Category: Politics

Den politiska eller åtminstone dagspolitiska kommentaren har tidigare inte varit min genre. Jag har i denna blogg beskrivit hur jag för ganska länge sedan förlorade mycket av mitt intresse för eget aktivt deltagande i politiken och t.o.m. den idépolitiska debatten i Sverige. Samtliga riktningar, partier och ledande tidningar och tidskrifter, inklusive dem jag själv medverkat i, rörde sig, efter några lovande tendenser i annan riktning under åttiotalet, inom ramen för vad som kom att kallas “nyliberalismen” mot en alltmer total konformism och konsensus kring den distinkta men teorilösa och eklektiska s.k. politiska korrekthet som i allt högre grad dikterades från den anti-västliga globalismens kommandocentraler.

Detta dömde dem till allt större irrelevans. Det var uppenbart att jag inte kunde göra min optimala insats med dessa begränsningar. Jag har dock försökt hålla kontakten, och vänner och bekanta i partierna har uppmuntrat mig till förnyat engagemang. Eftersom jag tidigt träffat många av de ledande personerna har jag så att säga alltid känt mig äga de bästa förutsättningar för en partipolitisk bana. Men varje gång jag närmat mig politiken har besvikelsen med den rådande kulturen – och alltmer framträdande okulturen – i partierna blivit sådan att den omöjliggjort fortsatta steg. Den krets kring Tage Lindbom som uppstod vid mitten av nittiotalet, och tidskrifterna Contextus och Samtidsmagasinet Salt, såg under en tid ut att kunna förnya åtminstone en meningsfull och tillräckligt systemkritisk idépolitik, men det varade inte länge. När jag senast, efter några år utomlands, försökte övertyga mig själv om att det var moraliskt fel att helt överge partipolitiken och att man trots allt borde kunna åstadkomma något genom att stödja Moderaterna eller Kristdemokraterna, visade det sig att dessa partier just genomgått ytterligare häpnadsväckande ståndpunktsförskjutningar i centrala frågor som än en gång gjorde det omöjligt att genomföra något i denna väg i god tro. Inte bara den vanliga politiska debatten utan även den ideologiska och rentav den akademiska politiska analysen höll på att genomgå ett intellektuellt haveri, där alla de större och djupare perspektiven försvann. Det gick helt enkelt inte att engagera sig i de existerande formerna.

Närmare exempel på varför det inte gick bör vara överflödiga. De kulturvänsterns kampanjer och värderingar som kontinuerligt, en efter en, anammats av den förnyat råkapitalistiska högern och kristdemokratin (som delvis byggde på dem redan från början) dominerar nästan restlöst den offentliga diskussionen. Den genuint nyskapande traditionalism med verkliga historiska horisonter och filosofiska resurser, som jag tyckte mig se en avsevärd potential för några årtionden tidigare, är systematiskt och programmatiskt avförd från den reella politiska agendan. Endast några få – i och för sig berömvärda – undantagsfigurer vidareför en del av dess gestik och retorik i egenfinansierade projekt vid sidan om, men det är inte minst kontrasten mellan deras värderingar och vad de faktiskt tvingas stödja i det de insisterar på att samtidigt fortsätta verka inom dessa partier som gör att situationen framstår som så absurd. I allt högre grad måste jag, trots min personliga sympati och respekt för många av dem, fråga mig hur de kan se en oundvikligen marginell karriär i dessa organisationer som värd ett helt liv av allt löjligare eftergifter och självbedrägerier.

Låt mig ta blott ett enstaka exempel. Per Dahl var en av dem jag på åttiotalet bedömde som en i mycket intressant, genuin konservativ, som kunde representera en del av det som var av bestående värde i det konservativa tänkandet. Han var delvis verksam på Timbro på den tid genuina kulturkonservativa tilläts vara med, var väl förtrogen med Burke, och var en verklig profil i jämförelse med de utslätade rationalister och pragmatiker som så länge dominerat Moderaterna. Vad som hände på åttiotalet var främst att dessa trista modernitetsförvaltande teknokrater blev hårdare och tuffare, att de, ledda i sluten och ordnad trupp av Arbetsgivareföreningen, Timbro, och Sture Eskilsson, med början i Henri Lepages bok I morgon kapitalism assimilerade klassisk libertariansk ideologi och därmed plötsligt fick ett ideologiskt instrumentarium av en typ de kunde förstå, men tidigare saknat. De kände sig med detta rustade att möta vänstern på ett nytt sätt, och gjorde det också. Det hela var mer en organiserad politisk propagandasatsning än en genuin intellektuell förnyelse. Men i detta sammanhang lyckades också en del mer genuina konservativa röster, eller närmare bestämt kulturkonservativa, göra sig hörda, sådana som jag bedömde kunde fullgöra den “viktiga roll” som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en artikel i Svenska Dagbladet 1984 med rätta hävdade att den från nyliberalismen skilda konservatismen kunde spela. Jag fann tidigt Carl Johan Ljungberg vara en av dem. Per Dahl var en annan. Även P. J. Anders Linder visade vid denna tid en sympatisk sensibilitet för denna dimension av politiskt tänkande och framför allt kulturella värderingar. Ja, detta gällde i viss mån t.o.m. Mats Johansson, om än s.a.s. i en annan stilistisk modalitet. Snart framträdde också Per Ericson.

Under många år var även jag i någon utsträckning med. Jag ville stödja och uppmuntra detta. Men det gick från början att se vilka kompromisser som skulle vara nödvändiga om man fortsatte i dessa institutionella sammanhang. Det nyliberala systemskifte som planerades intresserade mig inte. Jag minns inte minst när SAF-tidningen en gång skickade en bok om Hayek till mig för recension. Det var en god introduktion till en libertariansk tänkare av den alltmer ovanliga typ som också i åtminstone flera väsentliga avseenden var förenlig med konservativa perspektiv och värderingar, trots att han själv tog avstånd från benämningen. Men hur signifikativt var det inte att redaktören utan konsultation med mig helt enkelt strök mina få och denna gång relativt milda kritiska formuleringar om libertarianismen! Detta förfaringssätt präglade tyvärr i lika hög grad de publikationer och fora som inte direkt bar Arbetsgivareföreningens namn.

Trots detta uppenbara tryck från de doktrinärt libertarianska finansiärerna av Timbro o.s.v. tyckte jag dock fortfarande att det vid denna tid fanns hopp om att Ljungbergs och Dahls falang skulle kunna få en bestående plats i svensk politisk idédebatt och därmed kunna åstadkomma en verklig förändring av den tröstlösa högern. Det var inte så att jag var mer intresserad av den rådande socialdemokratiska ordningen, den svenska modellen, än av det nyliberala systemskiftet. Min likgiltighet för det senare berodde helt enkelt på att jag överhuvudtaget inte var särskilt intresserad av de ekonomisk-politiska frågorna sådana de diskuterades vid denna tid. Jag kunde se både att en och annan reform av den typ borgarna krävde säkert var befogad, och att kritiken mot alltför långtgående förändringar också kunde vara legitim. Jag förnekade givetvis inte att ekonomin hängde samman med förståelsen av samhället och politiken i övrigt. Men det var inte debatten om dessa frågor som jag engagerade mig i. Jag kände från början att alla de dominerande nationalekonomiska skolorna var otillräckliga, och Chicagoskolan och den österrikiska skolan kändes inte mer övertygande än den keynesianska. Jag hade så att säga kommit till politiken från kulturen, historien, filosofin och vad jag kallar andligheten, främst i form av humanistiska studier, och det var de – som verkligen inte är något verklighetsfrämmande, abstrakt eller vagt – som tillhandahöll även min förståelse av samhället och kriterier för bedömningen av det. Därför var det den nisch för mer filosofisk kultur-, värde- och moralkonservatismen som jag uteslutande intresserade mig för i den svenska högern. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg hävdade Claes Ryn att Eskilsson hade “soft spots” för genuina kulturkonservativa perspektiv. Och det ideologiska trycket på det mått av egentlig intellektuell verksamhet som bedrevs i dessa institutioner var ännu långt ifrån det som senare kom med figurer som Carl Rudbeck och Johan Norberg.

Dahl introducerade och översatte texter av Edmund Burke, och fortsatte på denna väg synbarligen utan att anpassa sig till den nya av Rudbeck och Norberg representerade andan, i en tid när vänstern anammade högerns ekonomi och högern vänsterns kultur. Han medverkade på nittiotalet i den idékonservativa tidskriften Contextus, och var även sympatiskt inställd till kretsen kring Lindbom, ur vilken Samtidsmagasinet Salt med tiden uppstod. 2003 utgav han antologin Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten, med bidrag av, förutom honom själv, Fredrik Haage, Martin Tunström, Lotta Levay, Hanna Broberg, Peter Olsson och Hans Wallmark. Inte minst satte han en ofta relativt distinkt konservativ prägel på och välkomnade konservativa skribenter till Barometern, där han, efter att liksom Ljungberg ha lämnat det allt mindre kongeniala Timbro, länge var politisk chefredaktör. Under hela denna tid har Dahl för mig framstått som en sympatisk och historiskt kunnig representant för konservatismen i Sverige, även om det från början var uppenbart att han såväl som de andra nämnda alltid gjort den typ av kompromisser jag var obenägen till, och det till och med var osäkert om det var fråga om kompromisser eller om det i själva verket var något som de såg som förenligt med sina övertygelser.

Saker och ting förändras emellertid i världen, och det finns anledning att titta närmare på vad som idag döljer sig bakom den oförändrade konservativa beteckning som inte bara Dahl utan också en rad yngre bloggare som han hjälper till att lyfta fram använder.

I Barometerns “Bloggrunda” intervjuade Dahl förra året mannen bakom bloggen Konservativa tankar, Martin Edgelius, idag anställd av Moderaterna i Stockholm. Bloggen är, säger Dahl, “välgörande sparsmakad och kräsen”. Jag konstaterar också att det är en trevlig blogg i den dags- och ofta småfrågepolitiskt puttriga genren. Edgelius har gjort flera utmärkta observationer som är i linje med en konservativ åskådning av den eftersträvansvärda typen. Men den har här också blivit alltför tam och mellanmjölksaktig – anpassad för en karriär i Nya Moderaterna, samtidigt som, på det typiska sättet, anpassningarna till den nyliberala ekonomin fortfarande är mer uppenbara än de till vänsterns kultursyn.

Man kan självfallet inte ställa de högsta krav på alla bloggar – formatet är ju ännu huvudsakligen använt för kortare kommentarer. Men det bör också sägas att det inte finns någon principiell, teknisk orsak till detta förhållande, och att det förhoppningsvis kommer att förändras såtillvida som även längre, essäliknande texter blir vanligare (denna text är exempelvis snarast en essä, inte en tidningsartikel av den längre typ som har underrubriker). En del av Edgelius’ kommentarer, och inte minst dem han gör i intervjun med Dahl, är också av sådan karaktär att man tvingas beklaga en brist på historisk och filosofisk fördjupning och konsekvens. Dahl har heller inga invändningar när han konstaterar att bloggen är “dagspress-inspirerad”, och Edgelius säger själv att det sällan förekommer referenser till böcker.

Med all vederbörlig respekt för den erfarne Dahl, och utan att vilja formulera någonting annat än en konstruktiv kritik, måste jag säga att detta samtal i hans bloggrunda innehåller flera häpnadsväckande påståenden. Vad Dahl säger är inte mindre viktigt – i betydelsen signifikativt, eller symptomatiskt – än vad Edgelius säger.

Den senare förklarar att konservatism innebär att “göra det bästa av situationen som den är nu”. Detta är “konservatismens utgångspunkt”. Dessa formuleringar skulle kunna accepteras, om man med dem förstår mobiliseringen av de historiska traditionerna, insikterna och värdena i nuet, urskillningen och det kreativt förnyade uttrycket för vad T. S. Eliot kallade “the permanent things”, förverkligade på sådant sätt att de oönskade motsatta tendenserna och strömningarna effektivt motarbetas och vad som består av giltiga mönster på olika områden bevaras och förstärks – och, om de gått förlorade, återupprättas. Något som självfallet kräver realistisk klarsyn och orientering i situationen som den är nu.

Men tyvärr är det inte bara detta Dahl och Edgelius menar. “Om man vill vara involverad i partipolitik”, fortsätter Edgelius, “måste man ta i beaktande att man inte kan hålla med partiet i exakt alla frågor”. Det gäller att “anpassa sig”, att “ta det onda med det goda”. Gör man det finns “stort utrymmer att agera partipolitiskt som konservativ”. Detta är naturligtvis formellt delvis riktigt, och man kan i politiken självfallet inte förneka kompromissens nödvändighet. Men den avgörande skillnaden är den mellan att anpassa sig för att tillåtas marginellt pyssla med konservativa symbolfrågor och på så sätt få med en krympande väljargrupp som annars skulle gå åt annat håll, och att verkligen i de centrala frågorna förändra ett parti i en verkligt meningsfull konservativ riktning. Givet den faktiska, allmänna innehållsliga utvecklingen av partipolitiken idag får den edgelianska uppfattningen om möjligheterna en djupt problematisk innebörd i sammanhanget av Dahls och Edgelius’ konservativa anspråk.

Konservatismen har inte sällan i ytliga uppslags- och handboksmässiga sammanhang definierats i termer av “försvaret av det bestående”. Men naturligtvis har ingen filosofisk konservativ någonsin omfattat den absurda läran att det bestående i betydelsen det aktuellt förhandenvarande, “situationen som den är nu”, alltid bör försvaras, att man alltid bör “anpassa sig” till detta och “ta det onda med det goda”. Man kan säga att konservatismen som fenomen och begrepp uppstod just med motståndet mot den då förhandenvarande franska revolutionen och hotet att vissa av dess resultat, eller förutsägbara problematiska följder, skulle bli bestående. Den handlade om vägran att anpassa sig till situationen som den var då, vägran att ta det onda med det goda som fanns kvar eller i begränsad utsträckning tillfördes av det nya. Och så har det naturligtvis blivit i än högre grad sedan dess, när de förutsägbara problematiska följderna blivit det ofta dominerande bestående. Här finns en bestående giltig modernitetskritik, hur felaktiga de uppställda, rent reaktionära alternativen än varit.

Att inte anpassa sig till det onda i situationen är självklart inte detsamma som att inte acceptera det goda som också finns i nya situationer, nya ideologiska och samhälleliga delsanningar, förändringar. Detta är en självklar och grundläggande del av den nyskapande traditionalism som det tänkande som benämnts konservativt alltid utgjort när det varit som bäst. Men Edgelius och Dahl gör inte längre någon sådan distinktion. Konservatismen handlar till avsevärd del definitionsmässigt och till sin konstitutiva essens om försvaret av distinkta saker, och det är därför sådana former som “radikalkonservatism” och t.o.m. “konservativ revolution” kunnat uppstå. Det är därför Torbjörn Tännsjös försök att göra gällande att Sovjetsystemet kan försvaras utifrån konservatismen i dess historiska och politisk-filosofiska mening blir problematisk om han inte samtidigt försvarar de inslag i detta system som uppvisar de som motsvarade en innehållsbestämd konservatism. Historiskt var vad vi kommit att kalla konservatismen explicit för fortsättandet av vissa av de fredliga och även folkligt förankrade reformer som inletts långt före den franska revolutionen såväl som långt före den ryska. Men den såg klart den demoniska arten av centrala inslag i den nya världsrevolution som på alla områden satts i rörelse av problematiska intressen, idéer och kulturströmningar, och som tenderade att forma såväl gamla som nya ledarskikt.

Dahls bakgrund gör dock att jag är benägen att nu vilja ge inte bara honom utan också Edgelius the benefit of the doubt. Man vill naturligtvis gärna tro att en ny generation av konservativa med genuin insikt på något sätt ska kunna skapa sig åtminstone visst utrymme i de partier där de huvudsakligen är verksamma. Dessa är förstås främst Moderaterna och Kristdemokraterna, men Dahl och Edgelius hyser också hopp om Centerpartiet och Folkpartiet. De är överens om att “den gamla frisinnade delen av Folkpartiet hyser…en hel del konservativa värderingar”, och att “Lars Leijonborg var den siste representanten för dessa på nationell nivå…Här har väl Björklund dock gett dem än mer hopp.” Det är märkliga ord om den radikala småborgerlighetens gamla parti.

Naturligtvis, ja oundvikligen, ser vi fortfarande en del goda förändringar. Och förvisso finns många fall där reaktion beror på ofilosofisk tröghet och rigiditet snarare än genuin insikt och visdom, och andra där mognad följer av flexibilitet och nytänkande. Men det är i linje med konservatismen att avvisa radikal, utopistisk kompromisslöshet. Ett svenskt humanistiskt forskningsprojekt ägnades nyligen “traditionen som utopi”. Inte heller en sådan ohistorisk hållning är den burkeanska konservatismens. Nuets verklighet måste förvisso först realistiskt accepteras för att effektivt kunna förändras i enlighet med konservatismens insikter. Världen förblir ofullkomlig, och kompromisser är alltid, om än i varierande utsträckning och av olika slag, oundvikliga.

Denna välvilliga tolkning blir i det aktuella fallet emellertid svår att upprätthålla. Edgelius fortsätter med att förklara inte bara att det är oförenligt med konservatismen att “önska sig tillbaka till någonting annat”, utan till och med att detta i det förflutna belägna andra “ju alltid [är] förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det värsta är inte att Edgelius säger detta; han är ung och ny i dessa sammanhang, och det kan vara en förflugen formulering i ett sammanhang som inte föranlett någon förberedelse eller närmare eftertanke. Det värsta är i stället att Dahl fyller i med att dessa formuleringar är “Tage Lindboms definition“: “Först händer det någonting och då blir det en reaktion, och de som stannar vid denna arga reaktion de blir reaktionärer, men de som sen mognar i förhållandet till samhällets förändring, de mognar också till en konservatism.”

Naturligtvis formar allt som sker i någon mån framtiden på irreversibelt sätt, och givetvis måste den konservative på moget sätt hantera den förändringen. Men som generellt konservativt förhållningssätt är det av Dahl beskrivna märkligt – för att inte tala om hur bisarrt det är som Tage Lindboms definition av konservatismen. “Först händer det någonting” – en politisk revolution utvecklas, exempelvis, till ett nytt förtryckande våldsregim med mängder av oskyldiga offer. Kanske växer en ny, principiellt antitraditionalistisk totalitarism fram ur den. Vad gäller i ett sådant läge, om man får tro dessa formuleringar från Dahl och den nya konservativa generationen? Jo, att “inte stanna vid en arg reaktion” och “bli reaktionärer”. Att inte “önska sig tillbaka till någonting annat”, något som fanns före revolutionen, något som kunnat leda utvecklingen i mer humana banor. Något sådant hopp kan inte finnas. Detta andra är nämligen “alltid förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det enda rätta, och i själva verket det enda möjliga, är därför att anpassa sig till det som “händer”, till “samhällets förändring”. På så sätt rentav “mognar” vi, ja, vi mognar “till en konservatism”.

Jag vet naturligtvis att varken Dahl eller Edgelius egentligen menar detta. Det handlar här, återigen, bara om en tillfällig intervju i vilken ogenomtänkta formulerinar är naturliga och ursäktliga, och det vore orättvist att ta vad de säger alltför bokstavligt. Givetvis delar Dahl inte Tännsjös syn på Sovjetsystemet, och han själv var utan tvekan just en “arg reaktionär” så länge det existerade. Men Dahl och Edgelius tror på fullt allvar att den “samhällets förändring” som nu “händer”, dagens revolution, finanskapitalismens nyliberala globalisering med entydigt kulturradikala förtecken, från ett konservativt perspektiv är av helt annat och i grunden positivt slag. Att det är en förändring visserligen med en del ont, men också med så mycket gott att den är helt förenlig med konservatismen, att den ger denna “stort utrymme”, att det lilla onda bör accepteras. Det är i stället just detta som är det förbluffande, och det allvarliga, med Dahls och Edgelius’ formuleringar. Det ser ut som om de inte uppfattat att den utveckling som skett efter Sovjetsystemets fall i centrala avseenden är lika problematisk från den ordnade frihetens, moralens, humanitetens, den nyskapande historiska traditionalismens, sanningens, ja alla de högre värdenas och därmed den verkliga, innehållsbestämda konservatismens perspektiv som det trots allt långt ifrån globala och i jämförelse med idag teknologiskt outvecklade Sovjetsystemet var. I själva verket är alla de nämnda, av den verkliga konservatismen försvarade värdena lika hotade som någonsin. Och de är hotade av i hög grad samma krafter som möjliggjorde Sovjetsystemet. Signifikativt nog tror Tännsjö också på den nya revolutionen, i det han sätter sitt hopp till George Soros som befrämjare av en världsregering.

Varför försvarar t.o.m. de jag uppfattade som kämpande för verkliga humant och frihetligt konservativa värden idag denna utveckling? Detta har skapat en kris i mitt förtroende för sådana som Dahl, som jag tidigare sympatiserade med. Jag ser dem idag öppet försvara sådant jag trodde att de tidigare bekämpade. Detta säger något viktigt och djupt om hela den tänkande delen av den svenska borgerligheten. Det är svårt att tro att de bara missförstår den pågående förändringen. Mer verkar vara involverat i deras bejakande. Dahl och Edgelius visar att konservatismen riskerar att helt förvandlas till sin begreppsliga innebörd och reduceras till en passiv anpassning till den förändring som initieras av vad som en gång var dess motståndare. Till en konservatism som endast kan tillåtas puttra på om i det större sammanhanget obetydliga symbol- och småfrågor. En konservatism som i själva verket fyller funktionen att dölja och maskera den mest problematiska revolution och på så sätt blidka och få med de motsträviga. En pseudo- eller neokonservatism som i det avgörande är nästan helt inordnad i den kapitalistisk-socialistiska överideologin.

I linje med detta beskrev Johan Lundberg, som i övrigt gjort mycket bra som Axess-redaktör, tidigare i år i en radiodebatt konservatismen i närmast socialterapeutiska termer, som en strategi för att få ombord de svaga som inte hade begåvning nog att förstå och hänga med i globaliseringens förändringar. Som om det var detta det krävdes styrka och begåvning för! Det är naturligtvis precis tvärtom.

Den dominerande samhällsförändringen under hela nittonhundratalet har varit en sådan som direkt, avsiktligt, och med framgång gått emot centrala värderingar av den typ som konservatismen när den varit som bäst försvarat. Idén att konservatismens väsen består i att “mogna” i förhållande till denna utveckling, att “ta det onda” i den, d.v.s. att helt enkelt acceptera och bejaka det, är naturligtvis både bisarr och beklämmande. Men tyvärr avspeglar den vad som under nittonhundratalet, och i synnerhet efter andra världskriget, alltför ofta varit konservatismens verkliga ställning eller roll, inte minst i Sverige. En europeisk “konservatism” som idag exempelvis inte ens identifierar den globalistiskt dirigerade demografiska ersättningen av de europeiska folken med folk från helt andra delar av världen som ett problem, utan som bejakar den och endast talar om hur de nya folken ska “integreras”, förtjänar naturligtvis inte namnet. Att konservativa i gångna århundraden inte talade om detta beror naturligtvis endast på att de inte ens kunde föreställa sig problemet. Kritiken av invandringspolitiken har ingenting att göra med – eller borde åtminstone inte ha någonting att göra med – den s.k. “främlingsfientlighet”, den “rasism”, det “hat” o.s.v. som de globalistiska propagandisterna och kapitalistiska centralplanerarna och deras medvetna eller omedvetna tjänare, den likaledes intellektuellt havererade vänstern, ständigt larmar om.

Förutom, på det mest elementära planet, det egna folkets identitet och fortlevnad, handlar den i stället om värnandet av den naturliga mångfald i världen som helhet som äger ett värde i sig och som är mer eller mindre förbunden med den kulturella mångfalden. Begreppen “multikulturalism” och “integration”, såsom de länge obekymrat använts av politikerna, har givetvis alltid varit varandra motsägande. Men båda projekten leder i realiteten, i förening med den allmänna globaliseringen och med migrationens aktuella och framtida omfattning, till etnisk och kulturell utarmning och homogenisering.

Detta borde tillhöra de centrala frågorna för en verklig, meningsfull konservatism. Även för den typ av konservatism som i andra historiska sammanhang med helt andra dimensioner på problematiken försvarat multietniska stater och multinationella imperier var frågan om identiteter och särarter självklart central.

En sådan genuin konservatism kräver alltså förvisso kontinuerligt flexibilitet och intelligent nytänkande. Men den kräver detta inte för att kunna anpassa sig till en destruktiv revolutions tyranniska följder, utan för att förmå möta och motstå dessa. Och för att kunna visa att den inte handlar om någon orättfärdig, ensidig klasspolitik utan om värden som är hela samhällets. För att kunna avslöja den utsträckning i vilken vänstern och kulturradikalismen handlar om något helt annat än att förbättra arbetarnas, kvinnornas och allehanda minoriteters ställning – den utsträckning i vilken dessa endast manipuleras som instrument för den nya makten och dess intressen. För att kunna visa att den tekniska utvecklingen kan hanteras utan ett accepterande av historiematerialismens ideologiska determinism och allmänna vilseledande ensidighet. Och inte minst kräver konservatismen flexibilitet och nytänkande föra att kunna ge nya, kreativa uttryck för sina egna traditionella värden och insikter.

Edmund Burke förespråkade naturligtvis aldrig någon anpassning till och något “mognande” i förhållande till det jakobinska vansinne han förutsåg redan innan det bröt ut. För att inte tala om Tage Lindbom, som i sin tolkning av Burke fann det under lång tid beståendes historicistiska kriterium otillräckligt. I just den uppsats jag tror Dahl hänvisar till talar Lindbom upprepade gånger om “återupprättande”: ordet innebär ju med nödvändighet att det finns “någonting annat” i det förflutna som inte är “förlorat”. I annat sammanhang förespråkar han, i linje med detta, “övervintring”. Jag delar inte i allo Lindboms ståndpunkter ifråga om moderniteten och den kristna medeltiden, men hans ställning i nittonhundratalets svenska konservatism, eller reaktion, gör att jag känner att det är viktigt att de svenskar som gör anspråk på att i någon form representera konservatismen återger dem korrekt. Jag anför därför de avslutande meningarna i hans klassiska bok Sancho Panzas väderkvarnar från 1962:

“Det finns…all anledning att söka genom en ‘övervintring’ bevara de tankar och den kunskap, med vilka en framtid upprättar den ordning, som i vår världsdel gick förlorad i medeltidens slut. Detta är icke utopism, ty all utopism är ett försök att skapa himmelska förhållanden med jordiska medel. Det är ett totalt brytande med den ordning, som dyrkar människan såsom alltings mått och alltings herre, jämlik och därför dömd till vanmakt. Först när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ’stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen, först då återfår hon sitt värde och sin värdighet.”

Mot slutet involverar sig Dahl och Edgelius mer tydligt i den partipolitik som den senare signalerat att en del av hans formuleringar handlar om: “om man vill vara involverad” i den så krävs enligt honom den anpassning o.s.v. som han beskriver. Vi står här naturligtvis inför den stora frågan om partipolitiken sådan den idag ser ut överhuvudtaget är en framkomlig och önskvärd verksamhetsform för verkliga konservativa. Men det skulle föra för långt att behandla den här. Det är nog att konstatera att den nya generationen anser att denna partipolitik ger den “stort utrymme”, och att därmed min problematisering blir inte bara legitim utan också oundviklig.

Hela Dahls och Edgelius’ resonemang framstår mot slutet som riktat mot Socialdemokraterna. Här märks inte längre någon större skillnad mellan dem och den banala och ignoranta globalistiska teknoliberalism som dominerar inom Moderaterna, sedan långt före de Nya. Det är det av främst Moderaterna politiskt genomdrivna radikala systemskiftet som ska försvaras: “De sanna reaktionärerna”, säger Edgelius, “är Socialdemokraterna”, som inte förmår “se framåt” utan önskar sig tillbaka till ett “Per Albin-samhälle”. För Dahl gäller det att vara “borgerligt konservativ”; även Socialdemokraterna är konservativa, men i en felaktig mening: de är “välfärdsstatsnostalgiker”. Dahl får till följande i ljuset av hela det föregående resonemanget svårbegripliga slutkläm: “Det gäller att inte förneka sina rötter. Gör man det vågar man heller inte se framåt. Och de rötterna är långt bredare än alla Socialdemokrater kan föreställa sig.”

Givetvis måste det faktum att många i en ny generation tycks villiga att använda termen konservatism välkomnas. För det är i de traditioner, historiska förhållanden, värden och idéer som ofta försvarats under detta namn som vi finner det mesta av det som den radikalmodernistiska, kapitalistisk-socialistiska revolutionen vänder sig mot och förstör. Och det är av detta skäl också där vi finner så många av de intellektuella resurser som är nödvändiga för att motstå och övervinna dess oförminskade totalitära hot. För att använda Ambjörnssons ord kunde konservatismen fortfarande verkligen spela en viktig roll.

Jag vet att Burke-kännaren Per Dahl, tvärtemot vad som framgår av det motsägelsefulla svamlet (som gör det enkla partipolemiska angreppet på Socialdemokraterna helt uddlöst) i intervjun med Edgelius, fortfarande skulle kunna göra mycket för att hjälpa den nya generationen att bättre förstå konservatismens historiska mening – för att hjälpa den att se att, om den menar allvar, den gett sig in på något som är mer krävande och som har en djupare innebörd och större betydelse än vad den hittills förefaller ha blivit medveten om.

Dahl är dock tyvärr ett tydligt exempel på hur även konservatismen som sådan visar sig otillräcklig. I stället för att stramas upp, förstärkas, och vidareutvecklas till verklig systemkritisk samtidsrelevans, som jag på åttiotalet hoppades att den skulle göra, har den intellektuellt försvagats, anpassat sig, förlorat sin själ, sitt salt. Jag är också alltmer benägen att tro att den även i dess äldre former, om dessa kunde förnyas, idag vore otillräcklig. Det är därför jag numera, i en avvaktande hållning, i bejakande av nödvändigheten av ett i vissa stycken mer radikalt nytänkande, för teoretiskt-analytiska syften kallar mig “europeisk post-paleokonservativ”.

Däremot förblir den historiska konservatismen och dess varianter av bestående värde, ja, den förblir oumbärlig också för detta idag nödvändiga nytänkande. Radikalkonservatismens och den konservativa revolutionens strömningar rymmer en del viktiga intellektuella resurser här, men tenderar samtidigt att tappa bort alltför många av den äldre konservatismens. Och till skillnad från Dahls intervju syns dock på annat håll – exempelvis, trots dess fortfarande övervägande neokonservatism, i bloggen Tradition & Fason – åtminstone några tecken på att den nya generationen kanske kan komma att visa sig vilja förvärva de intellektuella och kulturella resurser som krävs för att inte falla offer för illusioner på det sätt som nu till och med en av de mest erfarna och kunniga i den gamla generationen tycks ha gjort. Och gör den det, kommer den förhoppningsvis också inse det mer genomgripande nytänkandets nödvändighet.

Detta, liksom Sverigedemokraternas framgångar, har sedan en tid tillbaka – ungefär sedan jag startade denna blogg i april förra året – givit mig anledning att åter vända blicken mer regelbundet mot den svenska politiken och politiska idédebatten. Och att uppta den politiska kommentarens genre.

1990

There is much I disagree with in Thatcher’s policies. She was much too much of a doctrinaire libertarian; her pro-Americanism and democratism were undiscerning and taken too far; she made false promises about restrictions on immigration; she uncritically promoted the exaggerated Churchill myth; some of her privatizations seem to have been disastrous; her view of the status of the humanities in British universities was problematic, and she closed grammar schools. She also closed the Victorian police stations. But despite these seemingly uncongenial weaknesses, she was an authentic English character of a kind that is increasingly rare. And, as has become much clearer since then, on the issue discussed here she is clearly right (not because all forms of European union are wrong, but primarily because the current EU is simply anti-European). Regardless of what may have been her full motives, she takes the stand that led to her downfall.

1-6

Website    Wikipedia

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen, och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänstern har begått grova brott, med oskyldiga offer. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa – man kunde använda betydligt starkare ord – att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar – och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna – ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers, kanske i viss mån även kommunisternas – på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet – om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet – gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten nedan.

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tusentals egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som försvarar marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterextremister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella tillbakagång, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambragt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där en del av inslaget från Publicistklubben kan ses från 15.10:]

Motpol är en svensk bloggportal för “kulturkamp – folkbildning – samhällsdebatt”, som avger följande avsiktsförklaring:

“Det svenska debattklimatet har i takt med den politiska korrekthetens frammarsch blivit både likriktat, snävt och tråkigt. Ett resultat av detta är att många intelligenta och viktiga röster tystas ner, och inte ges utrymme i debatten.

Debattutrymme är inte något man får, det är något man tar. Tanken bakom Motpol är därför att ge den svenska debatten nytt liv, genom att erbjuda en plattform för de kvalitativa och frisinnade röster som har sin grund i en nordisk världsbild, och som följd av detta idag sällan ges utrymme.

Motpol är på så vis en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Våra skribenter representerar ett brett spektrum av ideologiska inriktningar, men förenas i en gemensam värdegrund baserad på ett värnande om nordisk kultur och tradition. Projektet som sådant är såväl politiskt som organisatoriskt obundet. Varje deltagare ansvarar juridiskt för sin egen blogg.”

Innehållet är onekligen politiskt inkorrekt. En av Motpols skribenter är Jonas De Geer, Samtidsmagasinet Salts redaktör. Detta kunde i förstone synas förvånande, eftersom Jonas är en förkonciliär katolsk traditionalist och, fastän förvisso svensk patriot, ingalunda någon representant för en specifikt “nordisk världsbild” i den mening denna term såvitt jag kunnat se förstås av de övriga Motpol-skribenterna.

Portalen präglas ofta av ett distinkt avstånd till kristendomen, en vilja att gå utöver den och dess judiska bakgrund (ibland tycks de ses som helt främmande för västerlandet och inte minst det nordiska), en programmatisk strävan att gå tillbaka till, återupprätta, och bygga vidare på den förkristna, indoeuropeiska traditionen.

–

–

Jag postar detta som komplement till texten om Samtidsmagasinet Salt (25/9) och diskussionen om den.

Jonas De Geer har i sin blogg nyligen gjort två tillbakablickar på Samtidsmagasinet Salt, personerna kring det, och dess mottagande. De är av intresse för mig bland annat av det skälet att jag umgicks ganska intensivt med Jonas och Salt-kretsen från mitten till slutet av nittiotalet och hade många diskussioner med dem.

Jonas och jag fördes först samman av dåvarande professorn i idéhistoria i Stockholm, Nils Runeby. Jonas studerade vid institutionen och var intresserad av att skriva en uppsats om Tage Lindbom. Runeby hänvisade honom till mig, eftersom jag tidigare – över tio år tidigare – skrivit en uppsats i samma ämne.

Inom kort kom en ung högerradikal, förkonciliär katolsk intellektuell i fransk stil (och med god behärskning av franska, och även kunskaper i latin, italienska och möjligen spanska), piprökande och med basker, hem till mig. Det visade sig att han redan kände till flera av mina konservativa vänner, som exempelvis Burkeforskaren, författaren och debattören Carl Johan Ljungberg.

Våra samtal under de kommande åren rörde många och stora ämnen, men anknytningen till Lindbom blev bestående, av det enkla skälet att Lindbom själv behandlat alla dessa ämnen i sitt författarskap. Jag hade känt Lindbom sedan mitten av åttiotalet och läst honom ännu längre; Christian Braws essäsamlingar från åttiotalets början, utgivna under pseudonymen F. J. Nordstedt, hade fäst min uppmärksamhet på honom. Framför allt rörde Jonas’ och mina samtal religionen, inte minst förhållandet mellan katolicismen, eller kristendomen i allmänhet, och den vedantistiska traditionen. Jag ifrågasatte också en del punkter i Lindboms tolkning av båda dessa. Men vi återkom också ständigt till den så kallade radikalkonservatism som Jonas alltmer närmade sig. Den traditionalistiska skolan, som Lindbom tillhörde, förband den andliga, religiösa eller i René Guénons mening metafysiska tematiken å ena sidan och den politiska å den andra. Inom denna skola är Lindbom antagligen fortfarande den som utifrån den traditionalistiska metafysiken presterat de mest djupgående, utförliga, och detaljerade analyserna, såväl allmänt historiska som filosofiska, av det moderna västerlandet, och i några avseenden kanske av västerlandet som helhet, alltifrån antiken.

Efter att själv ha knutit kontakt med Lindbom introducerade Jonas nu också en hel egen krets av yngre akademiker och intellektuella för honom. Tillsammans med Borås Tidnings Johan Sundeen, även forskare i idéhistoria i Göteborg, gav han ut en volym med mestadels äldre artiklar av Lindbom, med titeln Konservatism i vår tid. Den uppmärksammades positivt av Svante Nordin i en recension i Svenska Dagbladet som markerade kulmen i dennes utveckling alltifrån uppgörelsen med vissa former av marxismens vetenskapliga anspråk i Historia och vetenskap 1981. Han hade nyligen utgivit sin stora biografi över Fredrik Böök, och man väntade med spänning på vilket nästa steg skulle bli. Inom kort skulle han också medverka i Salt. 

Eftersom allmän enighet rådde om att Lindboms självbiografiska bok Omprövning från 1983 var alltför tunn, och han inte tycktes villig att skriva några mer omfattande memoarer, fick Jonas (och antagligen Sundeen också) idén att producera en memoarvolym byggd på Lindboms inspelade muntliga berättande. Denna utmärkta idé fick till följd att regelbundna kvällsmöten med Lindbom arrangerades i Stockholm under några år från mitten av nittiotalet, där Lindbom talade om sitt liv, i synnerhet om de tidiga åren som forskare och därefter ledande intellektuell inom den svenska socialdemokratin. Lyssnade gjorde inte bara Jonas’ yngre krets, med personer som statsvetaren Johan Tralau, nu mest känd från Axess TV, och Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan och kritisk mot sin bror Johan, men framför allt med en rad unga katoliker som Alexander Andrée, senare forskare i medeltidslatinsk filologi. Även jag, Ljungberg, och forskaren i idéhistoria och numera den från Sveriges Radios “morgonandakt” kände hindun Stig Lundgren deltog regelbundet. Någon gång anslöt sig också andra konservativa publicister som den snart märkligt tystnade Svenska Dagbladet-medarbetaren Eddie Tistelgren, och Per Dahl, sedermera Barometerns politiske chefredaktör. Sundeen och kulturskribenten Per-Olof Bolander medverkade inte, eller bara någon enstaka gång, eftersom de inte bodde i Stockholm. Intensiva diskussioner följde. Så småningom var det nödvändigt för den mer än åttiofemårige Lindbom att ta sig hem, men vi andra fortsatte in på småtimmarna.

Jonas var drygt tio år yngre än jag, men vi hade det gemensamt att vi båda vuxit upp i Bromma och gått i samma skola där. Hans och mina föräldrar bodde fortfarande kvar, på kort avstånd från varandra. Vi träffades även där. De flesta mötena med Lindbom ägde rum hemma hos Jonas på Kungsholmen, men hans lägenhet var, liksom min, för liten för större möten. Det största mötet var därför det i Bromma hos mina föräldrar. Vid detta tillfälle deltog även Carl-Henning Wijkmark, Per Landin, och en mycket ung Mohamed Omar. Diskussionerna fortsatte denna gång hela natten, mot slutet som omväxling i det De Geerska hemmet dit de vid denna tid kvarvarande promenerat och som vi lämnade först när solen gått upp. (Det var dock den ljusa delen av året.)

Det var i denna krets jag först hörde talas om projektet Salt. Jonas låter oss dock nu veta att Bertel Nathhorst inte bara var Salts finansiär, utan också den som, i mars 1999, uppmuntrat Jonas och Per-Olof Bolander att starta tidskriften och inte bara ett nyhetsbrev, som de själva tänkt. Det var något jag missade; som jag minns det hade tidskriftsplanerna funnits en längre tid hos Jonas och i Lindbomkretsen. Men tydligen framställdes inte dessa planer i en hänvändelse till Nathhorst, utan det var han som vid detta tillfälle självmant förklarade sig villig att finansiera ett sådant projekt.

Alla visste att Nathhorst var en kontroversiell person i näringslivet, men det var svårt för utanförstående att bedöma anklagelserna om hans framfart där. Jag hade bara träffat honom en gång, på ett Timbroseminarium, och det enda jag mindes från det tillfället var markeringen, i hans inlägg, av hans lutherska ortodoxi. Vad han än gjort i övrigt stod det klart att detta var en person med starka politiska och religiösa övertygelser. Han hade också disputerat i religionshistoria, och hade avsevärda humanistiskt-kulturella intressen.

Det sistnämnda blev jag medveten om inte minst när han under våren 2000 ringde mig i Oxford. Det visade sig att han bodde utanför London, och han ville att vi skulle träffas. Som jag minns det var huvudskälet till detta att han funderade på att skriva en biografi över Carl David af Wirsén och ville diskutera detta ämne med mig. Vi avtalade en tid, han anlände med tåget, och vi träffades på en av mig ofta använd, av gäster lättfunnen mötesplats, The Randolphs bar. Det visade sig att han också var mycket intresserad av Oxford, och vi tillbringade större delen av dagen tillsammans, med promenad runt flera colleges och i University Parks och North Oxford, lunch på The Old Parsonage, och avslutning tillbaka på The Randolph, denna gång i avdelningen för eftermiddagste. Det oavbrutna och intensiva samtalet rörde bara till liten del Wirsén, och i långt större utsträckning Oxford, och samtida politik, inte minst EU. I någon mån rörde det också Salt. Jag framförde bl.a. den bland mina vänner vid denna tid ofta diskuterade idén att en kulturkonservativ “tankesmedja”, en motsvarighet till Timbro, i linje med Salt, borde skapas, men jag fick en känsla av att han uppfattade detta som involverande ett önskemål om finansiering från honom, något som jag inte alls hade i åtanke. En viss spänning mellan hans engagemang för marknadsfriheten och hans stöd för Salt med dess annorlunda ståndpunkter kunde också skönjas. Mötet gav naturligtvis inget som helst underlag för en bedömning av hans agerande i näringslivet.

Förutom Lindbomkretsen medverkade i Salt en rad kända och etablerade skribenter – Roger Scruton, Svante Nordin, Mats Gellerfelt, Per Landin, Anders Björnsson, Knut Carlqvist – och flera som inte var men förtjänade att bli kända. Men Jonas påminner nu om att Salt redan efter det första, mer okontroversiella numret, som i allmänhet blev väl mottaget av ledar- och kulturskribenter, attackerades av P-O Enquist som ett “brunmålat finrum”. Denna typ av omdömen, att Jonas och Salt representerade en ny salongsfascism o.s.v., blev förvisso – också enligt de kommentarer och rapporter som nådde mig i England – efter de följande numren den helt dominerande. Även Maria Schottenius skall på detta tidiga stadium ha fördömt tidskriften i samma anda. Jonas avfärdar som en myt föreställningen att det var först hans intervju med David Irving i det femte numret som innebar en avgörande vändpunkt i tidskriftens reception.

Han ger också en märklig redogörelse för bakgrunden till denna intervju. Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski hade upprepade gånger ringt till redaktionen och på av Jonas specificerat “magstarkt” sätt protesterat mot Jonas’ avståndstagande från Johannes Paulus II:s ursäkt å kyrkans vägnar för dess behandling av judar, och mot Jonas’ förnekande av att påvens ämbete gav honom auktoritet att legitimt göra sådana “politiskt korrekta utspel”.

Jag vet inte så mycket om Jakubowski, men jag har varit i kontakt med honom vid ett tillfälle, när jag, uppmuntrad av en judisk vän, skickade en artikel om konservatism och judendom till Judisk Krönika någon gång vid slutet av åttio- eller början av nittiotalet. Det var ett ämne jag sedan mitten av åttiotalet diskuterat med en annan en judisk vän, Erland Josephson, vars polska fru översatte Czesław Miłosz, och som tidigare disputerat i historia i Uppsala men som jag lärde känna på Stockholms universitet där han, liksom jag, ville skriva en idéhistorisk uppsats om Lindbom. Han publicerade också senare inte bara en utan flera sådana uppsatser, tillsammans med uppsatser i ett annat ämne tillhörande våra gemensamma intressen, nämligen personalismen. Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.

Enligt Jonas var det nu hursomhelst Jakubowskis beteende under deras samtal – “det var som om telefonluren vibrerade av hat” – som gjorde att han kontaktade Irving och gjorde intervjun. Men detta känns, oavsett arten av Jakubowskis beteende, som en märklig motivation. Naturligtvis var en intervju med Irving inte någon orimlig idé, även om jag håller med om bl.a. Svante Nordins kritik som gick ut på att Jonas borde ha ställt följdfrågor om Irvings just då diskuterade “förintelserevisionistiska” ståndpunkter, inte minst av det skälet att dessa var obekanta för de flesta svenska läsare. Även om det förvisso finns en del problem med Irvings forskning – av den typ som John Lukacs pekat på och exemplifierat i The Hitler of History – var Irving en sedan länge mycket inflytelserik historiker med flera böcker av viss relevans för en konservativ (och inte bara radikalkonservativ) analys av andra världskriget och därmed nittonhundratalshistorien i allmänhet.

I intervjun behandlas helt andra saker än frågan om det legitima i påvens agerande rörande kyrkan och judarna. Det intryck Jonas nu ger är därför att anledningen till intervjun var något slags allmänt behov att reagera mot  Jakubowski, eller snarare den judiska opinionen i allmänhet, p.g.a. Jakubowskis ilska över Jonas’ ståndpunkter i den senare frågan. Logiken känns inte glasklar. Men det står klart att Jonas har uppfattat “sionisthövdingen” Jakubowskis ingripande som ett “försök till intimidering”, och detta, säger han, “blev droppen”, även om de redan hade “gått över Rubicon för länge sedan”. Men Jonas’ agerande här skall kanske också ses i sammanhanget av den allmänna beskrivning av Salts syfte som han strax därefter ger: “det var den offentliga ‘diskursens’ gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete var det vi företog oss”.

Vi får ta del av Jonas’ berättelse om hur den negativa mediala uppmärksamheten ledde till att han förlorade “mer än halva” sin vänkrets. Utan tvekan var det fråga om negativ medial uppmärksamhet: inte bara vanliga recensioner av nya nummer, utan separata “granskningar” av och utförliga kritiska angrepp på tidskriften och redaktionen som helhet. “Om det är något som präglar människorna i det kapitalistiska mediasamhället är det rädsla”, skriver nu Jonas. “Större delen av mitt dåvarande umgänge bestod av antingen publicister eller akademiker i början av karriären. En del var barndomsvänner. De sa inte upp kontakten, de bara drabbades av akut beröringsångest och slutade höra av sig.” Så långt påminner detta om Lindboms beskrivning av den “osynliga ostracism” som han själv upplevde på femtio- och sextiotalet, och i synnerhet efter publiceringen av Sancho Panzas väderkvarnar. Men i Jonas’ fall gick det hela, enligt honom själv, längre: “Jag hade fullt upp med Salt och småbarn hemma och kan ärligt inte säga annat än att det var good riddance,  men det var likväl en kuslig demonstration av massmedias dominans över människor. Till och med nära släktingar rapade, närmast verbatim, upp fulmedias anklagelsefraser mot den stygga tidskriften.”

Medan redaktörerna enligt Jonas fick uppmuntran från kända svenskar mellan skål och vägg, pressades “namnkunniga skribenter…av sina arbetsgivare att sluta. Några blev så ängsliga att de gick ut och gjorde halvkvädna, patetiska avböner, men de var undantag. Politrukpublicisten Mats Svegfors…försökte rentav förbjuda alla medarbetare på tidningen [Svenska Dagbladet, där han då var chefredaktör] att medverka i Salt…Där stötte han dock på patrull internt. Efter ett tag fattade emellertid tidningens bildbyrå, Scanpix, ett ‘policy-beslut’ om att inte sälja bilder till oss. Hälften av alla återförsäljare började bojkotta oss efter #5, osv, osv. Så höll det på.”

Eftersom jag flyttade till England strax efter att utgivningen började är det svårt för mig att bedöma situationen här. Jag träffade Jonas sista gången på den stora nittioårsmottagningen för Lindbom hösten 1999, med bl.a. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander och flera av de andra medverkande i den av Jonas redigerade vänboken till Lindbom som presenterades vid detta tillfälle. Som jag minns det var de flesta i kretsen från mötena med Lindbom närvarande. Även några av de unga muslimer som vid denna tid bildat ytterligare en krets kring Lindbom var där.

Också jag var kritisk på några punkter till de senare numren av Salt. Jonas skriver själv att han var “impulsiv, stökig”, och att han och Per-Olof var “varandras motsatser”, att den senare var “samlad, tystlåten, eftertänksam, noggrann” och drog det “tyngre lasset” av arbetsbördan. Men Per-Olofs egenskaper var, som jag uppfattade det, inte riktigt tillräckliga som motvikt. Det fanns ett obalanserat och onödigt provocerande drag hos tidskriften, som förhindrade kommunikation inte bara med meningsmotståndare utan också med potentiellt intresserade sympatisörer. Inte minst de satiriska bilderna i slutet av det andra numret fann jag anmärkningsvärda. Jag minns att jag tyckte att Jonas i offentliga debatter exempelvis i radio tenderade att genom en alltför hård framtoning onödigtvis alienera sina inledningsvis positivt inställda interlokutörer, såsom Marie Söderqvist, krönikören och ledarskribenten i Svenska Dagbladet. Det var något i hela satsningens ton som blivit fel. Denna uppfattning delades av Lindbom.

Jag var en av de få i Lindbomkretsen som aldrig medverkade i Salt. Jonas ville visserligen ha en artikel om den så kallade svenska personlighetsfilosofin, men på grund av min Englandsflytt blev det ingenting av med det. Jag var flera gånger uppe på redaktionen, och höll kontakt med de flesta involverade tills jag flyttade. Därefter fortsatte jag att förnya min prenumeration ända till slutet. Men redan under de tidiga diskussioner som ledde fram till startandet av tidskriften märkte jag att Jonas inte var särskilt angelägen att involvera mig i projektet. Utan tvekan uppfattade han mig hela tiden som stående alltför långt från hans form av radikalkonservatism.

Vad Jonas säger om sitt dåvarande umgänge avser säkert hans jämnåriga. Varken jag eller, tror jag, Johan Sundeen eller Carl Johan Ljungberg drabbades av någon beröringsångest. Jag kan naturligtvis inte bestrida att Jonas har rätt i sin allmänna beskrivning av de övriga. Flera reagerade säkert tyvärr på detta sätt. Men i åtminstone några fall kan det väl, oavsett om de hade rätt eller fel, ha berott på den utsträckning i vilken de verkligen tog avstånd från den inriktning Salt visade sig få? Johan Tralau hade jag exempelvis hela tiden uppfattat som den mest liberale i Lindbomkretsen.

Jag kände att det snarare var Jonas som slutade höra av sig. Antingen berodde detta, trodde jag, på att han verkligen ogillade mina åsikter till sådan grad att han inte ville ha fortsatt kontakt, eller omvänt på att han antog att jag p.g.a. samma åsikter ogillade hans i sådan utsträckning att jag inte ville det. Men jag fick också intrycket att även några av de yngre i Lindbomkretsen, som hade medverkat i Salt, upplevde det på samma sätt: att det var Jonas själv som drog sig undan i sin tilltagande radikalism. När jag efter några år kom tillbaka till Sverige och Salt upphört, verkade han rentav ha gått under jorden. Det var inte mer än ett rykte som antydde att han numera flyttat till Göteborg. Det var svårt att veta hur man skulle få kontakt med honom. Jag tänkte att man kanske borde ringa hans far, Hans, som jag ju träffat i Bromma, och även på Handelshögskolan, där han är känd professor, och i något Cityuniversitets- eller Timbro-sammanhang, för att höra vad som hänt. Sundeen, som flyttat sin forskning till den institution i Lund där jag nu undervisade, nämnde efter en tid att Jonas tagit telefonkontakt med honom, men han var den ende. Det visade sig dock snart att Jonas kunde hittas, om än i begränsad utsträckning, på internätet. Han hade närmat sig några nationalistiska organisationer och skrev nu i deras organ, men hade också lämnat Sverige och bodde med sin fru och sina barn – på Orkney!

2005 höll jag ett föredrag om konservatismen i den svenska historien på Konservativt Forums årliga konferens i Heimdals lokal i Uppsala. Absorberad i min forskning även efter återkomsten till Sverige hade jag ännu inte förstått vilken effekt Salt haft på den svenska konservativa debatten. Jakob Söderbaum höll ett mycket långt inledande anförande vars huvudbudskap var att Jonas De Geer och Salt inneburit en katastrof för den svenska konservatismen, och att det nu var av avgörande betydelse att markera den skarpaste gränslinje gentemot vad denna tidskrift och Jonas stod för, att hålla “suspekta element” borta. De som ville bli medlemmar i Konservativt Forum måste rentav genomgå en undersökning av sin bakgrund och personliga historia. När jag nämnde att jag kände Jonas väl, tenderade några att förskräckt rygga tillbaka. Kanske, tänkte jag, kände Jakob till saker om vad som hänt i Sverige som jag inte visste om, trots att jag läst alla nummer av Salt; om vad Jonas sagt och gjort under den tid jag var borta. Kanske hade jag inte insett vidden av det hela. Men det var ändå lite svårt att förstå. Det blev nödvändigt att ägna för ändamålet icke avsatt tid till att närmare beskriva mina egna ståndpunkter för att återvinna deras förtroende. Jag har sedermera sett hur en gränslinje faktiskt på det hela taget upprätthålls i Jakobs och Dag Elfströms på många sätt utmärkta blogg Tradition & Fason, liksom exempelvis i Axess. De undviker Salts ton – men de saknar också några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata.

Hela det här beskrivna dikotomiserande mönstret i Salts utveckling och mottagande känns för mig onödigt och beklagligt. Lindbomkretsen var en potentiellt historiskt betydelsefull konstellation av intellektuella. Och Salt var från början helt rätt tänkt. Projektet ägde alla goda förutsättningar: en korrekt identifierad, tydlig nisch, stor efterfrågan, utmärkta kontakter, stöd och uppmuntran från de stora tidningarna och tunga akademiker, mycket pengar, tillgång till kända skribenter och lovande okända. Det borde lätt ha kunnat resultera i en bestående, seriös, högkvalitativ motsvarighet till dåvarande Moderna Tider eller nuvarande Axess. Det finns anledning att hoppas att det kan tas upp igen och i några icke oväsentliga avseenden förbättras.

An Introduction

With a new Foreword by Dante Germino

The University of Chicago Press, 1987 (1952)

Amazon.com

Back Cover:

“Thirty-five years ago few could have predicted that The New Science of Politics would be a best-seller by political theory standards. Compressed within the Draconian economy of the six Walgreen lectures is a complete theory of man, society, and history, presented at the most profound and intellectual level…Voegelin’s [work] stands out in bold relief from much of what has passed under the name of political science in recent decades…The New Science is aptly titled, for Voegelin makes clear at the outset that a ‘return to the specific content’ of premodern political theory is out of the question…The subtitle of the book, An Introduction, clearly indicates that The New Science of Politics is an invitation to join the search for the recovery of our full humanity.”

From the new Foreword by Dante Germino

“This book must be considered one of the most enlightening essays on the character of European politics that has appeared in half a century…This is a book powerful and vivid enough to make agreement or disagreement with even its main thesis relatively unimportant.”

Times Literary Supplement

“Voegelin…is one of the most distinguished interpreters to Americans of the non-liberal streams of European thought…He brings a remarkable breadth of knowledge, and a historical imagination that ranges frequently into brilliant insights and generalizations.”

Francis G. Wilson, American Political Science Review

“This book is beautifully constructed…his erudition constantly brings a startling illumination.”

Martin Wright, International Affairs

“A lodestar to thinking men who seek a restoration of political science on the classic and Christian basis…a significant accomplishment in the retheorization of our age.”

Anthony Harrigan, Christian Century

Eric Voegelin (1901-1985) was Senior Research Fellow at the Hoover Institution at the time of his death. He is the author of numerous books in addition to his major five-volume work Order and History.