Category: Politics

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUF:s ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelevanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDU:s användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.

I en replik till Åkessons och Ekeroths debattartikel i SvD den 19:e november, ‘Lagändring försvårar EU-utträde’, skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby att “I riksdagens EU-nämnd sitter partiet [Sverigedemokraterna] för det mesta tyst utan att kritisera regeringen när de vill ge EU mer makt på olika områden. Att sitta tyst är i EU-nämnden detsamma som att ge regeringen sitt stöd…Regeringen bygger i dag sin politik där EU ges mer makt över oss på SD:s passiva stöd. Det gäller även nu när regeringen föreslår att EU:s fördrag ska ändras så att unionen ska ges mer makt över vår finanspolitik inklusive möjligheten att bestraffa oss ekonomiskt om vi inte skär ner som EU kräver. Det är till skillnad från grundlagsändringen en verklig maktöverföring till EU…Men när statsministern rapporterade från Europeiska rådet om denna nya föreslagna fördragsändring som han stöder orkade inte ens SD närvara på mötet.”

Sjöstedt och Sydow Mölleby skriver också att inskrivningen av EU-medlemskapet i grundlagen ”i sig inte överför någon makt till EU och inte heller påverkar frågan om vi ska vara medlemmar i framtiden eller ej. Det är ett politiskt val medan grundlagsändringar är en följd av det politiska valet.”

De går här inte lika långt som Sjöstedt senare gjorde i riksdagen, där han explicit förklarade att inskrivningen inte försvårar ett utträde. Men uppenbarligen var detta vad de menade.

Denna kritik bemötte däremot Åkesson och Ekeroth i sitt svar i SvD (som också är ett svar till Moderaterna Per Bills och Gustav Blix’ replik, vilken dock inte berörde frågan om innebörden för utträdet): ”Redan innan EU-inträdet 1995”, skriver de, ”gjordes en utredning om hur EU skulle påverka våra grundlagar, SOU 1993:14, och där sades att det ’borde undvikas att ett medlemskap och dess konsekvenser gavs grundlagsskydd redan i samband med ett svenskt tillträde’. Varför? Jo, för att ’man kunde inte utesluta möjligheten att gemenskaperna i en avlägsen framtid utvecklades på ett sådant sätt att Sverige fann anledning att dra sig ur ett samarbete’.”

Utredningen talar entydigt för Sverigedemokraternas ståndpunkt och mot Vänsterpartiets.

Jag vill tillägga att jag finner Sjöstedts och Sydow Möllebys formulering om det politiska valet och dess följd anmärkningsvärd.

En grundlagsändring är ett politiskt val. Men det är inte en följd av andra politiska val – i betydelsen politiska beslut fattade av riksdagen – som är grundlagsstridiga. Grundlagarnas funktion är inte att i efterhand registrera sådana val, utan tvärtom bl.a. just att i förhand sätta gränser så att vissa politiska val blir omöjliga. Om riksdagen vill göra ett politiskt val – i betydelsen fatta ett politiskt beslut – som bryter mot grundlagarna, måste den först göra det politiska valet att ändra grundlagarna så att det första valet blir möjligt. Detta gör det svårare att göra det första valet, och det är det som är meningen.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

Debatten om grundlagsändringarna

–

Kent Ekeroths upprop mot grundlagsändringarna som jag skrev på i förra veckan nämnde tre huvudsakliga punkter. Det finns många fler som inte togs upp, och dessa diskuterades heller inte i dagens riksdagsdebatt inför omröstningen.

Men huvudpunkterna berördes. Den första var att “Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.”

Försvaret av inskrivandet av medlemskapet i unionen gick framför allt ut på att det bara var en fråga om en beskrivning av den faktiska situationen, av verkligheten. Det är riktigt, men gör naturligtvis inte saken bättre. Förutom att EU-medlemskapet inte har ett sådant stöd hos svenska folket som motiverar att medlemskapet skrivs in i grundlagen, går kritiken – upprepad i kammaren – alltså ut på att detta inskrivande gör att det blir svårare att gå ur unionen om folket så skulle önska. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedts försvar var emellertid det intressantaste. Han förnekade helt enkelt att ett utträde försvårades. Det kommer inte kräva en förändring av grundlagen – vi kan fortfarande lika lätt går ur, och grundlagen kan ändras i efterhand.

Om så är fallet, är det märkligt att detta inte var ett huvudargument från alla försvararna av denna ändring. Men även om det är riktigt är det svårt att tänka sig att medlemskapsformuleringen inte skulle försvåra ett utträde – exempelvis genom att den helt enkelt åberopas av och ger tyngd åt medlemskapets försvarare. Organisationen Nej till EU delar Sverigedemokraternas uppfattning på denna punkt.

Sjöstedt anklagade också Sverigedemokraterna för att inte vara seriösa i sitt EU-motstånd och i flera fall, bl.a. i EU-nämnden, i själva verket inte ha motsatt sig överföring av makt till Bryssel utan varit frånvarande eller suttit tysta. Detta är en allvarlig kritik mot Ekeroths parti – om Sjöstedt har rätt kan det ha varit den viktigaste under dagens debatt, även om man naturligtvis måste titta närmare på vilka specifika fall av maktöverföring det var fråga om. (Den andra kritik som kanske förtjänar att beaktas är Peter Erikssons fråga om varför Sverigedemokraterna först nu engagerar sig i grundlagsfrågan; det är riktigt att den inte drevs i valrörelsen, trots att den Sverigedemokraterna närstående Politiskt Inkorrekt och andra nyhetssajter kritiserade propositionen inför den första omröstningen i våras.)

Ekeroth sa sig ha varit närvarande och ha reserverat sig vid ett av de tillfällen då Sjöstedt hävdat att Sverigedemokraterna var frånvarande. Men Sjöstedt nämnde flera sammanträden. Vid åtminstone ett av dessa var Sverigedemokraterna också självklart närvarande. Det rörde enligt Sjöstedt EU:s åtgärder för begränsning av invandringen (sådana förekommer också, p.g.a. det allmänna kontinentaleuropeiska motståndet). Sjöstedt uttryckte det så att det föreföll vara viktigare för Sverigedemokraterna att “stoppa flyktingar” än att stoppa överföringen av makt till EU. Men det är naturligtvis begripligt att Sverigedemokraterna inte motsatte sig dessa åtgärder.

Frågan som uppstår är om det funnits fler tillfällen där Sjöstedts kritik verkligen är träffande. Den besvarades inte av debatten.

Ekeroths andra punkt var att “Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal.”

Ingen försvarare förnekade att mångkulturalismen befästs, däremot förnekade samtliga att detta innebar ett befästande av en katastrofal politik. Som jag uppfattade försvararna handlade de nya formuleringarna endast om ett fåtal specificerade folkgrupper: samer, tornedalsfinnar, judar och romer. Även Sverigedemokraterna tycktes föra debatten i dessa termer. (Jag kan dock ha missat något; några av anförandena och replikskiftena lyssnade jag mindre uppmärksamt till under denna debatt som p.g.a. Sverigedemokraternas insatser blev lång.)

Men enligt mina källor är det fråga om helt allmänna formuleringar om att “Sverige är ett multikulturellt land” och att “etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Men även om dessa uppgifter är felaktiga och det i själva verket endast är fråga om de nämnda grupperna – något som jag betvivlar – är det naturligtvis fullständigt osannolikt att denna förändring inte skulle komma att utsträckas till och börja tillämpas på än fler minoritetsgrupper än de nu avsedda. Muslimerna är ju exempelvis redan en långt större grupp, och andra nationella grupper växer ju starkt. En statlig kulturpolitik, mångkulturpolitik, en statlig styrning av kulturen av oerhörd omfattning, tycks ha skrivits in i grundlagen i total enighet av samtliga de gamla riksdagspartierna från vänster till höger.

Den tredje punkten var följande: “Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.” Allt detta bekräftades rikligen i dagens debatt. Försvararna hävdade helt enkelt att den enda kritiken, eller kritiken från de enda kritiker som framträdde, nämligen Sverigedemokraterna, innebar “diskriminering” eller “mer diskriminering”. Argumentet avslöjar åter den fantastiska verklighetsförlust som i riksdagen (såväl som i media och utbildningsväsendet) blivit ett självklart normaltillstånd. Utifrån den radikala, ohistoriskt abstrakta rättighetsideologi som numera är den gemensamma och allt annat överskuggande förklarades på fullt allvar att det är otillbörlig diskriminering att hävda att vem som helst – eller, med den nya grundlagens term som sägs ersätta “medborgare”, “var och en” – som råkar befinna sig i landet inte kan ha samma rättigheter som svenskar i de avseenden som är aktuella i de nu genomröstade förändringarna.

Att högern accepterat detta visar entydigt att även de som vill kalla sig konservativa är fullständigt omedvetna om den verkliga innebörden av och syftet med denna politik, eller helt korrumperats av den från den globala kapitalismen oskiljaktiga neokonservatismen. Att vänstern tror att denna tillämpning av de revolutionära principerna är i linje med dess egna historiska strävanden vittnar åter om vad som framstår som dess nästan lika totala konvergens med och förvandling till indirekt instrument för den kapitalistiska globalism den tidigare ville ersätta.

Alla implikationer av ändringarna rörande medborgarskapet togs inte upp. Och överhuvudtaget behandlades alltså långt ifrån alla de problematiska ändringar som går utöver Ekeroths tre huvudpunkter. Inte heller debatterades de lika problematiska aspekterna av utredningsarbetet och riksdagens tidigare behandling av propositionen.

Det är ofattbart att enighet uppnåtts i denna fråga mellan samtliga de sju gamla riksdagspartierna. En av ändringarnas försvarare avslöjade att motståndare inom dessa förvisso finns. Men inte en enda av dessa har vågat göra ens en markering i debatten. Och än värre: inte en enda av  dem röstade nej! Intrycket av den svenska demokratins fortgående kris kvarstår.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

När grundlagsändringarna diskuterades inför den första omröstningen på försommaren hade Moderaternas Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi i Lund, redan meddelat den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ämnade kandidera till riksdagsvalet 2010. “Riksdagen”, förklarade hon, “har utarmats på makt och inflytande och reducerats till just det knapptryckarkompani som vi beskylls för att vara”. Det inlägg hon då gjorde i debatten om ändringarna förtjänar att ihågkommas som en klassisk formulering rörande en aspekt av den svenska demokratins kris:

“Fru talman, idag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren – jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem? Det är något som partieliterna ensamma och själva kan avgöra? Eller ska vi tolka det som att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras, den står över allting annat? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet – här – i demokratins hjärta.”

Nu är Pålsson – en person jag fått ett gott intryck av även i andra sammanhang, där hon stött ett av mina projekt – borta. Och vi står inför den andra och sista omröstningen. Peter Eriksson, som förra gången uttryckte frustration över frånvaron av debatt, har nu rättat in sig i ledet; han tycks varken göra motstånd eller ens debattera. Även Vänsterpartiet godtar plötsligt Lissabonfördraget. Finns det någon enda motståndare kvar i de gamla riksdagspartierna? Finns det någon enda som ens ställer frågor? Det är lika tyst från de få som fortfarande kallar sig konservativa som från vänstern. Det finns ingen skillnad mellan dem.

I verkligheten, utanför partierna, finns självfallet ett vitt utbrett motstånd, och långt utöver Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. En och annan motståndare måste väl också bakom den officiella fasaden finnas kvar i “sjupartiet”. Men de gamla riksdagspartierna som det består av verkar nu inte ens kunna tillåta enstaka ifrågasättande röster i de egna leden.

Det hela avspeglar också lättsinnet och den tilltagande s.a.s. allmänna lättviktigheten hos majoriteten av dagens riksdagsmän. Åtminstone några få av dem är ju i den åldern att de vet hur grundlagsfrågor tidigare diskuterats, alternativt har en sådan utbildning att de äger åtminstone någon liten vag kvardröjande uppfattning om deras principiella och historiska betydelse.

En avsevärd del av riksdagens majoritet tycks förstå nästintill ingenting, en annan del litet men inte mycket, och resten mycket, men denna sista del gör ingenting för att ändringarna och deras innebörd ska uppmärksammas. Liksom den amerikanska kongressen föreläggs riksdagen propositioner och förarbetes- och utredningsmaterial i frågor av så avgörande och grundläggande slag som denna av en omfattning som gör att de omöjligen hinner tillägna sig, förstå och reflektera över dem.

I stor utsträckning är ändringar av det slag som nu rapporterats om alltmer uniformt genomförda i västvärlden. De är delvis förberedda och lancerade på övernationell nivå av målmedvetet arbetande organisationer och lobbygrupper. Det hela verkställs sedan av nationella politiker som endast i begränsad utsträckning själva är representerade i dessa organisationer, eller, i den mån de är det, inte har något avgörande inflytande, eller, i den mån de har ett inflytande, detta inflytande är helt i linje med organisationens allmänna vilja, i vars tjänst de ställt sig.

Lika ofattbart, och naturligtvis historiskt helt nytt, är att ändringar i Sveriges grundlagar överhuvudtaget kan beslutas utan en livlig, långdragen, allmän och offentlig debatt med deltagande inte minst av mängder av ledande representanter för de relevanta akademiska disciplinerna. Ändringarna genomförs med närmast total, tyst komplicitet från statsvetare, jurister, historiker, och även ledarskribenter, debattörer, “frisvävande” intellektuella, kulturpersonligheter.

Att riksdagen inte har det avgörande inflytandet, att den ofta bara ratificerar beslut som i realiteten redan fattats i andra instanser under långa remissrundor o.s.v., är naturligtvis sedan länge känt. Det nya är att det hela kunnat ske i ett ärende som detta med sådan grad av slutenhet, med sådan nästan total offentlig tystnad. Tidigare har utarbetandet och receptionen av propositioner av denna vikt på olika nivåer och i olika instanser beledsagats av en åtminstone mer eller mindre motsvarande allmän debatt. Men nu föreläggs även detta utan allmänhetens kännedom en riksdag vars ledamöter vet att beslutet redan är fattat och som delvis själva redan fattat det; omröstningen är bara en formalitet.

Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna överskattar riksdagens makt. Kent Ekeroth tar hursomhelst upp flera men inte alla av de problematiska punkter som min uppmärksamhet fästs på; mer kunde tilläggas inte minst om ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen, och om följderna för offentlighetsprincipen.

Ytterligare, men smärre, ändringar är sådana som de ansvariga lättare kan peka på som förbättringar – men de har hittills inte bemödat sig att göra ens detta. Det behövs inte. Ingen bryr sig.

Utom Sverigedemokraterna. Faktiskt är dessa de enda som gör motstånd. Jag har tidigare skrivit på ett upprop av Ekeroth där han, förra året, försökte förmå Václav Klaus att stå på sig i sitt motstånd mot Lissabonfördraget, att inte underteckna det och därmed stoppa det. Klaus visade sig vara för svag. Men det var ett utmärkt initiativ från Ekeroth.

Nu är det dags igen. Tyvärr kommer det nya uppropet inte kunna stoppa det aktuella beslutet. Men det kan bidra till att lägga en grund för den långsiktiga politik som i framtiden kommer att kunna upphäva det eller dess effekter (detsamma gäller Ekeroths förra upprop). Ekeroth och hans parti tycks i denna avgörande fråga vara de enda som gör något för att rädda den svenska demokratin ur denna kris. Detta handlar verkligen om mer och annat än blott populism.

William Petzäll är tydligen en av Sverigedemokraternas huvudsakliga talesmän i partiets huvudfråga, invandringspolitiken, och höll därför anförandet när frågan nyligen diskuterades i den allmänpolitiska debatten.

Petzäll (man undrar hur han är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör?) fastslog att invandring i begränsad omfattning kan vara värdefull, och som Jimmie Åkesson framhöll i partiledardebatten har den självklart alltid förekommit och kommer alltid förekomma i någon utsträckning. Med detta kommunicerades den viktiga sanningen att invandring faktiskt kan vara i olika avseenden “berikande”, fastän detta uttryck idag av kritiker, begripligt nog i ljuset av de uppenbara problemen, kommit att brukas med gränslös, obarmhärtig sarkasm mot dess floskulösa politisk-korrekta användning och användare. Naturligtvis kan, som historien visar, olika kulturer i viss utsträckning samexistera inte bara mellan utan även inom länder. Detta är, eller borde vara, okontroversiellt.

Denna ståndpunkt är självfallet helt förenlig med den nödvändiga kritik av massinvandringspolitiken som Petzäll artikulerade å sitt partis vägnar – även om, som vi ska se, denna kritik tyvärr ännu inte helt belyser problemets verkliga natur, inte täcker alla dess dimensioner och orsaker. Problemet är nytt: den i hela västvärlden förda massinvandringspolitiken är ny och unik, den saknar historiska förebilder, och den situation den skapar är inte jämförbar med etnisk och kulturell samexistens – eller för den delen konflikt – av det slag som kan studeras historiskt. Helt andra faktorer och intressen är nu involverade. Alla vet vid det här laget att det inte handlar bara om behjärtansvärd flyktingmottagning och behovsgrundat arbetskraftstillskott.

Jag har tidigare ställt mig frågande till Sverigedemokraterna på några centrala punkter, och massinvandringen faller inom området för en del av dem. Jag är osäker om deras förståelse av och förhållningssätt gentemot de globala aktörer som är den avgörande faktorn i vår tids massinvandringsfråga. Vad som krävs är dels adekvat förståelse av de nya supranationella sammanhangen, dels realistisk strävan mot alternativa, frihetliga former för internationellt samarbete.

Petzäll svarade inte tillfredsställande på migrationsminister Tobias Billströms fråga om hur invandringen på ett år ska kunna reduceras i den utsträckning Sverigedemokraternas budgetmotion enligt Billström förutsätter. Billström pekade på att bindande internationella avtal gjorde detta omöjligt. Och om vi bryter mot EU:s regler drabbas vi av straffavgifter som upphäver regelbrottets besparingar. På detta argument svarade Petzäll att om EU-medlemmarna Danmark och Finland kan ha den låga invandring de har, så kan Sverige det också.

Men han svarade inte på argumentet att deras låga invandring beror på att Danmark av EU beviljats ett särskilt undantag och att få söker sig till Finland eftersom det är mindre känt än Sverige. Eller rättare sagt: han svarade att han var för brytande mot EU:s regler. Detta signalerar i och för sig en anda som kan vara riktig. Men om Bilström har rätt gör det inte den aktuella budgetmotionen mer hållbar. Här måste i så fall Sverigedemokraterna fortsättningsvis, oavsett om Billström har rätt eller ej (och det är inte sannolikt att han har det), tydligare ta upp frågan om regelbrott, undantag och utträde ur unionen i samband med sina skuggbudgetar.

Petzälls utfall mot islam var enligt min mening alltför svepande och urskillningslösa. Och när en vänsterpartist nämnde att också judendomen och Israel kunde förtjäna kritik, avfärdade han signifikativt nog detta genom att tala om den antisemitism som enligt hans mening präglat Vänsterpartiet. Även om denna kritik har fog för sig, blev Petzäll här, liksom ibland den i andra avseenden värdefulla svenska nätnyhetssidan Politiskt Inkorrekt och, i långt högre grad, den tyska Politically Incorrect, också i någon mån en representant för en sida av just den politiska korrektheten, nämligen den alltför ofta orättvisa beskrivningen av “skarpt” formulerad kritik av judendomen, Israel, judiska organisationer eller enskilda judar som antisemitism.

Kent Ekeroth, som också var närvarande och aktiv i kammaren, vet naturligtvis mycket väl att det i hög grad är även radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet – liksom att det överhuvudtaget av olika skäl finns en lång historia av judisk revolutionär liberalism och socialism; ledande konservativa judar som David Horowitz, och senast t.o.m. den neokonservative nestorn Norman Podhoretz, i sin nya bok Why Are Jews Liberals?, tar upp detta kända faktum och försöker tillhandahålla vidare analyser. Detta är en djup, historisk realitet i den västerländska moderniteten som de riktigt inser inte kan förbises.

ADL, exempelvis, ägnar sig förutom en rad av de typiska PK-kampanjerna bl.a. åt viss registrering av misshagliga oliktänkande, och ligger i mycket bakom den proto-totalitära s.k. hatbrottslagstiftningen, inte bara i USA utan också i Europa. Därför är de naturligtvis utsatta för skarp kritik också från frihetligt och icke-politiskt-korrekt judiskt håll. Det vore hälsosamt för debattklimatet och för hans parti om den visserligen i några avseenden troligen alltför neokonservative men i andra avseenden såvitt jag kunnat se utmärkte Ekeroth kunde tydligare uttala även dessa sanningar. Även han själv är ju föremål för attacker från detta håll.

Politiskt korrekt var Petzäll också i det något krystade övertagandet av de övriga partiernas allra mest verklighetsfrämmande retorik om “ställande av grupp mot grupp” och liknande, som ju blir till destruktiva abstrakta formler eftersom den inte kvalificeras och preciseras medels närmare analys och definition. Detta övertagande hotade vid några tillfällen att inveckla Petzäll i motsägelser. Åkesson hanterade det bättre i partiledardebatten.

Petzälls anförande och svar uppvisade kanske också en eller annan felsägning eller språklig oformlighet och grammatisk felaktighet; Ekeroth uppvisade större språklig och retorisk säkerhet. Det finns också en del andra rent stilmässiga dimensioner här som inte bör försummas.

Men vad blev slutresultatet av denna debatt om invandringen? Det blev att Petzäll trots alla dessa brister vann med ganska stor lätthet och med god marginal, och att han skulle ha gjort det även utan Ekeroths effektiva eldunderstöd. Sällan, kanske aldrig, har ohållbarheten i de övriga partiernas pseudohumanistiska och -demokratiska argument framstått med så bjärt tydlighet som nu: arten och vidden av deras illusioner, deras osjälvständighet och konformism, deras trötta klichéer, det fantastiska töcknet av deras logiska motsägelser, deras allmänna intellektuella nivå. Inte ens deras framställningskonst var, allt vägt och mätt, överlägsen Petzälls, som i alla fall var levande, verklighetsförankrad och övertygande. Det är inte roligt att se vad som idag återstår av partier som – åtminstone några av dem – en gång haft reell substans, producerat statsmän, haft världsledande vetenskapsmän och kända, tunga intellektuella i toppositioner.

En kvinnlig ledamot anlade gentemot de unga herrarna tonen av en beskyddande och överseende mamma. Men vad som i verkligheten stirrade oss i ansiktet var blott en kall tanketomhet, en nästan patologisk verklighetsförlust – kvinnligt väsen på avvägar. En annan kvinnlig ledamot (eller möjligen samma – eftersom de alla, från höger till vänster, säger samma saker orkar man inte hålla reda på dem och det finns heller ingen anledning att göra det) tvingades till och med tillstå att hon föredrog en naiv invandringspolitik framför en som enligt henne inte “trodde på individen”. Några tvingades rentav, pressade av Petzäll, att öppet bekänna sig till utopin om en helt gränslös värld.

Det är obegripligt att allt detta fortfarande kan passera som en “human” och “demokratisk” politik i motsats till Sverigedemokraternas föregivet “rasistiska” och “främlingsfientliga”. Kammarens majoritet har inte ens något begrepp om de värden och förhållningssätt som verkligen kan få begränsad samexistens mellan olika kulturer att fungera.

Invandringskritiken handlar inte om det Sverigedemokraterna beskylls för. Det är vänsterns och Alliansens politik som är fientlig – inte bara mot svenskar, utan i längden även mot invandrarna. Som alltid uppkommer frågan om i vilken utsträckning de svenska och invandrade riksdagspolitiker som försvarar den nuvarande politiken verkligen endast är de ignoranter de framstår som, och hur många som är medvetna om vilka intressen de egentligen tjänar och vilka de verkliga resultaten av deras arbete är? Utan tvekan finns båda kategorierna representerade.

Ser vi bortom den tillfälliga budgetfrågan framstår Billströms användning av EU-argumentet – liksom Reinfeldts – som nästan tragikomisk. Jag menar att Sverigedemokraterna borde arbeta för det sanna Europasamarbetet, ja bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Men det innebär med nödvändighet att motverka och avveckla den nuvarande unionens Europafientliga politik och strukturer, och bygga upp en alternativ europeisk enhet. EG- och EU-anhängarnas huvudargument var att Sverige skulle vara med och påverka. Vår självständighet hotades inte, utan våra intressen befrämjades. Nu bekräftar de på det mest löjeväckande, ja provocerande övertydliga sätt riktigheten av motståndarnas argument.

EU bestämmer över Sverige. Skulle vi vilja självständigt utforma vår invandringspolitik så går det ej: den är fastlagd av EU. Vi måste underordna oss EU, till och med om det innebär ett slags masskolonisation och ersättande av det svenska folket och kulturen med andra folk och kulturer. Vad unionen i själva verket är, vilka dess syften är, och vilka som kontrollerar den, framstår i obarmhärtigt skarp belysning. Att Billström och Reinfeldt så oförblommerat kan göra EU-tvånget till ett huvudargument bevisar ju en gång för alla att de inte är i god tro ifråga om de allmänna argument de så länge framfört i Europafrågan. Det avslöjar också deras lika totala, cyniska okänslighet och respektlöshet för opinionen. Sverigedemokraterna vann till och med på Billströms argument i denna debatt.

Dock lyste tyvärr de större perspektiv på massinvandringsfenomenet som denna argumentation skulle ha kunnat aktualisera, de verkligt avgörande perspektiven, med sin frånvaro. Fenomenet har i stor utsträckning skapats av den globaliserade ekonomins multinationella – eller snarare trans- eller supranationella, och helst postnationella – huvudaktörer och intressenter, och de med dem samverkande, på samma supranationella plan verksamma anti-västliga ideologiskt drivna grupper och organisationer som sedan mycket lång tid kapat internationalismen. Den är deras projekt. Den handlar förvisso om lönedumpning. Men den handlar också om långt mer än detta. Det handlar om hela systemets utveckling och de konsekvenser det får för tredje världen.

Varför stödjer vänstern dessa intressen? Det vore en av många lämpliga frågor för Petzäll att ställa. Den skulle avslöja vad större delen av vänstern, i synnerhet men på intet sätt uteslutande efter marxismen, objektivt sett är. Den skulle visa på vilket sätt och i vilken utsträckning denna vänster idag är en integrerande del av den systemhelhet vars övriga delar är kapitalet, de största internationella organisationerna, lobbygrupperna och de stora mediakoncernerna, i vilken riktning denna helhet driver den internationella utvecklingen, och varför den gör det. Påträngande och central är, som riksdagsdebatten åtminstone till viss del visade, naturligtvis frågan om den roll just EU och dess institutioner kommit att inta i denna konstellation av krafter.

George Soros är bara det idag bäst kända exemplet (och det är beklagligt att uppmärksamheten ofta så ensidigt riktas mot honom) på hur megakapitalister stödjer den vänster – inte minst inom kulturen, och inklusive extremvänstern och kommunismen – som tjänar modernitetssystemets järnprocess av nedbrytning av kulturer, nationer, traditioner, identiteter, och självständiga ekonomier, och därmed underordning av folken under en ny, ständigt sig själv förstärkande, abstrakt universell, rationellt-administrativ, men också distinkt ideologisk regim. Exemplen är legio inte minst i Östeuropa, där inte bara den svenska vänstern utan i lika hög grad svenska kvarvarande nominellt konservativa inom M och KD okritiskt tjänar och stödjer de NGO:s genom vilka detta skeende till stor del befrämjas, och fördömer regeringarnas försök till försvar och motåtgärder mot det implicita och i stor utsträckning automatiskt fortverkande systemtvånget.

Massinvandringspolitiken är både en del av denna strävan från den yttersta maktens grupperingar i vår tid, och en blind, oreflekterad systemeffekt. Det är i dessa sammanhang som de oavlåtliga kampanjerna mot föregiven “rasism” och “främlingsfientlighet” o.s.v måste ses; de är rökridåer som döljer de verkliga anti-frihetliga, destruktiva syftena och funktionerna. Det är detta debatten från Sverigedemokraternas sida borde handla om. Det är vad frågan egentligen handlar om.

Det har avslöjats att det brittiska Labourpartiet uttryckligen tänker i termer av att befrämja massinvandringen för att nästan alla invandrare röstar på dem, och för att man därför tror sig genom dem kunna uppnå ett permanent maktinnehav. Detta har i själva verket de nämnda kapitalistiska intressena ingenting emot – och historien visar ju att det inte krävs någon Blair eller Brown eller Miliband för att de, och deras trögrörliga strukturer, ska stödja vänstern.

Men Labours är alltså bara ett av de destruktiva motiven för massinvandringspolitiken. De stora sammanhangen på detta område är sedan länge väl utforskade, kartlagda, dokumenterade. Här måste man förr eller senare, och snarare förr än senare, ta ställning. Och tar man inte ställning mot, kommer man aldrig på allvar kunna bidra till att stoppa den nivellerande, abstrakt homogeniserande globala utveckling den nya massinvandringen och ideologiska multikulturalismen är uttryck för. Man står s.a.s., för att använda den gamla vänsterns språk, på fel sida av barrikaderna.

Alternativet till denna radikalmodernistiska, supranationella och alltmer totalitära centralism är inte någon sluten, aggressiv nationalism, utan en modifierad, frihetlig och decentrerad inter-nationell och inter-kulturell politik och ekonomi. Först på basis av ett tillräckligt säkerställande av en sådan, och ett förnyat, historiskt förankrat politisk-filosofiskt tänkande, kan den typ av alternativ, human och högre kosmopolitisk politik som framtiden kräver åter börja växa fram. Det är en politik till vars teoretiska förståelse och delvis också förverkligande, inom ramen för en modernitet i vidare mening, reella ansatser fanns under 1800-talet, men som 1900-talet illa förvaltat och allvarligt förvrängt.

Den politiska eller åtminstone dagspolitiska kommentaren har tidigare inte varit min genre. Jag har i denna blogg beskrivit hur jag för ganska länge sedan förlorade mycket av mitt intresse för eget aktivt deltagande i politiken och t.o.m. den idépolitiska debatten i Sverige. Samtliga riktningar, partier och ledande tidningar och tidskrifter, inklusive dem jag själv medverkat i, rörde sig, efter några lovande tendenser i annan riktning under åttiotalet, inom ramen för vad som kom att kallas “nyliberalismen” mot en alltmer total konformism och konsensus kring den distinkta men teorilösa och eklektiska s.k. politiska korrekthet som i allt högre grad dikterades från den anti-västliga globalismens kommandocentraler.

Detta dömde dem till allt större irrelevans. Det var uppenbart att jag inte kunde göra min optimala insats med dessa begränsningar. Jag har dock försökt hålla kontakten, och vänner och bekanta i partierna har uppmuntrat mig till förnyat engagemang. Eftersom jag tidigt träffat många av de ledande personerna har jag så att säga alltid känt mig äga de bästa förutsättningar för en partipolitisk bana. Men varje gång jag närmat mig politiken har besvikelsen med den rådande kulturen – och alltmer framträdande okulturen – i partierna blivit sådan att den omöjliggjort fortsatta steg. Den krets kring Tage Lindbom som uppstod vid mitten av nittiotalet, och tidskrifterna Contextus och Samtidsmagasinet Salt, såg under en tid ut att kunna förnya åtminstone en meningsfull och tillräckligt systemkritisk idépolitik, men det varade inte länge. När jag senast, efter några år utomlands, försökte övertyga mig själv om att det var moraliskt fel att helt överge partipolitiken och att man trots allt borde kunna åstadkomma något genom att stödja Moderaterna eller Kristdemokraterna, visade det sig att dessa partier just genomgått ytterligare häpnadsväckande ståndpunktsförskjutningar i centrala frågor som än en gång gjorde det omöjligt att genomföra något i denna väg i god tro. Inte bara den vanliga politiska debatten utan även den ideologiska och rentav den akademiska politiska analysen höll på att genomgå ett intellektuellt haveri, där alla de större och djupare perspektiven försvann. Det gick helt enkelt inte att engagera sig i de existerande formerna.

Närmare exempel på varför det inte gick bör vara överflödiga. De kulturvänsterns kampanjer och värderingar som kontinuerligt, en efter en, anammats av den förnyat råkapitalistiska högern och kristdemokratin (som delvis byggde på dem redan från början) dominerar nästan restlöst den offentliga diskussionen. Den genuint nyskapande traditionalism med verkliga historiska horisonter och filosofiska resurser, som jag tyckte mig se en avsevärd potential för några årtionden tidigare, är systematiskt och programmatiskt avförd från den reella politiska agendan. Endast några få – i och för sig berömvärda – undantagsfigurer vidareför en del av dess gestik och retorik i egenfinansierade projekt vid sidan om, men det är inte minst kontrasten mellan deras värderingar och vad de faktiskt tvingas stödja i det de insisterar på att samtidigt fortsätta verka inom dessa partier som gör att situationen framstår som så absurd. I allt högre grad måste jag, trots min personliga sympati och respekt för många av dem, fråga mig hur de kan se en oundvikligen marginell karriär i dessa organisationer som värd ett helt liv av allt löjligare eftergifter och självbedrägerier.

Låt mig ta blott ett enstaka exempel. Per Dahl var en av dem jag på åttiotalet bedömde som en i mycket intressant, genuin konservativ, som kunde representera en del av det som var av bestående värde i det konservativa tänkandet. Han var delvis verksam på Timbro på den tid genuina kulturkonservativa tilläts vara med, var väl förtrogen med Burke, och var en verklig profil i jämförelse med de utslätade rationalister och pragmatiker som så länge dominerat Moderaterna. Vad som hände på åttiotalet var främst att dessa trista modernitetsförvaltande teknokrater blev hårdare och tuffare, att de, ledda i sluten och ordnad trupp av Arbetsgivareföreningen, Timbro, och Sture Eskilsson, med början i Henri Lepages bok I morgon kapitalism assimilerade klassisk libertariansk ideologi och därmed plötsligt fick ett ideologiskt instrumentarium av en typ de kunde förstå, men tidigare saknat. De kände sig med detta rustade att möta vänstern på ett nytt sätt, och gjorde det också. Det hela var mer en organiserad politisk propagandasatsning än en genuin intellektuell förnyelse. Men i detta sammanhang lyckades också en del mer genuina konservativa röster, eller närmare bestämt kulturkonservativa, göra sig hörda, sådana som jag bedömde kunde fullgöra den “viktiga roll” som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en artikel i Svenska Dagbladet 1984 med rätta hävdade att den från nyliberalismen skilda konservatismen kunde spela. Jag fann tidigt Carl Johan Ljungberg vara en av dem. Per Dahl var en annan. Även P. J. Anders Linder visade vid denna tid en sympatisk sensibilitet för denna dimension av politiskt tänkande och framför allt kulturella värderingar. Ja, detta gällde i viss mån t.o.m. Mats Johansson, om än s.a.s. i en annan stilistisk modalitet. Snart framträdde också Per Ericson.

Under många år var även jag i någon utsträckning med. Jag ville stödja och uppmuntra detta. Men det gick från början att se vilka kompromisser som skulle vara nödvändiga om man fortsatte i dessa institutionella sammanhang. Det nyliberala systemskifte som planerades intresserade mig inte. Jag minns inte minst när SAF-tidningen en gång skickade en bok om Hayek till mig för recension. Det var en god introduktion till en libertariansk tänkare av den alltmer ovanliga typ som också i åtminstone flera väsentliga avseenden var förenlig med konservativa perspektiv och värderingar, trots att han själv tog avstånd från benämningen. Men hur signifikativt var det inte att redaktören utan konsultation med mig helt enkelt strök mina få och denna gång relativt milda kritiska formuleringar om libertarianismen! Detta förfaringssätt präglade tyvärr i lika hög grad de publikationer och fora som inte direkt bar Arbetsgivareföreningens namn.

Trots detta uppenbara tryck från de doktrinärt libertarianska finansiärerna av Timbro o.s.v. tyckte jag dock fortfarande att det vid denna tid fanns hopp om att Ljungbergs och Dahls falang skulle kunna få en bestående plats i svensk politisk idédebatt och därmed kunna åstadkomma en verklig förändring av den tröstlösa högern. Det var inte så att jag var mer intresserad av den rådande socialdemokratiska ordningen, den svenska modellen, än av det nyliberala systemskiftet. Min likgiltighet för det senare berodde helt enkelt på att jag överhuvudtaget inte var särskilt intresserad av de ekonomisk-politiska frågorna sådana de diskuterades vid denna tid. Jag kunde se både att en och annan reform av den typ borgarna krävde säkert var befogad, och att kritiken mot alltför långtgående förändringar också kunde vara legitim. Jag förnekade givetvis inte att ekonomin hängde samman med förståelsen av samhället och politiken i övrigt. Men det var inte debatten om dessa frågor som jag engagerade mig i. Jag kände från början att alla de dominerande nationalekonomiska skolorna var otillräckliga, och Chicagoskolan och den österrikiska skolan kändes inte mer övertygande än den keynesianska. Jag hade så att säga kommit till politiken från kulturen, historien, filosofin och vad jag kallar andligheten, främst i form av humanistiska studier, och det var de – som verkligen inte är något verklighetsfrämmande, abstrakt eller vagt – som tillhandahöll även min förståelse av samhället och kriterier för bedömningen av det. Därför var det den nisch för mer filosofisk kultur-, värde- och moralkonservatismen som jag uteslutande intresserade mig för i den svenska högern. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg hävdade Claes Ryn att Eskilsson hade “soft spots” för genuina kulturkonservativa perspektiv. Och det ideologiska trycket på det mått av egentlig intellektuell verksamhet som bedrevs i dessa institutioner var ännu långt ifrån det som senare kom med figurer som Carl Rudbeck och Johan Norberg.

Dahl introducerade och översatte texter av Edmund Burke, och fortsatte på denna väg synbarligen utan att anpassa sig till den nya av Rudbeck och Norberg representerade andan, i en tid när vänstern anammade högerns ekonomi och högern vänsterns kultur. Han medverkade på nittiotalet i den idékonservativa tidskriften Contextus, och var även sympatiskt inställd till kretsen kring Lindbom, ur vilken Samtidsmagasinet Salt med tiden uppstod. 2003 utgav han antologin Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten, med bidrag av, förutom honom själv, Fredrik Haage, Martin Tunström, Lotta Levay, Hanna Broberg, Peter Olsson och Hans Wallmark. Inte minst satte han en ofta relativt distinkt konservativ prägel på och välkomnade konservativa skribenter till Barometern, där han, efter att liksom Ljungberg ha lämnat det allt mindre kongeniala Timbro, länge var politisk chefredaktör. Under hela denna tid har Dahl för mig framstått som en sympatisk och historiskt kunnig representant för konservatismen i Sverige, även om det från början var uppenbart att han såväl som de andra nämnda alltid gjort den typ av kompromisser jag var obenägen till, och det till och med var osäkert om det var fråga om kompromisser eller om det i själva verket var något som de såg som förenligt med sina övertygelser.

Saker och ting förändras emellertid i världen, och det finns anledning att titta närmare på vad som idag döljer sig bakom den oförändrade konservativa beteckning som inte bara Dahl utan också en rad yngre bloggare som han hjälper till att lyfta fram använder.

I Barometerns “Bloggrunda” intervjuade Dahl förra året mannen bakom bloggen Konservativa tankar, Martin Edgelius, idag anställd av Moderaterna i Stockholm. Bloggen är, säger Dahl, “välgörande sparsmakad och kräsen”. Jag konstaterar också att det är en trevlig blogg i den dags- och ofta småfrågepolitiskt puttriga genren. Edgelius har gjort flera utmärkta observationer som är i linje med en konservativ åskådning av den eftersträvansvärda typen. Men den har här också blivit alltför tam och mellanmjölksaktig – anpassad för en karriär i Nya Moderaterna, samtidigt som, på det typiska sättet, anpassningarna till den nyliberala ekonomin fortfarande är mer uppenbara än de till vänsterns kultursyn.

Man kan självfallet inte ställa de högsta krav på alla bloggar – formatet är ju ännu huvudsakligen använt för kortare kommentarer. Men det bör också sägas att det inte finns någon principiell, teknisk orsak till detta förhållande, och att det förhoppningsvis kommer att förändras såtillvida som även längre, essäliknande texter blir vanligare (denna text är exempelvis snarast en essä, inte en tidningsartikel av den längre typ som har underrubriker). En del av Edgelius’ kommentarer, och inte minst dem han gör i intervjun med Dahl, är också av sådan karaktär att man tvingas beklaga en brist på historisk och filosofisk fördjupning och konsekvens. Dahl har heller inga invändningar när han konstaterar att bloggen är “dagspress-inspirerad”, och Edgelius säger själv att det sällan förekommer referenser till böcker.

Med all vederbörlig respekt för den erfarne Dahl, och utan att vilja formulera någonting annat än en konstruktiv kritik, måste jag säga att detta samtal i hans bloggrunda innehåller flera häpnadsväckande påståenden. Vad Dahl säger är inte mindre viktigt – i betydelsen signifikativt, eller symptomatiskt – än vad Edgelius säger.

Den senare förklarar att konservatism innebär att “göra det bästa av situationen som den är nu”. Detta är “konservatismens utgångspunkt”. Dessa formuleringar skulle kunna accepteras, om man med dem förstår mobiliseringen av de historiska traditionerna, insikterna och värdena i nuet, urskillningen och det kreativt förnyade uttrycket för vad T. S. Eliot kallade “the permanent things”, förverkligade på sådant sätt att de oönskade motsatta tendenserna och strömningarna effektivt motarbetas och vad som består av giltiga mönster på olika områden bevaras och förstärks – och, om de gått förlorade, återupprättas. Något som självfallet kräver realistisk klarsyn och orientering i situationen som den är nu.

Men tyvärr är det inte bara detta Dahl och Edgelius menar. “Om man vill vara involverad i partipolitik”, fortsätter Edgelius, “måste man ta i beaktande att man inte kan hålla med partiet i exakt alla frågor”. Det gäller att “anpassa sig”, att “ta det onda med det goda”. Gör man det finns “stort utrymmer att agera partipolitiskt som konservativ”. Detta är naturligtvis formellt delvis riktigt, och man kan i politiken självfallet inte förneka kompromissens nödvändighet. Men den avgörande skillnaden är den mellan att anpassa sig för att tillåtas marginellt pyssla med konservativa symbolfrågor och på så sätt få med en krympande väljargrupp som annars skulle gå åt annat håll, och att verkligen i de centrala frågorna förändra ett parti i en verkligt meningsfull konservativ riktning. Givet den faktiska, allmänna innehållsliga utvecklingen av partipolitiken idag får den edgelianska uppfattningen om möjligheterna en djupt problematisk innebörd i sammanhanget av Dahls och Edgelius’ konservativa anspråk.

Konservatismen har inte sällan i ytliga uppslags- och handboksmässiga sammanhang definierats i termer av “försvaret av det bestående”. Men naturligtvis har ingen filosofisk konservativ någonsin omfattat den absurda läran att det bestående i betydelsen det aktuellt förhandenvarande, “situationen som den är nu”, alltid bör försvaras, att man alltid bör “anpassa sig” till detta och “ta det onda med det goda”. Man kan säga att konservatismen som fenomen och begrepp uppstod just med motståndet mot den då förhandenvarande franska revolutionen och hotet att vissa av dess resultat, eller förutsägbara problematiska följder, skulle bli bestående. Den handlade om vägran att anpassa sig till situationen som den var då, vägran att ta det onda med det goda som fanns kvar eller i begränsad utsträckning tillfördes av det nya. Och så har det naturligtvis blivit i än högre grad sedan dess, när de förutsägbara problematiska följderna blivit det ofta dominerande bestående. Här finns en bestående giltig modernitetskritik, hur felaktiga de uppställda, rent reaktionära alternativen än varit.

Att inte anpassa sig till det onda i situationen är självklart inte detsamma som att inte acceptera det goda som också finns i nya situationer, nya ideologiska och samhälleliga delsanningar, förändringar. Detta är en självklar och grundläggande del av den nyskapande traditionalism som det tänkande som benämnts konservativt alltid utgjort när det varit som bäst. Men Edgelius och Dahl gör inte längre någon sådan distinktion. Konservatismen handlar till avsevärd del definitionsmässigt och till sin konstitutiva essens om försvaret av distinkta saker, och det är därför sådana former som “radikalkonservatism” och t.o.m. “konservativ revolution” kunnat uppstå. Det är därför Torbjörn Tännsjös försök att göra gällande att Sovjetsystemet kan försvaras utifrån konservatismen i dess historiska och politisk-filosofiska mening blir problematisk om han inte samtidigt försvarar de inslag i detta system som uppvisar de som motsvarade en innehållsbestämd konservatism. Historiskt var vad vi kommit att kalla konservatismen explicit för fortsättandet av vissa av de fredliga och även folkligt förankrade reformer som inletts långt före den franska revolutionen såväl som långt före den ryska. Men den såg klart den demoniska arten av centrala inslag i den nya världsrevolution som på alla områden satts i rörelse av problematiska intressen, idéer och kulturströmningar, och som tenderade att forma såväl gamla som nya ledarskikt.

Dahls bakgrund gör dock att jag är benägen att nu vilja ge inte bara honom utan också Edgelius the benefit of the doubt. Man vill naturligtvis gärna tro att en ny generation av konservativa med genuin insikt på något sätt ska kunna skapa sig åtminstone visst utrymme i de partier där de huvudsakligen är verksamma. Dessa är förstås främst Moderaterna och Kristdemokraterna, men Dahl och Edgelius hyser också hopp om Centerpartiet och Folkpartiet. De är överens om att “den gamla frisinnade delen av Folkpartiet hyser…en hel del konservativa värderingar”, och att “Lars Leijonborg var den siste representanten för dessa på nationell nivå…Här har väl Björklund dock gett dem än mer hopp.” Det är märkliga ord om den radikala småborgerlighetens gamla parti.

Naturligtvis, ja oundvikligen, ser vi fortfarande en del goda förändringar. Och förvisso finns många fall där reaktion beror på ofilosofisk tröghet och rigiditet snarare än genuin insikt och visdom, och andra där mognad följer av flexibilitet och nytänkande. Men det är i linje med konservatismen att avvisa radikal, utopistisk kompromisslöshet. Ett svenskt humanistiskt forskningsprojekt ägnades nyligen “traditionen som utopi”. Inte heller en sådan ohistorisk hållning är den burkeanska konservatismens. Nuets verklighet måste förvisso först realistiskt accepteras för att effektivt kunna förändras i enlighet med konservatismens insikter. Världen förblir ofullkomlig, och kompromisser är alltid, om än i varierande utsträckning och av olika slag, oundvikliga.

Denna välvilliga tolkning blir i det aktuella fallet emellertid svår att upprätthålla. Edgelius fortsätter med att förklara inte bara att det är oförenligt med konservatismen att “önska sig tillbaka till någonting annat”, utan till och med att detta i det förflutna belägna andra “ju alltid [är] förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det värsta är inte att Edgelius säger detta; han är ung och ny i dessa sammanhang, och det kan vara en förflugen formulering i ett sammanhang som inte föranlett någon förberedelse eller närmare eftertanke. Det värsta är i stället att Dahl fyller i med att dessa formuleringar är “Tage Lindboms definition“: “Först händer det någonting och då blir det en reaktion, och de som stannar vid denna arga reaktion de blir reaktionärer, men de som sen mognar i förhållandet till samhällets förändring, de mognar också till en konservatism.”

Naturligtvis formar allt som sker i någon mån framtiden på irreversibelt sätt, och givetvis måste den konservative på moget sätt hantera den förändringen. Men som generellt konservativt förhållningssätt är det av Dahl beskrivna märkligt – för att inte tala om hur bisarrt det är som Tage Lindboms definition av konservatismen. “Först händer det någonting” – en politisk revolution utvecklas, exempelvis, till ett nytt förtryckande våldsregim med mängder av oskyldiga offer. Kanske växer en ny, principiellt antitraditionalistisk totalitarism fram ur den. Vad gäller i ett sådant läge, om man får tro dessa formuleringar från Dahl och den nya konservativa generationen? Jo, att “inte stanna vid en arg reaktion” och “bli reaktionärer”. Att inte “önska sig tillbaka till någonting annat”, något som fanns före revolutionen, något som kunnat leda utvecklingen i mer humana banor. Något sådant hopp kan inte finnas. Detta andra är nämligen “alltid förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det enda rätta, och i själva verket det enda möjliga, är därför att anpassa sig till det som “händer”, till “samhällets förändring”. På så sätt rentav “mognar” vi, ja, vi mognar “till en konservatism”.

Jag vet naturligtvis att varken Dahl eller Edgelius egentligen menar detta. Det handlar här, återigen, bara om en tillfällig intervju i vilken ogenomtänkta formulerinar är naturliga och ursäktliga, och det vore orättvist att ta vad de säger alltför bokstavligt. Givetvis delar Dahl inte Tännsjös syn på Sovjetsystemet, och han själv var utan tvekan just en “arg reaktionär” så länge det existerade. Men Dahl och Edgelius tror på fullt allvar att den “samhällets förändring” som nu “händer”, dagens revolution, finanskapitalismens nyliberala globalisering med entydigt kulturradikala förtecken, från ett konservativt perspektiv är av helt annat och i grunden positivt slag. Att det är en förändring visserligen med en del ont, men också med så mycket gott att den är helt förenlig med konservatismen, att den ger denna “stort utrymme”, att det lilla onda bör accepteras. Det är i stället just detta som är det förbluffande, och det allvarliga, med Dahls och Edgelius’ formuleringar. Det ser ut som om de inte uppfattat att den utveckling som skett efter Sovjetsystemets fall i centrala avseenden är lika problematisk från den ordnade frihetens, moralens, humanitetens, den nyskapande historiska traditionalismens, sanningens, ja alla de högre värdenas och därmed den verkliga, innehållsbestämda konservatismens perspektiv som det trots allt långt ifrån globala och i jämförelse med idag teknologiskt outvecklade Sovjetsystemet var. I själva verket är alla de nämnda, av den verkliga konservatismen försvarade värdena lika hotade som någonsin. Och de är hotade av i hög grad samma krafter som möjliggjorde Sovjetsystemet. Signifikativt nog tror Tännsjö också på den nya revolutionen, i det han sätter sitt hopp till George Soros som befrämjare av en världsregering.

Varför försvarar t.o.m. de jag uppfattade som kämpande för verkliga humant och frihetligt konservativa värden idag denna utveckling? Detta har skapat en kris i mitt förtroende för sådana som Dahl, som jag tidigare sympatiserade med. Jag ser dem idag öppet försvara sådant jag trodde att de tidigare bekämpade. Detta säger något viktigt och djupt om hela den tänkande delen av den svenska borgerligheten. Det är svårt att tro att de bara missförstår den pågående förändringen. Mer verkar vara involverat i deras bejakande. Dahl och Edgelius visar att konservatismen riskerar att helt förvandlas till sin begreppsliga innebörd och reduceras till en passiv anpassning till den förändring som initieras av vad som en gång var dess motståndare. Till en konservatism som endast kan tillåtas puttra på om i det större sammanhanget obetydliga symbol- och småfrågor. En konservatism som i själva verket fyller funktionen att dölja och maskera den mest problematiska revolution och på så sätt blidka och få med de motsträviga. En pseudo- eller neokonservatism som i det avgörande är nästan helt inordnad i den kapitalistisk-socialistiska överideologin.

I linje med detta beskrev Johan Lundberg, som i övrigt gjort mycket bra som Axess-redaktör, tidigare i år i en radiodebatt konservatismen i närmast socialterapeutiska termer, som en strategi för att få ombord de svaga som inte hade begåvning nog att förstå och hänga med i globaliseringens förändringar. Som om det var detta det krävdes styrka och begåvning för! Det är naturligtvis precis tvärtom.

Den dominerande samhällsförändringen under hela nittonhundratalet har varit en sådan som direkt, avsiktligt, och med framgång gått emot centrala värderingar av den typ som konservatismen när den varit som bäst försvarat. Idén att konservatismens väsen består i att “mogna” i förhållande till denna utveckling, att “ta det onda” i den, d.v.s. att helt enkelt acceptera och bejaka det, är naturligtvis både bisarr och beklämmande. Men tyvärr avspeglar den vad som under nittonhundratalet, och i synnerhet efter andra världskriget, alltför ofta varit konservatismens verkliga ställning eller roll, inte minst i Sverige. En europeisk “konservatism” som idag exempelvis inte ens identifierar den globalistiskt dirigerade demografiska ersättningen av de europeiska folken med folk från helt andra delar av världen som ett problem, utan som bejakar den och endast talar om hur de nya folken ska “integreras”, förtjänar naturligtvis inte namnet. Att konservativa i gångna århundraden inte talade om detta beror naturligtvis endast på att de inte ens kunde föreställa sig problemet. Kritiken av invandringspolitiken har ingenting att göra med – eller borde åtminstone inte ha någonting att göra med – den s.k. “främlingsfientlighet”, den “rasism”, det “hat” o.s.v. som de globalistiska propagandisterna och kapitalistiska centralplanerarna och deras medvetna eller omedvetna tjänare, den likaledes intellektuellt havererade vänstern, ständigt larmar om.

Förutom, på det mest elementära planet, det egna folkets identitet och fortlevnad, handlar den i stället om värnandet av den naturliga mångfald i världen som helhet som äger ett värde i sig och som är mer eller mindre förbunden med den kulturella mångfalden. Begreppen “multikulturalism” och “integration”, såsom de länge obekymrat använts av politikerna, har givetvis alltid varit varandra motsägande. Men båda projekten leder i realiteten, i förening med den allmänna globaliseringen och med migrationens aktuella och framtida omfattning, till etnisk och kulturell utarmning och homogenisering.

Detta borde tillhöra de centrala frågorna för en verklig, meningsfull konservatism. Även för den typ av konservatism som i andra historiska sammanhang med helt andra dimensioner på problematiken försvarat multietniska stater och multinationella imperier var frågan om identiteter och särarter självklart central.

En sådan genuin konservatism kräver alltså förvisso kontinuerligt flexibilitet och intelligent nytänkande. Men den kräver detta inte för att kunna anpassa sig till en destruktiv revolutions tyranniska följder, utan för att förmå möta och motstå dessa. Och för att kunna visa att den inte handlar om någon orättfärdig, ensidig klasspolitik utan om värden som är hela samhällets. För att kunna avslöja den utsträckning i vilken vänstern och kulturradikalismen handlar om något helt annat än att förbättra arbetarnas, kvinnornas och allehanda minoriteters ställning – den utsträckning i vilken dessa endast manipuleras som instrument för den nya makten och dess intressen. För att kunna visa att den tekniska utvecklingen kan hanteras utan ett accepterande av historiematerialismens ideologiska determinism och allmänna vilseledande ensidighet. Och inte minst kräver konservatismen flexibilitet och nytänkande föra att kunna ge nya, kreativa uttryck för sina egna traditionella värden och insikter.

Edmund Burke förespråkade naturligtvis aldrig någon anpassning till och något “mognande” i förhållande till det jakobinska vansinne han förutsåg redan innan det bröt ut. För att inte tala om Tage Lindbom, som i sin tolkning av Burke fann det under lång tid beståendes historicistiska kriterium otillräckligt. I just den uppsats jag tror Dahl hänvisar till talar Lindbom upprepade gånger om “återupprättande”: ordet innebär ju med nödvändighet att det finns “någonting annat” i det förflutna som inte är “förlorat”. I annat sammanhang förespråkar han, i linje med detta, “övervintring”. Jag delar inte i allo Lindboms ståndpunkter ifråga om moderniteten och den kristna medeltiden, men hans ställning i nittonhundratalets svenska konservatism, eller reaktion, gör att jag känner att det är viktigt att de svenskar som gör anspråk på att i någon form representera konservatismen återger dem korrekt. Jag anför därför de avslutande meningarna i hans klassiska bok Sancho Panzas väderkvarnar från 1962:

“Det finns…all anledning att söka genom en ‘övervintring’ bevara de tankar och den kunskap, med vilka en framtid upprättar den ordning, som i vår världsdel gick förlorad i medeltidens slut. Detta är icke utopism, ty all utopism är ett försök att skapa himmelska förhållanden med jordiska medel. Det är ett totalt brytande med den ordning, som dyrkar människan såsom alltings mått och alltings herre, jämlik och därför dömd till vanmakt. Först när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ’stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen, först då återfår hon sitt värde och sin värdighet.”

Mot slutet involverar sig Dahl och Edgelius mer tydligt i den partipolitik som den senare signalerat att en del av hans formuleringar handlar om: “om man vill vara involverad” i den så krävs enligt honom den anpassning o.s.v. som han beskriver. Vi står här naturligtvis inför den stora frågan om partipolitiken sådan den idag ser ut överhuvudtaget är en framkomlig och önskvärd verksamhetsform för verkliga konservativa. Men det skulle föra för långt att behandla den här. Det är nog att konstatera att den nya generationen anser att denna partipolitik ger den “stort utrymme”, och att därmed min problematisering blir inte bara legitim utan också oundviklig.

Hela Dahls och Edgelius’ resonemang framstår mot slutet som riktat mot Socialdemokraterna. Här märks inte längre någon större skillnad mellan dem och den banala och ignoranta globalistiska teknoliberalism som dominerar inom Moderaterna, sedan långt före de Nya. Det är det av främst Moderaterna politiskt genomdrivna radikala systemskiftet som ska försvaras: “De sanna reaktionärerna”, säger Edgelius, “är Socialdemokraterna”, som inte förmår “se framåt” utan önskar sig tillbaka till ett “Per Albin-samhälle”. För Dahl gäller det att vara “borgerligt konservativ”; även Socialdemokraterna är konservativa, men i en felaktig mening: de är “välfärdsstatsnostalgiker”. Dahl får till följande i ljuset av hela det föregående resonemanget svårbegripliga slutkläm: “Det gäller att inte förneka sina rötter. Gör man det vågar man heller inte se framåt. Och de rötterna är långt bredare än alla Socialdemokrater kan föreställa sig.”

Givetvis måste det faktum att många i en ny generation tycks villiga att använda termen konservatism välkomnas. För det är i de traditioner, historiska förhållanden, värden och idéer som ofta försvarats under detta namn som vi finner det mesta av det som den radikalmodernistiska, kapitalistisk-socialistiska revolutionen vänder sig mot och förstör. Och det är av detta skäl också där vi finner så många av de intellektuella resurser som är nödvändiga för att motstå och övervinna dess oförminskade totalitära hot. För att använda Ambjörnssons ord kunde konservatismen fortfarande verkligen spela en viktig roll.

Jag vet att Burke-kännaren Per Dahl, tvärtemot vad som framgår av det motsägelsefulla svamlet (som gör det enkla partipolemiska angreppet på Socialdemokraterna helt uddlöst) i intervjun med Edgelius, fortfarande skulle kunna göra mycket för att hjälpa den nya generationen att bättre förstå konservatismens historiska mening – för att hjälpa den att se att, om den menar allvar, den gett sig in på något som är mer krävande och som har en djupare innebörd och större betydelse än vad den hittills förefaller ha blivit medveten om.

Dahl är dock tyvärr ett tydligt exempel på hur även konservatismen som sådan visar sig otillräcklig. I stället för att stramas upp, förstärkas, och vidareutvecklas till verklig systemkritisk samtidsrelevans, som jag på åttiotalet hoppades att den skulle göra, har den intellektuellt försvagats, anpassat sig, förlorat sin själ, sitt salt. Jag är också alltmer benägen att tro att den även i dess äldre former, om dessa kunde förnyas, idag vore otillräcklig. Det är därför jag numera, i en avvaktande hållning, i bejakande av nödvändigheten av ett i vissa stycken mer radikalt nytänkande, för teoretiskt-analytiska syften kallar mig “europeisk post-paleokonservativ”.

Däremot förblir den historiska konservatismen och dess varianter av bestående värde, ja, den förblir oumbärlig också för detta idag nödvändiga nytänkande. Radikalkonservatismens och den konservativa revolutionens strömningar rymmer en del viktiga intellektuella resurser här, men tenderar samtidigt att tappa bort alltför många av den äldre konservatismens. Och till skillnad från Dahls intervju syns dock på annat håll – exempelvis, trots dess fortfarande övervägande neokonservatism, i bloggen Tradition & Fason – åtminstone några tecken på att den nya generationen kanske kan komma att visa sig vilja förvärva de intellektuella och kulturella resurser som krävs för att inte falla offer för illusioner på det sätt som nu till och med en av de mest erfarna och kunniga i den gamla generationen tycks ha gjort. Och gör den det, kommer den förhoppningsvis också inse det mer genomgripande nytänkandets nödvändighet.

Detta, liksom Sverigedemokraternas framgångar, har sedan en tid tillbaka – ungefär sedan jag startade denna blogg i april förra året – givit mig anledning att åter vända blicken mer regelbundet mot den svenska politiken och politiska idédebatten. Och att uppta den politiska kommentarens genre.

1990

There is much I disagree with in Thatcher’s policies. She was much too much of a doctrinaire libertarian; her pro-Americanism and democratism were undiscerning and taken too far; she made false promises about restrictions on immigration; she uncritically promoted the exaggerated Churchill myth; some of her privatizations seem to have been disastrous; her view of the status of the humanities in British universities was problematic, and she closed grammar schools. She also closed the Victorian police stations. But despite these seemingly uncongenial weaknesses, she was an authentic English character of a kind that is increasingly rare. And, as has become much clearer since then, on the issue discussed here she is clearly right (not because all forms of European union are wrong, but primarily because the current EU is simply anti-European). She bravely takes the stand that led to her downfall.

1-6

Website    Wikipedia

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen, och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänstern har begått grova brott, med oskyldiga offer. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa – man kunde använda betydligt starkare ord – att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar – och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna – ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers, kanske i viss mån även kommunisternas – på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet – om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet – gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten nedan.

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tusentals egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som försvarar marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterextremister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella tillbakagång, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambragt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där en del av inslaget från Publicistklubben kan ses från 15.10:]