It began in 1921 as a front organization for J.P. Morgan and Company. By World War II it had acquired unrivaled influence on American foreign policy. Hundreds of U.S. government administrators and diplomats have been drawn from its ranks – regardless of which party has occupied the White House. But what does the Council on Foreign Relations stand for? Why do the major media avoid discussing it? What has been its impact on America’s past – and what is it planning for the future? These questions and more are answered by James Perloff in The Shadows of Power.
“An eye-opening account of a private group that has helped shift American foreign policy away from America’s best interests. Highly recommended.” David B. Funderburk, Former U.S. Ambassador to Romania
“Policies linked to the organization described in this book have helped visit a number of tragedies on the free world. There may be more forthcoming. James Perloff has cut through a litany of myths to bring out the facts. To not read this book is to live dangerously.” Philip Crane, United States Congressman
“If we want to avoid the disaster of one-world government, if we wish to preserve our priceless national sovereignty and live through all time as free men, then it is imperative that the American people read The Shadows of Power.” Meldrim Thomson, Jr., Governor of New Hampshire (1973-1979)
“There have been many books purporting to explain the ‘real’ reasons for what happened to us in Vietnam. Unfortunately, most of these have been part of the same old smokescreen from the actual architect of the war, the American Establishment. Our veterans deserve more than memorials – they deserve the truth. Here at last is a book where they can find it.” Andrew Gatsis, Brigadier General, U.S. Army (Ret.)
About the Author (p. 254):
As a student of Colby College and Boston University during the latter years of the Vietnam War, James Perloff included himself in the new generation that had gone radical left – an outlook he voiced as a school columnist and cartoonist. However, when he probed America’s power structure deeply, he was shocked to learn that he and his fellow strudents had moved in the precise direction intended by the Establishment – that unofficial ruling entity they thought they had been rebelling against. Several years of research persuaded him that the American Establishment was a far more clever organism than anyone had ever dreamed, and culminated with his writing The Shadows of Power. Mr Perloff is a contributing editor to The New American, the biweekly journal of news and opinion.
JOB’s Comment:
Like William F. Jasper’s book on the UN, this book represents a development and improvement of the JBS worldview, although to a lesser extent; some interpretations are still clearly twisted, exaggerated, or simply false, and the political philosophy that is always the point of departure, the classical liberalism plus conservative moral values, the kind of “free” society that the criticism aims to defend, are all flawed and unhistorically conceived. Still, there are partial truths and elsewhere ignored facts in the JBS’s presentations that must be taken into account. Jasper’s and Perloff’s books are updates with more such truths and facts.
Kände men tyvärr anonyme nätdebattören DogDylan (som jag i något tidigare svar sagt förtjänar dock den roliga pseudonymen erkännande, även om den ju är en sådan som inte kan användas hur länge som helst…) skriver en viktig kommentar till mitt inlägg Sverigedemokratisk litteratur? som förtjänar att återges och besvaras i ett separat inlägg. Jag tillämpar som flera gånger tidigare “forum-formatet”, med Doggens text uppdelad i mindre delar i fetstil, följda av mina svar.
–
Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserade av den europeiska kulturen. Partiet är inte heller kristet eller konservativt i någon djupare bemärkelse. I den mån Sverigedemokraterna värnar om kultur handlar det primärt om att värna om svensk etnokulturella traditioner så som midsommar.
Just det. Det är därför jag i en mängd inlägg sagt att partiet måste revidera sin kultur- och Europapolitik. Det unikt svenska ska naturligtvis försvaras, i den mån det är värdefullt. Detta är viktigt. Men svensk kultur är en del av och en variation av den europeiska; att inte vara intresserad av den europeiska kulturen är att inte vara intresserad av den svenska.
Det huvudsakliga fokuset i den sverigedemokratiska politiken är invandringspolitiken. Utöver detta är arbetsmarknadspolitik, försvarspolitik, kriminalpolitik och EU-politik viktiga politiska plattformar för partiet.
Ja. Och mer kan läggas till och proportionerna bli bättre.
Fram till terroristdådet i Oslo fanns också en mycket explicit och tämligen liberal kritik av Islam. Det är bara en tidsfråga innan denna ådra kommer återuppväckas i partiet.
Det är möjligt.
Sverigedemokraterna är inte – och detta kan inte nog understrykas – ett parti som värnar om kultur. Det är få partier som är intresserade av sådana frågor och Sverigedemokraterna är inget undantag. När partiet talar om kultur handlar det primärt om politisk kultur. Således, i den mån SD vill stödja konst och litteratur är syftet primärt att förändra samhället i en viss politisk riktning. Det kvalitativa innehållet i konst, litteratur och opera spelar mindre roll och kulturen värderas primärt i relation till vilka metapolitiska effekter den får.
Alltså återigen: revision av kulturpolitiken.
Den omtalade mediesatsningens format kommer likna den islamkritiska tidningen Dispatch International. Ideologiskt kommer ”tidningen” stå nära liberalismen och neokonservatismen eftersom det är åt det hållet som SD sedan 2005 har vandrat.
Den inriktningen måste i så fall ändras. Dispatch International har väl en del bra innehåll, men tidningen kan ju inte stå nära liberalismen och neokonservatismen utan att överge det som gör SD värdefullt, sympatiskt, viktigt och intressant – det som exempelvis Björn Söder på utmärkt sätt representeraderepresenterade i riksdagen 2011. Och liberalismen strider ju mot socialkonservatismen som man 2011 med stor beslutsamhet etablerade som huvudsaklig ideologisk beteckning.
Eftersom mediesatsningens primära utgångspunkt har varit att maximera partiets mål – dvs. växa, kommer mediesatsningen vara lättillgänglig och vända sig till potentiella väljare. Det är av relevans att förstå att SD är ett politiskt parti och ingen folkrörelse, företag eller kamprörelse.
Ett politiskt parti behöver ju dock inte stå i motsättning till en folk- eller ”kamprörelse”; och politiska partier är av olika slag. Vad som måste undvikas är att SD blir ett billigt, lägre populistiskt, liberalt eller neokonservativt Bert Karlsson-parti (om neokonservatismens delsanningar, se min kommentar om Irving Kristol här). Det måste förbli, eller, om det inte redan är det, bli ett seriöst, långsiktigt arbetande parti med djup, genomtänkt och historiskt förankrad ideologi och sakpolitisk förståelse. Det har ju alla förutsättningar att bli – eller i än högre grad bli – ett sådant, men möjligheten till den nödvändiga fortsatta utvecklingen i denna riktning kan naturligtvis också missas och gå förlorad genom felaktiga beslut.
Mediesatsningen kommer heller inte vara ”fristående” från partiet. Det är ganska uppenbart att partiet inte kommer släppa ifrån sig en satsning på flera miljoner kronor utan att ha absolut kontroll.
Partiets interna kultur är mycket hierarkisk och partiet accepterar inte alternativa röster – i synnerhet inte röster som är i konflikt med partiets stundande liberalism.
Om liberalismen är stundande är jag en alternativ röst. Jag känner mig inte icke-accepterad. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att jag är helt och hållet en outsider och inte på något sätt aktiv i partiet.
Vi kan säkerligen vänta oss en ganska populistisk tidskrift eller tidning.
Det måste naturligtvis undvikas, förebyggas – eftersom vad du här åsyftar är vad jag kallar den lägre populismen. Tidskriften och hela SD måste räddas undan dess träsk – att visa att man inte är ett nytt Bert Karlsson-parti har ju, som jag skrev, länge varit en nödvändig, medveten strävan. Och som jag ser det bör detta helst ske åtminstone ungefärligen enligt de linjer jag försökt antyda i många inlägg under de senaste åren.
Du nämnde att SD bara säljer en bok. SD får inte sin primära finansiering från försäljning av böcker.
Nej, naturligtvis inte. Jag säger inte att SD nödvändigtvis måste sälja fler böcker. Som jag skrev vore det bättre för SD att inte sälja någon bok överhuvudtaget än att bara sälja Wachtmeisters. Ett alternativ är naturligtvis att utöver Wachtmeisters sälja också en stor mängd andra böcker av annan typ. Vad jag vände mig mot i inlägget var hursomhelst bara de signaler det sänder att endast sälja Wachtmeisters bok, innebörden av detta. Det skulle ju kunna synas tala för att du har rätt om partiets nuvarande tendens.
SD-butiken är inget bokförlag. Huruvida ett bokförlag kommer instiftas i SD:s mediesatsning får vi se men jag tror man kommer sälja mycket islamkritisk och kontra-jihadistisk litteratur snarare än den litteratur som du har i åtanke.
Detta är alltså inte en fråga jag tog upp. Men om man kommer sälja fler böcker måste det naturligtvis vara sådana som jag och Mattias Karlsson har i åtanke.
Det stora problemet är egentligen att det bara är SD som har de ekonomiska resurserna och viljan att bidra till en konservativ mediesatsning och det innebär också att partiet kommer kontrollera innehållet. Jag tror faktiskt inte att det kommer ske någon djup idédebatt.
I så fall måste det kontrollerande partiet förändras enligt ovan. Bert måste ut och Mattias in, Karlsson. Eller de ambitioner som kommer till synes på den sannolikt av den senare drivna webbplats jag nämnde, Socialkonservativa tankar. Till att börja med. Därefter är det bara att fortsätta. Som jag skrev, de potentiella intellektuella resurserna är närmast outtömliga. Och som jag nyligen nämnde i mitt inlägg Nationalismen och Europa har ju SDU – “Sverigedemokraternas framtid”, som de med rätta kallas på moderpartiets webbplats – redan börjat formulera den nödvändiga, reviderade kultur- och Europapolitiken.
För Sverigedemokraternas del är naturligtvis den här mediesatsningen mycket positiv men för debatten och bildningen i stort är jag betydligt mer tveksam. Jag skulle hellre köpa ett reformerat och förbättrat Axess.
En reformerad och förbättrad Axessvore naturligtvis bättre än en Bert Karlsson-tidskrift. Men målet för mediasatsningen bör, tycker jag, vara en reformerad och förbättrad Salt. En sådan tidskrift kan bli verkligt positiv både för SD och för debatten och bildningen.
Hur som helst har SD de ekonomiska resurserna att långsiktigt bedriva opinionsbildning och denna mediesatsning kommer vara ett av flera verktyg för partiet. Jag tror faktiskt denna kan ha en positiv effekt på debatten överlag. Det kommer bli spännande att se vad de kan leverera.
Jag har inte närmare satt mig in i Björn Söders och den sverigedemokratiska partistyrelsens grunder för uteslutningen tidigare i år av partiets gruppledare i Göteborg och Västra Götaland, Patrik Ehn, eller i dennes försvar mot anklagelserna, och känner mig därför inte kunna rättvist bedöma det hela. Inte minst äger jag bristande förtrogenhet med partiets kriterier i fall som dessa.
Till skillnad från Erik Almqvists fall var det i Ehns inte fråga om något mediadrev efter någon “skandal” rörande hans beteende. Ehn uteslöts på grund av vad partiledningen på eget initiativ bedömde som ideologisk avvikelse – och uteslutningen var en mer långtgående åtgärd än den som vidtogs mot Almqvist, som endast fråntogs sina specifika uppdrag i partiet.
Utan att ta ställning i denna fråga, och oavsett frågan om Ehn gör rätt i att sitta kvar som politisk vilde i kommunen och regionen, måste dock konstateras att Ehns allmänna inriktning som politiker, vad som tycks vara hans huvudsakliga intresseområden, som sådana, gör att han framstår som en politiker av den typ som partiet i själva verket behöver många fler av. Jag har visserligen inte följt Ehns arbete i Göteborg, men på senare tid, och inte minst i samband med uteslutningen, har det tydligt framgått att han åtminstone delvis är fokuserad på de nära sammanhängande områdena kulturen och Europa.
I den här bloggen har jag försökt framföra uppfattningen att SDs politik på båda områdena behöver revideras. Kulturpolitiken, och inte minst den för partiet helt centrala frågan om vad som är svensk kultur, måste omdefinieras i europeiska termer. Det hotande populistiska och thatcherska misstaget att helt enkelt lägga ned eller dra in stödet till kultur- och forskningsinstitutioner enbart på grund av deras nuvarande innehåll och problematiska ideologiska ledning, i stället för att välja den svårare, långsiktiga lösningen att arbeta för deras förändring i dessa avseenden, måste undvikas. Ett nära samarbete med motsvarande europeiska politiska partier för en Europagemensam politik, syftande inte minst till etableringen av ett konstruktivt alternativ till det nuvarande EU, och på grundval av den gemensamma europeiska kulturtraditionen, måste inledas.
SDs nya principprogram antogs såvitt jag förstår mycket snabbt vid landsdagarna 2011 eftersom man – eller en majoritet – snabbt ville etablera socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk inriktning och beteckning i stället för nationalismen. Brådskan var såtillvida begriplig, och det är naturligt att produkten inte blev optimal. Men det är viktigt att inte försumma det arbete med fortsatt revision av programmet som av dessa skäl är nödvändigt. Just när socialkonservatismen skulle lyftas fram i stället för nationalismen, blev resultatet i stället på den helt avgörande kulturpolitikens område att intrycket av nationalism, i problematisk mening, snarare förstärktes.
Jag vet inte vilka som är ansvariga för just det kulturpolitiska avsnittet (som, liksom alla avsnitt i jämförelse med det tidigare programmet, är mycket kort). I själva verket är det två avsnitt – ett allmänt om kulturpolitiken, och ett separat om frågan om vad som är svensk kultur. Mattias Karlsson ansågs såvitt jag minns ha haft något slags övergripande ansvar för programmets helhet, men naturligtvis måste rimligen många i partiet ha bidragit som medförfattare.
Mitt intryck är att Karlsson är ideologiskt kunnig och har historiska intressen. Det föreslogs exempelvis att det var han som låg bakom webbplatsen Socialkonservativa tankar, som innehåller citat från några kända och okända politiska tänkare. Den är visserligen högst rudimentär och begränsad i sitt urval, och den har inte uppdaterats sedan februari 2012, men signalerar ändå, om Karlsson är upphovsmannen, en god vilja till fördjupad ideologisk diskussion från partiledningens sida. Bland de citerade filosoferna finner vi Roger Scruton, en av vår tids ledande kulturfilosofer. Ja, vi finner till och med T. S. Eliot! Inte minst mot denna bakgrund är det svårt att tro att Karlsson står bakom just de otillräckliga och delvis ohållbara kulturavsnitten. Deras svagheter måste vara tillfälliga misstag åtminstone främst från andras sida, olyckshändelser som förklaras av tidsbristen.
Oavsett frågan om riktigheten av Ehns uteslutning var det högst olyckligt att det för många kom att framstå som att den, på ett allmänt plan, berodde just på hans intresse för vissa tänkare och för viss litteratur och konst, och på hans engagemang för och kontakter i Europa: den som uteslöts var en av de alltför få hittillsvarande ledande sverigedemokraterna med verkligt relevant utbildning, betydande och uppenbara kulturella intressen, och europeisk utblick. Fastän detta självklart inte var avsikten (man fann i allt detta innehållsmässigt den ideologiska avvikelsen), förstärkte det tyvärr det missvisande intryck av inskränkt, provinsiell kulturell nationalism som också principprogrammet kan ge.
Inte heller detta kan naturligtvis vara något annat än ett misstag. Boken måste ha lagts till i Butiken i en egen kategori, Litteratur, som en gest av välvilja i samband med att Wachtmeister talade på SDs kommunkonferens i Älvsjö 2010, och därefter har detta glömts bort av de ansvariga för webbplatsen.
Säkert var Wachtmeister en mycket kompetent industri- och företagsledare, utan tvekan har han alltid haft flera viktiga poänger om Sverige och svensk politik, och han är förvisso ofta rolig. Om före detta nydemokrater nu inser att det är SDs politik som behövs måste de naturligtvis välkomnas. Självklart var Wachtmeister en lämplig talare (trots hans undantagslöst hemska slipsar). Men att SD marknadsför en bok av honom som den enda boken överhuvudtaget på sin egen webbplats sänder ju av flera skäl helt fel signaler.
Wachtmeisters parti Ny Demokrati var verkligen i alldeles för hög grad ett populistiskt pajasparti, utan verklig historisk, ideologisk och kulturell grund, även om detta var Bert Karlssons – som bl.a. fick en tillsägelse av talmannen när han uppträdde utan skor i riksdagens talarstol – och andras fel i långt högre grad än hans eget (skillnaden mellan Wachtmeisters och Karlssons åsikter om SD, idag, är stor). Wachtmeister själv framstod som detta partis nästan enda styrka. Inte minst viktigt för SD har ju länge varit att visa just att man inte är ett nytt Ny Demokrati som snart kommer upplösas av sig själv genom inre strider producerade av bristande seriositet, att man inte är ett populistiskt parti i den lägre meningen eller bara ett missnöjesparti. Även om Wachtmeisters bok skulle vara bra (jag har inte läst den) vore det bättre för SD att inte sälja någon bok alls genom sin webbplats än att sälja bara den. Sådan är nu en gång politiken, och det vet ju egentligen partiledningen. Wachtmeister – som också själv mycket väl vet detta – får ursäkta här.
Det finns mängder av lämplig litteratur som Mattias Karlsson och andra borde kunna instruera de för webbplatsen ansvariga att sälja, litteratur som verkligen representerar SDs ståndpunkter och värderingar och vad som s.a.s. bör vara partiets allmänna väsen. SD har ju egentligen, i jämförelse med de övriga riksdagspartierna som låst fast sig i ofruktbar, oframkomlig, temporalt provinsiell ideologi, i det närmaste outtömliga intellektuella resurser till sitt förfogande. Vad som krävs är bara att partiet aktivt tillägnar sig och tillämpar dem.
För detta syfte räcker självfallet inte litteraturavdelningen i nätbutiken. Partiets publikationer, och partiet närstående publikationer, är långt viktigare. Nyligen utslystes tjänsten som redaktör för SD-Kuriren, samtidigt som medarbetare söktes till den nya tidskriften Samtiden. Här finns nu alltså en möjlighet att knyta till sig nya kvalificerade personer med inte bara allmän publicistisk erfarenhet utan de nödvändiga allmänintellektuella och kulturella meriterna och det rätta europeiska perspektivet.
Tidskriften Samtiden, som ska rikta sig till den läsande allmänheten, är naturligtvis viktigare än det interna partiorganet SD-Kuriren. Det är såvitt jag förstår Samtiden som det i flera år talats om att Erik Almqvist ska ansvara för grundandet av. Även om han kanske inte själv ska bli dess redaktör tycks det vara han som på något sätt ska administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna – och det är därför det är så viktigt att han omedelbart räddas undan “järnrörsskandalen” och kommer hem till Sverige.
Här har man möjlighet att skapa ett från partiet fristående men sympatiserande organ som förutom seriös “avpixlad” nyhetsförmedling kan rymma mer fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga alternativmedia. Ett organ som på hög intellektuell nivå kan levandegöra och visa aktualiteten och relevansen hos de tanketraditioner – ja vad som på ett plan faktiskt idag ytterst kan sammanfattas som den stora europeiska, i klassisk mening humanistiska kulturtraditionen med dess nationella variationer – som åtminstone potentiellt ligger i linje med partiet som det enda nyskapande traditionalistiska eller social-, kultur- och värdekonservativa i landet, och som under alla omständigheter övriga partier i radikalmodernistisk förblindelse effektivt och till synes definitivt avskurit sig från. Tidskriften Samtiden kan bli vad Samtidsmagasinet Salt för drygt 10 år sedan kunde ha blivit men inte blev.
Neoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.
Kristol was un unlikely candidate for the mantle of conservative leader. Schooled in radical socialism as a student at City College in the 1930s, Irving Kristol was soon disillusioned with the Left and thereafter rose swiftly to become an intellectual bulwark of the anticommuist movement. But he was much more than just an ideological foe of the Soviet Union. As an active editor and publisher, as well as a prolific writer in his own right, Kristol was instrumental in moving a generation of intellectuals to the conservative cause, and through them countless others.
Neoconservatism is the most comprehensive selection of Kristol’s influential writings on politics and economics, as well as the best of his now-famous essays on society, religion, culture, literature, education, and – above all – the ‘values’ issues that have come to define the neoconservative critique of contemporary life.
In the post-Cold War era, Kristol remains one of America’s most prescient and important social critics. No narrow political partisan, Kristol champions pragmatic solutions to social problems while never straying from a deep grounding in ethics and religion. Whether addressing academic topics, crafting political strategy, or expounding on economics in the pages of The Wall Street Journal, Kristol writes with forceful clarity and ease; those who bemoan the disappearance of America’s “public intellectuals” need look no further than this vital collection.
These essays provide an unparalleled insight into the 50-year development of Kristol’s social and political ideas, from an uneasy socialism tempered with religious orthodoxy, to a vigilant optimism about the future of the American experiment. Those already familiar with Kristol’s work will especially enjoy the new autobiographical essay that introduces this volume; it is sprinkled with personal recollections about such luminaries as Lionel Trilling, Leo Strauss, Saul Bellow, Sidney Hook, Daniel Patrick Moynihan, and historian Gertrude Himmelfarb (who is also Mrs. Kristol). Those relatively new to Kristol’s writings will be treated to some of the most lucid, insightful, entertaining, and intellectually challenging essays of our time.
Back Cover:
Praise for Irving Kristol
“Irving Kristol has been a friend for many years. He also happens to be one of America’s most impressive – and most important – social critics and intellectuals. To the unconvinced, I would simply say: read this superb collection. It will provide you with all the evidence you need.” William J. Bennett, author of The Book of Virtues
“The Neoconservative episode was a brief and shining moment in American history, and here is its primary narrative. It is also a record of the questions by which Irving provoked us to think in a new way; and he changes ur forever. His luminous autobiographical chapter alone is worth the price of the book.” Michael Novak, 1994 Templeton Laureate; George Frederick Jewett Chair in Religion and Public Policy, American Enterprise Institute
“Irving Kristol is a world-class intellect – one of the seminal thinkers of our time – and he is also a thoroughly admirable human being. Both these characteristics come through in this book, making it a pleasure for the mind and soul.” Dick Cheney, former U.S. Defense Secretary
“Irving Kristol, the distinguished author and official godfather of the Neoconservative movement, has worked tirelessly for nearly half a century to promote conservative principles and to adapt them to our time. Now, in Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, he has brought his most influential articles together into a single volume. These essays reveal the evolution of his thinking, and the penetrating intelligence, wisdom, and courage of the writer himself. In a time when the word “intellectual” has been cheapened by misuse, Irving Kristol is the genuine article.” William E. Simon, former U.S. Treasury Secretary; President, John M. Olin Foundation
The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.
Den sverigedemokratiska partiledningens markering i form av Erik Almqvists fråntagande, av alla specifika uppdrag i partiet och riksdagen var sannolikt nödvändig i sammanhanget av den samtidigt lancerade fastare linjen mot allehanda oacceptabelt beteende hos partiföreträdare. Det finns ju, som både Almqvist själv och hans försvarare hela tiden betonat, ingen som helst tvekan om att hans och de övriga inblandade sverigedemokraternas beteende i samband med den så kallade järnrörsskandalen var förkastligt. Jag har själv härom året skrivit om det festande och drickande i Stockholm som partiet redan då kritiserades för, även om min linje var att kritiken framstod som starkt överdriven.
Almqvists olämpliga yttranden fälldes vid McDonald’s på Kungsgatan, vid fyratiden en sommarmorgon 2010, före SDs riksdagsinträde. Även jag har, som jag skrev i det tidigare inlägget, på åttiotalet tillbringat en del sena nätter på ställena kring Stureplan. Även då ansågs det smaklöst att, efter att ha lämnat någon av dessa då relativt väl designade lokaler, på småtimmarna, eller rentav framemot soluppgången, avsluta det hela med att gå till McDonald’s. Så gör man inte. Man är inte hungrig vid denna tid eftersom man även på småtimmarna ätit någon lättare rätt och inte bara suttit och barbar-druckit. Det rätta och stilfulla nattlivets unga män går, på väg hem, ut i den stockholmska sommarnatten genom någon doftande park, eller ned till vattnet vid Nybroviken, tillsammans med gamla och eventuellt nya vänner, kanske en eller annan vacker kvinna.
Att dessutom med grovt språkbruk inlåta sig i bråk med invandrare och andra gör ju inte saken bättre. I mitt inlägg om de festande sverigedemokraterna försökte jag inskärpa vilken typ av drickande och festande som är förenligt med den kultur, den kulturella nivå, som måste krävas av politiker som ska representera stora väljargrupper. Detta gäller för alla partier. Det är verkligen inte bara i SD som politiker som inte håller måttet i detta avseende återfinns. Men när de återfinns i SD ska de inte ursäktas endast av det skälet att de till skillnad från omdömeslösa i andra partiet har riktiga och sunda politiska åsikter. Vi måste insistera på den allmänna nödvändigheten av den goda politiska kulturen, på de allmänna kulturella kvalifikationer våra politiker måste äga.
Men jag har nu betonat detta så starkt och i så många år att känner mig ha rätt att i detta fall också säga några ord till försvar för överträdaren. Mitt budskap i inlägget om sverigedemokraternas alkoholvanor var bland annat att den fanatiskt intoleranta och puritanska hållning i denna fråga (alkoholen är till skillnad från tyngre droger en del av vår kultur som bevisligen kan hanteras på kultiverat sätt om den omgivande kulturen befrämjar detta) som så länge präglat de flesta riksdagspartier såväl som en stor opinion är förfelad.
Detsamma gäller, som jag också antydde, den stundom i samma anda upprätthållna intoleransen ifråga om andra enstaka övertramp och karaktärsbrister i det förflutna. Till den traditionella människosyn som måste ligga till grund för den nödvändiga kultur som också bör bestämma den specifikt politiska kulturen hör realism och visdom på detta område, inte verklighetsfrämmande, sekulärt-perfektionistiskt nit. Den höga standard som krävs kan upprätthållas endast utifrån denna mogna förståelse.
I synnerhet måste vi kunna se bortom den orättvisa politiska användningen av enstaka, ursäktliga personliga tillkortakommanden. Erik Almqvist är i eminent grad ett sådant fall.
Jag uppfattade alltid Erik Almqvist som en av Sverigedemokraternas bästa företrädare. När han själv valde att uppge sin plats i riksdagen efter “järnrörsskandalen” innebar det en oerhörd försvagning av partiets riksdagsgrupp och av partiet i största allmänhet. En förlust av det slag som man fortfarande nästan inte har råd med på grund av den tvekan som många sympatisörer med de kvalifikationer och allmänna kompetens som partiet behöver fortfarande känner inför att ansluta sig till det.
Nu är jag visserligen osäker rörande Almqvists förståelse på just denna punkt: vilken kompetens som krävs, vilka som bör rekryteras, vad de bör betalas o.s.v. Inga tecken syns ännu på att den uppfattning jag och andra outsiders framfört i dessa frågor fått något genomslag i partiet – med undantag för ungdomsförbundet, där man redan till och med diskuterar möjligheten att också bilda ett sverigedemokratiskt studentförbund.
Men i övrigt var det uppenbart att Almqvist, på alla de områden där jag hörde honom uttala sig i tal eller skrift, var en av partiets främsta politiker, en av de få som tycktes hålla måttet i alla väsentliga avseenden och som borde ha kunnat gå långt. Därför föreslår jag nu att han bör räddas.
Det var alltså Almqvists eget beslut att lämna riksdagen. Det var, tycker jag, ett onödigt och felaktigt beslut. Senare har han dessutom lämnat partiet, och nu till och med flyttat till Budapest! Detta håller inte – trots att han naturligtvis i Budapest kan göra en ytterst välbehövlig insats för samarbetet med motsvarande partier i Europa, en annan besvärande svag punkt hos SD, återigen med undantag för SDU; sverigedemokrater och svenskar med liknande övertygelser måste alltid finnas inte bara i Sverige utan också, djupt engagerade i samarbete, i övriga Europa.
Med de media vi fortfarande har i Sverige kommer Almqvist naturligtvis fortsätta framställas som ”järnrörsmannen” och ingenting annat. Men det går att leva med. Och jag vill nu påstå att det till och med går att bejaka, att Almqvist i viss mån bör försöka vända det till sin fördel. Och fastän hela situationen vid Kungsgatan var en sådan som han inte borde ha befunnit sig i, har han i själva verket knappast något annat val, om vi inte ska förlora denna lovande kraft, eller ha den kvar endast som i onödig utsträckning försvagad och marginaliserad.
Vad ska då Almqvist säga?
Han har redan sagt – alltifrån presskonferensen omedelbart efter Åkessons, när Expressen presenterat filmen från händelserna – att han var i dålig psykisk form under den aktuella perioden för tre år sedan. Han var ur balans, p.g.a. de enligt statsministern fullt begripliga övergrepp han utsatts för från motståndare som bejakar och använder politiskt våld.
Detta är med all sannolikhet helt riktigt, och bör därför upprepas. Det är en förmildrande omständighet som det är fel av motståndare i media och andra partier att inte erkänna. När jag klagat på SDs kvarvarande bunkersektmentalitet och misstänksamhet har jag dock försökt uttrycka förståelse för de högst reella faktorer som beklagligt nog är förklaringen till dessa fenomen.
Almqvist har också sagt att hans omdöme var påverkat av den aktuella nattens alkoholkonsumtion på Stureplan. Detta är inte en förmildrande omständighet, men det är utan tvekan en riktig delförklaring som, som sådan, också kan upprepas.
Vidare har han sagt att sverigedemokraterna kände sig hotade och befarade att de kunde vara förföljda av ett känt, våldsanvändande kriminellt gäng. På denna punkt är hans position dock oklar. I något uttalande tycks han snarare, trots de verkliga hot och övergrepp som skapat hans allmänna obalans, mena att han lyfte upp järnrören på skoj och i själva verket inte tog det hot som faktiskt uttalats av en av de inblandade vid McDonald’s på allvar. Kent Ekeroth, som i själva filmen, vid själva upplyftandet av rören, mycket tydligt hörs säga att de inte vill “göra någonting” (d.v.s. attackera någon), utan att de bara försvarar sig, har dock såvitt jag minns hela tiden insisterat på att de, eller åtminstone han, upplevde ett reellt hot.
Här bör Almqvist lägga tid och energi på att förklara vad han menar. Det går inte att förtränga incidenten, inte att hoppas att den ska glömmas bort. Almqvist måste, nolens volens, acceptera rollen som järnrörsmannen i svensk politik. Han måste försöka förvandla järnrörets symbolik, som han inte kan undvika att använda. Han måste ställa den i de goda värdenas tjänst.
Järnröret måste hos Almqvist på något sätt komma att symbolisera inte bara rätten till självförsvar mot brottsliga våldsverkare. Det måste också bringas att, mer allmänt, symbolisera det legitima våld som för alla utom de mest extrema ideologiska utopisterna från Nya Moderaterna och vänsterut alltid måste vara en grundläggande del av det civiliserade samhällets och den moraliska ordningens försvar.
Vi har länge sett vad den förlorade förståelsen på detta område lett till i vår kriminalpolitik. Den allmänna våldsbrottsstatistiken, de kriminella våldsgängen, maffians makt över hela städer, visar en bild av en civilisatorisk kollaps som endast SDs politik kan stoppa. Och de senaste dagarna har vi sett vad den rådande hållningen ifråga om det nödvändiga lagliga våldet kommer leda till i våra förorter. Erik Almqvists järnrör kan s.a.s. bli det goda järnröret, nödvändigt i kampen mot det onda – det järnrör som annars kommer attackera oss.
Men jag tror det finns mer som Almqvist kan säga.
Han säger att han inte kom ihåg vilka ord han använde under bråket på Kungsgatan, och att han därför, och av det skälet att han normalt inte använder ord som “hora”, “blatte” och “babbe”, först förnekade att han använt dem. Expressen menar emellertid att ha måste vetat att han använde dessa ord eftersom han själv 2010, efter incidenten, använt valda delar av filmen och därför måste ha sett den i dess helhet. Jag kan inte bedöma vad han kom ihåg, och inte heller vad han måste ha vetat utifrån att tidigare ha sett av filmen, om han såg den i dess helhet, hur han använde den. Detta tillhör sådant som Almqvist själv måste tydliggöra. Jag kan här egentligen bara uttala mig om orden i sig.
Den enligt mig och många andra tyngsta anklagelsepunkten är att han kallade en ung kvinna utanför McDonald’s ”hora”. Här måste det förkastliga i detta, och den uppriktiga personliga ursäkten till kvinnan, självklart betonas. Kvinnan var förvisso inte prostituerad.
Men: det finns prostituerade – till och med efter den svenska lagstiftningen mot “sexköp”. Och inte minns finns, eller fanns det åtminstone tills för inte länge sedan, prostituerade på och omkring Kungsgatan. Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan från 1935 är en av de mest kända stockholmsskildringarna. Den kvinnliga huvudpersonen, den fattiga Marta, kommer till Stockholm från landet med drömmar om ett nytt liv och en ny framtid, men börjar prostituera sig, just på Kungsgatan.
Alla stockholmare känner till denna klassiska roman, som också ligger till grund för Gösta Cederlunds kända film från 1943. Erik Almqvist är född och uppvuxen i Stockholm, och har gått i goda skolor. Liksom alla stockholmare alltsedan Lo-Johanssons roman förknippar han Kungsgatan inte minst med ”horor”. Oförsvarligt befann han sig i en sjaskig miljö på just denna gata vid fyratiden på natten. Det gjorde även den unga kvinnan. Med all säkerhet passerade hon bara tillfälligtvis förbi på gatan, hon bodde antagligen i närheten, var väl på väg till Centralen – i den taxi som i filmen hela tiden står alldeles bakom henne – och någon tidig flygbuss till Bromma eller Arlanda. Det borde Almqvist givetvis förstått. Men i sitt av de ovan nämnda skälen omtöcknade sinne kunde han bara tänka vad alla stockholmare tänker även i normalt tillstånd: ”Kungsgatan – horor”. Han trodde kanske helt enkelt, i detta tillstånd, att kvinnan var en ”hora”.
Inte heller detta ursäktar naturligtvis att han kallar henne ”hora”. Men det bidrar till förklaringen och förståelsen.
Den sista anklagelsepunkten rör Almqvists användning av orden ”blatte”, eller, såvitt jag minns, mer exakt ”blatte-lover”, och “babbe”. Här är det svårt för mig att bedöma hur allvarligt det är i det aktuella sammanhanget. Men motståndarna tycks hävda att ordet i sig avslöjar ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Är det så?
Jag hörde ordet “blatte” första gången vid mitten av 00-talet. Jag hade missat dess uppstigande till allmänt känt och använt ord under de närmast föregående åren, när jag bodde utomlands, och var tvungen att fråga vad det betydde. Den jag frågade, och den som använt ordet, var kristdemokraten Ulf Lönnberg, tidigare verksam i Företagarna, numera sekreterare i föreningen Humanistisk Förnyelse, och utgivare av ett ofta utmärkt nyhetsbrev. Han drev vid denna tid något som hette Blatteförmedlingen: en arbetsförmedling enbart för invandrare.
Enligt Almqvists motståndare är ordet alltså ett oursäktligt främlingsfientligt, rasistiskt tillmäle. Det var det bevisligen inte när jag först hörde det. Lönnberg använde det i själva verket i motsatt betydelse, som något entydigt positivt.
Enligt Svenska Akademiens Ordlista ”kan” ordet ”uppfattas som nedsättande”. Men Wikipedia berättar att ”människor med invandrarbakgrund” under 2000-talet ”försökt neutralisera ordets nedsättande karaktär genom att aktivt införa det i den egna gruppens språkbruk”. Detta synes betyda att det för länge sedan, före 2000-talet, hade en nedsättande karaktär. Men förutom människor med invandrarbakgrund försökte alltså även Lönnberg, om han överhuvudtaget var medveten om denna karaktär, under 2000-talet neutralisera den och aktivt införa ordet också i det allmänna svenska språkbruket.
När jag för första gången hörde det för snart tio år sedan hade ordet alltså hursomhelst en uteslutande positiv betydelse. Denna betydelse tycks ha gått Almqvists motståndare i politik och media fullständigt förbi. Den enda betydelse de nu plötsligt tycks känna till är den mycket gamla, nedsättande från 1900-talet.
Almqvist använde ”blatte-lover” som skällsord, vilket naturligtvis är ohållbart. Man kan inte kritisera en person för att vara en vän av invandrare (i de flesta av uttryckets logiskt möjliga betydelser, några invandrare, vissa invandrare, många invandrare o.s.v.). Men vi talar alltså om ett sjaskigt gräl under de ovan angivna omständigheterna. Det håller inte att fördöma Almqvist för att han inte i stället med precision och välavvägda formuleringar vände sig mot att personen på McDonald’s godtog dagens ohållbara invandringspolitik, alltför stora invandring, problematiskt sammansatta invandring, motiven bakom invandringspolitiken o.s.v. Och åtminstone utifrån den här anförda informationen om ordets historia och betydelse i sig påstår jag att Almqvist måste frikännas på denna punkt.
Jag kan ha missbedömt Almqvist. Det kan finnas sidor av honom jag inte känner till. Ett försvar av den typ jag nu publicerar innebär alltid en risk. Men det är en risk av en typ som ofta måste tas.
Jag har förklarat vad jag menar att Almqvist måste säga – vad han måste upprepa, och vad han måste lägga till det han tidigare sagt. Han kan räddas för SD. Och han bör räddas. Såvitt jag kan se förblir han en av de bästa. Själva hans “skandal”, sådan media producerade den, blev en nästan enastående succé för SD enligt opinionssiffrorna. Trots det osympatiska beteendet på Kungsgatan var det tydligen Almqvist som fick sympatin – och det måste ha sin förklaring. Han var en av de få sverigedemokrater som gjort sig någorlunda känd hos och i viss mån nått ut till medborgarna. De känner till honom och hans insatser.
Han har svagheter och brister, som vi alla. Men han har i många år på självuppoffrande, modigt och oftast föredömligt sätt arbetat i frontlinjen för den för många fortfarande så obekväma men nödvändiga omläggningen av Sveriges politiska kurs. Och bevisligen har han under hela denna tid varit kontinuerligt utsatt för våld och hot om våld – Kungsgatan var förvisso inte det allvarligaste tillfället. Kan vi ha det på detta sätt? Ska en politiker som han behöva lämna landet på grund av att den kriminella gangstervänstern med statsministerns förståelse förföljer och fysiskt skadar honom? Eller ska vi göra något åt detta? Här vill man onekligen höra folkets verkliga röst, och alla hederliga invandrares. Jag föreslår att SD erbjuder Erik Almqvist en snabb väg tillbaka till Sverige och partiet, och åter placerar honom på valbar plats på riksdagslistan inför nästa år.
Och framför allt: ska Almqvist hålla i den mediasatsning han i flera år förknippats med och som han själv fortfarande talar om måste han naturligtvis vara i Sverige. Detta är i själva verket det viktigaste; det är främst detta som gör att han måste räddas. Det finns en lång rad goda nätskribenter i Sverige som, som jag många gånger påpekat, bör lyftas upp ur anonymitetskulturen och ges ett bättre forum. Den nya tidskrift, Samtiden, som Almqvist måste starta, kan bli en sådan (det är kanske inte han som ska bli redaktör, men det tycks vara han som på något sätt är tänkt att administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna). En tidskrift som utöver avpixlad nyhetsförmedling också innehåller mer av fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga svenska alternativmedia, och därmed blir vad Samtidsmagasinet Salt kunde ha blivit, men ej blev, för drygt tio år sedan.
Således: Kom hem Erik. Du är välkommen. Du behövs. Det blir visserligen en stor utmaning för dig att komma tillbaka, att framställa dig själv som en legitim, ansvarsfull, god, och för den civiliserade ordningens, rättens, moralens och den sanna humanitetens försvar i denna värld sådan den nu en gång är alltid nödvändig järnrörsman. Men det är en utmaning du klarar. Den skada du eventuellt – trots opinionssiffrorna – åsamkat SD kan vÄndas till ännu en insats för partiets stärkande.
Den kämpande konservatismen vill i all blygsamhet förändra det bestående samhället bara i två hänseenden: genom en ny utrikespolitik och en ny inrikespolitik. Så provocerande formulerar Gunnar Unger målsättningen för den konservatism han företräder och som presenteras i denna bok.
De medverkande författarna, Lektor Per G. Andréen, Professor Erik Anners, Riksdagsman Anders Björck, Riksdagsman Gösta Bohman, Redaktör Leif Carlsson, Fil. kand. Claes G. Ryn, Professor Stig Strömholm och Redaktör Gunnar Unger, belyser från sina skilda utgångspunkter konservatismens uppgifter i dagens samhälle och tar med yttersta skärpa avstånd från föreställningen om konservatismen som en åskådning vars uppgift är att bevara status quo. Tvärtom vill de påvisa nödvändigheten av att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras: ett ovärderligt natur- och kulturarv.
Innehåll:
Förord
Är konservatism möjlig? av Stig Strömholm
Styrning i teknologins samhälle – humanism eller kollektivism, av Per G. Andreen
Ideologi för västerlandets intellektuella? av Erik Anners
Dynamisk konservatism, av Anders Björck
Moderat konservatism, av Gösta Bohman
Konflikt i balans, av Leif Carlsson
Har vår kultur en framtid? av Claes G. Ryn
Varför konservativ? av Gunnar Unger
JOB:s kommentar
Den vanliga borgerliga ekonomiska politik som här försvaras är problematisk, men kulturkritiken är ofta viktig, inte minst Claes Ryns.
Fredrik Reinfeldt erkänner att “ja, det sprider sig, det sprider sig”. Men vad som sprider sig, förklarar han, är bara enstaka arga unga mäns våld. I själva verket, tycks han mena, visar kravallerna genom det motstånd de framkallat i förorterna att hans mångkulturalistiska politik är en framgång.
Förutom detta medgivande om spridningen talar statsministern i sitt svar till Åkesson om veckans förortsupplopp uteslutande om saker som denne inte säger det minsta lilla om. I arrogant ansvarslöshet avfärdar han Åkessons fråga med att “det är så här det låter när man försöker ta partipolitiska billiga poänger”. Och han vill att det ska låta som om han talar utifrån en position av stor erfarenhet, insikt och mognad rörande allt vad det handlar om här.
Så förhåller det sig naturligtvis på intet sätt. Reinfeldt äger ingen sådan erfarenhet o.s.v. Han står inför ett relativt nytt fenomen i Sverige, och eftersom hans historiska kunskaper och självständiga reflektion kring historiska händelser – och för den delen samtida händelser i övriga världen – såvitt man kunnat bedöma utifrån vad han sagt och skrivit är obetydliga, är det begripligt att, och varför, han inte rätt kan uppfatta vad som sker, sätta det inträffade i rätt sammanhang, överhuvudtaget förstå det.
Reinfeldt är fången i de lättvindiga och falska ideologiska tolkningsramar han och hans parti i banalt förutsägbar konformism tillägnat sig, och saknar helt enkelt vidare horisonter och djupare perspektiv. Han talar inte och kan inte tala med någon som helst tyngd och auktoritet av den typ som vi just nu borde kunna kräva.
Medan Åkesson av självklar demokratisk nödvändighet ställer statsministern och regeringen till svars, och på det sätt som det vore hans plikt att göra även om regeringen inte bar det mått av skuld han anser att den bär, är det i verkligheten Reinfeldt som försöker utnyttja den riksangelägna frågestunden till att försöka ta billiga partipolitiska poänger.
I stället för att ta vad han åtminstone denna gång utan all tvekan egentligen vet är de allra flesta medborgares frågor på allvar, i stället för att tala i samlande ton på det sätt som nu förväntas utifrån hans ämbete, använder han lättsinnigt en debatt av detta för hela nationen ovanliga allvar till att upprepa gamla populistisk-propagandistiska lögner om en partipolitisk motståndares hållning.
Det är ovärdigt, alldeles oavsett vad man tycker om SD. Återigen (jag har skrivit om detta tidigare – se länkar nedan) avslöjas det tragiska tillståndet i den allmänna politiska kultur som Reinfeldt formar och formats av. Hans register rymmer helt enkelt inte vad som fordras för hans position.
En del andra medlemmar av regeringen såväl som av oppositionen har tidigare, i betydligt mindre avgörande och akut påträngande frågor, i långt mindre hotfulla situationer, förmått debattera på någorlunda ansvarsfullt sätt med Åkesson och andra sverigedemokrater.
Men i den situation som upploppen försatt oss alla i, svenskar såväl som de invandrare Reinfeldt i detta känsliga läge lyfter fram i den oärliga och förolämpande anklagelsen att SD inte erkänner och stödjer dem, att de vill “profitera gentemot” dem, ja, att de vill göra dem till fiender, ådagaläggs tyvärr ännu en gång obarmhärtigt, och på mer bekymmersamt sätt än någonsin, statsministerns häpnadsväckande lättviktighet.
I ended my post Renaming the New Right? by noting that the new term introduced by Alexander Dugin in the title of the first of his books published in English translation, The Fourth Political Theory (2012), in combination with certain formulations signaling a new kind of “openness” in comparison with the positions of the New Right, made a rapprochement seem possible between Dugin and Alain de Benoist, collaborating in the development of the Fourth Political Theory, on the one hand, and on the other the kinds of positions and traditions I have tried to point to as necessary to uphold and defend, in their political application tentatively under the name of a European post-paleoconservatism.
That, I suggested, would mark a decisive, historic shift. For, as I said, “[w]e certainly need a fourth political theory, but we also need this theory to go beyond the New Right. The new name should signal a new philosophy, or a philosophy in some important respects different from that of the New Right. I will come back to the question of the extent to which Dugin’s book bears out as reasonable the hopes for such a development.”
Now returning to Dugin’s book, I would like to begin, before proceeding to discuss that which I would like to support as the positive and valuable contributions of the Fourth Political Theory as this far formulated, by simply pointing out briefly what I still find problematic and untenable in the new project under the new name. I mentioned in the earlier post that Dugin described the theory as a collaborative project, a kind of open work-in-progress, and that he invited us to a dialogue about it and its further development. This was a nice and attractive way of presenting and introducing the new theory, and the most direct expression of what I discerned as the new openness. The criticism I will here set forth – in broadest outline only, since I can refer to several of my other publications for analyses of the kind that may be needed for a fuller understanding of it – is intended as a contribution to that dialogue. It is intended as constructive criticism that can hopefully be taken into account by the other participants in the dialogue.
From my perspective, the most obvious weakness in the Fourth Political Theory as it presently exists, i.e., as tentatively formulated in Dugin’s book, is the wholesale affirmation of structural or structuralist anthropology, implying a total relativism with regard to human civilizations and therefore also of values. “As one of its essential features”, Dugin writes,
“the Fourth Political Theory rejects all forms and varieties of…the normative hierarchisation of societies based on ethnic, religious, social, technological, economic, or cultural grounds. Societies can be compared, but we cannot state that any of them is objectively better than the others. Such an assessment is always subjective…This type of an attempt is unscientific and inhumane. The differences between societies in any sense can, in no shape or form, imply the superiority of one over the other. This is a central axiom of the Fourth Political Theory.” (p. 46; cf. 44-5, 62-4, 90-1, 100, 108-9, 120, 195.)
To reject this position in no way implies that the question of the comparison and evaluation of different cultures or civilizations is a simple one. Nor is the rejection made from any simplistic assumption that Western civilization (or in this context I should perhaps say Western European and American) civilization, not even as extended beyond and before modernity and its material achievements and claims of progress (what Dugin calls the “monotonic processes”), is obviously superior to all others. Nor is it even a matter of insisting on the need for a “normative hierarchisation” in definite practical, political respects in cases where one society might in fact come to be accepted as “objectively better” in some respects.
Quite the contrary. There are of course many criteria that need to be applied, and to many areas and dimensions of society and culture. The outcome will vary between the different fields enumerated by Dugin, and most obviously if we include spiritual life, practice, and achievement under the categories of culture and religion (and in the traditionalist sense with which Dugin is thoroughly familiar). These areas also need to be weighed against each other, and seen in a broad, historical perspective, in order for a general evaluation of the respective cultures or societies to be possible. “Normative hierarchisation” has certainly often been unscientific and inhumane, and not just when undertaken by members of Western societies.
The whole complex issue cannot even be safely approached without a solid grounding in an adequate philosophy of values and a philosophy capable of understanding the process of the kind of “totalizing” thought, in a certain sense, that can gradually and dialectically reach a perspective from which judgements about this kind of thing can reasonably be made, even though the position reached cannot be absolute. I claim the philosophy of value-centered historicism, as both being in some respects supplemented and modified by and in other respects itself supplementing and modifying idealism and personalism as I have suggested they be understood, at least begins to provide such a philosophy, the theoretical resources needed for doing justice to the plurality and particularities of cultures, traditions, and values, while at the same time transcending relativism and indeed precisely because of this appreciation of the manifold of human culture and experience being able to begin to affirm a true objectivity, a real universality concretely and more deeply apprehended.
It is certainly historically and, as it were, psychologically understandable that de Benoist and Dugin react against the not just premature but mistaken rationalist and ideological pseudo-universalist claims of Western modernity, liberalism, radicalism, globalism in its dominant form, etc. This reaction is what, from the beginning, explained the New Right’s partial endorsement also of the broader currents of poststructuralism and what came somewhat sweepingly to be summarized as postmodernism.
Yet this endorsement went much too far. The New Right came to join the impossible project of deconstructing not only the modern forms – and excesses – of rationalism, but reason as such, including the higher reason of pre-modernity as well as idealism broadly conceived and of course as affirmed in the proper context of will and imagination as alone making possible a true understanding of human nature. Along with this, what is deconstructed is of course also the moral law, natural law in the sense I have suggested it must be upheld and defended. The relativism of structural anthropology and subsequent theoretical developments is quite as untenable as the rationalism and ideological abstractions against which the New Right and the Fourth Political Theory mobilize them.
The absence of analysis and criticism of the whole modern current of thought and cultural sensibility in which Lévi-Strauss is firmly established, indeed of what in some respects at least must clearly have been his intentions, reveals as clearly as ever that the New Right, and now the Fourth Political Theory, belong squarely in this current too. The abstract theorizing of structuralism cannot disguise its irrationalist nature and purposes in Lévi-Strauss’s case and many others’ too. Assimilating structural anthropology, the Fourth Political Theory risks in this respect, and in combination with other elements similar in substance, to be dismissed as just another lower romantic, Dionysiac intellectual extravaganza, utterly incongruous not least with the Guénonian traditionalist elements which Dugin in particular seems to wish to retain.
That “[t]he differences between societies in any sense can, in no shape or form, imply the superiority of one over the other” is a truly extreme, and extremely untrue, position. As this far developed, the Fourth Political Theory unfortunately still builds on – and indeed elevates, as further exaggerated, to a “central axiom” – the weakest teaching of the New Right. A viable Fourth Political Theory must, I submit, stand on firmer philosophical ground than that.
Nyligen skrev jag här om den tyvärr kortlivade och ofta förbisedda tidskriften Contextus. Det finns, tror jag, anledning att lyfta fram ett av mina egna bidrag till den.
Tino Sanandaji, hos vilken jag analyserade styrkor och svagheter i samband med hans framträdande på ett Axess-seminarium i Almedalen 2011, har den senaste tiden i en rad artiklar och blogginlägg avslöjat vad han menar vara ovederhäftigheter hos Johan Norberg från den akademiske ekonomens perspektiv. Jag har några gånger fått anledning att nämna Norberg i denna blogg, framför allt i samband med Timbros utveckling under nittiotalet, när den kulturkonservativa nisch som tidigare också fått plats började avvecklas och Norbergs, Carl Rudbecks, Mattias Svenssons och andras pop-libertarianism med ofta militant kulturradikalt innehåll av 68-vänsterns typ blev alltmer dominerande.
“Vänsterlibertarianismen”, som Sanandaji med rätta kallar Norbergs och flera liknande, ofta under åtminstone någon period till Timbro knutna debattörers ståndpunkt, skiljer sig som Sanandaji visar från den klassiska libertarianismen inte bara i sina moraliska och kulturella värderingar, utan också ifråga om uppfattningen av nationalstaten och äganderätten. Den kritik Sanandaji här framför är naturligtvis av central betydelse. Men som jag kort tog upp i diskussionen av Sanandaji finns andra aspekter av den klassiska liberalismen eller libertarianismen som jag menar vara lika ohållbara.
Min recension av Norbergs andra bok, Den svenska liberalismens historia, publicerad i Contextus nr 4, 1998, tar utöver Norbergs distinkta vänsterlibertarianism upp några av libertarianismens svagheter i allmänhet, och pekar också, trots exempelvis en Hayeks ganska utpräglade kulturkonservatism, på sambanden mellan de senare och den förra. Artikeln kompletterar i denna kritik inlägget om Sanandaji.
Det finns överlappningar mellan paleolibertarianismen och paleokonservatismen (och vad jag kallar post-paleokonservatismen), inte minst i kritiken av gemensamma ideologiska motståndare och den politiska utvecklingen under nittonhundratalet. En menings- och värdefull dialog kan förvisso föras mellan dessa riktningar. Men för att den ska kunna utvecklas och fördjupas är det nödvändigt att klargöra, eller påminnas om och hålla aktuella, inte bara likheterna utan också skillnaderna.
Dess svagheter gör, hävdar jag, libertarianismen otillräcklig både som utgångspunkt för kritiken mot de gemensamma motståndarna och som självständigt alternativ. Mitt inlägg om Sanandaji och min recension av Norberg kan förhoppningsvis genom belysning av några av libertarianismens allmänna svagheter – det finns fler, som också måste tas upp – sådana de framstår från mitt perspektiv i någon mån befrämja dialogen.
Några fel har smugit sig in i Konservativt Forums överföring av artikeln från Contextus till deras utmärkta webbarkiv. I första stycket i avsnittet ‘Ohistorisk historik’ står “frihetsrätts” – läs: “frihets-, rätts-“. I första stycket av avsnittet ‘Utopi’ står “beviseller” – läs: “bevis- eller”. Marginalerna måste också justeras.
–
Frihetens historia är lång, rik och komplex – betydligt längre, rikare och mer komplex än den liberalisms historia som Norberg vill skriva. För att förstå den, måste man dels försöka uppfatta frågan om frihetens väsen i en djupare filosofisk mening, i dess nödvändiga relation till människans moraliska och andliga belägenhet, dels förvärva en vidare historisk och kulturell överblick. Läs mer
I januari skrev jag i inlägget Kulturtäthet om Jones antikvariat och dess flytt från Norrtullsgatan nära Odenplan i Stockholm. “Tack och lov”, konstaterade jag då, fanns Rönnells – på Birger Jarlsgatan, nära Stureplan – fortfarande kvar. Det dröjde inte länge innan det rapporterades att även Rönnells var hotat. Allt jag skrev om Jones och mitt förhållande till det gäller i lika hög grad om Rönnells.
Does America have a hidden oligarchy?
Neoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.
Men: det finns prostituerade – till och med efter den svenska lagstiftningen mot “sexköp”. Och inte minns finns, eller fanns det åtminstone tills för inte länge sedan, prostituerade på och omkring Kungsgatan. 
”horor”. Oförsvarligt befann han sig i en sjaskig miljö på just denna gata vid fyratiden på natten. Det gjorde även den unga kvinnan. Med all säkerhet passerade hon bara tillfälligtvis förbi på gatan, hon bodde antagligen i närheten, var väl på väg till Centralen – i den taxi som i filmen hela tiden står alldeles bakom henne – och någon tidig flygbuss till Bromma eller Arlanda. Det borde Almqvist givetvis förstått. Men i sitt av de ovan nämnda skälen omtöcknade sinne kunde han bara tänka vad alla stockholmare tänker även i normalt tillstånd: ”Kungsgatan – horor”. Han trodde kanske helt enkelt, i detta tillstånd, att kvinnan var en ”hora”.
Den kämpande konservatismen vill i all blygsamhet förändra det bestående samhället bara i två hänseenden: genom en ny utrikespolitik och en ny inrikespolitik. Så provocerande formulerar Gunnar Unger målsättningen för den konservatism han företräder och som presenteras i denna bok.
Jan Olof Bengtsson 