Category: Politics

SD är som bekant numera, genom sitt medlemskap i ECR, lierade inte bara med amerikanska Republikanerna utan också med israeliska Likud.

Charlie Weimers inhämtar nu råd om terrorism från Likud, och är entusiastisk över SD:s och Likuds första gemensamma evenemang och det framtida nära samarbetet.

Weimers kan vara bra, och utan tvekan sägs en del som är av vikt för den kritiska europeiska situationen.

Men samtidigt döljs skillnaderna mellan denna situation och Israels och dess historiska erfarenhet. Weimers sätt att föra diskussionen förutsätter en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet terrorism.

Förutsägbara absurditeter yttras, som att Iran är “the Shia version of ISIS with a state”.

Det framhålls att Israel varit tvunget att hantera terrorism ända sedan statens grundande 1948, ja ända sedan 20-talet.

Här passerar förenklingen något slags gräns.

Vad som inte nämns är exempelvis att Likud utvecklades ur det radikalnationalistiska partiet Herut, grundat av den gamle terroristen Begin, lärjunge till halvfascisten Jabotinsky.

Efter Begin följde som Likuds ledare Shamir, ännu en gammal terrorist och mer extrem än Begin, direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte, och en av dem som på 30-talet attackerade engelsmännen i tron att det kunde vara lämpligt att ställa sig på de tyska nazisternas sida.

Sedan kom krigsherren Sharon, som bl.a. invaderade Libanon hela vägen upp till Beirut och var ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Och förstås Netanyahu, som är son till en nära medarbetare till Jabotinsky och nu förestår en historiskt oöverträffad konsolidering av resultaten av de samlade övergreppen mot palestinierna.

I sin fina bok om Israel, Det förlorade landet, citerar Göran Rosenberg den s.k. Betar-sången, en dikt av Jabotinsky som blev den sionistiska ungdomsrörelsen Betars sång, för att förmedla hans karaktäristiska anda:

“I blod och svett en ny ras stiger fram

stolt, givmild och grym…

Stig upp ur fredens gungfly,

offra blod och själ,

för ännu ej skådad storhet…

för att segra eller dö.”

Hur är det egentligen med SD:s “djupa och knivskarpa rågång”?

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.

Det är höst och vi går mot vintern och kylan. En organisation som heter Vid Din Sida påminner mig med otrolig frekvens på Facebook om sin verksamhet för de hemlösa pensionärerna i Stockholm. Engagemanget, och såvitt jag förstår även resultaten, är imponerande. Bakom det hela står en av allt att döma mycket duktig kvinna som heter Jeanette Höglund. De beskriver sig som en opolitisk ideell förening.

Det behjärtansvärda projektet påminner mig också om ett annat initiativ för de hemlösa, som vår tillförordnade ordförande för SD Stockholms stad, Jimmy Hesselbäck, startade under vintern 2015-16. Denna kampanj var förstås inte opolitisk som Vid Din Sida. De konkreta hjälpinsatser som det faktiskt innefattade var naturligtvis främst ett sätt att väcka uppmärksamhet för den viktiga frågan och för SD Stockholms stads politiska linje i den. Men de var kontroversiella i partiet, såtillvida som det inte rådde någon enighet om huruvida ett parti överhuvudtaget borde ägna sig åt sådant, till skillnad från att bara arbeta med de konventionella politiska medlen, och han med otillräckligt stöd avsatte åtskilligt av distriktets ekonomiska medel för det hela. Men hur det än var med dessa saker var projektet, tror jag, ett uttryck för ett starkt engagemang för denna goda sak från Hesselbäcks sida.

Nu finns alltså Vid Din Sida, som enbart arbetar med den konkreta hjälpen, och alltså helt opolitiskt. Den korta beskrivningen på Facebooksidan lyder: “Vid din sida är ett initiativ av Jeanette Höglund som till vardags arbetar som ordningsvakt i tunnelbanan. Där möter hon många äldre hemlösa om natten som söker värme och mat. Denna erfarenhet motiverade henne att göra något åt saken. På så vis skapades Vid Din Sida för att samla in bidrag till inköp av kläder och mat som sedan delas ut till de som behöver det som mest.”

Såvitt jag förstår äger denna utdelning rum både utomhus, på gator och torg, och i en trevlig lokal föreningen skaffat, där de hemlösa ibland också kan få tak över huvudet och mer värme än den kläderna ger. Det hela förtjänar verkligen allt stöd. Massor av bilder från den omfattande aktiviteten kommer hela tiden på Facebooksidan, och utöver den finns även en hemsida med mer information.

Evert Larsson, tidigare känd som företrädare för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP – det maoistiska SKP, ett av de två partier som utvecklades ur KFML på 70-talet, inte det stora svenska kommunistpartiet som under C.-H. Hermansson bytte namn till VPK – i södra Sverige, skriver ett inlägg under rubriken ‘“Högerns” knäfall för Marx‘. Det är främst jag som är högern, och jag som knäfaller.

Man kan börja där, med rubriken. Jag är inte högern i den gamla vanliga meningen, och såvillvida är det verkligen rätt att Larsson sätter detta ord inom citationstecken. Liksom SD, eller åtminstone liksom SD tills nyligen sagt sig vara, är jag socialkonservativ. I många inlägg har jag hänvisat till socialkonservatismens tidiga historia i Europa och dess förbisedda akademiska ursprung. Marx problemställningar är ingalunda främmande för socialkonservatismen, även om den velat erbjuda ett alternativ till hans lösningar. Själv har jag flera gånger både före och efter att jag lämnade den gamla högern tagit upp Marx och marxismen. I synnerhet för mitt förslag att socialkonservatismen behöver ideologiskt vidareutvecklas för att den ska bli tillräcklig som ideologisk grund för den åtminstone tidigare av SD starkt betonade positionen “bortom vänster och höger” är marxismen för mig viktig. Det finns aspekter både av idealismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, två av de filosofiska riktningar som för mig är centrala både i allmänhet och för denna ideologiska vidareutvecklings syften, som i sig har vissa inre samband med element i marxismen.

Vad jag var intresserad av inom högern när jag kunde sägas tillhöra den var de mer distinkta kultur-, värde- och moralkonservativa traditionerna. Men med denna inriktning var det redan då för mig obegripligt hur man kan förneka marxismens delsanningar: de var ju relevanta även för en sådan inriktning. När jag ändå klagade över det alltför stora eller helhetliga marxistiska inflytandet på universiteten och i kultur- och samhällsdebatten, uppmuntrade mig de bästa konservativa filosoferna i stället att använda det för att ta till mig marxismens delsanningar. Claes Ryn talade om dialektiken som en viktig sanning i marxismen. Efter murens fall började Tage Lindbom tala om Sovjetunionen i mer positiva ordalag som en ordning, till skillnad från det nyliberala västerlandet. När jag skriver om Marx och marxismens delsanningar är det varken något nytt eller något knäfall, även om jag nu gör det mer än tidigare p.g.a. den politiska utvecklingen, inte minst SD:s utveckling.

Larsson citerar mig, från Twitter: “Graden av politisk korrekthet, massinvandring, multikulturalism och våld är ett mått på hur höger, hur borgerligt, hur nyliberalt, hur kapitalistiskt ett land är. Den postmarxistiska kultur- och rasvänstern är en skapelse av kapitalet i syfte att stoppa socialismen. Att Östeuropa idag är mer konservativt än väst beror på att det skyddades av kommunismen.” Detta är tydligen för Larsson helt obegripligt. “Vem tror ni är kapabel att göra denna analys”, skriver han förbluffad, “och vem har intresse av den? Ta och fundera över det, medan texten här försöker förstå personen bakom kommentaren.” Larsson lyckas inte förstå mig, och de påståenden, eller, som jag menar, enkla konstateranden, som Larsson kallar min analys, motsägs inte av vad han menar sig anföra mot dem.

Den politiska korrektheten, massinvandringen och multikulturalismen, och det våld som följer med dem, är fenomen som hör till nyliberalismens epok, dominerad av högern, borgerligheten, kapitalismen. Hela denna ideologi är den s.k. fria världens, “västs”, kommer till helt avgörande del från USA, som tillhandahåller ett paradigm som man eftersträvat att implementera globalt i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn, som legitimerar kapitalismens imperialism. Med början under kalla kriget satsade CIA i sina kampanjer riktade mot intellektuella och kulturpersonligheter även på att få fram en postmarxistisk vänster som kunde stoppa de verkliga socialisterna både i USA och Europa, ett alternativ som ändå tillfredsställde de radikala sensibiliteterna och framför allt utnyttjade dem för “väst”-systemets syften. Det handlar inte, som Larsson tror att jag menar, om att det är “CIA som är i farten, med syfte att ge vänstern ett dåligt rykte” när “upploppen sprider sig runt USA i spåren av BLM:s framfart”. Det generella och gamla syftet var att skapa en ny och för kapitalismen ofarlig vänster med gott rykte. Inte minst skedde det genom de f.d. trotskisterna i New York, ur vilkas krets med tiden även de neokonservativa framgick. Satsningen omfattade tidskrifterna Partisan Review, Perspectives USA, som också publicerades i europeiska upplagor, Encounter i Storbritannien, och, i Tyskland, Der Monat. Men också genom de distinkt “västliga” utvecklingarna av marxismen själv, framför allt Frankfurtskolan, som redan på egen hand rört sig ett gott stycke utöver marxismen. Det är det här som av många idag inexakt brukar kallas “kulturmarxismen”.

Kan någon tvekan råda om att BLM:s och de kritiska rasstudiernas USA är ett mindre konservativt samhälle än dagens socialistiska länder? Är det Kina, Vietnam, Nordkorea, Kuba, Nicaragua och Venezuela som är ledande på dessa områden? Larsson bestrider att BLM är en “del av kapitalism”. Men självklart är så fallet – de är rentav i mycket en del av Demokraternas presidentvalskampanj. Larsson nämner att de är sponsrade av “Soros och ett stort antal internationella storföretag”, men primärt och ursprungligen är det såvitt jag förstår Fordstiftelsen som står bakom dem. “Är det istället inte så att BLM och ‘postmarxistisk kultur och rasvänster’ samverkar i skydd av den ekonomiska globaliseringen för politisk globalisering?”, skriver Larsson här. Det håller jag förstås med om. Även annat som Larsson säger om BLM instämmer jag i. Jag har också utförligt uppehållit mig vid det faktum att finanskapitalister stött marxismen, och Larsson vet att jag håller med honom om att det beror på att Marx “förlägger det stora bedrägeriet – ‘utsugningen’ – till den kapitalistiska produktionen, vilket flyttar uppmärksamheten bort från finanskapitalet”.

För Larsson är mina formuleringar “en fingervisning om ett mullrande ursinne mot  ‘globalism’, ‘kapitalism’, ‘amerikansk kulturimperialism’ eller vad man väljer att kalla det”. “Mullrande ursinne” är inte någon träffande karaktäristik av vare sig den stilistiska modalitet i vilken jag uttrycker mig eller av det känslotillstånd som ligger bakom den. Vad det handlar om är några enkla analytiska konstateranden. Det är inte fråga om några märkligheter. Inte minst Rysslands i jämförelse med “väst” markanta och folkligt förankrade kulturkonservatism, de levande litterära traditionerna, det bevarade folkliga, historiska berättandet, ja i viss mån religionens bevarade ställning, beror på att de så länge kunde undanhållas kapitalismens och den amerikanska kulturimperialisms inflytande, som så hårt drabbade Västeuropa. Detta ska inte överdrivas, kulturimperialismen är stark i Ryssland också, men den skillnad som finns beror på den orsak jag angav. Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna uppvisade även distinkt konservativa inslag i sin egen kulturpolitik, liksom Kina gör det idag. De tvingades tidigt inse att folket inte önskar sig kulturradikal extremism av västmarxisternas och postmarxisternas slag.

Larsson anser att det inte längre existerar någon konflikt mellan kapitalism och socialism eftersom socialismen “kollapsat” och “gått under”. “Efter realsocialismens fall var striden mellan kapitalism och socialism avgjord.” Detta är en ytlig och provinsiell bild av dagens värld. Vad som är sant är att det länge inte existerat någon konflikt mellan kapitalism och postmarxism. Helt riktigt konstaterar Larsson däremot att “Konflikten går idag mellan de som ekonomiskt och politiskt står för globalisering och de som i växande utsträckning motsätter sig den”. Men bland de senare finns även mer autentiska marxistiska socialister, och den primära innebörden av deras ställningstagande är givetvis motståndet mot globaliseringen som kapitalistisk.

“Konflikten går”, säger Larsson vidare, “inte mellan stormakter utan klyver dem. Det viktigaste motståndet mot USA:s krig mot terrorism finns inom USA.” Men USA:s krig är inte i första hand några krig mot terrorism, utan de gamla vanliga imperialistiska krigen. Det var ju USA som självt, under det kalla krigets sista årtionden, byggde upp den islamistiska terrorismen för att använda den mot Sovjetunionen, och nu använder den mot Syrien, Iran och Kina. Detta var en central del i Brzezinskis stora strategi; jag hörde själv en CIA-tjänsteman explicit förklara islamismens betydelse i detta sammanhang i ett föredrag vid mitten av 80-talet.

“På vilket sätt var det kapitalismen som styrde ideologi och ‘kunskapsproduktion’ inom universitet och medieproduktion?”, frågar Larsson, märkligt nog efter att just ha citerat det stycke där jag nämner de CIA:s satsningar som är åtminstone en stor del av svaret. För Larsson är det helt enkelt “marxisterna” som ligger bakom de “ideologiska framstötarna” på de amerikanska universiteten. Jag förnekar inte att många av dessa ideologer anser sig vara marxister, och vi står här naturligtvis inför en ren definitionsfråga. Men det är lätt att identifiera det som skiljer de ideologiska framstötar Larsson avser från den klassiska marxismen, vad som gör att detta med långt större rätt benämns postmarxism. Och Larsson beskriver själv i sitt inlägg det centrala i detta. Prefixet “post” i ordet postmarxism betyder inte att denna inte har något överhuvudtaget med marxismen att göra, utan att den vuxit fram ur marxismen och ursprungligen till avgörande del skapats av personer som gått igenom marxismen och förvandlat den till något annat.

Enligt Larsson är det “the intellectual dark web” som idag står för den “klassiskt liberala” motreaktion som han, den gamle kommunisten, nu ställer sig bakom. Anmärkningsvärt nog lyfter han fram Jordan Peterson som en av dem i detta läger som “levererar det kraftfullaste motståndet” p.g.a. sina “kunskaper om marxism”. Här förvånar Larsson verkligen. Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!

Vad jag säger i de citat Larsson anför bekräftas direkt av Larsson själv: “vänstern själv”, förklarar han, “orienterade sig bort från den klassiska marxismen, den om arbetarklass och socialism”. Enligt honom gjorde den det därför att det inte längre fanns någon “kapitalistklass som sammansvetsades i kampen mot en icke existerande socialism”. Socialism “i meningen ett ekonomiskt system” är, förklarar Larsson, “inte längre aktuellt” för den postmarxism han ändå envisas med att kalla marxism. Vad som återstår är “en kraftsamling på det ideologiska och politiska planet”. Men eftersom denna kraftsamling alltså inte längre handlar om socialismen som ekonomiskt system är den givetvis något helt annat än marxism. Perry Anderson beskrev transformationsprocessen, som i själva verket börjat långt tidigare, fastän det ännu fanns en socialism i andra delar i världen, redan i sin klassiska översikt Considerations on Western Marxism 1976, och följde sju år senare upp analysen i In the Tracks of Historical Materialism.

Den kraftsamling Larsson syftar på sökte emellertid, förklarar han, “en politisk kraft som ersättning för det förlorade basområdet i Sovjetstaterna”, och det man därvid fortfarande kunde bygga på var, konstaterar han riktigt, Lenins analys av imperialismen (Larsson sätter detta ord inom citationstecken!). Från den hade ju redan sedan länge en väg lett i riktning mot helt nya utvecklingar inom marxismen. “Folken i kapitalismens periferi drogs in i det globala maktspelet”, konstaterar Larsson. Det var ju ingenting nytt för tiden efter murens fall. Men ingenting kan invändas mot Larssons beskrivning av vad som då skedde: “Asylanten, migrationsströmmar  var den nya sociala kraften som skulle ersätta arbetarklassen. Finanskapitalet hade redan under en lång tid verkat för att riva alla hinder för rörelser av människor, varor, tjänster och kapital. I globala organisationer finns dessutom en elit av byråkrater, experter, forskare, som verkar för den politiska globaliseringen.” Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.

Larsson skjuter in en kommentar om Roger Scrutons tidiga arbete bland dissidenter bakom järnridån, och hur det förts fram som ideologiskt föredöme av konservativa. “Hur skall detta arbete mot kommunismen värderas, var inte även det, tillsammans med CIA och kapitalism riktat mot det ‘konservativa Östeuropa'”, frågar han mig. Nej, subjektivt var Scrutons arbete bland dissidenterna naturligtvis inte riktat mot det konservativa Östeuropa, på det sätt CIA:s och kapitalismens i allmänhet var det. Han stod givetvis främmande för de senares samtidiga mobilisering av fundamentalistisk-extremistisk islamism och amerikansk popkultur. Men, i alltför stor utsträckning stödjande Thatcher och den nyliberala revolutionen, förstod han inte denna revolutions verkliga natur, förstod han inte det samband mellan de faktiskt existerande socialistiska länderna och den kulturella konservatismen som jag nämnde. Det gjorde inte heller jag på den tiden.

Av min hemsida utläser Larsson att min “viktigaste politiska insats” är att “ha påverkat SD att knyta an till den konservativa traditionen, som ett komplement till deras nationalism”. Det är oklart i vilken utsträckning jag utövat någon sådan påverkan, även om det i viss mening är riktigt att jag försökt. Mattias Karlsson har däremot definitivt, genom sin upptäckt av Scruton, drivit partiet i just den riktningen. Vad jag mer exakt försökt göra är att förespråka populistnationalismens modifikation och komplettering genom en vidareutveckling av den mer distinkta socialkonservatism som Karlsson tidigare lyfte fram, och även med hjälp av vissa filosofiska skolbildningar, av vilka Larsson nämner en: personalismen. Larsson nämner inte idealismen och den värdecentrerade historicismen, och inte heller mitt försvar för en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Även mitt försvar för marxismens delsanningar faller här bort. När det gäller dem vill ju Larsson alltså få det till ett nytt, skandalöst knäfall som strider mot min hittillsvarande insats i egenskap av en vanlig konservativ i den vanliga högern: “Det överraskande i citaten ovan är att de inte kommer från vänster, utan flödar ur en ‘borgerlig’ tradition.”

Att Larsson inte är särskilt initierad när det gäller mig visas inte minst av hans missuppfattning att jag “uteslöts ur SD i samband med att ungdomsförbundet och parti gick skilda vägar efter valet 2014”. Det stämmer inte; partiet gick aldrig så långt som att utesluta mig, även om ledningen givetvis ogillade att jag delvis försvarade ungdomsförbundet och, som Larsson nämner, ställde upp i den kontroversiella styrelsen för Stockholmsdistriktet 2015. Att jag inte uteslöts innebar s.a.s. inte att de ville ha mig kvar. Men jag var kritisk även mot en del av ungdomsförbundets agerande vid denna tid, utifrån den “enhetslinje” jag försökte försvara på grundval av de specifika ställningstaganden som motiverade mitt engagemang i partiet överhuvudtaget. Ungdomsförbundets senare agerande – som AfS – har också visat att partiledningen hade rätt i åtminstone mycket av sin kritik mot dem.

Larsson framför även kritik mot Mattias Karlssons nya tankesmedja Oikos för att Malcom Kyeyune tagit plats i den, och misstänker att detta beror på “en önskan om att accepteras av det politiskt korrekta kulturella etablissemanget”. Var och en bör lätt kunna se i vilken utsträckning Larsson är ute och cyklar här.

Trots allt detta avslutar dock Larsson intressant och förtjänstfullt nog på ett sätt som överensstämmer med min inriktning: “Det finns starka skäl till att bryta den politiska polariseringen i Sverige, gå ur de politiska skyttegravarna. De senaste årens utveckling inom vänstern har gjort detta möjligt. Alltfler med bakgrund i vänstern har förstått att de senaste årtiondenas massinvandring varit en katastrof för Sverige. Att försöka skapa en aktionsenhet i någon enstaka fråga för att nå en gemensam framgång skulle kunna ha stor betydelse för den politiska utvecklingen. Frågan skall väljas efter möjligheten att nå en politisk framgång.” Och Larsson föreslår en gemensam kampanj för Julian Assanges frigivning! Detta är förträffligt; jag ställer mig här helt bakom Larsson.

Larsson tillhör inte de alltid vanliga men svårbegripliga radikala omprövare av kommunismen som hamnat i ett fanatiskt försvar för den kapitalism de tidigare lika fanatiskt bekämpade. Hans tidigare partikamrat Kurt Wickman, exempelvis, en gång författare till Marxism eller trotskism?, ett militant uppkok på stalinisternas alla anklagelser mot Trotskij, som nu är libertarian och har publicerat antologier med texter av Mises och Eli Heckscher på Timbro. Men i båda dessa fall hänger omprövningen kanske samman med den allmänna, märkliga utveckling SKP genomgick. Med maoismen var partiet knutet till Kina. Efter Nixons av den andre store antikommunistiske strategen vid sidan av Brzezinski, Kissinger, noggrant uttänkta besök i Kina, som i förlängningen av den redan uppnådda brytningen mellan Kina och Sovjetunionen syftade till utvecklingen av ett direkt antisovjetiskt samarbete, förändrades Kinas politik under de fyras gängs tid och i början av Deng Xiaopings gradvis på ett sätt som skapade den största förvirring i SKP och andra västerländska maoistiska partier. Kina började helt enkelt stödja USA i den globala politiken, och icke få västmaoister följde efter. Från denna punkt var steget inte långt till att helt överge kommunismen, även om Kina under Deng inte gjorde det, utan nöjde sig med starka modifikationer i marknadens tecken. SKP däremot gick snabbt mot sin upplösning, medan det andra ur KFML utgångna partiet, KPML(r), retirerade från sin Kina-koppling och överlevde.

Generellt betecknar sig Larsson till skillnad från Wickman fortfarande som tillhörande vänstern, i icke-marxistisk mening. Men det är svårt att förstå hans överdrivna, urskillningslösa och ilskna avfärdande av marxismen. Vad jag uppfattar som den centrala punkten i hans ekonomisk-analytiska kritik av marxismen är förvisso viktig. Men historiematerialismen och dialektiken rymmer uppenbara och viktiga insikter. Vad jag säger är alltså bara att det finns sådana delsanningar, att den nyliberala kapitalismen i sina resultat är mindre konservativ – mer katastrofalt radikal och destruktiv – än den historiska socialismen, och att dessa resultat i hög grad har uppnåtts genom symbiosen med vad som måste förstås som en postmarxism.

Av de skäl jag här och i många andra texter redovisat anser jag att dessa konstateranden är ovedersägliga. Med min föreslagna utveckling och fördjupning av socialkonservatismen “bortom höger och vänster”, i anslutning till de tankeriktningar jag nämnt, är det möjligt att gå betydligt längre än aktionsenhet i “någon enstaka fråga”. Med sitt stöd för strävan att bryta den politiska polariseringen och lämna skyttegravarna, och sin insikt om hur de senaste årens utveckling inom vänstern gjort det möjligt, borde det inte vara svårt för Larsson att följa med mig längre på denna väg.

Johan Lundbergs nya bok om postmodernismen diskuteras på bokmässan i Göteborg av Göran Greider, America Vera-Zavala, Marie Demker och Lundberg själv, under ledning av Katarina Barrling.

Greider instämmer med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han ger också ifrån sig instämmande ljud när Vera-Zavala i bl.a. Stefan Jonssons efterföljd förstår postkolonialismen i marxistiska termer. Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kan den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider.

Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker, förklarar Vera-Zavala, kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv.

Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen marxismens, postmodernismens, den postkoloniala teorins. De är inte traditionalister.

Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, ligger att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid sina gamla programmatiska formuleringar i Axess, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss.

Men vad handlar den om? Vera-Zavala vill alltså skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Fredric Jamesons kritik nämns.

Den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är emellertid ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

När jag i våras skrev om en artikel som den, som jag uppfattade det, ännu inte formellt lanserade tankesmedjan Oikos producerat, lyfte jag fram den rudimentära ideologiska programförklaring som tillfogades efter undertecknarnas namn: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” Jag noterade att det enda som i den stack ut var ordet “fusionism”, och att det fanns anledning att återkomma till det.

Ordet fusionism, i sammanställningen “konservativ fusionism”, stack ut av det skälet att Mattias Karlsson på senare tid starkt anknutit till den amerikanska konservatismen och etablerat kontakter och samarbete med den i samband med bildandet av den nya tankesmedjan, och att fusionism historiskt varit ett viktigt begrepp i just den amerikanska konservativa rörelse som växte fram på 50-talet. Tankarna gick oundvikligen till det specifika amerikanska ideologiska fenomenet. Senare har jag också sett Karlssons föredrag vid University of Colorado i februari förra året på temat ‘National Conservatives and Traditional Conservatives: A Call for Unity’, i vilket han också använde detta ord.

Huvudströmningen i den amerikanska konservativa rörelsen har i själva verket karaktäriserats av försök att förena konservatism och libertarianism. “Fusionism” var det namn en av medarbetarna i William F. Buckleys National Review, Frank S. Meyer (1909-1972), gav sitt försök under 50-talet att filosofiskt förena libertarianism och vad han kallade traditionalism (i den burkeanska meningen) på ett nära, inre, organiskt sätt, ett sätt som gick utöver det blotta så att säga externa sammanställandet. Det var för Meyer fråga om just en konservativ fusionism: sammansmältningen av libertarianism och traditionalism definierade enligt Meyer konservatismen. En god uppfattning av Meyers åskådning får man i In Defense of Freedom and Related Essays från 1996, en sammanställning av några av hans viktigaste uppsatser och artiklar. Buckley själv, som på flera sätt var central i den tidiga rörelsen, var starkt påverkad av detta projekt.

Med tanke på detta substantiella innehåll i Meyers politiska filosofi framstod det dock som mindre sannolikt att det verkligen var denna riktning som åsyftades av Oikos. Det är kanske inte fel att säga att Meyers fusionism betonade libertarianismen mer än traditionalismen. Han angrep i alla fall på signifikativt sätt de typer av konservatism i den amerikanska efterkrigsrörelsen som avvisade libertarianismen, såsom Russell Kirks och Peter Vierecks. Det rådde inte bara en spänning och ofta ett motsatsförhållande mellan konservatismen (eller vad som i USA på grund av denna bakgrund kommit att kallas den traditionalistiska konservatismen) och libertarianismen, utan också mellan konservatismen och detta försök till fusion av den, eller av traditionalismen, och libertarianismen. De ledande konservativa kunde helt enkelt inte godta Meyers fusion.

Innebörden av detta måste sägas vara att fusionismen misslyckades, åtminstone om dess anspråk inte bara var att utgöra ännu en individuell politisk-filosofisk position bland många andra, utan att på ett sätt som kunde accepteras av båda parter filosofiskt överbrygga motsättningen och få parterna att faktiskt mötas och enas i en gemensam åskådning. Detta hindrade emellertid alltså inte att den amerikanska konservativa rörelsen, som slutligen formellt erövrade makten med Reagan på 80-talet, hela tiden fortsatte att präglas av den instabila samexistensen av konservatism och libertarianism, på det sätt som först skildrades av George Nash i The Conservative Intellectual Movement in America since 1945. Den nyliberala revolutionen i USA hade åtminstone ideologiskt ett starkare konservativt inslag än i Sverige, men det hindrade inte att den i lika hög grad präglades av libertarianska idéer. De neokonservativa, som från 70-talet alltmer dominerade etablissemangskonservatismen, kan sägas ha gjort sitt eget försök att balansera och förena dessa olika komponenter.

Några av de andra i Oikos’ “förtroenderåd” kan förvisso antas stå betydligt närmare Meyers fusionism än Karlsson, framför allt Naweed Khan. Men Karlsson själv har ju tidigare definierat SD som ett socialkonservativt parti och kunde knappast misstänkas plötsligt ha lagt sig till med några libertarianska böjelser. Även det sammanhang i vilket Karlsson använde termen fusionism i sitt föredrag i USA talade entydigt mot att det handlade om en anslutning till Meyer och Buckley. Vad det där var fråga om var en fusion mellan den gamla, etablerade högerns konservatism och de framgångsrika nya partiernas av den typ han själv representerar, en konservatism han nu beskriver som patriotiskt eller nationellt konservativ i stället för socialkonservativ. Det handlade alltså om vad som också är SD:s nya linje sedan valrörelsen 2018: det “konservativa blocket”. Det stod klart att det primärt var detta som Oikos skapats för att befrämja.

Som jag försökt belysa i en rad artiklar finns det uppenbara problem med denna andra typ av fusion. Den är en fusion av populistnationalismen med dagens etablissemangshöger, både i Sverige och i USA, en höger som alltså, framför allt i USA, innehåller ett starkt libertarianskt moment, och i Sverige åtminstone ett lika starkt nyliberalt. Fastän det är en helt annan fusion än Meyers, som inte laborerade med någon populistnationalism (åtminstone inte av dagens typ), finner vi dock även här det stora anspråk som ligger i själva termen fusion. Etymologiskt betyder fusion smältning, vilket ger den exakta aktuella betydelsen: sammansmältning. Karlsson menar inte att, å ena sidan, Moderaternas och Kristdemokraternas typ av konservatism (om de nu verkligen ens i begränsad utsträckning gör anspråk på att omfatta en sådan) och de amerikanska Republikanernas konservatism bara ska externt sammanställas med hans egna åskådning å den andra, i en politisk allians, utan att de två faktiskt ska bli ett. Det är ett anmärkningsvärt projekt i ljuset av Karlssons egna tidigare ideologiska programformuleringar för SD.

Men det stannar inte här. Att döma av en ny intervju med Karlsson av Ronie Berggren kan min här redovisade hittillsvarande förståelse av Karlssons och Oikos’ användning av termen fusionism ha varit felaktig, eller åtminstone nu ha blivit det. Karlsson kopplar nämligen i denna intervju själv sin egen användning av termen konservativ fusionism till Buckley!

Man vill tro att Karlsson bara noterat förekomsten av termen fusionism i USA utan att närmare studera dess begreppsliga definition, och tyckt att den är bra och användbar för sitt eget syfte. Men det är inte lätt. Karlsson knyter explicit termen till Buckley, hos vilken den har en mycket distinkt betydelse, en betydelse helt skild från hans eget projekt sådant han själv beskrivit det. Kan han verkligen ha missat det?

Misstanken att det handlar om mer än en uppskattning av Buckley för att han använde ett bra ord som Karlsson kan använda på annat sätt förstärks av hela intervjun med Berggren. Denne har länge med tvärsäker, smalspårig, närmast maskinmässig enständighet ivrat för just den amerikanska konservatismen i Republikanernas form och dess efterbildning i Sverige. Han har skrivit en bok om sin idol George W. Bush, och uppmålat en republikansk kontinuitet mellan denne och Trump. I den nu aktuella intervjun framstår det som om Karlsson instämmer i allt Berggren säger i denna anda om den amerikanska konservatismen. Det låter märkligt för dem som fortfarande minns Karlssons socialkonservatism.

Karlsson gör helt klart att han med konservativ fusionism för svensk del menar det konservativa blocket. Högern måste i hela västerlandet enas under konservatismens paraply: framtiden är fortfarande att “de nya patriotiskt inriktade konservativa rörelserna” och “gamla institutionella partier som Tories” enas. I Sverige betyder det att det konservativa blocket, enheten av SD, M och KD, måste vinna nästa val. Detta block ska dock, i enlighet med Berggrens anvisningar, nära knytas till den amerikanska konservatismen sådan den representeras av Republikanerna. Berggren själv fyller i: vi bör, för det nya blockets syften, lära av amerikansk konservatism, hur den skapade ett brett tält.

Liksom Karlssons paraply, ja block, ligger uttrycket brett tält konceptuellt långt från fusion även i största allmänhet. De olika partierna ska, säger Karlsson, enas om kärnvärden och vinna i de till dem relaterade centrala frågorna, men kan agree to disagree om annat. Men vilka gemensamma kärnvärden finns när det gäller socialkonservatism contra nyliberalism? Måste man inte agree to disagree på hela detta område? Måste inte kärnvärdena definieras endast med avseende på frågor som på något sätt kan anses falla utanför det? Det är svårt att se hur detta skulle kunna innebära en fusion. I ljuset av allt vad Karlsson nu håller med Berggren om ser det åtminstone ut att betyda att Karlsson menar att det går att vinna i de för SD centrala frågorna även utan SD:s socialkonservatism. Att det inte är något problem för SD att acceptera M:s och KD:s nyliberalism i tältet. Att fusionen inte innefattar SD:s socialkonservatism, det som Karlsson själv 2011 framlyfte som det primära i sitt partis ideologiska självdefinition. Att den kan kompromissas bort.

Karlsson talar om “den fusionism som skedde” i USA: Buckley var enligt honom avgörande för att de konservativa har lyckats “hålla emot”; hade de inte haft den fusionistiska idén så hade det varit “svårare”. Det är “något liknande” han “skulle vilja se i Sverige och i hela västvärlden”. Kanske är det verkligen bara ett missförstånd av, en okunnighet om, innebörden av den amerikanska fusionismen. Men hur är det möjligt, när Karlssons referens blir så specifik att han nämner just Buckley, den man som förkroppsligar den amerikanska konservatismens grundläggande, karaktäristiska strävan att förena konservatism och libertarianism?

Den akuta nödvändigheten av blockbildning med den gamla borgerliga högern, faciliterad av en gemensam “konservativ” amerikanisering, kommer enligt Karlsson av hotet från den extrema identitetspolitiska vänstern (med en åtminstone i ljuset av det substantiella politiska innehållet litet märklig jämförelse säger Karlsson att denna vänster är “nästan maoistisk”). Karlsson verkar i princip likställa de amerikanska Demokraterna med denna vänster: Republikanerna och Demokraterna har “totalt olika ideal, ideologier och visioner”. I det senare uttalandet blir otillräckligheten i Karlssons i sig viktiga politiska fokus på kultur och identitet uppenbar (när han själv samtidigt talar om detta och om vänsterns identitetspolitik borde han tematisera det faktum att även han driver en sådan politik, och att det alltså finns olika slags identitetspolitik). Det saknas helt en övergripande politisk och ekonomisk systemanalys. Följden blir vad som ser ut som en naivitet inför den helhetliga såväl amerikanska som svenska samhälleliga verkligheten.

Berggren beskriver entusiastiskt hur SD har omorienterat sig i angloamerikansk riktning, och Karlsson bekräftar. Karlsson säger sig vara inspirerad av både Republikanernas och Demokraternas “professionella” organisatoriska kolosser. Republikanerna är smarta, spännande, sofistikerade och snygga, och svensk höger måste alltså följa Berggrens länge drivna linje att liera sig med dem. Berggren får också Karlsson att oreserverat instämma i sin hyllning av Margaret Thatcher. Det blir här högst oklart hur man egentligen ska förstå vad Karlsson säger om sin likgiltighet och pragmatism inför högerns vanliga, ekonomiska frågor. Klart är att de inte möjliggör någon djupare reell förståelse. En konservatism som är så här blind för den atlanticistiska kapitalismens verkliga natur och funktionssätt kommer inte kunna åstadkomma mycket, kommer långtifrån vara tillräcklig för att rädda västerlandet.

På en analysnivå är Karlssons beröm för Trump en del av denna ytlighet. Men på en annan, i ett mer begränsat perspektiv, har han rätt, även om det inte ens där går att begripliggöra ett uttalande som att Trump är en “med alla objektiva mått mätt…framgångsrik president”. I skarp kontrast till SD-ledningens tidigare kritik mot Trump tycker Karlsson nu att denne på positivt sätt skakat om Republikanernas apparat och skänkt den en ny dynamik; partiets gamla strukturer har förändrats mycket, till det bättre, och på kort tid, vilket öppnar för nya aktörer att komma in. Karlsson är klar över hur Trump haft en stor del av etablissemanget mot sig. Så långt låter det, på denna nivå, bra. SD ingår ju nu i ett internationellt nätverk av gamla konservativa partier, inklusive Republikanerna, och det enda sätt på vilket det kan legitimeras utifrån SD:s ännu gällande, av Karlsson skrivna principprogram är givetvis denna omprövning av Trump, ett starkt betonande av att denne förändrat Republikanerna och fört dem närmare SD:s populistnationalistiska form av konservatism, även om det inte går att påstå att Trump står för någon socialkonservatism. Samtidigt är det begripligt att Karlsson fortfarande vill distansera sig från åtskilligt i Trumps persona, hans ledarstil, hur han för sig.

Berggrens respons på det sistnämnda är emellertid att tolka det som att Karlsson egentligen inte är för just Trump, utan bara för Republikanerna. Även om han väl delvis kan hålla med Karlsson om Trumps positiva förändringar, vill Berggren här säkert få det till att Karlsson också är för hans egen omhuldade republikanska kontinuitet, att Karlsson ger sitt stöd även till det gamla partietablissemang som Trump besegrade för fyra år sedan när Bush III, Jeb, stod i spetsen för det. Berggren är sannerligen inte ensam i SD i sin beundran för detta etablissemang.

Karlsson bekräftar Berggrens tolkning: Republikanerna är nu helt enkelt som sådana bra. Inte heller i DN:s korta intervju med Karlsson den 16:e september betonar han med tillnärmelsevis tillräcklig styrka att hans stöd för Trump beror på det nya som just denne president står för, det som för honom i närhet till SD och den europeiska populistnationalismen. Dels betonar han inte bara detta, utan även annat, och mer problematiskt, i Republikanernas politik. Dels, och på ett sätt som hänger samman med detta, nämner han inte allt det nya Trump representerar.

Konkret: Karlsson framlyfter – i en förlängning av SD:s överdrivna antiryska hållning som jag länge ifrågasatt, även om Trump har en rimligare inställning till Ryssland – Trumps fientlighet mot Kina som en merit. Här vet vi att extrema och världskrigsriskerande hökar med det största inflytande hela tiden opererar i Trumps närhet och sätter tryck på honom. Och han underlåter att nämna Trumps partiella och ofullkomliga försök – mycket mer är det ännu inte, men här finns utan tvekan åtminstone en ny och god intention – att dra sig ur några av de katastrofala amerikanska krigsinterventionerna i Mellanöstern som är orsaken till så mycket av både vår invandringsproblematik och vår problematik med muslimsk extremism.

Här kommer vi in på den amerikanska konservatismens faktiska politik, sådan den trots Trump, trots Trumps förbättringar, kvarstår hos det gamla, “institutionella” högerpartiet, och till stor del understöds av den svenska högern trots dess av Berggren och Karlsson beklagade avstånd från amerikanerna. Det är även med detta konkret-politiska utfall av “konservatismen” som “fusionen” ska åstadkommas, det är detta paraply vi ska in under, detta tält vi ska in i. Också som jag från början tolkade det var Oikos’ begrepp konservativ fusionism problematiskt. Med Karlssons senaste intervjuuttalanden framstår det som än mer så.

Trots allt detta finns som vanligt också mycket gott att säga om Karlsson, även sådan han framstår i den nu aktuella intervjun. Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som skulle kunna tala om sin ideologi och utvecklingen av sin politiska förståelse på det även i kulturella och allmänintellektuella termer relativt djupgående sätt Karlsson ändå gör, och gör på ett sätt som samtidigt präglas av en påfallande ödmjukhet. Hans beskrivning av hur Roger Scruton fick honom att upptäcka det konservativa tänkandet och överskrida sin tidigare enkla och snäva nationalism är entydigt sympatisk och lovvärd. I allmänna termer motsvarar detta en väsentlig del av den inriktning för SD som jag själv önskat mig och försökt artikulera alltsedan jag upptäckte och började försvara partiet. Bara en sådan sak som att Scruton, som gick bort i februari, hade lovat ställa upp som medarbetare i Oikos visar att detta Karlssons projekt inte kan avfärdas. Scruton var utan all tvekan en av vår tids främsta filosofer.

Vidare är Karlssons berättelse om vad det är i konservatismen, ja i politiken i allmänhet, som han verkligen intresserar sig för likaledes attraktiv. Intressant nog säger han i förbigående att han kände ett relativt främlingskap inför 80-talets amerikanska konservatism, innan han blivit närmare förtrogen med den konservativa rörelsen. Men man frågar sig vilka amerikanska konservativa tänkare det nu är han lärt sig uppskatta: hittills har han mig veterligen inte hörts nämna något av de stora namnen: Kirk, Voegelin, Nisbet, Weaver, Burnham, Viereck, Strauss, Gottfried, nej inte heller vår svenske filosof Claes Ryn, som initierat en sedan länge inflytelserik egen riktning.

Alltnog, även Karlssons redogörelse för hur han upptäckte att Moderaterna inte stod för någon konservatism, och att SD måste fylla tomrummet, är, liksom hans markering mot Timbro, föredömlig. Men det är helt enkelt omöjligt att sammanjämka detta med den nya strävan efter blockbildning baserad på fusion. Samtidigt som konservatismen rymmer essentiella tanketraditioner av bestående, ja ständigt ökande värde och relevans i dagens värld, är det tyvärr lätt att hamna fel på grund av den lösliga användningen av den konservativa etiketten. Och än värre: den vanliga borgerliga konservatismen, som Karlsson, Oikos och SD nu binder upp sig till, har konstitutiva begränsningar som gör den rent principiellt otillräcklig för lösandet av vår tids problem.

Med SD:s högerblockstrategi och med den nya amerikansk-konservativa orientering som får ett mycket långtgående uttryck i Berggrens intervju, och nu senast med Oikos, vars verksamhet helt ska ligga i linje med och befrämja dessa, har det blivit viktigare än någonsin att insistera på nödvändigheten inte bara av kritisk urskillning i tillägnelsen av konservatismen, utan också av teoretisk vidareutveckling och fördjupning av den. Det enda i SD:s hittillsvarande ideologi som äger relevans för detta är Karlssons tidigare, i europeisk mening socialkonservativa ansats.