialism/communism and fascism are also anti-individualist, Dugin rightly says. Yet even from a distinctly anti-capitalist and anti-liberal point of view, their opposite positions of collectivism can of course be equally problematic. And here again, and not only from a more western perspective, it is rather a rectification of individualism than its outright rejection that is required. The correct modification and transformation is achieved by another of the essential elements of the true alternative modernity, namely personalism, to which Russian thinkers too have historically contributed, and in which individuality is taken up and acquires genuine value as part of the larger conception of the person and of persons in relation.

To the “positive sides” of socialism and communism that should be preserved in the fourth political theory Dugin rightly counts their social solidarity, social justice, and “general holistic attitude to society”. These are for Dugin “good, in and of themselves”. Here it is not least important to stress that the holistic view of society is a legacy of idealism, the increasingly relevant legacy, rediscovered and explored by scholars in recent decades, of modern, nineteenth century idealistic philosophy, both in general and, especially, with regard to its political philosophy and theory of the state. Selective recourse to this tradition of thought, which also shaped much of Russian philosophy, could substantially deepen this particular legacy of socialism/communism, and also contribute greatly to the necessary revision and adjustment that is needed as it is admitted and affirmed by the fourth political theory. Finally, with regard to the these ideologies, it should be added that the fact that the needed critical corrective for the analysis of fascism is readily available in them must also be counted as a positive side.

It is when listing the negative sides of socialism and communism that Dugin says that they are cosmopolitan, along with “modern, atheist, materialist”. All of this, he says, should be “thrown out”. Surely no one will misunderstand what Dugin means; no objections can be made here even with regard to cosmopolitanism and modernity in general, if by them are meant the lower – abstractly universal etc. – cosmopolitanism and what could be called the mainstream of modernity, the one analysed by Dugin as having led to and culminated in global capitalist liberalism. And the atheism and materialism of these ideologies as they emerged, as distinctly context-specific, out of the intellectual configuration of the mid- to late nineteenth century, are certainly their central and fatal weakness, along with the general cultural radicalism that normally followed from a onesided interpretation of Marxist historical materialism. In Western Marxism and postmarxism, this cultural radicalism is today often all that remains after the originally decisive analyses of the economic base were relinquished.

“If we free socialism from its materialist, atheistic and modernist features”, Dugin concludes his brief summary of the new reading of the second and third theories, “and if we reject the racist and narrow nationalist aspects of the Third Way doctrines, we arrive at a completely new kind of political ideology. We call it the Fourth Political Theory, or 4PT, the first being liberalism, which we essentially challenge; the second being the classical form of Communism; and the third being National Socialism and fascism.” But significantly, he notes that the proximate result of these theoretical steps is not 4PT itself. The latter’s “elaboration starts at the point of intersection” of the second and third theories, but after this start we first “arrive at National Bolshevism, which represents socialism without materialism, atheism, progressivism, and modernism, as well as the modified Third Way theories”. Indeed, Dugin still regards National Bolshevism, along with Eurasianism, as a valid “secondary variation” of the fourth theory.

Here again, some dichotomization is needed, since Dugin introduces progressivism as another element of socialism. And here too, the dichotomization, with regard to the definition of progress and the differentiation between various areas of progress, of possible progress, and of impossible progress, is already in general available within the parameters of modernity alternatively defined, in the philosophical current of idealism.

The fourth theory fully emerges only with the addition of its unique – in relation to the previous three – and most characteristic element, beyond the “first approximation and preliminary approach” that is the “mechanical addition of the deeply revised versions of the anti-liberal ideologies of the past”. This element is the “appeal to Tradition and to pre-modern sources of inspiration”. That is what represents the “very important development” beyond “the National Bolshevik synthesis”. “There we have”, Dugin specifies, “the Platonic ideal state, Medieval hierarchical society, and theological visions of the normative social and political system (Christian, Islamic, Buddhist, Jewish or Hindu).”

It is one of the most striking features of the idea of a fourth political theory that it does not reckon with conservatism as one of the earlier theories. Conservatives, or at least some traditional conservatives and so-called paleoconservatives, could, at least prima facie, plausibly object that there is no need for a fourth theory, since conservatism is already what that theory claims to be, fills all the needs it points to, has been there as a profound critical opponent from the beginning of the emergence of the first theory, liberalism, and can easily be updated in all required respects for today’s purposes.

Yet even if we accept conservatism as another earlier theory, so that the fourth theory becomes in fact the fifth, one of the things that still clearly sets the latter apart is its partial assimilation of the “positive sides” of the distinctly modern anti-liberal ideologies that we have discussed. Another such thing is perhaps the appeal specifically to the traditionalist conception, in the Guénonian sense, of the pre-modern sources. This is seen not least in the inclusiveness of the appeal. We should, Dugin insists, “strongly oppose any kind of confrontation between the various religious beliefs – Muslims against Christians, the Jews against Muslims, the Muslims against the Hindus and so on”. The dramatic and suggestive, yet not least in this pluralistic context somewhat impressionistic eschatology is again brought in: “The inter-confessional wars and tensions work for the cause of the kingdom of the Antichrist who tries to divide all the traditional religions in order to impose its own pseudo-religion, the eschatological parody.”

Given the scope of religious diversity, some critical standard of discernment – possibly also one that could be worked out from within traditionalism in the “soft” version, the version which can accommodate partial truths of modernity – seems to be required here, however. In terms of comparative theology and the theology of religions, a position beyond the existing ones of exclusivism, inclusivism and pluralism is needed, a position that could be called qualified pluralism. The qualification is called for in this connection for the same reason that makes it necessary to reject Dugin’s general embracement of structural anthropology.

Yet these ingredients – the “positive sides” of the second and third theories as carefully specified, and traditionalism – not only clearly distinguish the fourth theory from all forms of conservatism as they have historically existed in the west. Dugin claims that “we have here an interesting basis for the conscious cooperation of the radical Left-wingers and the New Right, as well as with religious and other anti-modern movements, such as the ecologists and Green theorists, for example.” Contrary to all leading western conservative thinkers today, Dugin holds that liberal capitalism has turned out to be a greater threat to still valid traditional ideas and principles than socialism.

In terms of traditionalism, Dugin’s analysis seems to presuppose a very different interpretation and evaluation of the historical class structure of the west and its successive transformations than the one found in the work of the non-eschatological “hard” traditionalist Julius Evola. But Evola did not live to see the further, globalized degeneration of the bourgeois (dis)order in the last four decades. The distinctiveness of Dugin’s position is clearly seen in what appears to be his support, as a consequence of the application of this perception, for socialist parties and regimes around the world. Conservatives might wonder how this is congruent with the traditionalist appeal. But for Dugin at least, the answer is simple. If traditionalist values are to have any real place, a place that makes a difference in society and not just for a few, isolated individuals, capitalism must first be overcome, and at least this far no other major political force than socialism aims for that radical goal.

A “conservative revolution” in this sense is one of the counterparts in political praxis of the fourth political theory as a development of National Bolshevism; but significantly, it in no way precludes Dugin’s support also for the right-leaning populist nationalists in Europe. As we have seen, the traditionalist motivation does not mean that Dugin reduces socialism/communism to an instrument for its purpose, to be discarded as soon as the goal is reached. He explicitly affirms also some of socialism’s own essential positions. Elsewhere, however, he has clearly rejected other major aspects of it. For this reason, the question of how and to what extent, after liberal capitalism, the reconstruction of traditionalism within the new socialism is to take place is left open and undecided. This too calls for further development of the fourth theory, as does of course also the question of the nature of the transition from the current state of political affairs in the west.

While not making the fourth theory unnecessary, conservatism of the right kind can nonetheless contribute some much needed cautionary advice and exercise some restraining influence when it comes to the inclusion of the elements of socialism – or classical communism – and fascism in the fourth theory. “The only thing we insist on in creating such a pact of cooperation”, Dugin says with reference to his left-right alliance, “is to put aside anti-Communist, as well as anti-fascist prejudices. These prejudices are the instruments in the hands of liberals and globalists with which they keep their enemies divided. So we would strongly reject anti-Communism as well as anti-fascism. Both of them are counter-revolutionary tools in the hands of the global liberal elite.”

These are weak and problematic formulations, which impede the reception of the fourth political theory outside of rather small and extreme circles. Of course, both communism and fascism are complex wholes with different and distinguishable ideological components. But Dugin’s attitude to them as shown here alerts us to an urgent need for caution, discrimination and rigorous moral judgement if proper obstriction of elements from these ideologies in the new larger whole of the fourth theory is to be at all possible. Anti-communism and anti-fascism are not just prejudices, just like anti-capitalism and anti-liberalism are not. And again, Dugin’s position relies too heavily on the understanding of fascism as anti-capitalist.

The implicit discounting of conservatism as one of the political theories can here clearly be seen as a weakness. For of course communism and fascism are objected to not only by liberals and the global liberal elites, but also by conservatives, and their objections must be taken into account for the sake of badly needed modifications. This is so even as we grant that their inability to apprehend how their values are undermined by capitalism, and consequently to oppose the latter, is increasingly absurd and to a considerable extent still reveals the reducibly class-based nature of conservatism, and to that same extent its limited validity.

It is the fact that, with few exceptions, even the best of conservatives are, at the end of the day, so easily assimilable to the liberal-capitalist camp, that makes Dugin’s whole venture of presenting the fourth theory in terms of the assimilation of the positive sides communism and fascism possible today. And as he has rightly analysed the situation, it is more than possible; it is to a considerable extent viable. For all over the world, Dugin has a very considerable following of former communists and socialists as well as former fascists and semi-fascists. The upside of this is that while, as we have seen, they must not, as regular followers, be anti-communist and anti-fascist, and must have set aside their prejudices of each other, they are all “former”: they have realized the limitations of the second and third theories, and the need to go beyond them, the need for a fourth theory. And to the extent that Dugin has converted conservatives or even liberals, it is not to communism and fascism, although they will somehow have had to give up their prejudices against them.

Some critics on the left will dispute this. They contend that the fourth theory serves primarily the far right, including the so-called alternative right, and indeed quite unreformed fascists; they see sinister networks of such people on all continents, controlled by Dugin. The fourth theory is for such critics just a version of the “third position”. But it is a fact that persons with seemingly impeccable leftist credentials work to some extent with Dugin even while remaining leftists. And since the modifications I propose are clearly such as would make this kind of interpretation and application of the fourth theory impossible, I feel discussion of this often somewhat sectarian criticism can legitimately be left out here. This holds, a fortiori, for the criticism from liberals.

Dugin also summarizes his argument for Dasein as the subject of the fourth theory. His use of Heidegger is a counterweight in his thought to the “hard” traditionalism, but the questions this gives rise to probably do not have to be dealt with for my general purposes here. Some of them are, inevitably, about the relationship between his reading of Heidegger and the romanticism discussed above.

Again, the fourth theory has been conceived by Dugin as an unfinished, ongoing, and collaborative project. But already as it has this far emerged, in his own work, as suggested points of departure, a correctly posed question, it captures, in broad outline, much of the essence of the human condition as it relates to world politics at our present point in time. And it indicates, equally broadly, a possible way out of the predicament that this condition in reality is, the predicament which the “first” political theory, liberalism, as inextricably bound to globalized, financial, monopoly capitalism in its present stage of development, has put us all in.

Dugin concludes that “we need to unite the Right, the Left and the world’s traditional religions in a common struggle against the common enemy. Social justice, national sovereignty and traditional values are the three main principles of the Fourth Political Theory. It is not easy to put together such a varied alliance. But we must try if we want to overcome the enemy.” This is the barest outline. At least some of what, more precisely, it means, and what it will mean as sufficiently revised and freed from sweeping exaggerations and simplifications, as well as from the ambivalent imaginative excesses of Dugin’s postmodern romanticism, will now, I hope, have been made a little clearer.

The strength, and indeed the whole point of a fourth political theory of this kind, is that it is distinct from, different from, the three preceding theories, while at the same time it preserves their partial truths as transformed in a new whole. But Dugin fails to do justice to the truths of the first theory. Had he been more attuned to Hegel, he might have described the new status of the truths of all the preceding theories in the fourth theory as aufgehoben aber aufbewahrt. Or he might have seen the preceding theories in their respective entireties as subordinate dialectical moments in the emerging totality on a higher level.

The main weaknesses that necessitate the kind of development that is also a revision should have become clear. Liberalism and capitalism also contain partial historical truths, they too can be seen as dialectical moments. And above all, conservatism, which many important thinkers have rightly distinguished as a “theory” clearly set apart from the Dugin’s first, second and third ones, must be added to the latter as another force that is transcended yet whose lasting truths are in a certain way preserved. Much of the missing balance, proportion and moderation of which the fourth theory stands in need could be supplied by this particular influence.

With the suggested development, and if the specifics of the fourth theory are worked out in culturally somewhat more adjusted ways for the different sensibilities of the different parts of the world, the discovery of its deeper congeniality and universal importance would, I think, be greatly facilitated. The suggested development should make it dovetail somewhat better at least with the current European and American sensibilities and modalities of thought that come closest to it and tend on a general level to converge towards it.

Since Europeans are directly addressed by Dugin’s Eurasianism, it seems to me especially important that Americans are not left out. Dugin himself realizes that, and has addressed the American people separately. For America, or the United States, cannot of course be reduced to and identified only with what Dugin, too uncompromisingly not least in some historical respects, opposes as “the foe”: unipolar, global capitalist liberalism, Bernard Henri-Lévy’s universalist conception of the west. If this principal and still dominant form of modernity is to be overcome, it must surely be through a process at work also within that country.