Jan Olof Bengtsson

En annan kritik mot SD – jag har i tidigare inlägg tagit upp flera – som Tradition & Fason framför på samma sätt som vänsteröverheten, är att partiets väljarkår, med Dag Elfströms ord, ”mest består av outbildade män som inte läser tidningen”. I en kommentar i denna blogg uttrycker sig Elfström än starkare om dess s.k. gräsrötter, som enligt honom ”nästan uteslutande verkar bestå av antiintellektuellt white trash, vilket kan få vem som helst att må illa”.

De senare är ytterst starka ord. När SD:s Joakim Larsson i en följande kommentar klagade att invändningarna mot SD alltför ofta var osakliga och handlade om att partiets väljare och företrädare är pöbelaktiga, var det ett förvånansvärt milt formulerat svar.

En annan kommentator däremot, “Nordbo”, en av Motpols mer moderata bloggare (bloggen Gudomlig Komedi), som också skriver under en annan pseudonym i Fria Tider, svarade däremot: “SD bryr jag mig inte om, men om någonting är motbjudande här så är det ditt klassförakt.”

Jag ska här använda denna “Nordbos” term, “klassförakt”, som jag tror väl beskriver vad det är fråga om (det spelar ingen roll om vad som avses är den klass som föraktar, den som föraktas, eller båda), och diskutera fenomenet i relation till temat SD och konservatismen.

Fastän jag naturligtvis huvudsakligen måste kritisera Elfström, ska jag inte hålla mig på det personliga planet utan föra en generell disussion, och mot slutet också ange vad som kan sägas till hans försvar. Mitt syfte med att skriva så mycket om Tradition & Fason är ju också att lyfta fram denna sajt och dess försvar för konservatismen, och att föra den idépolitiska diskussionen inom sådana ramar snarare än sådana där en mer elementär kritik av liberalsocialismen förblir nödvändig på det sätt den skulle vara om jag i stället tog upp de många böcker om SD som skrivits under de senaste åren.

De kritiska formuleringar om SD jag tar fasta på är också allmänintressanta, och inte minst just i deras fragmentariska, snabbt skrivna och säkert ofta ogenomtänkta form, eftersom de är symptomatiska för vitt utbredda perceptioner av SD och ett lika vitt utbrett reaktionsmönster hos mer konservativt lagda personer som fortsätter stödja M och KD trots att de är fullt medvetna om att dessa partier inte längre motsvarar deras åsikter.

I vissa avseenden har jag en stor förståelse för deras predikament. Partitillhörighet har i det förflutna ofta varit en fråga om familjetradition, och distinkta kulturer har utbildats kring de gamla partierna som äger väsentliga värden. Speciella personlighetstyper, beteendemönster, vanor, attityder, referenssystem, traditioner, minnen, berättelser, sånger och skämt har skapats och ackumulerats, och det är inte något man lättvindigt överger. Trots att jag själv aldrig på allvar förmått engagera mig, är jag ganska väl förtrogen med allt detta i M:s eller den äldre högerns fall. Jag har känt många personer som varit bärare av denna kultur och finner det trist att se hur de blir allt färre.

Inte minst slående är/var existensen av en viss kvinnotyp inom högern. Den finns fortfarande kvar här och där och reproduceras till och med i någon utsträckning inom borgerligheten, samtidigt som de på många sätt förutsägbara feministerna, med så att säga allmänfeministiska personlighetsdrag, kommit att dominera. Hos sådana bärare av den gamla kulturen lever en historisk kontinuitet i Sverige; de bevarar vissa livsmönster och normer från förr som är av bestående värde. Det finns en charm i den gamla partikulturen som med rätta ses som hotad av partibyten.

“Döda borgaren!” ropar även den måttfulle “Nordbo” i rubriken på ett av sina inlägg i den ofta halv- och ibland helfascistiska Motpol. Han vet ingenting om borgerligheten när den var och är som bäst. Det tragiska är ju bara att det är M-ledningen själv – om vi håller oss till M – som aktivt har brutit ned denna kultur och förvandlat partiet till oigenkännlighet. Per Schlingmann vet inte heller någonting om den. Vad man måste fråga sig idag är om vad som finns kvar av kulturen kan rekonstrueras i en framtid, eller om den måste räddas över till något annat parti. Högerpartiet de konservativa ville, tror jag, bland annat göra det senare. SD har antagligen i mycket sin egen, nya kultur. I vilken utsträckning något av M:s gamla kan räddas över dit är oklart.

Tradition & Fasons skribenter har hursomhelst, och det är detta som är min poäng här, i de formuleringar jag hittat på ett allmänintressant sätt illustrerat vad jag i ett tidigare inlägg kallade den socialpsykologiska problematik SD står inför ifråga om en stor väljargrupp.

Naturligtvis finns ofta i politisk extremism, liksom i religiös, en omisskännlig kompensatorisk dimension: människor som i ekonomiskt och socialt avseende missgynnats i dagens globalistiska fas av den ekonomistisk-teknokratiska hegemonin förleds lätt till radikala och förvirrade ideologiska reaktioner. Men detta faktum kan inte, som sker exempelvis hos Timbros Markus Uvell, användas för att avfärda och bortförklara den breda och ideologiskt redan relativt mogna opposition som partier som SD och deras europeiska motsvarigheter står för. I synnerhet inte när, liksom i USA, hela medelklassen börjar hotas, när påståendena om att det bara handlar om tillfälliga omställningsproblem saknar plausibel saklig uppbackning, och när de som inte “blir kvar” utan följer med globaliseringståget med dess uppenbart obehagliga och osäkra destination blir en ständigt krympande minoritet.

Även när de kommer från vänstern är Elfströms typ av uttalanden en kritik. Olle Svenning och ett flertal andra ledande socialdemokratiska debattörer och politiker har uttryckt sig med samma arroganta nedlåtenhet, om än inte med lika starka formulerinar, om SD:s väljare som Elfström och exempelvis Johan Hakelius. Och bland den mer liberala vänstern kan Carl Rudbeck nämnas som exempel.

Vi står här inför en central strategi från dagens ”liberal establishment”, som en och annan forskare ger tyngd åt men som framför allt i det oändliga upprepas av de helt likriktade politikerna och journalisterna. Socialdemokraterna och deras journalister tävlar hämningslöst med Alliansen och dess journalister i utmålandet – medels en amerikanistisk vinnare-förlorare-modell – av SD:s väljare som ”globaliseringens förlorare”, ”modernitetens förlorare”, obildad underklass, svaga, eftersläpande, för obegåvade för att förstå och hänga med i förändringarna, misslyckade, arbetslösa, bidragsberoende, förtidspensionerade, bittra, ”white trash”.

På liknande sätt har vänterhistoriker också alltid försökt förstå fascismen och nazismen. Det är en ytlig analys. Men det är bara konservativa historiker och tänkare – som Tage Lindbom – som förstår varför det är det.

Vänstern har givetvis fortfarande ett intresse av att upprätthålla denna förklaringsmodell, och att hänföra även demokratiska nationalister till ett nazistiskt eller proto-nazistiskt läger. Men just här blottas återigen – det har skett i liknande sammanhang under ett århundrade – dess inautenticitet som arbetarrörelse. Och utöver detta vänsterns egentliga historiska väsen som inautentisk bidrar till dess deltagande i utmålandet av SD i de beskrivna termerna även den förskruvade och hycklande psykologi som alltid varit vanlig hos klassresande socialdemokrater. Det gamla arbetarpartiet försöker skrämma väljare från att rösta på SD genom att säga att de då kommer förlora i status genom att hamna i arbetares sällskap.

Vad jag ska uppmärksamma i detta inlägg är emellertid inte främst vad socialdemokratins skrupellösa anammande av denna strategi säger om den, om vad den är idag, ja om vad den, med vissa förnämliga undantag, alltid har varit. Det förefaller mig signifikativt att Göran Greider, som alltid velat framtona som förblivande genuin arbetare och åtminstone länge också verkligen var det, som hyste en del uppfattningar av den typ som var och är den verkliga arbetarklassens, och som kämpade på allvar såväl mot den med postmodernismen sammansmältande kulturmarxismen som mot offshoring och industrinedläggningar och så vidare, mig veterligen ännu inte uttryckt sig i dessa termer, även om han naturligtvis kritiserar SD på andra sätt.

Vad som här intresserar mig är dock Elfströms mer ovanliga uttryck för detta förakt från det konservativa hållet. Hos honom kan det inte handla om personlig och mänsklig ynkedom av den typ det måste vara fråga om hos åtminstone några socialdemokrater vars egna föräldrar och/eller farföräldrar varit arbetare och slitit hårt för det svenska folkhemmet. Elfström hade troligen inga sådana farföräldrar; i hans fall är det med säkerhet bara fråga om ett ”naivt” – i betydelsen insinktivt, omedvetet, spontant, elementärt – så att säga ”äkta” klassförakt av det slag som alltid förekommit, bortom den nya politiska korrekthetens märkliga socialpsykologiska mekanismer.

Man ser inte i hans formuleringar något osäkerhetens behov att krampaktigt söka bekräftelse och tillhörighet. Tvärtom är man lättad att finna att han som konservativ förstår att han inte kan sätta in sitt förakt i liberalsocialisternas simplistiska, i den amerikanska mass- och populärkulturens språk formulerade förklaringsmodell, som i osjälvständig konformism utan några som helst variationer tillämpas i hela det krympande politiska spektrum från ”höger” till vänster. Men samtidigt är det problematiskt att Elfström just som konservativ yttrar sig på detta sätt om SD:s helt vanliga, konservativa arbetarväljare.

Konservatismen uttrycks i flera avseenden väl i Allmänna valmansförbundets program från 1919. Det är, heter det, ”ett nationellt parti” som ”sätter fosterlandet främst”, ”över individers och klassers särintressen”. Den svenska högern är ”reformvänlig”, och de erforderliga reformerna ”böra ske för folket och genom folket” och ”syfta till hela folkets bästa”. ”Den svenska högern är ett folkligt parti”; den verkar för ”kamp mot klassförtryck”. De jämförelsevis storhjärtade personer som skrev detta program var utan tvekan medvetna om de klassattityder bland partiets väljare som stred mot det och dess anda, mot att högern och konservatismen också måste vara arbetarnas parti och arbetarnas politik. Men samtidigt var det inte minst i upprätthållandet av de värden och principer som 1919 års program uttryckte som den svenska högern misslyckades. Genom att unghögerns ansatser gradvis förkastades till förmån för den mer renodlade kapitalisthögern, bolagshögern, gled man bort från vad som åtminstone varit ideal och föresatser, och arbetarna kunde till största delen vinnas av S. Högern fortsatte icke utan grund att ses som ett parti dominerat av klassintressena – och inte minst de därmed sammanhängande attityderna.

Under folkhemsbyggets tid lät högern helt enkelt S med framgång realisera sin version av vissa allmänns idéer som även unghögern framfört. Och länge var det enda man kunde göra när så väl skett att anpassa sig till S. Men samtidigt korrumperades folkhemsidéerna av den nya socialistiska och kulturradikala ideologin – S hade ju på intet sätt tagit över den gamla värde-, kultur- och moralkonservatism som definierade unghögern, utan använde  tvärtom parallellt med välfärdspolitikens uppbyggande statsmakten och den egna partiapparaten till programmatisk subversion på dessa områden. Även om deras variant av den rent materiella välfärdspolitiken också drevs i problematisk riktning, är det framför allt här som socialdemokratins inflytande på Sverige, liksom på alla jämförbara länder där denna övervägande internationella rörelse utövat makt, måste ifrågasättas från ett konservativt perspektiv.

Men socialdemokratin var alltid tvetydig som arbetarrörelse, och inte minst i den “svenska modellens” korporativistiska form. När den rena kapitalismen samlade sig till ideologisk-propagandistisk motoffensiv, visade sig “betongväldet” i själva verket svagt, folkhemmet avvecklades även med hjälp av dess egna partipolitiska skapare, och i slutändan stod arbetarna övergivna. S tjänade, om än ibland mer indirekt, samma supranationella kapitalistiska och modernistiskt ideologiska system som den liberaliserade bolagshögern. Den fulla logiken och inre nödvändigheten i detta hade endast varit uppenbara från ett distinkt konservativt perspektiv.

Idag vid slutpunkten för en lång men av vissa alltså förutsägbar utveckling, uttrycket sig alltså vissa socialdemokrater med ett öppet och ohöljt förakt för arbetarna som inte är mindre än det högern alltid uttryckt när den varit som sämst. De förenas med det nyliberala M i en kapitalistisk-socialistisk syntes, en den “liberala demokratins” uniformism med globala anspråk och starka totalitära tendenser.

Alla förstår att varken S eller M är något arbetarparti. Och allt fler kan komma att förstå att endast SD idag är ett sådant. Endast SD är ju ett nationellt parti som sätter fosterlandet främst, över individers och klassers särintressen. Endast det reformvänliga SD vill att reformerna ska ske för folket och genom folket och syfta till hela folkets bästa. Endast SD är ett folkligt parti som verkar för kamp mot klassförtryck. Endast de bygger med andra ord på de hela folket och nationen omfattande, överordnade värden och principer som den gamla högern kom att kasta bort. De står ensamma för det verkliga alternativet till den tomma och protototalitära, av rent systemtvång drivna konsensuskoloss i de stora och avgörande frågorna som, i parlamentariska termer, hela “sjuklövern” upprätthåller.

All politiskt framgångsrik konservatism alltsedan 1800-talet och industrialismens genombrott har byggt på och förutsatt de konservativa arbetarna och den distinkta konservativa arbetarkulturen. Det finns ett grundläggande koppling mellan konservatismen och arbetarna, såtillvida som det som inte minst gör att de senare aldrig generellt kunnat övertygas av socialisternas och kommunisternas agenda torde vara den bjärta, svepande, ofta experimentalistiska kulturradikala avantgardismen. Den är i mycket skild från de materiella, ekonomiska och politiska, frågorna, och följder bland annat av särskilt spekulativa utväxter på den historiematerialistiska analysen.

Vi kan förstå detta samband när vi närmare skärskådar våra svenska partier idag. Den ensidiga liberalkapitalistiska högern fjärmade sig från en mer filosofisk helhetssyn på samhället och blev mer krass intressepolitik. Socialdemokratin var – återigen med en del viktiga undantag – från början, då den ännu inte var skild från kommunismen, ett ideologiskt projekt genomfört i arbetarnas namn men inte enbart i deras verkliga intresse, något som är lättare att se idag. Liberalerna, Folkpartiet, var huvudsakligen en sammanslutning av kulturradikala rationalister i storstädernas medelklass, utan närmare kontakt med arbetarna trots att deras medelklass ofta var den lägre. Detsamma gäller väl idag Miljöpartiet, om än med ett större inslag av gammal vänster. Centern är Bondeförbundet som försöker bli något annat, förvandla sig till något ofta extremliberalt som de tycks uppfatta som urbant. Elfströms eget parti, Kristdemokraterna, är, i den svenska formen, Jönköpings frikyrkliga lägre medelklass och, antar jag, övre arbetarklass (om sådana distinktioner är möjliga i Sverige), och därmed det parti som står närmast arbetarklassen, utan att för den skull ha något historiskt samband med konservatismen.

Samtliga dessa har nu dessutom, även på det konkret politisk-programmatiska och inte bara attitydmässiga planet, lagt sig till med den gemensamma politiska korrekthet som är så utstuderad i sina tillämpningar att den numera tenderar att helt överskugga det äldre radikala ideologiska innehåll som fortfarande kunde te sig rimligt och seriöst för de flesta väljare. Det är ett nytt fenomen, som genom sin artificialitet och motsägelsefullhet dels avslöjar den som i mycket driven av rent destruktiva intressen, skilda från de tidigare radikala ideologierna som uttryck för systematiskt politiskt tänkande, dels ändå alstrar nya tvivel och misstankar rörande just dessa ideologier även i deras historiska former, såtillvida som den ovedersägligen är sprungen ur dem. Men det är förstås inte främst genom partierna som den sprids, utan genom mediaimperierna, underhållningsindustrin, utbildningsväsendet, lobbyorganisationer. Det är en politisk korrekthet som inte bara är kulturrevolutionär, anti-västlig, anti-frihetlig, protototalitär, utan som också, som på olika sätt ett ideologiskt-manipulativt instrumentet för den globalism som bland annat säljer ut och avvecklar den västerländska industrialismen och fyller västländerna med invandrare från tredje världen, är främmande för och fientlig mot de västerländska arbetarna.

Det är på intet sätt paradoxalt att det är den mot det bedövande egalitära verbiaget kritiska konservatismen som är den enda politiska ”ideologi” som, i det den vill bevara hela samhället, också bäst försvarar arbetarna och deras intressen. Det finns substans i de gamla socialkonservativa anspråken. Men just därför är det olyckligt när konservativa uttrycker sig nedsättande om arbetare. Det ser ut som en helt onödig identitetsmarkör från Elfströms sida, om än en annan än den politisk-korrekt manipulerade, även om Elfströms betoning av obildade män kanske kan läsas som oavsiktligt färgad av den tilltagande radikalfeministiska anti-manlighetens samtida klimat. Kanske var det i lika hög grad på grund av dess klassattityder som genom dess långtgående reduktion till ekonomistiskt intresseparti som högern i blev politiskt omöjlig även i sina inte alltför gamla former. Klassföraktet är kanske konservatismens akilleshäl. I oändliga variationer och uttrycksformer har det beskrivits inte minst i den svenska arbetarlitteraturen. Det allena har varit tillräckligt för att bringa högern på fall.

Rolf K. Nilsson skriver att ett politiskt parti idag skulle kunna gå till val på högerns program från 1919 utan speciellt många tidsanpassningar och justeringar. Är det verkligen så? Högerpartiet de konservativa gjorde just detta för bara några år sedan. De fick bara enstaka röster. Såvitt jag kan se saknade de kraft och motivation att gå vidare. Detta är fakta jag tror att Sveriges alltfort många förträffliga konservativa måste ägna mer uppmärksamhet och tankeverksamhet.

När jag senast blev besviken på M och KD och misströstade om möjligheterna för konservatismen att spela sin möjliga viktiga roll i och genom dessa partier, tänkte jag att om Högerpartiet de konservativa verkligen kunde utvecklas till ett fungerande parti borde man gå med i det. Men de verkade redan då vara på väg att försvinna. Och av detta drog jag slutsatser. Det är därför jag nu i stället utforskar SD. Men vet någon vad som, mer exakt, hände med Högerpartiet de konservativa? Var de inte så seriösa som jag hoppades? Kan det vara så enkelt att de snabbt märkte att det i Sverige är alltför få som, när de ser ett parti med detta namn, inte omedelbart kommer att tänka på – klassförakt?

En konservatism som uttrycker sig som Elfström, eller Johan Hakelius, kan inte göra anspråk på att försvara helheten, hela samhället, hela folket, hela nationen. Man kan bekämpa vulgaritet, obildning, antiintellektualism, bland arbetare och andra, men man kan inte uttrycka sig som Elfström och Hakelius och samtidigt göra anspråk på att försvara dessa helheter. För att inte tala om att vinna val – något Hakelius dock verkligen inte är intresserad av. Han föraktar alla som engagerar sig i partier, en attityd som kanske var mer begriplig så länge det inte fanns något verkligt oppositionsparti.

Axess’ Johan Lundberg är ett annat exempel. Han skriver ofta utmärkt, men när han försvarar konservatismen låter det närmast som om den är blott ett socialterapeutiskt instrument för att hålla allt ”white trash” på gott humör och få det att sluta göra motstånd mot den skolpojksglobalism av Johan Norbergs typ som Lundberg hyllar. I övrigt reducerad konservatismen till en harmlös nisch för marginella esteter och historieintresserade i den alltuppslukande globala smältdegel där en majoritet är intresserad endast av pengar och ofta alltmer vulgär konsumtion, och i allt mindre utsträckning överhuvudtaget förstår något annat (endast en minoritet är ju intresserad av verklig makt, något som är långt svårare och mer krävande att uppnå eller behålla). I denna virvel går västerlandets distinkta civilisatoriska värden förlorade tillsammans med andra kulturers, och mänskligheten sjunker ned inte bara i det vegetativa träsket utan också i ett nytt slags slaveri.

Detta är förvisso inte det enda möjliga scenariot. Men det faktum att det är ett möjligt gör att det måste tas på allvar. Fundamentalistisk islam som besegrar ett västerland som har förkastat och inte längre förstår de värden som det borde försvara är ett annat. Ett positivt är vad Claes G. Ryn kallar den högre kosmopolitismens enhet i mångfald. Men de första scenarierna måste tas på allvar, av det enkla skälet att eftersom det sista är så mycket mer krävande och därmed svårare att uppnå, de är så mycket mer sannolika. Vägen till deras förverkligande är dagens politiska och åsiktsmässiga mainstream.

Därför är det problematiskt med konservativa som, rent sociologiskt situerade inom den borgerlighet vars helhetliga rörelser bestäms av det finanskapitalistiska systemet, lätt går med på att vi kan undvara en välmående svensk, europeisk eller västerländsk arbetarklass, svensk industri, svenskt jordbruk, överhuvudtaget ett allsidigt näringsliv, och låta den del av befolkningen som naturligt är arbetare (alla kan inte vara något annat, det vore onaturligt; ett sunt, helhetligt samhälle, ett folk, en nation, en civilisation kräver alla människotyper) förfalla i multikulturell misär, ersätta den med billigare invandrare från andra kulturer för det arbete som fortfarande behövs, flytta industriproduktionen till dessa eller andra billigare kulturer så att det enklare arbete som fortfarande krävs här och som de invandrade utför inskränks till försäljning och service av de i de andra kultuerna tillverkade produkterna.

Vi kommer naturligtvis med stor säkerhet få en allt närmare förbunden värld i framtiden, där alla kulturer och folk står i kontakt med varandra. Det är inte, som för vissa extrema nationalister, detta diskussionen här handlar om. Det är i stället hur  världen förbinds, vad som förbinds, och hur den resulterande förbundenheten kommer att se ut. När det gäller attityden till SD:s arbetarväljare och s.k. gräsrötter, som tvivelsutan ofta smärtsamt och konkret förnimmer önskvärdheten av en sådan diskussion, är det återigen ett faktum inte bara att Tradition & Fason framför samma kritik som liberalsocialisterna från M till V eller åtminstone från M till S, utan också att de framför den på samma sätt som de, utan några ytterligare och avvikande pespektiv. Det är beklagligt. Liberalsocialisterna har inte de för diskussionen viktiga konstruktiva perspektiv som Tradition & Fason borde ha om de verkligen är vad de säger sig vara.

Det känns också litet märkligt att Elfström, en man i tjugofemårsåldern, verkar har förbisett vad som händer i medievärlden. ”Inte läser tidningen” låter inte bara som ett aningen för småborgerligt, verklighetsavskärmande idylliserande av den ”lilla världen” – givet inte minst vad ”tidningen” idag för det mesta står för! Liksom övriga ”liberal-establishment”-media är ju ”tidningen” dessutom genom internätet på väg att dö. Inskränker sig inte de som hämtar sin huvudsakliga information från den idag i allt högre grad till lågutbildade äldre människor? Kunniga yngre gör det på nätet, och i alltmer också på alternativa nyhetssajter. Nätet är ju idag den globala kommunikationens främsta forum på gott och ont, och allt oftare det enda stället där rättvisande och relevant information står att finna. (Att Elfström inte alltid har tillgång till sådan information visar sig bl.a. när han säger sig finna Stefan Olssons genomgång av Åkessons debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 ”utmärkt”.)

Inte minst viktigt är att på detta sätt idag också den “obildade” arbetarklassens yngre tar till sig ofta bättre information än den “tidningen” tillhandahåller och som definierar den horisont inom vilken mainstreamopinionens konsensus är tänkt att hålla sig. Begåvning kan ju vara av många slag, och dessa arbetare kan verkligen inte utdömas som vulgära och antiintellektuella. De har aldrig varit en grupp som kan lämnas utan avseende, och de är det allra minst idag, när inte bara vissa konservativa utan också lika öppet liberalerna och socialisterna hatar och föraktar dem. Vänstern vet att de ofta är en konservativ kraft (“falskt medvetsnde”, subjektiva illusioner och så vidare), de vet att det på intet sätt är självklart att den historiska arbetarrörelsen med dess specifika ideologi alltid ska kunna ensam organisera dem. Det var bara högern som i sin blindhet länge gjorde det lätt för den.

”White trash” är ett särskilt obehagligt, amerikanskt begrepp. Det är särskilt obehagligt därför att det, använt av vita, uttrycker ett ovanligt stort förakt för en del av det egna folket eller de vita folken av vilka man tillhör ett. (Med detta menar jag naturligtvis inte att det är bättre om svarta eller andra folk använder det.) Om man inte åsyftar sådana medlemmar av det egna folket som begått moraliskt särskilt avskyvärda brott, utan bara sådana som är obildade och icke-intellektuella, tycker jag användandet av det är en oförsvarlig avvikelse från den humana anda som måste prägla en i god mening demokratiska kultur. Och det är inte bara Elfström som använt det.

Som kommentatorn Nordbo antydde skulle ingen politiskt korrekt idag tala om ”black trash”. Det är för sådana bara ”white” som kan vara ”trash”. Detta skulle kunna vara ett uttryck för antivit “rasism”. Men det skulle väl också kunna innebära en vit “rasism”. Genom att framhålla att det ”trash” det är fråga om är ”white”, tycks ju impliceras att detta är en ovanlighet, att ”trash” vanligen inte är ”white”, eller rentav att icke-”white” vanligen är ”trash”, under det att ”white” vanligen inte är det.

Att Elfström också säger att gräsrötterna kan få ”vem som helst att må illa” gör honom ju bara ytterligare extrem. Nordbos reaktion är den normala. Konservatismens uppvisar här idag åter det som varit dess historiska svaghet. Men till Elfströms försvar vill jag dock säga att bakom hans formuleringar också ligger den nödvändiga, klassiskt konservativa analysen av den demokratiska masspolitikens risker. Arbetarna (en kategori som idag i väst måste definieras som vidare än bara eller primärt innefattande industriarbetarklassen) och vad Hakelius kallar underklassen kan förfalla till kulturlös, manipulerbar massa, pöbel, mobb. Så har ofta skett, och det har i alla tider varit en del av diktatorers och tyranners stöd. Redan Platon föregrep hur demokratin genom sin inre natur kunde urarta till tyranni. Konservatismen vet att det därför inte räcker att kämpa för och försvara demokratin. Det gäller också att ha rätt förståelse av demokratin, försvara rätt form av demokrati, en högre form som i sig innehåller de nödvändiga kulturella, moraliska, och konstitutionella spärrarna mot denna latenta risk. Den fria, humana och civiliserade samhället, det goda samhället, måste försvaras även mot den demokratiska majoritetens potentiella tyranni. Därför måste det alltid vara på vakt mot majoritetens förfäande, bildningsbrist, kulturlöshet och antiintellektualism, och inte minst mot de krafter som vill utnyttja ett sådant förfall, ja rentav skapa det.

Sådana krafter är aktiva också idag, som bör framgå av vad jag redan skrivit. Men de representeras på intet sätt av SD. Att en fördjupad demokratidiskussion vore önskvärd, byggande på en tillräcklig förståelse av den politiska filosofins historia såväl som, i relevanta avseenden, på den politiska historien i sig, är en sak. Men detta behov är knappast mycket större i SD än i M och KD. Att SD inte strävar mot någon nationell diktatur stödd på en kollektivt mobiliserad obildad massa borde inte behöva påpekas. Jag har tidigare citerat Elfströms egen lysande beskrivning av hur det var i den masspsykotiska reaktionen mot SD efter valet, underblåst av, bland andra, biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, som den typiska pöbelmentaliteten, med dess potentialitet som bas för övergrepp och förtryck, kom till uttryck.

I detta inlägg har jag bara diskuterat högerns klassförakt i relation till högerns allmänna öde och till SD – inte huruvida det är riktigt att SD:s väljare och “gräsrötter” verkligen är av det slag Elfström menar. Det senare ska jag ta upp i nästa inlägg, i samband med ytterligare en frågeställning hos Elfström som det hänger samman med och som också ligger bakom de formuleringar jag här diskuterat. Det är en frågeställning som jag har stor förståelse för, hur olyckliga de formuleringar jag nu diskuterat än är. Den handlar om vad som kunde kallas SD:s allmänna kompetens. Därmed kommer vi till vad som med all säkerhet är Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändningar mot detta parti.