Category: Politics

Wieso Banker und Banditen ohne Strafe davonkommen

Westend, 2011     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

Die Finanzkrise ist kein Ergebnis einer Naturkatastrophe, wie uns häufig vorgegaukelt wird. Außerdem unterstellt der Begriff “Krise” dass es sich um ein vorübergehendes Ereignis handelt, das durch Krisenmanagement beherrschbar ist. So wird davon abgelenkt, dass Organisationen, Institutionen, Einzelpersonen und Gruppen – als übliche Bankengeschäfte getarnt – hemmungslos ihre eigenen Interessen verfolgt haben. Mit krimineller Energie haben sie große Mengen Geld bewegt und in Netzwerken, die der Organisierten Kriminalität vergleichbar sind, dubiose Geschäfte getätigt. Doch die strafrechtliche Aufarbeitung des Geschehens hat bisher nicht stattgefunden. Wolfgang Hetzer fragt nach den Gründen und untersucht, welche Straftatbestände greifen könnten. Für ihn ist es höchste Zeit, dass das traditionell gegen die “Unterschicht” eingesetzte Strafrecht auch endlich gegen die “Oberschicht” angewendet wird.

Economica, 1990 (1962)     Amazon.fr

Présentation de l’éditeur:

Cet ouvrage, publié pour la première fois en 1962 a été l’un des tout premiers à mettre en évidence le caractère omniprésent et multiforme de la propagande. Dépassant les définitions classiques, il a montré que la propagande n’était pas l’apanage des dictatures, mais une nécessité pour tous les régimes, qu’elle ne se limitait pas à la guerre psychologique, mais englobait aussi les public and human relations destinées à adapter l’homme à une société. Près de trente ans après sa publication, ce livre demeure une référence indispensable pour la compréhension d’un phénomène qui n’a cessé de s’étendre et de se perfectionner.

Biographie de l’auteur:

Jacques Ellul n’a cessé d’approfondir sa réflexion sur la technique dans des livres devenus des classiques. Mais on ne peut comprendre son oeuvre sans se reporter à ce livre fondateur. Prophétiques lorsqu’elles ont été écrites, ses vues sur la technique comme fait central de nos sociétés conservent plus de 35 ans après une étonnante et parfois inquiétante actualité.

Wikipedia

with Wide Shut’s Commentary

2011

Also watch this this July 5 ARD interview

Reflections on the United States of Amnesia

Nation Books, 2004     Amazon.com

Book Description:

Following the publication of Perpetual War for Perpetual Peace and Dreaming War comes award-winning Gore Vidal’s long-awaited conclusion to his landmark, best-selling trilogy. Now, Vidal has written his most devastating exploration of Imperial America to date. “Not since the 1846 attack on Mexico in order to seize California,” Vidal writes, “has an American government been so nakedly predatory”. Bush’s apparent invincibility, and what he might or might not know – especially about those new “black box” voting machines being installed all over the country – is one of the central themes of “State of the Union 2004,” a magnificent and witty Olympian survey of American Empire, where the war on terror is judged as nonsensical as the “war on dandruff,” where America is an “Enron-Pentagon prison,” a land of ballooning budget deficits thanks to the growth of a garrison state, tax cuts for the privileged, and the creeping totalitarianism of the Ashcroft justice department. Collected in this volume are Vidal’s earlier State of the Union addresses, a tradition inaugurated on the David Susskind show in the early seventies as a counterpoint to “whoever happened to be president.”

Book Description (second edition):

Blood for Oil and the Cheney-Bush Junta

Nation Books, 2002     Amazon.com

When Gore Vidal’s recent New York Times bestseller Perpetual War for Perpetual Peace was published, the Los Angeles Times described Vidal as the last defender of the American republic. In Dreaming War, Vidal continues this defense by confronting the Cheney-Bush junta head on in a series of devastating essays that demolish the lies American Empire lives by, unveiling a counter-history that traces the origins of America’s current imperial ambitions to the experience of World War Two and the post-war Truman doctrine. And now, with the Cheney-Bush leading us into permanent war, Vidal asks whose interests are served by this doctrine of pre-emptive war? Was Afghanistan turned to rubble to avenge the 3,000 slaughtered on September 11? Or was “the unlovely Osama chosen on aesthetic grounds to be the frightening logo for our long contemplated invasion and conquest of Afghanistan?” After all he was abruptly replaced with Saddam Hussein once the Taliban were overthrown. And while “evidence” is now being invented to connect Saddam with 9/11, the current administration are not helped by “stories in the U.S. press about the vast oil wealth of Iraq which must- for the sake of the free world – be reassigned to U.S. consortiums.”

How We Got to Be So Hated

Nation Books, 2002     Amazon.com

Book Description:

The United States has been engaged in what the great historian Charles A. Beard called “perpetual war for perpetual peace.” The Federation of American Scientists has cataloged nearly 200 military incursions since 1945 in which the United States has been the aggressor. In a series of penetrating and alarming essays, whose centerpiece is a commentary on the events of September 11, 2001 (deemed too controversial to publish in this country until now) Gore Vidal challenges the comforting consensus following September 11th and goes back and draws connections to Timothy McVeigh’s bombing of the federal building in Oklahoma City. He asks were these simply the acts of “evil-doers”?

“Gore Vidal is the master essayist of our age.”  Washington Post

“Our greatest living man of letters.”  Boston Globe

“Vidal’s imagination of American politics is so powerful as to compel awe.”  Harold Bloom, The New York Review of Books

Reviews:

“Vidal writes with verve, passion and style that complements [his] controversial views.”  Walter Russell Mead, Foreign Affairs, Sept/Oct 2002

“[Vidal] provides plenty of examples to sustain his shimmering abhorrence for current American politics…Challenging as ever.”  Kirkus Reviews, March 15, 2002

Cornell University Press, 1997     Amazon.com

Blurbs:

“John Kekes’s Against Liberalism offers compelling argumentation for the position that liberalism denies the very conditions it requires for its sustenance. As a consequence, liberal policies are inconsistent and self-defeating. Rarely has such a forthright and well-constructed argument been made against liberalism’s misguided flirtation with utopianism.”  Herbert London

“This book deserves a place on the same shelf with Burke, Tocqueville, and Hayek. From now on no one counts as a serious conservative – even less, as a serious liberal – who has not paid it close attention.”  Wallace Matson, University of California, Berkeley

“One of the many merits of John Kekes’s Against Liberalism is its careful argument that the priority attached to individual autonomy in recent liberal philosophies is unreasonable. In any sensibly pluralistic view, autonomy is only one among the necessary conditions…of human well-being. Others – such as peace, social cohesion and a healthy environment – are just as important. Further…these other components of the human good cannot always be made compatible with autonomy…Kekes’s central, unanswerable argument is that in unreasonably emphasizing the good of autonomy, recent liberalism evades the reality of such conflicts of values…Kekes’s imaginative and provocative book is only one of many unmistakable evidences of the passing of the Rawlsian regime in political philosophy. The ongoing dissolution of that liberal hegemony is a sign that pluralism is at last reaching into intellectual life. As a result, political philosophy may be able to reconnect with the world that it was once supposed to be about.”  John Gray, Times Literary Supplement

“Kekes performs a useful task in identifying the contradictions in liberal political theory.”  Kenneth R. Craycraft, Jr., The University Bookman

“A comprehensive, pointed and fair critique of the…assumptions that lie behind liberal policies, [Kekes’s book] demonstrates why the old liberal idea of giving people the moral autonomy to choose and live out good lives must, because of its self-contradictions, fail.”  Robert Royal, Review of Metaphysics

“Incorporating his previous reflection about the relationship of character and morality, this work stands out in what is otherwise a well-populated chorus of questioners of liberalism.”  John J. Barrett, Theological Studies

“Against Liberalism relentlessly questions and rejects…common assumptions of contemporary political philosophy…Unlike many of liberalism’s opponents, Kekes makes a serious effort to understand liberalism’s basic claims…A provocative and challenging book for students of political philosophy.”  Samuel R. Freeman, Ethics

“Kekes’s book is very good; it is filled with arguments that are deep, complex and lively.”  Shadia Drury, Toronto Globe and Mail

“Against Liberalism is a provocative and engaging book…What Kekes offers us is in fact amounts to a vivid external critique, on the basis of a less optimistic view of human nature. At its best, it is a powerful reminder that liberals had better take evil seriously too.”  Norbert Awander, Zurich University, Ethical Theory and Moral Practice

About the Author:

John Kekes is Professor of Philosophy and Public Policy at the State University of New York at Albany.

Essäer

Norstedts, 1979

Baksida:

I oktober 1972 utgav Stig Strömholm den mycket uppmärksammade och diskuterade boken “Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse”, en grundlig, skarpsinnig och rikt nyanserad analys av den samhälleliga utvecklingen i Sverige. Sedan dess har snart sju år gått och Stig Strömholm har funnit tiden inne att i en ny debattbok, Motskäl, granska vad som hänt i det svenska samhället efter 1972. Han prövar noggrant frågorna kring rättssamhällets stabilitet, kring domaren och jämlikheten, kring löntagarfonderna och lagarna, kring folkrörelserna, organisationerna och makten, kring jämlikheten, friheten och demokratin. Och lågmält och eftersinnande analyserar han vad “samhället” är och vad “historielös” betyder. Slutligen drar han i några framtidsbilder förkrossande stillsamt konsekvenserna av vissa av samtidens tecken.

Innehåll:

Förord

“Vår historielösa tid…”

Förfallets stormklockor

Demokratins begravning

Lag och ordning

Vänstern och kulturinnehållet

Efesus, Konstanz och Nürnberg – också en kulturtradition

Det tillkommande prästadömet

Är rättssamhället på glid?

Vad har vi paragrafer till?

Domaren och jämlikheten

Normpyramiden och Portugal

Grande misère ouverte royale

Sverige 1973: varmt eller kallt?

Svensk 70-talspolitik: tendenser och möjligheter

Organisationerna i samhället

Folkrörelserna och makten

När ingen väg finns att välja

Kanske en diktare?

Vad är “samhället”?

Multinationalens miljoner

Timrå i deras hjärtan

Preferenser och konsekvenser

Meidner och lagarna

Fonddebatten: låsningar och luckor

Vad hände sen? Kommentar till en roman

De fordringsfulla gästerna

Sju små hem

Kvalitet -95

JOB:s kommentar:

Den första av Strömholms böcker jag läste, på ett tidigt stadium av utvecklingen av min politiska förståelse. Som så ofta väcktes nyfikenheten av negativa recensioner. Man förstod omedelbart av dem dels att detta som de vände sig så skarpt mot var just sådant som berörde en själv och i mycket överensstämde med ens egen gradvis frammognande orientering, dels att det sätt på vilket de utmålade det inte kunde vara med sanningen helt överensstämmande. Från och med Motskäl blev Strömholm en följeslagare under många år. Som många av hans böcker är detta en klippbok med tidigare publicerade artiklar. Den förtjänar fortfarande att läsas av samma skäl som Sverige 1972. Strömholm representerade redan vid denna tid en ovanlig, kulturmedveten borgerlighet, med avsevärd insikt när det gäller även liberalismens svagheter, även om han saknar djupare förståelse för kapitalismen och dess problem.

Frankrike, som idag firar sin nationaldag, har med de inskränkningar av yttrandefriheten som Paulina Neuding tar upp i en viktig kolumn i Svenska Dagbladet tillsammans med flera andra ledande europeiska länder sedan länge tragiskt börjat ställa sig vid sidan av en central linje i den europeiska kulturtraditionen och avvisat vad som kan betraktas som några av dess viktigaste politiska, rättsliga och vetenskapliga landvinningar. Och vi tvingas nu åter minnas den mörka jakobinska sidan av den första franska republikens födelse.

Inte minst oroväckande är att Frankrike i det fall Neuding främst diskuterar stöds av europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och därmed anses vara i överensstämmelse med den europeiska konventionen för dessa rättigheter. När denna domstol och väl därmed Europarådet således redan valt denna väg ligger självfallet inte den Europeiska Unionen långt efter: krav har inom den länge framställts på generaliserad, likformig, centralstyrd, unionsvid tillämpning.

Att tänka rätt är, skriver Neuding, för dessa institutioner större än att tänka fritt. Jag delar visserligen denna uppfattning i sig, som sådan. Att hävda motsatsen, att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, undergräver ytterst just storheten i att tänka fritt, upplöser den i relativism, i det likvärdiga i att tänka fel. Rätt tänkande, och i synnerhet det rätta tänkande som äger verkligt moraliskt värde, förutsätter fritt tänkande. Men allt verkligt fritt tänkande (d.v.s. det verkliga tänkande som är fritt, inte något annat fritt som inte är tänkande) handlar s.a.s. om vad som är rätt tänkande, söker nå fram till rätt tänkande. Detta är en gammal och välkänd skillnad mellan liberalismen, eller åtminstone en viss typ av liberalism, och den politisk-filosofiska ståndpunkt jag försvarar. Thorilds exakta formulering är i sig helt riktig och båda dess led lika viktiga.

Det angelägna i Neudings krönika är emellertid den punkt där hon verkligen har rätt, nämligen just i frågan om uppfattningen om vad som i det aktuella sammanhanget är det rätta tänkandet. Efter att ha konstaterat att det i Frankrike och Europarådet anses större att tänka rätt än att tänka fritt, tillägger hon att vad det innebär att tänka rätt där “bestäms av politikerna”.

Det är inte bara större att tänka rätt än att tänka fritt. Det är också så – och detta kan kanske sägas indirekt följa av Thorilds insikt – att det är större att tänka fritt än att tänka fel. Neuding fäster uppmärksamheten på att inte bara politiker i allmänhet utan politiker som tänker fel bestämmer innebörden av att tänka rätt.

Av de exempel hon tar upp är kanske det alltmer omfattande fenomenet med statlig, av politiker bestämd historieskrivning eller politiskt fastslagen historisk sanning det mest groteska och flagranta brottet mot vad som kan ses som några av den europeiska kulturtraditionens karaktäristiska frukter, här närmast forskningens frihet, den akademiska friheten. Till de exempel Neuding ger kan läggas förslag om lagstiftning rörande “förnekelse” av kommunismens brott, ett område där vi rör oss med oerhört osäkra och mellan olika forskare starkt varierande siffror på antalet dödade.

Vi står här inför en grundläggande och avgörande men obegripligt försummad principfråga. Även de som nu tror sig vinna på det genom att deras historieskrivning fastslås eller – vilket det i de hittillsvarande fallen sägs vara fråga om – deras “dödas minne skyddas” i lag, borde, som jag brukar framhålla, ta avstånd från detta av det skälet att om lagen en gång använts för ett visst rent historiografiskt ställningstagande, kan en ny parlamentarisk majoritet eller en annan regim utan betänkligheter använda den för ett helt annat sådant. Den historiska sanningen utlämnas åt skiftande opinioners och politiska systems godtycke utan att dessa kan effektivt balanseras av kvalificerad vetenskaplig forskning. Det rätta tänkandet om historien kan bara nås genom det fria tänkandet om historien.

Är situationen bättre i USA? Neuding antyder denna möjlighet. Och utan tvekan är USA formellt friare än stora delar av Europa. Men tyvärr är det väl knappast riktigt att USA:s högsta domstol fortfarande “vakar som en hök över yttrandefriheten enligt konstitutionens första tillägg”. Det amerikanska rättsväsendet är sedan länge till mycket stora delar korrumperat av samma agenda som nu följs i Europa, den agenda som så radikalt avviker från vissa karaktäristiska produkter av den europeiska och västerländska rättstraditionen. Hatbrottslagstiftningen, som naturligtvis används för att begränsa yttrande-, tanke- och åsiktsfriheten, inte bara för att komma åt faktisk, egentlig brottslighet som den tidigare normala lagstiftningen alltid redan effektivt täckt in, härrör från just USA och organisationer som ADL, och dess implementering och utvidgning har alltsedan Clinton fortskridit i snabb takt.

Och inte minst viktigt i detta sammanhang: det är från USA som denna lagstiftning spridits till Europa, bland annat genom OSSE som har nära samarbete med just Europarådet. På grund av konstitutionens ställning har man förvisso inte kunnat gå lika långt i USA – “the first amendment” är utan tvekan fortfarande i många avseenden ett hinder. Men man har i stället lyckats desto bättre i Europa, som därför nu kan hänvisas till i den amerikanska debatten av den protototalitära utvecklingens befrämjare.

Lagstiftningen mot yttrandefriheten – och i verkligheten mot tanke- och åsiktsfriheten – ska naturligtvis också ses i ljuset av hela det långdragna amerikanska, globala “kriget mot terrorismen” och för “demokratin”. Det handlar ju inte bara om muslimska extremister. I dess namn genomförs alltmer långtgående åtgärder och inte minst förberedelser för sådana mot alla verkligt fritänkande och därför “feltänkande” – vilket kräver nya integritetskränkande system för övervakning av alla medborgare. Man försöker inte bara etablera verkligt felaktigt tänkande som rätt tänkande, utan man försöker också göra det omöjligt att tänka fritt.

Inför de intressen som driver denna agenda är det första tillägget till den amerikanska konstitutionen i längden inte något säkert skydd för yttrandefriheten; vi har länge sett hur “the bill of rights” lätt kunnat i praktiken upphävas. Därför, och av de andra historiska skäl jag anfört, är det vilseledande och farligt att peka på USA som en förebild och som lösning på frihetsinskränkningarnas problem. (Neuding gör inte explicit detta, utan ställer endast frågan.)

Att USA, naturligtvis i samarbete med organiserade intressen i Europa, kunnat driva Europa i den av Neuding beskrivna riktningen är ett tillräckligt skäl att motsätta sig Europasamarbetet i dess nuvarande form. Det placerar de flesta av dagens ledande Europapolitiker och ämbetsmän, inklusive svenska, som bidragit till eller bara tyst godtagit och inte ifrågasatt eller tillräckligt ifrågasatt denna utveckling, utanför vad som kan beskrivas som en den europeiska civilisationens huvudlinje.

Europasamarbetet i sig, det verkliga Europasamarbetet, Europasamarbetet som sant europeiskt, är enligt mig vår tids viktigaste politiska projekt, och jag är motståndare till den nationalism som motsätter sig det. Vi kan förvisso uppskatta den amerikanska konstitutionen, dess ursprungliga intentioner, och dess kvarvarande reella kraft att bromsa en utveckling som hotar inte bara Europa och USA utan på sikt faktiskt hela mänskligheten. Men vad vi behöver, vad vi måste finna, är en europeisk lösning på Neudings problem, inte en amerikansk.

En sådan lösning erbjuder alltså inte dagens EU. Problemet är så allvarligt att det i sig rättfärdigar motstånd mot EU i dess nuvarande form, det EU som i verkligheten, medels den lagstiftning Neuding beskriver, i förening med massinvandringens och multikulturalismens teori (d.v.s. globaliseringens problematiska huvudströmnings ideologi och propaganda) och praktik motarbetar de europeiska folken, den europeiska kulturen, Europa.

Denna utveckling är ett skäl till att jag numera är medlem i det enda riksdagsparti som på allvar driver en tydligt EU-skeptisk linje. Såvitt jag kan se är detta och motsvarande partier i övriga Europa för närvarande den enda politiska kraft som med rimlig, realistisk utsikt till framgång kan bidra till att stoppa detta hot mot Europa (självklart krävs också andra krafter än politiska). Situationen är så allvarlig att alla verkliga Europavänner, alla sanna européer, borde stödja dem trots att de ännu inte har något utvecklat program för ett återupptaget och vidareutvecklat Europasamarbete efter att hotet är avvärjt.

Alternativen är tydliga. Antingen säkerställer vi först den europeiska friheten och de europeiska värdena, det rätta europeiska tänkandet, för att sedan på denna gemensamma europeiska grund hantera de problematiskt nationalistiska krafter som möjligen kan ha stärkts. Eller så ger vi upp denna frihet och dessa värden, ger vi upp Europa, ger vi upp själva möjligheten både att tänka fritt och att tänka rätt.