Category: Politics

Doktoranden, journalisten och bloggaren Rasmus Fleischer tillhör dem som tagit Flashback-diskussioner till utgångspunkt för egna blogginlägg. Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella sverigedemokrater? Men eftersom en kommentator här fäste min uppmärksamhet på att en ny tråd dykt upp, en tråd i vilken jag själv betecknades som intellektuell, kom mycket av det innehåll jag planerade för kommentaren till Fleischer i stället att ingå i min första kommentar till denna nya tråd, Begreppet intellektuell.

Även i mitt inlägg Thomas Nydahls ensamhet har jag kort nämnt Fleischer, som skriver att Nydahl lagt sig allt närmare SD och att han uttryckt gillande av Dansk Folkeparti och Søren Krarup. Och som jag här fortsättningsvis kommer påminna om har jag åtskilliga gånger berört de större sammanhang i vilka Fleischers fråga måste förstås. En hel del finns dock kvar att säga om hans inlägg.

Fleischer skriver att “[d]efinitionen av ‘intellektuell’ är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med ‘ideolog’.” Detta är det första och mest grundläggande som jag inte håller med om i hans inlägg. Definitionen av begreppet intellektuell såväl som av begreppet ideolog, och förståelsen av deras likheter och skillnader, är som jag ser det avgörande för hela den fråga Fleischer, och Flashback, tar upp. Jag har förklarat varför i ‘Begreppet intellektuell’, och hänvisar till det inlägget i stället för att upprepa mig här.

Jag menar också att Fleischer har fel när han säger att ”[n]ärvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna”. Fleischers uppfattning är dock att det, möjligen med undantag för Tommy Hansson och Stellan Bojerud, helt enkelt inte finns några sverigedemokratiska intellektuella, av det skälet att partiet enligt hans mening är populistiskt, och populism är oförenligt med intellektualitet.

Fleischers artikel bygger tyvärr i alltför stor utsträckning på den hos liberaler och socialister vanliga, tröttsamma, simplistisk-reduktiva dikotomin mellan den egna liberalismen och socialismen å ena sidan och fascismen å den andra. Det vill säga, allt som inte är den egna liberalismen och socialismen tenderar att sammanfattas i och avfärdas medels kategorin fascism. Denna fantastiska förvrängning, jämförbar med eller i själva verket endast ett moment i den politisk-korrekta diskursordningens syn på hela västerlandet och dess kulturtradition som en förtryckande, rasistisk, paternalistisk källa till ondska, är sedan länge det kanske allra mest tydliga exemplet på eller illustrationen av liberalismens och socialismens ytlighet, deras karaktär av ideologier i den mening jag diskuterat i flera tidigare inlägg, av propagandistiska instrument, anpassade för halvbildade journalisters bruk och i avsaknad av intellektualitet i djupare mening.

Dessutom tycks denna simplistiska förvrängning intensifieras och förbredas även till läger där man verkligen inte hade väntat sig att finna den. Till och med en tidigare åtminstone jämförelsevis nyanserad, ledande fascismforskare som Zeev Sternhell, som jag förr kunnat läsa med behållning, förfaller i häpnadsväckande utsträckning till den i sin senaste, märkligt svepande bok Les anti-Lumières: Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide.

Den bisarra simplismen ligger både i tendensen till reduktion av det samlade icke-liberala och icke-socialistiska västerländska politisk-filosofiska tänkandet och övriga historien och kulturhistorien, ja hela världen, mänsklighetens hela historia före 1945, till fascism, åtminstone implikationsvis, och i den förenklade förståelsen av fascismens fenomen som sådant, som såväl reduktionen som den enkla dikotomin förutsätter. Fleischer gör naturligtvis inte allt detta, men förutsättningen för hans analys är en liknande världsbild och historiesyn.

Fleischer menar heller inte att endast liberaler och socialister är intellektuella och ideologer, utan konstaterar riktigt att fascistiska rörelser ”alltid tenderat att attrahera intellektuella”. Detta gäller naturligtvis både fascismen i den oegentliga, propagandistiskt inklusiva meningen och i den strikta och historiskt egentliga. ”För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism” fortsätter Fleischer, ”krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till ‘de intellektuella’.”

Fleischer instämmer i Sam Carlshamres och Daniel Strands fantastiskt men karaktäristiskt överdrivna åsikt att SD drivs av ”en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter”, men tillägger att ”närvaron av (mikro)fascistiska fantasier” inte ”gör…SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse”. Populistiska rörelser kan dock ”ta del i fascistiska tillblivelser [Fleischer menar: göra folk till fascister, hjälpa fascister till makten] inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än dem som handlar om nationen kontra dess fiender”, och därför är ”[å]tskillnaden mellan fascism och populism…inte absolut”. Men de populistiska rörelserna har ”alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.” Åtminstone på den sista punkten måste ju även Fleischer själv vara medveten om att han inte korrekt beskriver SD och jämförbara partier i Europa. Journalisten undergräver forskaren.

Populism tycks hursomhelst vara den term som den liberalsocialistiska opinionen och dess gamla intressemaskineri, SD:s och dess europeiska motsvarigheters motståndare, för tillfället bestämt sig för att samlas kring som huvudsakligt vapen. Det är värt att notera att denna i sin sant populistiska retorik snart nästan totalt konforma motståndare därmed tycks börja överge de alltmer uppenbart missvisande övriga epitet man tidigare tillgripit – trots att den bakomliggande analys, eller snarare propagandamall, som föranledde användningen av dem kvarstår helt oförändrad.

Jag förkastar båda Fleischers ståndpunkter, och påstår att SD inte är populistiskt i den mening Fleischer avser och att populism i en annan mening som i viss mån men inte helt är tillämplig på SD och dess europeiska motsvarigheter kan förenas med intellektualitet. Även här hänvisar jag till tidigare inlägg, Till frågan om populismen och Sverigedemokraterna och populismen, i vilka jag försökt kort utreda de här relevanta och avgörande distinktionerna och frilägga de centrala historiska linjerna. Populism kan men behöver inte vara ett problematiskt fenomen, det finns en högre såväl som en lägre populism.

Naturligtvis kan SD idag  ha flera, rentav många populistiska företrädare. Men partiets idé, dess program, kan lika litet som dess europeiska motsvarigheters betecknas som enbart eller entydigt populistiskt. De politiska och politisk-filosofiska traditioner de, som jag framhållit i andra tidigare inlägg, anknyter till, gör denna beskrivning missvisande. Jag har försökt visa hur dessa traditioner kommer till uttryck i de ideologiska grundpelarna och deras inbördes förhållande.

I linje med sin förståelse av de fascistiska intellektuella menar Fleischer att det tidigare fanns intellektuella sverigedemokrater, men att dessa försvunnit efter att den nya partiledningen övergått från ett fascistiskt förflutet till populism. “Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till Uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella nya högern i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.”

Fleischer säger dock inte uttryckligen att SD tidigare var fascistiskt eller mer fascistiskt (även om han påstår att den intellektuelle Partik Ehn har en bakgrund som ”nazist”). Men han menar tydligen att det program Rinderheim medverkade till att utforma ändå inte är populistiskt eftersom det tillkom före den nuvarande partiledningens tillträde. I vilken utsträckning Rinderheim är influerad av den nya högern kan jag inte bedöma. Jag har inte läst Virtus, och, viktigare: det framgår inte av det program som även i de för bara några år sedan publicerade versioner jag läst ännu sägs vara präglade av hans insats.

Enligt Fleischer förklaras frånvaron av intellektuell eller ideologisk (jag måste här förbise de av Fleischer utelämnade komplexiteterna i dessa begrepp och deras historia, men deras betydelse för min kritik framgår av de tidigare inläggen) debatt i SD inte bara av den nuvarande föregivna populismen utan också av spänningen mellan den och den tidigare rinderheimska och ehnska intellektualiteten. Fleischer närmar sig här den typ av kritik från den nya generationen konservativa i Tradition & Fason som jag bemött i flera inlägg men som även kommer från vänster, och som går ut på att företrädarnas skiftande partimässiga och ideologiska bakgrunder skapat blott en eklektisk ideologisk mix.

Här finns, menar Fleischer, sakliga åsiktsskillnader. Den populistiska partiledningen har inte attraherat några nya intellektuella: ”Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.”

Mycket vore att säga om detta och jag måste utelämna det mesta. Bland det mer uppenbara är dock det minst lika slående faktum att Hansson och Bojerud trots sina i några även centrala frågor avvikande ståndpunkter valt att nyligen bli medlemmar i ett parti vars linje i dessa avseenden de visste var en annan. Det säger mer om SD:s styrka, om behovet av SD, om SD:s förmåga att i kraft av just sin distinkta och unika ideologiska profil attrahera, assimilera och harmonisera personer med skilda bakgrunder, och om – i dessa personers fall – M:s och Alliansens ideologiska bankrutt, än om de nämnda spänningarna.

Det är givetvis fullt normalt att enskilda partiföreträdare avviker från partilinjen i en eller annan fråga. En annan sak som måste sägas är att även den rinderheimsk-ehnska falangen ibland förstås gör det. Fleischer säger att Ehn skrivit ett manifest på brittiska Third Ways hemsida där han bland annat förespråkat medborgarlön. Detta är inte partilinjen. Och om Rinderheim verkligen var starkt influerad av den nya högern, borde det utan tvekan på några punkter ha fört honom i konflikt med det program i vars utarbetande han själv tydligen hade stor del.

Avvikelser som dessa är ju självklara inslag i vitala demokratiska partiers inre liv och behöver inte vara något negativt. Jag har tidigare till stöd för min egen avvikande uppfattning framhållit partiveteranen Joakim Larssons protest i frågan om datalagringsdirektivet.

Fleischer menar att det på grund av den åsiktsbredd han pekar på kanske är “klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin”. Han finner det symptomatiskt att SD “aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-Kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen”. Han tror att ”[o]m de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll”. Det är ”inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp”. Och ”hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar”. För mig innebär detta en svårbegriplig underskattning av eller omedvetenhet om de ideologiska traditioner SD explicit anknyter till och de intellektuella resurser som därmed står till deras förfogande.

Det är naturligtvis riktigt att vi har svenska intellektuella som attraheras av fascismen. Än fler – i själva verket anmärkningsvärt många – attraheras dock med Rinderheim och Ehn av den nya högern, och på senare tid inte minst dess avknoppning identitarismen. Dessa ideologiska riktningar skiljer sig från fascismen på sätt som blir alltmer omöjliga att förstå eller vilja förstå från det liberala och socialistiska perspektivet, men som från alla andra utsiktspunkter är uppenbara. Fascismen är dock ett komplext historiskt fenomen, och denna komplexitet är naturligtvis också något som sällan görs rättvisa i debatten. Det är inte förvånande att även vissa strukturella likheter, beröringspunkter och överlappningar finns.

Bland andra förment “högerextrema” strömningar har jag i någon mån också försökt kontinuerligt studera och följa även dessa. Flera av de svenska företrädarna delar såvitt jag kan se vänsterns och liberalernas uppfattning att SD är populistiskt. De menar att partiet på grund av kompromisser och bristande radikalism är ett otillräckligt partipolitiskt alternativ. Delvis har de rätt. Men det är svårt frigöra sig från intrycket att de inte förstått djupet och rikedomen och därmed tillräckligheten i de traditioner på vilka SD bygger, och potentialen för vidgning, fördjupning och vidareutveckling av ideologin i linje med den hittillsvarande inriktningen.

Såvitt jag kan se har SD på det hela taget genomfört sådana förändringar som är rätta i sig och nödvändiga i det samtida svenska politiska klimatet. Det finns naturligtvis alltid en risk att detta kan ändras i framtiden, men de problemen med den tidigare linjen kommer inte vara mindre i en sådan situation: vad som krävs är i så fall endast en uppstramning enligt de egna historiska, ideologiska riktlinjerna. Jag förnekar inte alls att den nya högern fört fram viktiga delsanningar, och de är sådana som kan upptas – om de inte redan finns där, vilket oftast visar sig vara fallet – inom de historiska ramarna för den ideologiska helhet jag vill försvara. Det är legitimt att grupper intresserar sig för och odlar dem. Men jag står långt från flera av den nya högerns grundläggande filosofiska antaganden, som jag tycker borde diskuteras mer än vad som nu är fallet på exempelvis Motpol. Givet dessa antagandens på flera punkter mycket speciella karaktär är det förvånande att så inte sker i större utsträckning.  Av detta skäl har jag naturligtvis inte sett det som någon svaghet att SD inte följt med Rinderheim till detta läger, om han nu verkligen gått dit. (Det bör tilläggas att Rinderheim såvitt jag förstår inte, som Fleischer säger, “åkte ut”, utan själv valde att lämna partiet.)

De problematiska ståndpunkter jag här avser, och som jag kan återkomma till och specificera i ett separat inlägg, är sådana som är problematiska inte därför att de avviker från den politiska korrektheten, utan alldeles oavsett förhållandet till denna korrekthet. Och mina invändningar har också att göra med den form och stil som alltför ofta präglar deras uttryck på Motpol, inte bara med innehållet. Även den musik de ibland diskuterar säger något inte alltid helt förtroendeingivande om deras själstillstånd.

Uppenbart är nu i alla fall att SD behöver tydligare manifestera sin, som det idag onekligen fortfarande ibland kan se ut, inte sällan blott latenta intellektuella och ideologiska sida, och att en vidgning och fördjupning är nödvändig. De problem vi här står inför har naturligtvis också att göra med det jag behandlat i mitt inlägg om Sverigedemokraternas kompetens. Fleischers intryck av de intellektuellas frånvaro beror naturligtvis i hög grad på de fullt begripliga faktorer jag där nämnt.

Dansk Folkeparti har, menar Fleischer, en fördel genom sin tillgång till Tidehverv-rörelsen och dess tidskrift, med Krarup och andra: “Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet”, påstår han. Vad han egentligen säger är att SD saknar tillgång till en intellektuell kultur i vidare mening som kan uppbära och stödja partiets politik och ideologi. Detta är faktiskt en obegriplig, ja absurd uppfattning, som bara kan förklaras av historielöshet. När Fleischer spekulerar “om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella”, blir slutsatsen att det är svårt att tänka sig det. ”De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet.” Och Fleischer tror att många blickar just mot ”de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att värva folk.”

Om de gör det är det, alldeles oavsett frågan om de delsanningar som kan återfinnas där, ett beklagligt missförstånd om det sker på grund av en upplevd intellektuellt-ideologisk brist i det egna partiet. I vilken utsträckning Motpol sitter fast i den ideologiska hemvist Fleischer antyder är väl delvis en öppen fråga; det handlar om en bloggportal, och trots att en tydlig strävan finns att samla det hela under identitarismens enande beteckning representerar de individuella bloggarna ett ganska stort åsiktsspektrum som också går utöver denna. Några verkar vara ganska normala konservativa. Hos flera finns mycket som är bra – kommentarer, analyser, historiska artiklar, författarporträtt av stort värde – och några skriver även uppskattande kommentarer till mina inlägg, trots min kritik. Man kunde onekligen hoppas att de lösgjordes från den nya högerns och identitarismens problematiska sidor och förbättrade och fördjupade förståelsen av det de nu inte alltid men tyvärr alltför ofta tycks om inte förkasta så åtminstone i alltför hög grad ignorera. På så sätt kunde det värdefulla innehållet räddas in i en annan och bättre åskådningsmässig helhet.

Det finns många fler intellektuella än Fleischer tror av mer vanligt slag, såväl borgerliga konservativa som besvikna socialdemokrater, som inte står långt från SD. Men Fleischers spekulationer om Motpol är under ändå viktiga, och inte minst därför att denna portal, eller åtminstone flera av dess bloggare, såvitt jag vet faktiskt nästan ensamma representerar den ursprungligen franska nouvelle droite i Sverige, en europeisk strömning som trots dess brister alltså också lämnat viktiga bidrag som måste diskuteras och som man måste förhålla sig till. Den nya högern har länge varit starkare, bredare och djupare i flera länder än vad som framgår i mainstream-media och i forskningen, den har många etablerade representanter, och inte minst har den övat inflytande på såväl mer som mindre nationella partier, som står i ett intressant och för vår tid högst betydelsefullt spänningsförhållande till dess genuint  europeiska linje av federalism. Fleischer har även publicerat några korta journalistiska översikter och analyser av dessa partier och deras ideologiska profiler i Europa, och därvid gjort en åtskillnad mellan de partier som står under inflytande av den nya högern eller liknande idéer och de som inte gör det och därmed är mer populistiska.

Vad jag har försökt säga i min dialog med några av dem som tillhör detta nyhögerläger är i mycket detsamma som det jag länge sagt till företrädare för den borgerliga kulturkonservatismen. Nämligen att det finns ett helt ideologiskt eller mer allmänt intellektuellt, filosofiskt och kulturellt fält som breder ut sig bortom inte bara dikotomiseringen av ”fascism” å ena sidan och den politiskt-korrekta liberalsocialismen å den andra, utan även bortom dikotomiseringen av ”fascismen” och vad Fleischer kallar ”den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess” och som enligt honom ”andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i”. Förståelsen av detta fält, dess storlek, dess rikedom, och relevansen och tillämpbarheten av dess resurser, är av någon anledning i Sverige fortfarande utomordentligt bristfällig, inte bara hos dessa interlokutörer utan i debatten i allmänhet.

Liksom Motpol kommer, från ett annat håll, även Axess under Johan Lundbergs ledning ibland i vissa avseenden nära vad jag här talar om. Fleischer citerar vad Nydahl skrev före vad jag förstått är en beklaglig brytning med Lundberg: ”I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse [med kulturradikalismen] kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.”

Jag instämmer i detta. Men om Motpol på några punkter går i fel riktning, går Axess för det mesta ännu inte tillräckligt långt i rätt. Fleischer tror att det även här är svårt att ”få napp”, men återigen är det självklart en öppen fråga, något som beror på hur de aktuella individerna, vår samhälleliga verklighet, och givetvis även SD utvecklas. Jag tror mig kunna säga detta med viss säkerhet, eftersom även jag själv länge befunnit mig i just detta kulturkonservativa läger, diskuterat på djupet med det under flera årtionden, och försökt att få det att ta vissa ytterligare steg, bort från det “nyliberala” sammanhanget, och därmed bli mer konsekvent.

I sak tycks man numera mycket ofta dela SD:s ståndpunkter. De seminarier och debatter man på den senaste tiden arrangerat har till en huvuddel, direkt och indirekt, handlat om SD. Men förvisso har många av deltagarnas tematik av de lättbegripliga men ohållbara skäl jag analyserat i tidigare inlägg varit inriktad på SD som “problem”. Den gamla tröttsamma och barnsliga ”ska vi ta debatten eller ej, och om, hur”-frågan hänger fortfarande i alltför stor utsträckning kvar. Det gäller, som en del av ett ad hoc-artat men fast och tvingande decorum, att alltid på något sätt markera att man inte överskrider gränsen.

I borgerligheten finns ju också många som insisterar på en radikal liberalism, några i Johan Norbergs mening, andra i Per Ahlmarks – något som ofta introducerar en påfallande halvhet i eller avvikelse från den kulturkonservativa hållningen. De flesta har stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – under vars yta döljs den blinda modernitetens gamla vanliga grundantaganden. Man har inte orkat eller förstått nödvändigheten av att ta tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till den för den problematiska huvudströmningen i den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvisionen. Det “nyliberala” systemtvånget omöjliggör den seriösa civilisationskritik som borde vara en del av en utvecklad och fördjupad kultur- och värdekonservatism.

Avståndstagandet från SD i detta läger beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken dessa intellektuella formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad, av den typ vi finner hos enkla propagandister och mediamanipulatörer. Därför förtjänar deras arbete erkännande och stöd. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land. Axess är helt enkelt med dagens svenska mått ofta en mycket bra tidskrift – och en som jag också själv både medverkat och recenserats i.

Det är först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli ett verkligt test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamma med SD torde bli tydligare för dem. Nya broar kommer rimligen byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror som sagt naturligtvis också på hur SD utvecklas!

Många goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några i Axess-lägret är steget ofta fortfarande alltför kort till de förbluffande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör sådant motstånd, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de borgerliga kulturkonservativa sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

En del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa och kulturkonservativa debatten i Sverige tycks idag ändå ofta balansera på gränsen till ett uppgivande av det allt märkligare och i flera fall påtagligt krystade avståndstagandet från SD. Men eftersom den av en rad komplexa orsaker ännu inte förmått överskrida denna gräns, förblir den tyvärr till stor del teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

Sakernas tillstånd nödvändiggör i allt högre grad ett accepterande av SD:s problembeskrivning och problemprioritering, men ingen har ännu orkat ta steget att bejaka SD som vad som åtminstone i avsevärd utsträckning borde kunna bli framtidens självklara partipolitiska problemlösning – framtidens partipolitiska vehikel för just den kulturkonservatism man försvarar.

Och, tillägger jag, för en fördjupad, vidareutvecklad och mer konsekvent version av denna kulturkonservatism, frigjord från det i de borgerliga kretsarna segt kvardröjande globalistisk-liberala 1900-talsarv som man inte tycks kunna se hur bjärt det i verkligheten kontrasterar mot de egna värderingar man ofta på utmärkt sätt artikulerar och försvarar.

Vad vi behöver är därför, sedan vi lämnat den i dagens former alltmer uppenbart utarmade liberalismen och socialismen därhän, ett inmutande av det stora och alltför okända territorium som innehållsligt skiljer sig från såväl Motpol som Axess. Det är, som jag tidigare sagt, vad jag tror Samtidsmagasinet Salt skulle ha kunnat bidra med i den svenska debatten, och det är vad jag nu försöker göra. Detta fält representerar den med SD kongeniala intellektuella och ideologiska kulturen. Gör man sig väl förtrogen med det, blir det åter väl synliggjort, är det fullständigt omöjligt att påstå att det finns någon otillräcklighet i de intellektuella eller ideologiska resurserna. De är i själva verket näraliggande och lätt tillgängliga.

Och man förstår också varför även ett visst slags socialdemokratiska och andra vänsterintellektuella i allt större utsträckning kommer kunna känna sig befryndade med ett SD som är fast etablerat i detta fält. Som jag tidigare framhållit är detta idag lika intressant som vad som sker med den höger Fleischer felaktigt begränsar sig till.

Fleischer har dock naturligtvis rätt i att det fortfarande finns en brist på intellektuella i SD. Men vad som behövs är intellektuella av rätt typ, och jag påminner därför om de nödvändiga distinktioner jag gjorde i mitt inlägg om själva begreppet intellektuell. Partiet är fortfarande litet, förra årets framgång var snabb, och hela organisationen måste utvecklas på ett sätt som motsvarar det nya läget. Det är utan tvekan en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, med tiden mer framträdande och ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång, och därmed för det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara ett nödvändigt moment i utvecklingen mot att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen från partiledningen som idag ofta uppmärksammas, återkommer då, efter ett ideologiskt utvecklingssprång, i ett senare skede i annan form, på högre nivå. Fleischers föreställning om de splittrande inre strider som skulle utbryta om SD startade en tidskrift för idédebatt är överdriven.

Och inte heller skulle det vara svårt att fylla en sådan tidskrift med innehåll, när tillräckligt många intellektuella börjar få upp ögonen för och göra sig förtrogna med de traditioner, tänkare och skolor jag här åsyftar. Fleischer underskattar vad han avfärdar som den populistiska partiledningen. Några i den kan säkert visa sig avvaktande, men som helhet är den såvitt jag kan se på intet sätt avvisande mot den intellektuella sida av partiets arbete som man rimligen inser är inte bara nödvändig för framtiden och i största allmänhet, utan en essentiell del av partiet och av vad som historiskt skapat det. De vet att det nära partiet alltid funnits mängder av intellektuella, personer som tänkt om och kring partiet och dess politik även om de inte synts bland de aktiva företrädarna. Vi kommer säkert få se satsningar av just det slag Fleischer tror innebär risker för partiet.

Det är intressant att ta del av vad en av de två intellektuella Fleischer erkänner att den nya partiledningen attraherat säger i sin senaste bloggpost. Stellan Bojerud skriver om sin nu avlutade tid i riksdagen: ”Jag har för drygt tio år sedan varit riksdagsersättare för (m) och kan därför göra jämförelser. En jämförelse faller ut till SD:s fördel. Erik Almqvist, Mattias Karlsson, William Petzäll och Richard Jomshof är namn som borgar för spänstigt intellektuella meningsutbyten.” Och: ”Sammanträdena är ytterst effektiva och målinriktade. De som tror att det sjungs kampsånger och hetsas mot invandrare, har blivit djupt lurade av gammelmedia. SD:s riksdagsgrupp har sammantaget den högsta utbildningsnivån bland riksdagens partigrupper.”

Fleischer tror “tills vidare” inte att SD:s kulturpolitik behöver “tas på särskilt stort allvar”. Det är utan tvekan en fråga nära relaterad till den om förefintligheten av intellektuella. Jag har tidigare uttryckt uppfattningen att kulturpolitiken hittills varit jämförelsevis rudimentär och befinner sig i en process av komplettering och utveckling. Det möjliga SD jag ser framför mig är ett parti som kan överta regeringsmakten i kraft av att det bättre än de av ideologisering (i den i tidigare inlägg förklarade problematiska meningen), allmän okunnighet och dubiösa intressen förstörda gamla partierna förmår genom en nyskapande traditionalism uppbära och representera den klassiska europeiska kultur- och bildningstraditionen, inklusive dess nationella variation och med kvalificerad öppenhet även för andra kulturer enligt den “högre kosmopolitismens” principer. Och som därför kan förstå, vägledas av och förverkliga vissa specifika ordningens och frihetens principer som genom århundradena utkristalliserats inom denna kulturtradition.

Detta är en tradition som jag menar att Axess ännu inte riktigt nått fram till och Motpol lagt sig alltför långt vid sidan av. Och att åter tillägna sig den på det sätt och i den utsträckning jag menar är önskvärt kräver intellektuella av ett slag som liberalismen och socialismen i allt högre grad saknar, i det de förfaller till tomt regurgiterande av den politiska korrekthetens färdigformulerade fraser inom ramen för det globalkapitalistiska systemets bedövande konsensus.

Men dessa intellektuella finns och kommer bli fler. Det är i själva verket redan tid att att vända på frågan på Flashback: ’Intellektuella i sjuklövern?’ Fleischers rubrik – ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’ – är konstaterande, men, som jag har visat, på otillräckliga grunder. Vi går mot den punkt där vi i stället kommer kunna sammanfatta och tillämpa på Sverige de analyser som gjorts av med SD befryndade intellektuella i många länder, i ett inlägg med rubriken ’Varför det inte finns några intellektuella i sjuklövern’.

or some aspects of it – there are many more of course

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.

Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.

Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.

Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.

Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.

P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.

Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Nya artiklar av Pat Buchanan och Justin Raimondo

Se även Voices Against the Libyan War

Nya röster: Mark Steyn, William Lind, Paul Craig Roberts, Alex Newman, Mark Krikorian, Andrew McCarthy, Charles Peña, Nebojsa Malic, Steve Sailer, Lee Wrights

Efter att en kommentator i veckan fäst min uppmärksamhet på en diskussion om Samtidsmagasinet Salt på Flashback, upptäckte jag att också en längre diskussion den senaste tiden förts om mig i detta forum.

Jag vet inte så mycket om Flashback –  jag har hört talas om det, men inte följt eller deltagit i någon diskussion där. Jag vet exempelvis inte hur viktigt eller seriöst det är. Men det sägs i Wikipedia-artikeln vara stort, och den gode Jakob Söderbaum, som jag skrivit om i flera inlägg, deltar bland annat i den diskussion jag blev tipsad om, och uppmuntrar och stöder det  Konservatism-forum i vilket den äger rum. Jag konstaterar också att åtminstone flera inlägg i detta forum är bra.

I den tråd jag nu upptäckte, ‘Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’, i forumen Politik > Politik-Inrikes > Partipolitik, sägs, förutom många mycket vänliga och uppskattande saker om mig och mina inlägg, också en del mer allmänt viktiga saker i ämnen jag behandlat här; några stora och centrala frågor berörs.

Men där finns också tolkningar och spekulationer rörande mina ståndpunkter i några frågor, av sådan art att jag känner att jag bör kommentera diskussionen. Jag vill därför signalera att jag ska försöka skriva ett klargörande inlägg i anslutning till vad som där sägs så snart som möjligt.

It is absurd and ridiculous to intervene against dictators and terrorists and fundamentalist extremists in the Muslim countries while at the same time allowing such people increasingly to take over Europe through mass immigration.

The neocons’ bomb democracy has only made things worse in the Muslim world. It is not just wrong in itself. It has also been totally counterproductive.

The U.S. and the European countries should build up a sufficient defence, and then simply leave the Muslim world alone. The latter would be happy to sell all the oil we need (although this need very definitely does not have to be in the future what it is today), and it would cost nothing compared to the wars.

And then the Muslim world might also follow the example of a truly exemplary West, and move towards its own moderate, creatively traditionalist, alternative form of modernity.

The left is particularly repulsive today (and of course revealing its true nature), suddenly supporting with self-righteous moralism the American Empire which always used to be its main enemy, and after having defended or kept silent about Gaddafi for decades.

Daniel Hannan:

Dennis Kucinich:

Björn Söder (in Swedish):

Jack Hunter:

Peggy Noonan

Victor Davis Hanson

Daniel Larison

Justin Raimondo

Daniel McCarthy

Richard Haass

Pat Buchanan

Piratpartiet (P) har rätt i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Partiledaren Anna Troberg sammanfattar om inte alla så dock många av argumenten och de ofta skrämmande fakta på utmärkt sätt (2-6):

3, 4, 5, 6

Hon har dock inte helt rätt ifråga om SD:s motiv för att stödja minoritetsbordläggningen. Partiets huvudsakliga och i slutdebatten enda krav var att lagringen inte ska kunna ske på i olika avseenden osäkert sätt i andra länder.

Dessutom finns en intern debatt i SD i denna fråga. Partiveteranen Joakim Larsson i Uppsala delar Trobergs och P:s ståndpunkt: SD borde enligt honom med MP och V röstat nej till direktivet som sådant, i dess helhet.

Larsson är SD:s hopp i denna fråga. Han visar vägen. I Alliansregeringens partier tycks ingen motsvarande dissidens finnas. Av attityderna hos dem som å dess vägnar handhar den här frågan, Johan Pehrson och Krister Hammarbergh, blir man rent fysiskt illamående.

Genom SD:s insats har frågan nu i alla fall bordlagts i ett år. Och som Larsson säger: på den tiden kan mycket hända. Det gäller nu att använda detta år till att stoppa direktivet. Det måste finnas en bredare opinion inom SD för att ompröva den allmänna ståndpunkten i denna fråga.

En sådan omprövning är inte bara sakligt och moraliskt nödvändig. Om partiet fortsätter att inkonsekvent stödja EU-kolossen på denna punkt, och, i framtiden, på liknande punkter, tror jag att det riskerar att tappa eller stöta bort stora delar av hela generationer av yngre väljare. Debatten om FRA-lagen och SD:s därmed sammanhängande misslyckande och P:s framgångar i förra Europaparlamentsvalet visar på denna risk, liksom MP:s bestående starka ställning. Till och med ett V under Jonas Sjöstedt – som trots sina uppenbara svagheter är jämförelsevis kompetent i allmänhet – kunde faktiskt i någon utsträckning temporärt bli ett hot.

SD medverkar för närvarande i justitieutskottet till en så kallad minoritetsbordläggning på ett år av frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Anledningen till detta är främst att partiets krav att lagring av de i direktivet specificerade uppgifterna – om telefonsamtal, sms, e-post och internetuppkopplingar – endast ska få ske i Sverige, det första och viktigaste av partiets fyra ändringskrav, inte tillgodosetts.

Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Expressen förklarat partiets ståndpunkt. De ser partiets krav som grundläggande för rättssäkerheten. ”Vi känner”, skrev Ekeroth, ”oro för vilket skydd och kontroll som finns över uppgifterna om de lagras i exempelvis Rumänien, där lagringen är betydligt billigare än i Sverige. Vilket skydd har svenska medborgare för att inte uppgifterna läcker ut där? Vilken kontroll har svenska myndigheter för att kraven efterlevs? Vad har den enskilde individen för möjligheter att driva process i främmande land om den personliga integriteten kränks? Denna oro delas av bland annat Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund och även Regeringen medgav tidigare att man hade förståelse för denna oro, något man totalt verkar bortse ifrån idag.”

I en gemensam artikel förklarade Åkesson och Ekeroth att SD inte heller är ensamma om att ”se en fara i att känsliga uppgiftar förs över till länder som inte har tillräckliga säkerhetsnivåer för skyddet av uppgifterna. Minst sju länder i EU förbjuder lagring utomlands och ytterligare några har begränsningar vad gäller lagringsort. Skälen för detta är desamma som vi anfört, att det är en nationell angelägenhet och att i det fall uppgifter missbrukas måste den som drabbats ha möjlighet att få en rättssäker process.” De påminde också åter om SÄPO:s och Advokatsamfundets kritik, och regerinens förståelse i dess egen tidigare proposition. ”Denna förståelse”, hetet det, “tycks nu plötsligt ha glömts bort av alliansens företrädare i justitieutskottet. Det känns onekligen som att man är mycket rädda för att diskutera sakfrågan och istället lägger energi på sakliga angrepp om att vi sysslar med ’pajaserier’.”

Såvitt jag förstår handlar SD:s och de övriga nämndas kritik, och de sju EU-ländernas förbud, om de nya databaser som datalagringsdirektivet nödvändiggör, och om det sätt de lagrade data behandlas eller systematiseras i dessa. Om Åkesson och Ekeroth har rätt i att denna kritik framförts och de sju EU-länderna förbjudit lagring i andra länder, måste det finnas viktiga, rella frågor och avsevärda problem här.

Men alliansen har reagerat på just det sätt som Åkesson och Ekeroth beskrev: ”Vid en bordläggning kommer regeringen att anklaga oss för eventuella böteskrav från EU samt att kampen mot brottsligheten blir lidande.” Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig, avfärdat den som uttryck för SD:s allmänna EU-motstånd, och klagat över undandragande av resurser för brottsbekämpning och över kommande böter.

Ekeroth vände sig i en av de nämnda artiklarna mot moderaten Krister Hammarberghs reaktion, enligt vilken det i SD:s följdmotion inte finns något att diskutera, och SD:s utspel endast syftar till att ”få bort uppmärksamheten på hur en del av deras ledamöter har betett sig”, ”minska turbulensen kring pinsamma incidenter som Sverigedemokraternas ledamöter varit inblandade i senaste tiden.” Att diskutera med SD vore att ”föra samtal med ett parti som använder sig av utpressning” på ett “osvenskt” sätt. SD:s krav, grundat på ifrågasättande av rättssäkerheten i direktivet, innebar enligt Hammarbergh ”konstigheter”, ja, att Sverige skulle bli en ”bananrepublik”. Hammarbergh fortsatte hämningslöst: ”Med kännedom om hur Sverigedemokraterna resonerar ska man väl vara glad att de inte vill lägga ett yrkesförbud på telekomföretag som drivs av etniska minoriteter.” Även han lade skulden för att skattebetalarna skulle få betala böter till EU på SD och den minoritet de anslutit sig till.

Tala om pajaserier! Och allt detta trots att till och med regeringen själv tidigare tydligen uttryckt förståelse för kritiken ur rättssäkerhetssynpunkt. Hammarbergh förefaller vara ett typiskt exempel inte bara på den politiska debattnivå utan den allmänna ideologiska och kulturella nivå M sjunkit till. Det visar vad M idag är. Partiet präglas nästan genomgående av maktfullkomlighet och arrogans. Hur kan denna person vara M:s gruppledare i justitieutskottet? Hur har det gått till när personer av denna typ kunnat få ledande positioner i M? Om man sammanställer alla uttalanden av denna typ från M under de senaste åren, inser man att vi står inför något som knappast kan betecknas på annat sätt än som en tragedi i den moderna svenska politiska historien och den demokratiska politiska kulturen.

I det Hammarbergh uttalar sig med denna brist på sensorium för opinionen och rättsmedvetandet, och trampar med denna arrogans på vad som brukade höra till hans eget partis viktigaste principer och värderingar, utsätter han sig naturligtvis omedelbart för den självklara kritik Ekeroth framför i sitt svar i Svenska Dagbladet: ”Det är oroväckande att man från Moderaternas sida fokuserar på att försöka ta billiga politiska poänger istället för att se problematiken, sätta sig ner och diskutera med oppositionen och förhoppningsvis komma fram till en lösning. Att Hammarbergh dessutom kallar ett förhandlingsutspel i en fråga där de båda parterna står relativt nära varandra för ’utpressning’ är direkt häpnadsväckande. Uppenbarligen anser Hammarbergh att oppositionspolitik är att anse som kriminellt och förhandlingsutspel är tecken på bananrepublik. Ett sådant beteende väcker oundvikligen frågor kring Moderaternas syn på demokrati och politiskt arbete.”

À propos bananrepublik tillade Ekeroth att M verkar “fullt kapabla att förvandla Sverige till en bananrepublik helt på egen hand. Åtminstone om man skall döma efter hur alliansen utnyttjar kvittningssystemet.” Till detta kom, efter att denna artikel skrevs, Carl B. Hamiltons likartade agerande i EU-nämnden.

Självklart är SD:s position som Ask säger relaterad till partiets allmänna EU-motstånd. Men detta är inte något skäl att avfärda den. Tvärtom. I den senaste artikeln tar Åkesson och Ekeroth upp frågan om hur regeringen bör förhålla sig till EU efter en bordläggning, och pekar bland annat på att EU till september 2010 ställt i utsikt en egen utvärdering som ännu inte kommit: ”Om vi nu väljer att skjuta upp lagförslaget i väntan på bland annat detta finns det således en god förklaring till varför.” Det är högst anmärkningsvärt, kan man här förtydliga, att regeringen är så angelägen att implementera direktivet att man vill göra det innan denna av EU-kommissionen aviserade utvärdering har kommit. Men naturligtvis spelar hotet om böter in: ”Att Sverige i ett sådant läge [där den utlovade utvärderingen inte producerats i tid och fortfarande dröjer] skulle åläggas böter är fullkomligt oacceptabelt.”

Därför gäller det att, om böter utdöms, ta strid och ”tydligt visa att Sverige i fortsättningen inte tänker lägga sig platt för dumheter på EU-nivå”. Regeringen måste ”sätta ned foten, lägga partipolitiken åt sidan och ta strid för svenska medborgares rättigheter”, för rätten att ”fatta egna beslut som rör nationella angelägenheter”, mot det ”federalistiska experimentet” som ”går emot det mest fundamentala i den svenska grundlagen”. En ”fördjupande debatt om EU:s roll i Sveriges politik” krävs.

Så långt är allt väl. Om datalagringsdirektivet ska implementeras, kan SD:s krav på lagring i Sverige säkert vara välgrundat, om detta krav gäller nya, osäkra databaser och datasammanställningar som en nödvändig följd av direktivet. Även det tredje och fjärde av SD:s ändringsförslag, om årlig rapport från tillsynsmyndigheten till riksdagen om omfattningen av begärda trafikuppgifter och om en ny bestämmelse om grovt dataintrång med strängare straffskala, förefaller rimliga.

Men ska datalagringsdirektivet överhuvudtaget accepteras? SD är inte mot direktivet, utan önskar endast ändringar på fyra punkter. Och den andra av dessa synes peka åt ett helt annat håll än den första, den tredje och den fjärde. Enligt den ska den föreskrivna lagringstiden förlängas från sex månader till ett år.

I själva verket tycks det inte bara vara så att minst sju EU-länder förbjuder lagring i andra länder; några europeiska länder sägs också ha förklarat att datalagringsdirektivet överhuvudtaget strider mot deras grundlagar. Problemet med Alliansregeringens såväl som S:s ståndpunkt är främst okänsligheten för rättssäkerhetsaspekten av datalagringsdirektivet i sig, som sådant, inte deras avvisande av SD:s nuvarande krav.

Det allmänna accepterande av direktivet som också uttrycks i Åkessons och Ekeroths artiklar är dock en punkt där det finns oenighet inom SD. Den erfarne sverigedemokraten i Uppsala kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har anmält en från partiets avvikande uppfattning. ”Jag tycker att partiet har fel”, skriver han i sin blogg; ”Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt.”

Åkesson tillstod efter förra Europaparlamentsvalet att SD förlorade många röster, framför allt yngre väljares, till Piratpartiet (P), inte minst på grund av den viktiga frågan och debatten om FRA-lagen, där SD likaledes intog en blott partiellt kritisk, avvaktande, men i grunden accepterande ståndpunkt. (Den föte detta socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, den starkast pådrivande svenska kraften bakom datalagringsdirektivet som sådant, försvarade förra året detta mot M och alliansregeringen – när dessa fortfarande var oroade för rättssäkerheten och förhalade beslutet – med argumentet att de borde kunna acceptera direktivet eftersom de tidigare accepterat den FRA-lag som är ”oerhört mycket mer integritetskränkande”.)

En liknande situation är nu förhanden ifråga om datalagringsdirektivet. Larsson ställer sig i sak på P:s sida, och hänvisar till deras kritik. P:s partiledare Anna Troberg sammanfattar denna på utmärkt sätt i nio punkter som jag här vill återge in extenso:

”Människor har rätt till sitt privatliv”: “Vanliga medborgare som inte är misstänkta för några allvarliga brott ska inte behandlas som brottslingar. Vi har rätt till vårt privatliv och ska inte få vår personliga integritet slentriankränkt av staten.”

“Information samlas inte in för skojs skull. Den kommer att användas”: “Information blir sällan bara liggande. När den väl finns där dyker det alltid upp nya anledningar att använda den.”

“Självcensur”: “När man vet att information om var man befinner sig och vem man har kontakt med registreras och lagras, så börjar man omedvetet att självcensurera sig. I Tyskland uppger många människor att de undviker kontakt med till exempel psykologer, präster och äktenskapsrådgivare sedan man införde datalagring.”

“Ändamålsglidning”: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning och PKU-registret [Karolinska sjukhusets biobank] likaså.”

“Informationsläckage”: “Alla register läcker. Det kan ske genom rent slarv, genom fuffens eller genom traditionell ändamålsglidning. Det finns bara ett sätt att förhindra informationsläckage och det är att inte registrera och lagra informationen från början.”

“Gör medborgarna beroende av makthavarnas välvilja”: “Man ska inte stifta lagar som gör medborgarna helt beroende av makthavarnas välvilja. Det är bara att se sig om i världen och se vad som händer när makthavarna väljer att dra tillbaka sin välvilja. Det är ingen vacker syn. Lagar ska alltid verka för att stödja och bygga demokrati, inte montera ner den.”

“Vanliga människor övervakas, brottslingar vet att undvika och övervakas ej”: “De brottslingar man säger sig vilja fånga med hjälp av datalagring vet hur man skyddar sig från den. Därför kommer man inte att fånga de riktigt fula fiskarna. Det betyder att man i realiteten säljer ut vanliga medborgares privatliv för att kanske kunna få fast lite småfisk.”

“Ineffektiv brottsbekämpning”: “Datalagringen är inte på långt när så effektiv i brottbekämpningssyfte som man påstår. En undersökning gjord i Tyskland visar att datalagringen bara påverkade 0,002% av alla brottsutredningar. Det finns också anledning att fundera på hur stor skillnad pengarna skulle ha gjort om de lagts på traditionell brottsbekämpning istället för på datalagring.”

“Onödigt kostsamt”. “Det är dyrt att datalagra. Oavsett om kostnaden läggs på staten eller på operatörerna, så kommer det att bli medborgarna som till syvende och sist betalar. Kostnaden för att vägra införa datalagringen är med största sannolikhet lägre än att införa den.”

Åkesson säger: ”Vi gillar ju inte EU-direktiv egentligen. Men när det handlar om att bekämpa organiserad brottslighet, som ofta är internationell, så behövs det någon form av reglering. Det här är ett steg i den riktningen.” Uttalandet aktualiserar, eller borde aktualisera, stora frågor om det alternativa Europasamarbete som jag anser det är av avgörande vikt att ställa för de mer eller mindre nationella partierna i Europa idag. EU som det ser ut idag, och med de intressen det tjänar, är av flera skäl inte rätt form för bekämpande av den organiserade internationella brottsligheten. Men behovet av bekämpande av denna brottslighet är självklart verkligt och stort, och det är i detta perspektiv som man måste ha förståelse för SD:s ställningstagande. Det kan helt enkelt ses som ett moment i drivandet av en av partiets allmänna huvudfrågor: krafttag mot brottsligheten.

Och det finns också flera typer av brottslighet som är av sådant slag att de lätt får även en generellt frihetlig opinion att godta åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Inte minst framstår terrorismen, och i synnerhet den extremistisk-islamistiska terrorismen, som en sådan typ. Det är utan tvekan detta som vägleder SD i denna fråga.

Från ett konservativt perspektiv är det inte alltid och principiellt fel med åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Häri skiljer jag mig från piratpartister, anarkister, libertarianer och vissa andra vänsterdrömmare. Det finns i en konstitutivt bristfällig värld extrema historiska situationer i vilka sådana åtgärder kan vara nödvändiga, i vilka frihetsuppoffringar från medborgarnas sida är ett pris som måste betalas.

Det oerhörda problem som uppstår med denna typ av lagstiftning och praxis idag är emellertid att det allmänna ideologiska klimatet redan visat sig göra själva definitionen av den åsyftade brottsligheten kontroversiell. Direktivets tillskyndare betonar ständigt att dess övervakningsmöjligheter endast skall användas mot brottsmisstänkta. Men det är inte bara så att en avgörande fråga i vår tid är vad som kommer anses vara brott – försvararna av direktivet tycks inte ha förstått att detta icke är självklart och att det är icke-självklart på ett helt nytt sätt och i en helt ny utsträckning än någonsin tidigare i historien. Det är också så att just den teknologi det här är fråga om är intimt relaterad till en helt ny och på ytterst problematiskt sätt alltmer utvidgad brottsdefinition: teknologin är skräddarsydd för övervakning av just sådana som misstänks för de nya ”brotten”. Vi står här inför oerhört stora, nya frågor som borde stå i centrum för debatten.

P:s Henrik Alexandersson undrar om SD ”är medvetna om att datalagringen ingår i den stora tunna med övervaknings- och underrättelseinformation som ändå kan komma att delas mellan EU:s medlemsstater?” Denna fråga pekar åt rätt håll för förståelsen av problemet. Datalagringsdirektivet måste ses i ett större sammanhang. Och i det sammanhanget blir det tydligt att det är Anna Trobergs fjärde kritiska punkt, ”ändamålsglidningen”, som är den allvarligaste: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning”.

Det är inte möjligt inom ramen för ett redan långt inlägg att ta upp alla de exempel på politisk-korrekt åsiktsförtryck och direkt åsiktsregistrering som präglar dagens förment fria, liberala, och demokratiska västerland. Starka systembestämda ideologiska krafter såväl som internationellt organiserade intressen har sedan mycket länge och med framgång verkat för att omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi. En konsekvens av denna förvandlingsprocess är att åsikter, värderingar, tolkningar, ja fakta som avviker från eller strider mot denna ideologi i allt högre grad helt enkelt kriminaliseras. Praktiskt har detta lett till sådan övervakning som syftar till åsiktsregistrering. Man söker kartlägga inte bara dokumenterbara, explicita åsikter utan också individers misstänkta kontakter och möten, vilken suspekt litteratur de köpt, och så vidare.

Vi vet redan att frihetsinskränkande lagstiftning av den typ som snabbt genomdrevs efter 911 i USA med the Patriot Act och de utökade befogenheter den gav CIA, och som 2002 ytterligare utökades, institutionaliserades och operationaliserades i det nya Department of Homeland Security, inneburit nya steg mot kriminalisering också av helt andra grupper än de utländska terrorister som var den omedelbara anledningen till och skapade de opinionsmässiga möjlighetsbetingelserna för lagstiftningen och departementet. Åtgärderna vändes inte bara mot  “domestic terrorists”, utan snart uppfanns också det nya, mer preciserade begreppet “homegrown terrorists”, och ny övervakning även i förebyggande syfte av vad som helt enkelt var vissa amerikanska politiska dissidenter med blott – av departementet självt identifierat och definierat – potentiellt terroristiskt beteende inleddes.

Vi står här inför hotet av ibland direkt Sovjetliknande metoder för förtryck av politiska motståndare och oliktänkande, i ny amerikansk förklädnad. Det finns redan mängder av hårresande exempel. “Kriget mot terrorismen” i illegitimt utvidgad mening märks i Europa bland annat i form av en allmän press från USA att vidta “säkerhetspolitiska” åtgärder av samma typ som man där nyligen infört, i den mån de inte redan är på plats här.

Inte minst är den så kallade hatbrottslagstiftningen ett centralt instrument. Och det är just personer med SD:s typ av åsikter som står i fokus för myndigheternas nya former av övervakning och frihetsinskränkning. I själva verket är det uppenbart för var och en som studerat dessa frågor närmare, och inte minst tillämpningen av övervakningen i USA såväl som på flera håll i Europa, att det knappast ens är fråga om någon ändamålsglidning här.

Kritikerna i P verkar här lika naiva som andra politiker, även om vi i de senares fall naturligtvis också finner exempel där tystnaden i dessa frågor förklaras av direkt medbrottslighet. För de påtryckningsgrupper som ligger bakom hela denna utveckling har såväl FRA som datalagringsdirektivet från början inneburit framtida resurser inte bara för det legitima bekämpandet av terrorism och grov brottslighet som av alla accepteras som sådan, utan även för det illegitima bekämpandet av sådant som bara de själva definierar som brottslighet, men vill få också våra politiker och opinionsbildare att acceptera som sådan. Ja, man kan gå så långt som att säga att detta är en del av själva syftet med det till stor del alltifrån början amerikanska projekt som är EU som sådant.

Den fanatiska judiska vänsterorganisationen ADL (Anti-Defamation League), exempelvis, som jag tidigare nämnt och som ligger bakom hatbrottslagstiftningens själva idé såväl som dess detaljutformning i många konkreta fall, fungerar inte bara som en halvoffentlig myndighet i USA med kontroll över många regeringsorgan, utan är också aktiv i EU och genom exempelvis OSSE.

Den är en problematisk organisation främst därför att den under årens lopp, och i synnerhet under dess nuvarande national director, Abraham Foxman, kommit att anta ett extremt, kultursubversivt allmänt program, med tonvikt inte minst på massinvandring och multikulturalism men också på de mest outrerade feminist- och HBTQ-kampanjerna. Det är ett program som indirekt också, liksom dagens vänster i allmänhet eller åtminstone nästan hela vänstern, tjänar den globala kapitalismen i dess mest problematiska former och naturligtvis även understöds av den. Organisationen anses också ägna sig åt direkt åsiktsregistrering av personer som inte passar dess politisk-korrekta mall.

Jag tog upp hur fenomenet med den inflytelserika judiska vänstern självklart regelbundet uppmärksammas också från konservativt judiskt håll, och kritiseras och plausibelt analyseras och förklaras i historiskt perspektiv. Jag gav några prominenta exempel på detta, men många fler kunde nämnas. Ja, ADL är så extrema att de kritiseras till och med av vissa inom den judiska vänstern. Extra utsatta för kritik har de förstås blivit när de flagrant befrämjat judiskt etniska och israeliska intressen samtidigt som de motarbetat andra folks och nationers. Bland annat har kritiken då gått ut på att de på detta sätt producerat just den antisemitism de säger sig bekämpa. Men numera tycks ADL ofta också inta Israelkritiska ståndpunkter mer i linje med sin allmänna och ständigt utvidgade agenda.

Kent Ekeroth har hursomhelst för länge sedan förtjänstfullt påtalat den ohållbara dubbelmoralen hos många liberala judar. Jag efterlyste att han från ett judiskt perspektiv också skulle påpeka den allmänna roll för den politiska korrektheten som en organisation som ADL spelar – för debattens klarhets skull, och eftersom han själv och SD i så hög grad är föremål för attacker från relaterade eller liknande grupper och individer i Sverige.

Och glädjande nog har han nu också verkligen lyft fram åtminstone den allmänna judiska radikalismen och dess orsaker. Framlyftandet förtjänar större spridning. Även om Ekeroths huvudpoäng i den intervju med honom som återfinns i förra årets sista nummer av Judisk Krönika är hans mer begränsat anti-islamistiska (“judarna är nyttiga idioter för muslimerna”), får han också fram den mer allmänna sanningen på ett sätt som kanske är  historiskt unikt i denna publikation. På intervjuarens fråga, “Får ni mycket stöd av judiska organisationer?”, svarar Ekeroth: “Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än Folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.”

I dessa korta meningar fångar Ekeroth det mesta av det väsentliga i denna fråga, om man förstår att det i själva verket också handlar om ett allmänt, internationellt och historiskt välkänt fenomen, även om det hela gått längre i Sverige än på annat håll och det förvisso finns judiska organisationer på kontinenten som stöder nationalister i sina respektive länder. Ett fenomen som förklarar mängden av judiska vänsterorganisationer och -individer som bidrar till upprätthållandet av dagens politisk-korrekta regim.

ADL är bara ett exempel; de är långtifrån ensamma. Dessutom tillkommer givetvis alla oräkneliga icke-judiska organisationer, grupper och individer som driver samma kampanjer och påtryckningar. Den politiska korrekthetens olika intressenter organiserar sina krafter i oändliga former, och det är denna grad av organisation, och de resurser som av skäl som inte är svåra att förstå vid en endast i någon mån fördjupad analys ställs till de olika instrumentens förfogande, som möjliggör det allmänna samhällsklimatets kontinuerliga förskjutning i enlighet med dessa intressen och deras successiva institutionalisering inte bara i EU utan också till stor del FN och en lång rad andra internationella organisationer.

Problemet med datalagringsdirektivet är alltså att det kan användas för den antidemokratiska, antifrihetliga övervakningen och förföljelsen av politiskt oliktänkande, och framför allt nationalister, i synnerhet naturligtvis vita nationalister, sammanförda i den diffust definierade så kallade “vit makt-rörelsen” eller “vit makt-miljön”, ja, i allt högre grad helt vanliga konservativa, i takt med att den politisk-korrekta regimen flyttar fram positionerna och definierar allt större områden av tankeliv och mänsklig historisk erfarenhet, ja av verkligheten själv, som liggande utanför det i den nya meningen “demokratiska” och därmed lagliga.

Av dessa skäl är jag benägen att ansluta mig till Joakim Larssons partiinterna opposition: SD borde, med V, MP, och P, förkasta datalagringsdirektivet som sådant. Men inte i allo eller enbart av samma skäl som dessa andra partier. Skiljelinjen går inte mellan ett övervakningssystem som i vissa extrema historiska situationer kan vara ett nödvändigt pragmatiskt ont, å ena sidan, och inget sådant system alls, förkastandet av det på abstrakta, principiella grunder, å den andra. Den går i stället mellan å ena sidan brottslighet och å den andra nationell och konservativ ideologisk avvikelse som grund och legitimation för systemet.

Men inte minst de tre sista av Anna Trobergs punkter förefaller mig visa varför datalagringens övervakningssystem idag knappast är historiskt påkallat som åtgärd för verklig brottsbekämpning. De tycks i stället, tillsammans med de övriga punkterna, visa varför det huvudsakligen lämpar sig för åsiktsregistrering och övervakning av oliktänkande eller sådana som blott misstänks för att vara eller kanske bara kunna bli oliktänkande – en registrering och övervakning som generellt är av totalitär natur och i de allra flesta fall fullständigt omoralisk, rättsvidrig, oförsvarlig.

Inom ramen för ett allmänt accepterande av datalagringsdirektivet gör SD rätt i att arbeta för tre av sina fyra ändringar. Men vilken är den fullständiga argumentationen för att hålla sig inom denna ram? Har partiet skäl och finns det i största allmänhet argument för detta som jag inte känner till och inte har tagit del av? I så fall måste jag avvakta med mitt ställningstagande. Men såvitt jag hittills kunnat se har Larsson rätt, även om han inte anger det djupaste, verkliga problemet med direktivet. Partiet borde ha röstat mot det.

Det är självklart att spaning måste bedrivas mot personer och grupper som på rätta grunder, inte den politiska korrekthetens, bedöms som farliga – och vid det behov som inte alls är osannolikt i en snar framtid, bör mer sådan spaning bedrivas. Här är naturligtvis selektiv datalagring av direktivets typ ofta motiverad. De stora utgifterna för en allmän datalagring med tvivelaktig effektivitet bör, som Troberg skriver, överföras till traditionell brottsbekämpning, och bättre sådan.

Vi vet verkligen inte vilka direktivets nya övervakningsmöjligheter kommer att användas mot. Att besluta att, med Larssons ord, lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden, är ett steg i riktning mot ett övervakningssamhälle som i det rådande ideologiska klimatet snabbt torde kunna bli ett direkt hot just mot SD. Har vi inte sett tillräckligt många skrämmande exempel på förbudsivern bland partiets och dess europeiska motsvarigheters motståndare för att förstå det?

1-4     Republican National Convention, 1992

2, 3, 4