Category: Politics

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.

Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.

Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.

Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.

Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.

P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.

Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.

Nya artiklar av Pat Buchanan och Justin Raimondo

Se även Voices Against the Libyan War

Nya röster: Mark Steyn, William Lind, Paul Craig Roberts, Alex Newman, Mark Krikorian, Andrew McCarthy, Charles Peña, Nebojsa Malic, Steve Sailer, Lee Wrights

Efter att en kommentator i veckan fäst min uppmärksamhet på en diskussion om Samtidsmagasinet Salt på Flashback, upptäckte jag att också en längre diskussion den senaste tiden förts om mig i detta forum.

Jag vet inte så mycket om Flashback –  jag har hört talas om det, men inte följt eller deltagit i någon diskussion där. Jag vet exempelvis inte hur viktigt eller seriöst det är. Men det sägs i Wikipedia-artikeln vara stort, och den gode Jakob Söderbaum, som jag skrivit om i flera inlägg, deltar bland annat i den diskussion jag blev tipsad om, och uppmuntrar och stöder det  Konservatism-forum i vilket den äger rum. Jag konstaterar också att åtminstone flera inlägg i detta forum är bra.

I den tråd jag nu upptäckte, ‘Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’, i forumen Politik > Politik-Inrikes > Partipolitik, sägs, förutom många mycket vänliga och uppskattande saker om mig och mina inlägg, också en del mer allmänt viktiga saker i ämnen jag behandlat här; några stora och centrala frågor berörs.

Men där finns också tolkningar och spekulationer rörande mina ståndpunkter i några frågor, av sådan art att jag känner att jag bör kommentera diskussionen. Jag vill därför signalera att jag ska försöka skriva ett klargörande inlägg i anslutning till vad som där sägs så snart som möjligt.

It is absurd and ridiculous to intervene against dictators and terrorists and fundamentalist extremists in the Muslim countries while at the same time allowing such people increasingly to take over Europe through mass immigration.

The neocons’ bomb democracy has only made things worse in the Muslim world. It is not just wrong in itself. It has also been totally counterproductive.

The U.S. and the European countries should build up a sufficient defence, and then simply leave the Muslim world alone. The latter would be happy to sell all the oil we need (although this need very definitely does not have to be in the future what it is today), and it would cost nothing compared to the wars.

And then the Muslim world might also follow the example of a truly exemplary West, and move towards its own moderate, creatively traditionalist, alternative form of modernity.

The left is particularly repulsive today (and of course revealing its true nature), suddenly supporting with self-righteous moralism the American Empire which always used to be its main enemy, and after having defended or kept silent about Gaddafi for decades.

Daniel Hannan:

Dennis Kucinich:

Björn Söder (in Swedish):

Jack Hunter:

Peggy Noonan

Victor Davis Hanson

Daniel Larison

Justin Raimondo

Daniel McCarthy

Richard Haass

Pat Buchanan

Piratpartiet (P) har rätt i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Partiledaren Anna Troberg sammanfattar om inte alla så dock många av argumenten och de ofta skrämmande fakta på utmärkt sätt (2-6):

3, 4, 5, 6

Hon har dock inte helt rätt ifråga om SD:s motiv för att stödja minoritetsbordläggningen. Partiets huvudsakliga och i slutdebatten enda krav var att lagringen inte ska kunna ske på i olika avseenden osäkert sätt i andra länder.

Dessutom finns en intern debatt i SD i denna fråga. Partiveteranen Joakim Larsson i Uppsala delar Trobergs och P:s ståndpunkt: SD borde enligt honom med MP och V röstat nej till direktivet som sådant, i dess helhet.

Larsson är SD:s hopp i denna fråga. Han visar vägen. I Alliansregeringens partier tycks ingen motsvarande dissidens finnas. Av attityderna hos dem som å dess vägnar handhar den här frågan, Johan Pehrson och Krister Hammarbergh, blir man rent fysiskt illamående.

Genom SD:s insats har frågan nu i alla fall bordlagts i ett år. Och som Larsson säger: på den tiden kan mycket hända. Det gäller nu att använda detta år till att stoppa direktivet. Det måste finnas en bredare opinion inom SD för att ompröva den allmänna ståndpunkten i denna fråga.

En sådan omprövning är inte bara sakligt och moraliskt nödvändig. Om partiet fortsätter att inkonsekvent stödja EU-kolossen på denna punkt, och, i framtiden, på liknande punkter, tror jag att det riskerar att tappa eller stöta bort stora delar av hela generationer av yngre väljare. Debatten om FRA-lagen och SD:s därmed sammanhängande misslyckande och P:s framgångar i förra Europaparlamentsvalet visar på denna risk, liksom MP:s bestående starka ställning. Till och med ett V under Jonas Sjöstedt – som trots sina uppenbara svagheter är jämförelsevis kompetent i allmänhet – kunde faktiskt i någon utsträckning temporärt bli ett hot.

SD medverkar för närvarande i justitieutskottet till en så kallad minoritetsbordläggning på ett år av frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Anledningen till detta är främst att partiets krav att lagring av de i direktivet specificerade uppgifterna – om telefonsamtal, sms, e-post och internetuppkopplingar – endast ska få ske i Sverige, det första och viktigaste av partiets fyra ändringskrav, inte tillgodosetts.

Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Expressen förklarat partiets ståndpunkt. De ser partiets krav som grundläggande för rättssäkerheten. ”Vi känner”, skrev Ekeroth, ”oro för vilket skydd och kontroll som finns över uppgifterna om de lagras i exempelvis Rumänien, där lagringen är betydligt billigare än i Sverige. Vilket skydd har svenska medborgare för att inte uppgifterna läcker ut där? Vilken kontroll har svenska myndigheter för att kraven efterlevs? Vad har den enskilde individen för möjligheter att driva process i främmande land om den personliga integriteten kränks? Denna oro delas av bland annat Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund och även Regeringen medgav tidigare att man hade förståelse för denna oro, något man totalt verkar bortse ifrån idag.”

I en gemensam artikel förklarade Åkesson och Ekeroth att SD inte heller är ensamma om att ”se en fara i att känsliga uppgiftar förs över till länder som inte har tillräckliga säkerhetsnivåer för skyddet av uppgifterna. Minst sju länder i EU förbjuder lagring utomlands och ytterligare några har begränsningar vad gäller lagringsort. Skälen för detta är desamma som vi anfört, att det är en nationell angelägenhet och att i det fall uppgifter missbrukas måste den som drabbats ha möjlighet att få en rättssäker process.” De påminde också åter om SÄPO:s och Advokatsamfundets kritik, och regerinens förståelse i dess egen tidigare proposition. ”Denna förståelse”, hetet det, “tycks nu plötsligt ha glömts bort av alliansens företrädare i justitieutskottet. Det känns onekligen som att man är mycket rädda för att diskutera sakfrågan och istället lägger energi på sakliga angrepp om att vi sysslar med ’pajaserier’.”

Såvitt jag förstår handlar SD:s och de övriga nämndas kritik, och de sju EU-ländernas förbud, om de nya databaser som datalagringsdirektivet nödvändiggör, och om det sätt de lagrade data behandlas eller systematiseras i dessa. Om Åkesson och Ekeroth har rätt i att denna kritik framförts och de sju EU-länderna förbjudit lagring i andra länder, måste det finnas viktiga, rella frågor och avsevärda problem här.

Men alliansen har reagerat på just det sätt som Åkesson och Ekeroth beskrev: ”Vid en bordläggning kommer regeringen att anklaga oss för eventuella böteskrav från EU samt att kampen mot brottsligheten blir lidande.” Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig, avfärdat den som uttryck för SD:s allmänna EU-motstånd, och klagat över undandragande av resurser för brottsbekämpning och över kommande böter.

Ekeroth vände sig i en av de nämnda artiklarna mot moderaten Krister Hammarberghs reaktion, enligt vilken det i SD:s följdmotion inte finns något att diskutera, och SD:s utspel endast syftar till att ”få bort uppmärksamheten på hur en del av deras ledamöter har betett sig”, ”minska turbulensen kring pinsamma incidenter som Sverigedemokraternas ledamöter varit inblandade i senaste tiden.” Att diskutera med SD vore att ”föra samtal med ett parti som använder sig av utpressning” på ett “osvenskt” sätt. SD:s krav, grundat på ifrågasättande av rättssäkerheten i direktivet, innebar enligt Hammarbergh ”konstigheter”, ja, att Sverige skulle bli en ”bananrepublik”. Hammarbergh fortsatte hämningslöst: ”Med kännedom om hur Sverigedemokraterna resonerar ska man väl vara glad att de inte vill lägga ett yrkesförbud på telekomföretag som drivs av etniska minoriteter.” Även han lade skulden för att skattebetalarna skulle få betala böter till EU på SD och den minoritet de anslutit sig till.

Tala om pajaserier! Och allt detta trots att till och med regeringen själv tidigare tydligen uttryckt förståelse för kritiken ur rättssäkerhetssynpunkt. Hammarbergh förefaller vara ett typiskt exempel inte bara på den politiska debattnivå utan den allmänna ideologiska och kulturella nivå M sjunkit till. Det visar vad M idag är. Partiet präglas nästan genomgående av maktfullkomlighet och arrogans. Hur kan denna person vara M:s gruppledare i justitieutskottet? Hur har det gått till när personer av denna typ kunnat få ledande positioner i M? Om man sammanställer alla uttalanden av denna typ från M under de senaste åren, inser man att vi står inför något som knappast kan betecknas på annat sätt än som en tragedi i den moderna svenska politiska historien och den demokratiska politiska kulturen.

I det Hammarbergh uttalar sig med denna brist på sensorium för opinionen och rättsmedvetandet, och trampar med denna arrogans på vad som brukade höra till hans eget partis viktigaste principer och värderingar, utsätter han sig naturligtvis omedelbart för den självklara kritik Ekeroth framför i sitt svar i Svenska Dagbladet: ”Det är oroväckande att man från Moderaternas sida fokuserar på att försöka ta billiga politiska poänger istället för att se problematiken, sätta sig ner och diskutera med oppositionen och förhoppningsvis komma fram till en lösning. Att Hammarbergh dessutom kallar ett förhandlingsutspel i en fråga där de båda parterna står relativt nära varandra för ’utpressning’ är direkt häpnadsväckande. Uppenbarligen anser Hammarbergh att oppositionspolitik är att anse som kriminellt och förhandlingsutspel är tecken på bananrepublik. Ett sådant beteende väcker oundvikligen frågor kring Moderaternas syn på demokrati och politiskt arbete.”

À propos bananrepublik tillade Ekeroth att M verkar “fullt kapabla att förvandla Sverige till en bananrepublik helt på egen hand. Åtminstone om man skall döma efter hur alliansen utnyttjar kvittningssystemet.” Till detta kom, efter att denna artikel skrevs, Carl B. Hamiltons likartade agerande i EU-nämnden.

Självklart är SD:s position som Ask säger relaterad till partiets allmänna EU-motstånd. Men detta är inte något skäl att avfärda den. Tvärtom. I den senaste artikeln tar Åkesson och Ekeroth upp frågan om hur regeringen bör förhålla sig till EU efter en bordläggning, och pekar bland annat på att EU till september 2010 ställt i utsikt en egen utvärdering som ännu inte kommit: ”Om vi nu väljer att skjuta upp lagförslaget i väntan på bland annat detta finns det således en god förklaring till varför.” Det är högst anmärkningsvärt, kan man här förtydliga, att regeringen är så angelägen att implementera direktivet att man vill göra det innan denna av EU-kommissionen aviserade utvärdering har kommit. Men naturligtvis spelar hotet om böter in: ”Att Sverige i ett sådant läge [där den utlovade utvärderingen inte producerats i tid och fortfarande dröjer] skulle åläggas böter är fullkomligt oacceptabelt.”

Därför gäller det att, om böter utdöms, ta strid och ”tydligt visa att Sverige i fortsättningen inte tänker lägga sig platt för dumheter på EU-nivå”. Regeringen måste ”sätta ned foten, lägga partipolitiken åt sidan och ta strid för svenska medborgares rättigheter”, för rätten att ”fatta egna beslut som rör nationella angelägenheter”, mot det ”federalistiska experimentet” som ”går emot det mest fundamentala i den svenska grundlagen”. En ”fördjupande debatt om EU:s roll i Sveriges politik” krävs.

Så långt är allt väl. Om datalagringsdirektivet ska implementeras, kan SD:s krav på lagring i Sverige säkert vara välgrundat, om detta krav gäller nya, osäkra databaser och datasammanställningar som en nödvändig följd av direktivet. Även det tredje och fjärde av SD:s ändringsförslag, om årlig rapport från tillsynsmyndigheten till riksdagen om omfattningen av begärda trafikuppgifter och om en ny bestämmelse om grovt dataintrång med strängare straffskala, förefaller rimliga.

Men ska datalagringsdirektivet överhuvudtaget accepteras? SD är inte mot direktivet, utan önskar endast ändringar på fyra punkter. Och den andra av dessa synes peka åt ett helt annat håll än den första, den tredje och den fjärde. Enligt den ska den föreskrivna lagringstiden förlängas från sex månader till ett år.

I själva verket tycks det inte bara vara så att minst sju EU-länder förbjuder lagring i andra länder; några europeiska länder sägs också ha förklarat att datalagringsdirektivet överhuvudtaget strider mot deras grundlagar. Problemet med Alliansregeringens såväl som S:s ståndpunkt är främst okänsligheten för rättssäkerhetsaspekten av datalagringsdirektivet i sig, som sådant, inte deras avvisande av SD:s nuvarande krav.

Det allmänna accepterande av direktivet som också uttrycks i Åkessons och Ekeroths artiklar är dock en punkt där det finns oenighet inom SD. Den erfarne sverigedemokraten i Uppsala kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har anmält en från partiets avvikande uppfattning. ”Jag tycker att partiet har fel”, skriver han i sin blogg; ”Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt.”

Åkesson tillstod efter förra Europaparlamentsvalet att SD förlorade många röster, framför allt yngre väljares, till Piratpartiet (P), inte minst på grund av den viktiga frågan och debatten om FRA-lagen, där SD likaledes intog en blott partiellt kritisk, avvaktande, men i grunden accepterande ståndpunkt. (Den föte detta socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, den starkast pådrivande svenska kraften bakom datalagringsdirektivet som sådant, försvarade förra året detta mot M och alliansregeringen – när dessa fortfarande var oroade för rättssäkerheten och förhalade beslutet – med argumentet att de borde kunna acceptera direktivet eftersom de tidigare accepterat den FRA-lag som är ”oerhört mycket mer integritetskränkande”.)

En liknande situation är nu förhanden ifråga om datalagringsdirektivet. Larsson ställer sig i sak på P:s sida, och hänvisar till deras kritik. P:s partiledare Anna Troberg sammanfattar denna på utmärkt sätt i nio punkter som jag här vill återge in extenso:

”Människor har rätt till sitt privatliv”: “Vanliga medborgare som inte är misstänkta för några allvarliga brott ska inte behandlas som brottslingar. Vi har rätt till vårt privatliv och ska inte få vår personliga integritet slentriankränkt av staten.”

“Information samlas inte in för skojs skull. Den kommer att användas”: “Information blir sällan bara liggande. När den väl finns där dyker det alltid upp nya anledningar att använda den.”

“Självcensur”: “När man vet att information om var man befinner sig och vem man har kontakt med registreras och lagras, så börjar man omedvetet att självcensurera sig. I Tyskland uppger många människor att de undviker kontakt med till exempel psykologer, präster och äktenskapsrådgivare sedan man införde datalagring.”

“Ändamålsglidning”: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning och PKU-registret [Karolinska sjukhusets biobank] likaså.”

“Informationsläckage”: “Alla register läcker. Det kan ske genom rent slarv, genom fuffens eller genom traditionell ändamålsglidning. Det finns bara ett sätt att förhindra informationsläckage och det är att inte registrera och lagra informationen från början.”

“Gör medborgarna beroende av makthavarnas välvilja”: “Man ska inte stifta lagar som gör medborgarna helt beroende av makthavarnas välvilja. Det är bara att se sig om i världen och se vad som händer när makthavarna väljer att dra tillbaka sin välvilja. Det är ingen vacker syn. Lagar ska alltid verka för att stödja och bygga demokrati, inte montera ner den.”

“Vanliga människor övervakas, brottslingar vet att undvika och övervakas ej”: “De brottslingar man säger sig vilja fånga med hjälp av datalagring vet hur man skyddar sig från den. Därför kommer man inte att fånga de riktigt fula fiskarna. Det betyder att man i realiteten säljer ut vanliga medborgares privatliv för att kanske kunna få fast lite småfisk.”

“Ineffektiv brottsbekämpning”: “Datalagringen är inte på långt när så effektiv i brottbekämpningssyfte som man påstår. En undersökning gjord i Tyskland visar att datalagringen bara påverkade 0,002% av alla brottsutredningar. Det finns också anledning att fundera på hur stor skillnad pengarna skulle ha gjort om de lagts på traditionell brottsbekämpning istället för på datalagring.”

“Onödigt kostsamt”. “Det är dyrt att datalagra. Oavsett om kostnaden läggs på staten eller på operatörerna, så kommer det att bli medborgarna som till syvende och sist betalar. Kostnaden för att vägra införa datalagringen är med största sannolikhet lägre än att införa den.”

Åkesson säger: ”Vi gillar ju inte EU-direktiv egentligen. Men när det handlar om att bekämpa organiserad brottslighet, som ofta är internationell, så behövs det någon form av reglering. Det här är ett steg i den riktningen.” Uttalandet aktualiserar, eller borde aktualisera, stora frågor om det alternativa Europasamarbete som jag anser det är av avgörande vikt att ställa för de mer eller mindre nationella partierna i Europa idag. EU som det ser ut idag, och med de intressen det tjänar, är av flera skäl inte rätt form för bekämpande av den organiserade internationella brottsligheten. Men behovet av bekämpande av denna brottslighet är självklart verkligt och stort, och det är i detta perspektiv som man måste ha förståelse för SD:s ställningstagande. Det kan helt enkelt ses som ett moment i drivandet av en av partiets allmänna huvudfrågor: krafttag mot brottsligheten.

Och det finns också flera typer av brottslighet som är av sådant slag att de lätt får även en generellt frihetlig opinion att godta åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Inte minst framstår terrorismen, och i synnerhet den extremistisk-islamistiska terrorismen, som en sådan typ. Det är utan tvekan detta som vägleder SD i denna fråga.

Från ett konservativt perspektiv är det inte alltid och principiellt fel med åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Häri skiljer jag mig från piratpartister, anarkister, libertarianer och vissa andra vänsterdrömmare. Det finns i en konstitutivt bristfällig värld extrema historiska situationer i vilka sådana åtgärder kan vara nödvändiga, i vilka frihetsuppoffringar från medborgarnas sida är ett pris som måste betalas.

Det oerhörda problem som uppstår med denna typ av lagstiftning och praxis idag är emellertid att det allmänna ideologiska klimatet redan visat sig göra själva definitionen av den åsyftade brottsligheten kontroversiell. Direktivets tillskyndare betonar ständigt att dess övervakningsmöjligheter endast skall användas mot brottsmisstänkta. Men det är inte bara så att en avgörande fråga i vår tid är vad som kommer anses vara brott – försvararna av direktivet tycks inte ha förstått att detta icke är självklart och att det är icke-självklart på ett helt nytt sätt och i en helt ny utsträckning än någonsin tidigare i historien. Det är också så att just den teknologi det här är fråga om är intimt relaterad till en helt ny och på ytterst problematiskt sätt alltmer utvidgad brottsdefinition: teknologin är skräddarsydd för övervakning av just sådana som misstänks för de nya ”brotten”. Vi står här inför oerhört stora, nya frågor som borde stå i centrum för debatten.

P:s Henrik Alexandersson undrar om SD ”är medvetna om att datalagringen ingår i den stora tunna med övervaknings- och underrättelseinformation som ändå kan komma att delas mellan EU:s medlemsstater?” Denna fråga pekar åt rätt håll för förståelsen av problemet. Datalagringsdirektivet måste ses i ett större sammanhang. Och i det sammanhanget blir det tydligt att det är Anna Trobergs fjärde kritiska punkt, ”ändamålsglidningen”, som är den allvarligaste: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning”.

Det är inte möjligt inom ramen för ett redan långt inlägg att ta upp alla de exempel på politisk-korrekt åsiktsförtryck och direkt åsiktsregistrering som präglar dagens förment fria, liberala, och demokratiska västerland. Starka systembestämda ideologiska krafter såväl som internationellt organiserade intressen har sedan mycket länge och med framgång verkat för att omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi. En konsekvens av denna förvandlingsprocess är att åsikter, värderingar, tolkningar, ja fakta som avviker från eller strider mot denna ideologi i allt högre grad helt enkelt kriminaliseras. Praktiskt har detta lett till sådan övervakning som syftar till åsiktsregistrering. Man söker kartlägga inte bara dokumenterbara, explicita åsikter utan också individers misstänkta kontakter och möten, vilken suspekt litteratur de köpt, och så vidare.

Vi vet redan att frihetsinskränkande lagstiftning av den typ som snabbt genomdrevs efter 911 i USA med the Patriot Act och de utökade befogenheter den gav CIA, och som 2002 ytterligare utökades, institutionaliserades och operationaliserades i det nya Department of Homeland Security, inneburit nya steg mot kriminalisering också av helt andra grupper än de utländska terrorister som var den omedelbara anledningen till och skapade de opinionsmässiga möjlighetsbetingelserna för lagstiftningen och departementet. Åtgärderna vändes inte bara mot  “domestic terrorists”, utan snart uppfanns också det nya, mer preciserade begreppet “homegrown terrorists”, och ny övervakning även i förebyggande syfte av vad som helt enkelt var vissa amerikanska politiska dissidenter med blott – av departementet självt identifierat och definierat – potentiellt terroristiskt beteende inleddes.

Vi står här inför hotet av ibland direkt Sovjetliknande metoder för förtryck av politiska motståndare och oliktänkande, i ny amerikansk förklädnad. Det finns redan mängder av hårresande exempel. “Kriget mot terrorismen” i illegitimt utvidgad mening märks i Europa bland annat i form av en allmän press från USA att vidta “säkerhetspolitiska” åtgärder av samma typ som man där nyligen infört, i den mån de inte redan är på plats här.

Inte minst är den så kallade hatbrottslagstiftningen ett centralt instrument. Och det är just personer med SD:s typ av åsikter som står i fokus för myndigheternas nya former av övervakning och frihetsinskränkning. I själva verket är det uppenbart för var och en som studerat dessa frågor närmare, och inte minst tillämpningen av övervakningen i USA såväl som på flera håll i Europa, att det knappast ens är fråga om någon ändamålsglidning här.

Kritikerna i P verkar här lika naiva som andra politiker, även om vi i de senares fall naturligtvis också finner exempel där tystnaden i dessa frågor förklaras av direkt medbrottslighet. För de påtryckningsgrupper som ligger bakom hela denna utveckling har såväl FRA som datalagringsdirektivet från början inneburit framtida resurser inte bara för det legitima bekämpandet av terrorism och grov brottslighet som av alla accepteras som sådan, utan även för det illegitima bekämpandet av sådant som bara de själva definierar som brottslighet, men vill få också våra politiker och opinionsbildare att acceptera som sådan. Ja, man kan gå så långt som att säga att detta är en del av själva syftet med det till stor del alltifrån början amerikanska projekt som är EU som sådant.

Den fanatiska judiska vänsterorganisationen ADL (Anti-Defamation League), exempelvis, som jag tidigare nämnt och som ligger bakom hatbrottslagstiftningens själva idé såväl som dess detaljutformning i många konkreta fall, fungerar inte bara som en halvoffentlig myndighet i USA med kontroll över många regeringsorgan, utan är också aktiv i EU och genom exempelvis OSSE.

Den är en problematisk organisation främst därför att den under årens lopp, och i synnerhet under dess nuvarande national director, Abraham Foxman, kommit att anta ett extremt, kultursubversivt allmänt program, med tonvikt inte minst på massinvandring och multikulturalism men också på de mest outrerade feminist- och HBTQ-kampanjerna. Det är ett program som indirekt också, liksom dagens vänster i allmänhet eller åtminstone nästan hela vänstern, tjänar den globala kapitalismen i dess mest problematiska former och naturligtvis även understöds av den. Organisationen anses också ägna sig åt direkt åsiktsregistrering av personer som inte passar dess politisk-korrekta mall.

Jag tog upp hur fenomenet med den inflytelserika judiska vänstern självklart regelbundet uppmärksammas också från konservativt judiskt håll, och kritiseras och plausibelt analyseras och förklaras i historiskt perspektiv. Jag gav några prominenta exempel på detta, men många fler kunde nämnas. Ja, ADL är så extrema att de kritiseras till och med av vissa inom den judiska vänstern. Extra utsatta för kritik har de förstås blivit när de flagrant befrämjat judiskt etniska och israeliska intressen samtidigt som de motarbetat andra folks och nationers. Bland annat har kritiken då gått ut på att de på detta sätt producerat just den antisemitism de säger sig bekämpa. Men numera tycks ADL ofta också inta Israelkritiska ståndpunkter mer i linje med sin allmänna och ständigt utvidgade agenda.

Kent Ekeroth har hursomhelst för länge sedan förtjänstfullt påtalat den ohållbara dubbelmoralen hos många liberala judar. Jag efterlyste att han från ett judiskt perspektiv också skulle påpeka den allmänna roll för den politiska korrektheten som en organisation som ADL spelar – för debattens klarhets skull, och eftersom han själv och SD i så hög grad är föremål för attacker från relaterade eller liknande grupper och individer i Sverige.

Och glädjande nog har han nu också verkligen lyft fram åtminstone den allmänna judiska radikalismen och dess orsaker. Framlyftandet förtjänar större spridning. Även om Ekeroths huvudpoäng i den intervju med honom som återfinns i förra årets sista nummer av Judisk Krönika är hans mer begränsat anti-islamistiska (“judarna är nyttiga idioter för muslimerna”), får han också fram den mer allmänna sanningen på ett sätt som kanske är  historiskt unikt i denna publikation. På intervjuarens fråga, “Får ni mycket stöd av judiska organisationer?”, svarar Ekeroth: “Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än Folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.”

I dessa korta meningar fångar Ekeroth det mesta av det väsentliga i denna fråga, om man förstår att det i själva verket också handlar om ett allmänt, internationellt och historiskt välkänt fenomen, även om det hela gått längre i Sverige än på annat håll och det förvisso finns judiska organisationer på kontinenten som stöder nationalister i sina respektive länder. Ett fenomen som förklarar mängden av judiska vänsterorganisationer och -individer som bidrar till upprätthållandet av dagens politisk-korrekta regim.

ADL är bara ett exempel; de är långtifrån ensamma. Dessutom tillkommer givetvis alla oräkneliga icke-judiska organisationer, grupper och individer som driver samma kampanjer och påtryckningar. Den politiska korrekthetens olika intressenter organiserar sina krafter i oändliga former, och det är denna grad av organisation, och de resurser som av skäl som inte är svåra att förstå vid en endast i någon mån fördjupad analys ställs till de olika instrumentens förfogande, som möjliggör det allmänna samhällsklimatets kontinuerliga förskjutning i enlighet med dessa intressen och deras successiva institutionalisering inte bara i EU utan också till stor del FN och en lång rad andra internationella organisationer.

Problemet med datalagringsdirektivet är alltså att det kan användas för den antidemokratiska, antifrihetliga övervakningen och förföljelsen av politiskt oliktänkande, och framför allt nationalister, i synnerhet naturligtvis vita nationalister, sammanförda i den diffust definierade så kallade “vit makt-rörelsen” eller “vit makt-miljön”, ja, i allt högre grad helt vanliga konservativa, i takt med att den politisk-korrekta regimen flyttar fram positionerna och definierar allt större områden av tankeliv och mänsklig historisk erfarenhet, ja av verkligheten själv, som liggande utanför det i den nya meningen “demokratiska” och därmed lagliga.

Av dessa skäl är jag benägen att ansluta mig till Joakim Larssons partiinterna opposition: SD borde, med V, MP, och P, förkasta datalagringsdirektivet som sådant. Men inte i allo eller enbart av samma skäl som dessa andra partier. Skiljelinjen går inte mellan ett övervakningssystem som i vissa extrema historiska situationer kan vara ett nödvändigt pragmatiskt ont, å ena sidan, och inget sådant system alls, förkastandet av det på abstrakta, principiella grunder, å den andra. Den går i stället mellan å ena sidan brottslighet och å den andra nationell och konservativ ideologisk avvikelse som grund och legitimation för systemet.

Men inte minst de tre sista av Anna Trobergs punkter förefaller mig visa varför datalagringens övervakningssystem idag knappast är historiskt påkallat som åtgärd för verklig brottsbekämpning. De tycks i stället, tillsammans med de övriga punkterna, visa varför det huvudsakligen lämpar sig för åsiktsregistrering och övervakning av oliktänkande eller sådana som blott misstänks för att vara eller kanske bara kunna bli oliktänkande – en registrering och övervakning som generellt är av totalitär natur och i de allra flesta fall fullständigt omoralisk, rättsvidrig, oförsvarlig.

Inom ramen för ett allmänt accepterande av datalagringsdirektivet gör SD rätt i att arbeta för tre av sina fyra ändringar. Men vilken är den fullständiga argumentationen för att hålla sig inom denna ram? Har partiet skäl och finns det i största allmänhet argument för detta som jag inte känner till och inte har tagit del av? I så fall måste jag avvakta med mitt ställningstagande. Men såvitt jag hittills kunnat se har Larsson rätt, även om han inte anger det djupaste, verkliga problemet med direktivet. Partiet borde ha röstat mot det.

Det är självklart att spaning måste bedrivas mot personer och grupper som på rätta grunder, inte den politiska korrekthetens, bedöms som farliga – och vid det behov som inte alls är osannolikt i en snar framtid, bör mer sådan spaning bedrivas. Här är naturligtvis selektiv datalagring av direktivets typ ofta motiverad. De stora utgifterna för en allmän datalagring med tvivelaktig effektivitet bör, som Troberg skriver, överföras till traditionell brottsbekämpning, och bättre sådan.

Vi vet verkligen inte vilka direktivets nya övervakningsmöjligheter kommer att användas mot. Att besluta att, med Larssons ord, lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden, är ett steg i riktning mot ett övervakningssamhälle som i det rådande ideologiska klimatet snabbt torde kunna bli ett direkt hot just mot SD. Har vi inte sett tillräckligt många skrämmande exempel på förbudsivern bland partiets och dess europeiska motsvarigheters motståndare för att förstå det?

1-4     Republican National Convention, 1992

2, 3, 4

Thomas Nydahl är en ensam svensk författare, kulturskribent, intellektuell. Han är så ensam att han kallar sin blogg Vaka över ensamheten. Han har vida intressen och mycket avsevärda kunskaper. Och han är en av de relativt få författare av hans typ och i hans generation som förstått fördelen med att ha en blogg, att presentera sitt författarskap i den, och samtidigt vidareutveckla det – parallellt med fortsatt publicering i andra sammanhang – i detta nya format.

Nydahls huvudtema är alltså, såvitt jag förstår, ensamheten. Det finns viktiga dimensioner av ensamheten som förvisso är värda att utforska, uttolka, förklara. Men bland Nydahls övriga temata tycks de politiska vara mycket framträdande. Och i politiska sammanhang betyder ensamheten någonting annat. Nydahl framstår som politiskt ensam.

Jag har bara läst några enstaka – utmärkta – artiklar av Nydahl och är på intet sätt förtrogen med hans författarskap. Därför ska jag här inte göra några generella uttalanden om det. Han anses ha vänsterbakgrund, och hans böcker sägs ofta ha vänsterpolitiskt innehåll. Samtidigt har han medverkat i Axess (en konflikt som jag inte orkat närmare sätta mig in i tycks dock tyvärr ha lett till en brytning med den ofta utmärkte redaktören Johan Lundberg), och han uttrycker numera en lång rad tämligen utpräglat kulturkonservativa insikter.

Och i ett uppmärksammat blogginlägg av doktoranden i historia Rasmus Fleischer, ’Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna’, som jag ska försöka återkomma till i ett separat inlägg, lyftes Nydahl i höstas fram som en potentiell sverigedemokratisk intellektuell. SD saknade intellektuella, men Nydahl, en intellektuell, hade, utan att uttryckligen ha tagit ställning för partiet, uttryckt sympati för det i sådan utsträckning och visat sig ligga åsiktsmässigt så nära det att det inte vore orimligt att förvänta sig att han utvecklades till just den typ av person som enligt Fleischer hittills inte funnits: en sverigedemokratisk intellektuell. Bland annat hade han skrivit en recension av SD:s jubileumsbok 20 röster om 20 år: Sverigedemokraterna 1988-2008, en recension som Fleischer ansåg präglades av välvillig rådgivning till partiet.

Även i ensamhetsbloggen kan jag se att Nydahl verkligen ligger nära SD i centrala frågor. Det blir tydligt inte minst i hans recension av Jyllands-Postens Mikael Jalvings nya bok Absolut Sverige.

Jalving, skriver Nydahl, ”samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid”. Jalving är också historiker, och boken skildrar inte bara försvenskningen av Skåne, ”en framgång för centralmakten i Stockholm”, utan också ”försöken till särartspolitik i Sameland” – ”en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).” Berättelsen om de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, ”som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska”, blir ”ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna”. Efter beskrivningen av “den nye overklasse” och den kapitalistiska välfärdsstaten kommer Jalving ”alldeles osökt…in på ett avsnitt om svensk maffia”. Den sista och viktigaste delen handlar om ”Sverige som ’tystnadens rike’ och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?…Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige.”

Formuleringarna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och om värdegrunder saknar visserligen filosofiskt och historiskt djup och skiljer sig inte från det dominerande politiska språket; för en kvalificerad diskussion krävs här en mer avancerad och nyanserad förståelse av dessa begrepp. Men om vi håller oss till den rådande retoriken (viss anpassning är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna bedriva politik), motsvarar såväl dessa formuleringar som det mesta i de övriga åsikter Nydahl uttrycker SD:s ståndpunkter.

Nydahl värjer sig emellertid mot att sammankopplas med SD: ”De få journalister och författare som skriver om frågorna”, fortsätter han, ”kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en anti-totalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ’det är oönskat’.”

Det är verkligen mycket signifikativt att en fritänkare inte självklart anses kunna agera som oberoende intellektuell. Jag har själv ofta stött på denna attityd. Den är ett fattigdomssymptom, uttryck för en beklaglig, torftig kollektivism. Människor uppfattas, klassificeras, och relateras till i termer av de kollektiv, de organisationer, de tillhör; till och med det privata sociala livet är för många människor i stor utsträckning begränsat till dessa. Inte minst för det kulturella och intellektuella livet och den allmänna debatten blir effekten av denna verklighet och denna mentalitet förödande. Det finns här helt enkelt inte tillräckligt många individualister i högre mening. Jag har av dessa skäl full förståelse och all respekt för Nydahls hållning.

Samtidigt finns det från mitt perspektiv problematiska aspekter av hans inställning till ”den sverigedemokratiska kretsen”. Nydahl tycks dela sina kritikers uppfattning om SD. Det är anmärkningsvärt att även för en inte bara så allmänt kunnig och perspektivrik författare utan även en författare med sådana fördjupade insikter som Nydahl, om än kanske blott helt nyligen, förvärvat, SD framstår som ”extremnationalister”.

Det intryck jag får är att SD uttryckligen ogillar extrem nationalism och inskränker sig till att tala i termer såsom “inslag” av nationalism, även om detta förvisso inte innebär att de accepterar globalismens, EU:s supra- och post-nationella alternativ. Inslaget av nationalism ger, som jag har försökt visa i tidigare inlägg, en helhetlig, sammanhållen karaktär åt deras ideologi, men det är samtidigt bara en av flera ideologiska grundpelare.

Det finns ett intresse för det förra sekelskiftets nya, i mycket estetiska kulturnationalism och, att döma av vissa källor, en tonvikt hos några partiföreträdare på dennas framlyftande av den nationella folkliga kulturen. Detta kan synas något ensidigt. Men självklart måste SD också vara öppet inte bara för den större europeiska och västerländska kulturgemenskap vi tillhör – tillsammans med de andra europeiska folk som är våra bröder och systrar och kusiner – och som definierar även den svenska kulturen. Jag vill inte tro att de ligger alltför långt från vad Claes Ryn kallar den ”högre kosmopolitism” som, med bevarande av kulturella och nationella olikheter och mångfald, är öppen också för utbyte med andra kulturer på det sätt som inte bara är oundvikligt utan önskvärt i dagens och morgondagens värld.

Inslaget av nationalism är viktigt, men nationalismen är i sig otillräcklig som politisk filosofi. Idag är det i lika hög grad hela den västerländska kulturen och de folk och nationer som uppburit den som – med vederbörlig kritisk urskillning – måste försvaras. Då räcker ingen inskränkt och sluten begräsning till bara det unikt svenska, även om också detta måste försvaras.

Om SD fortsätter växa, och när man så småningom – och förhoppningsvis med hjälp av personer med genuina meriter inom kulturområdet – färdigställer sitt kulturpolitiska program, kommer man rimligen upptäcka att man också måste anknyta till och på intelligent och kreativt sätt förnya den större och äldre svenska patriotiska traditionen. Om man vill göra verkliga anspråk på genuin, central representativitet och framtida maktinnehav, krävs ju den tyngd och den nivå av seriositet som endast kan ernås genom att man mer grundligt och fullständigt tillägnar sig och skriver in sig i ett större kulturellt och politiskt sammanhang. En ny lyftning blir nödvändig. Man måste ställa sig själv i, och själv förmå uppbära, den stora, historiska europeiska huvudströmningen.

Utan att förringa det specifikt svenska och exempelvis det fornnordiska som det ju i högsta grad är just vår uppgift att vidareföra i den europeiska kulturgemenskapen, måste man också tydligare anknyta till den västerländska högkulturens tradition alltifrån antiken, och tala i de den stora politikens termer som är en del av denna tradition, de termer genom vilka även politiken kan bli verklig konst. Här måste det nationella på bestämt sätt förenas med det större europeiska och det universella. Men äger inte SD potentialen att växa in i denna roll och identitet och ta sig an denna uppgift?

Uppfattningen om SD som extremnationalistiskt är rent provinsiell, och en produkt av just de problematiska aspekter av det svenska kulturklimatet Nydahl i övrigt vänder sig mot. Det är dock inte orimligt att anta att det också är Nydahls vänsterbakgrund som förklarar hans reservationer och negativa formuleringar om partiet, där fortfarande bara tunn, allmän, formell, modernistisk demokratism och rättighetsideologi, inte den stora europeiska traditionen, tycks stå mot den föregivna extremnationalismen. Det är beklagligt att han tar avstånd från den ”sverigedemokratiska kretsen” och dess angrepp på tystnadskulturen, kritiserar det för att öka ”beröringsskräcken”, och implicerar att kretsen inte har en ”anti-totalitär, demokratisk hållning”.

Och det är inte bara så att denna beskrivning av partiet är felaktig. Det är också så att, fastän individualistiska, fritänkande, oberoende intellektuella är nödvändiga för ett sundare och friare samhällsklimat, det inte finns någon principiell motsättning mellan den fria intellektuella verksamheten och stöd för rätt organisationer eller politiska partier. De frisvävande intellektuella av Nydahls typ är, fastän nödvändiga, inte tillräckliga. Inte minst i dagens politiska och ideologiska klimat är gemensam, organiserad handling också nödvändig. Åtminstone fler av de frisvävande med de rätta insikterna borde därför stödja den. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i hela Europa.

Jag vet inte hur vänster Nydahls bakgrund är, men han är naturligtvis förtrogen med den inom vänstern tidigare dominerande frågeställningen rörande de intellektuella och deras förhållande till partierna, aktualiserad inte minst i Nydahls ungdom med uppkomsten av dels en ny studentvänster, dels nya kommunistiska partier. Men självklart var det där fråga om intellektuella i den ordets mer problematiska betydelse som gör att många konservativa värjer sig mot termen som självbeteckning: den intellektuelle enbart som radikal ideolog. Om begreppen intellektuella och ideologer kan omdefinieras i mer traditionalistiska termer kan de dock användas som beteckning på vad SD behöver.

Det är förtjänstfullt att Nydahl vill motverka demoniseringen av honom själv och andra dissidenter. Men dessa dissidenter får tydligen bara vara sådana som han själv, partipolitiskt oberoende intellektuella. Tyvärr bidrar han fortfarande i någon mån till demoniseringen av de organiserade sverigedemokraterna, och därmed likafullt till vad John Järvenpää beskriver i termer av den politiska korrekthetens allmänna ”dikotomisering” av samhället och debatten. Den ”sverigedemokratiska kretsen” framstår även hos Nydahl som åtminstone potentiellt antidemokratisk och totalitär.

Inte ens om vi hade förhållandevis många oberoende intellektuella som Nydahl skulle det i dagens läge vara tillräckligt för den nödvändiga politiska och ideologiska förändringen. Och vi har nästan inga. De oliktänkande intellektuella borde därför välkomna och förena sig med den sverigedemokratiska kretsen. Som det nu är, är Nydahl alldeles för ensam.

Jag kan dock förstå att det kan vara svårt för personer som Nydahl att ansluta sig till dem. Och inte bara därför att det, om Fleischer har rätt, saknas intellektuella, det vill säga personer av samma typ, i partiet. Pontus Mattsson beskriver också i sin bok om SD (och eventuellt också Niklas Orrenius i sin) hur de partiaktiva, som tidigare ofta utsatts för hot och våldsövergrepp, är misstänksamma mot omgivningen och benägna att hålla sig för sig själva, sluta sig i sekterisk avskildhet, bara umgås med varandra.

Det är möjligt att det fortfarande i någon mån är så. Inte bara Nydahl utan även SD är i så fall, enligt dessa rapporter, så att säga ensamma. Men om det stämmer är det ju inte deras fel. Och jag tycker det verkar som om detta åtminstone i viss utsträckning har förändrats. Till skillnad från Nydahl tror jag det var intelligent av Åkesson att ur partiets glesa stockholmsled lyfta fram en viss Alexandra Brunell som sin sekreterare i riksdagskansliet. Hon var utpräglat social och utåtriktad, och även om hon tydligen var det på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att media omedelbart tyckte sig kunna beskriva henne som ”Stureplansprofil” (en högst tvetydig benämning i Stockholm), tror jag att hon – framför allt genom sin blogg Parliament Princess, i sin egen generation, bland unga tjejer, och i Stockholm – i stor utsträckning lyckades förändra mediabilden av partiet som en dyster bunkersekt som bara finns på landet. Det var modigt av henne att, 20 år, plötsligt åta sig en sådan mycket offentlig roll. Men just denna förändring är tyvärr inte av det slag som underlättar för Nydahl. När han gnäller om henne är det han som alltför mycket låter som en ensam, dyster bunkerröst.

Partiets motståndare har hävdat att festandet i SDU-sammanhang med personer som Erik Almqvist och William Petzäll inte alltid är av det slag som är ägnat att förmedla ett seriöst intryck till allmänheten. Det handlar här inte bara om den incident med Petzäll som fick honom att tillfälligt ersättas i riksdagen. Vem har inte i yngre år blivit berusad och slagit sönder saker för förlorade flickors/kvinnors skull?! Jag har kastat minst två blomkrukor i marken, dessutom när jag var fullt vuxen. Och flera andra saker. Det är i själva verket otroligt hur många saker jag slagit sönder för flickors/kvinnors skull. T.o.m. deras stackars föräldrar har drabbats av mina våldsamma härjningar. Folk tror inte det om mig, men det är ett faktum. Jag framstår inte som en våldsman för dem. För vissa extrema temperament kan ju sådant gå mycket längre: till våld mot kvinnorna själva. Det är sjukt. Ja, det kan gå som i Carmen, eller den där gamla Tom Jones-låten. Mitt temperament gick, liksom Petzälls, lyckligtvis bara ut över materiella föremål. Och det är, får man hoppas, ursäktligt att göra misstag; verkliga problem uppstår, vill man tro, bara om man upprepar dem och inte lär av dem. Detta gäller nu åtminstone Petzäll – mycket mer än för mig: jag är långt värre än han, givet hur litet jag lärt av mina misstag, hur många gånger jag upprepat sönderslåendet. Alla bör förstå hur obetydligt Petzälls felsteg är, inte minst jämfört med mina.

Man måste också komma ihåg vad jag tidigare påpekat, att det inte är osannolikt att Petzäll är släkt med den icke helt obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut International de Philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör.) Enligt kritikerna finns det en mer allmänt utbredd okultur av detta slag inom SDU. Jag kan inte själv döma om detta. Almqvist sägs ha gjort utomordentliga insatser för att bygga upp SDU, och om till hans metoder hört sådana som bidragit till att i Stockholm få bort bilden – och den eventuella verkligheten – av den dystra bunkersekten är det väl inte helt orimligt att acceptera att ett visst pris betalats i form av ett eller annat smärre övertramp i motsatt riktning.

Hursomhelst har jag själv gjort två ansträngningar att närma mig den sverigedemokratiska kretsen och bryta igenom dess eventuella kvarstående isolering. Den första var en charmoffensiv i form av friend requests till SD:are på Facebook. Mycket smidigt och bekvämt. Tyvärr fick jag ingen respons från de flesta. Och jag kan inte förneka att Mattssons formuleringar gjorde att jag såg framför mig hur de anade en spion från de politisk-korrekta media eller någon fientligt inställd forskare som ville komma åt deras interna diskussioner. Jag hade hoppats att de skulle läsa på min fb-sida och kanske till och med klicka sig fram till den här bloggen och upptäcka att jag var välvilligt inställd. Men här krävs tydligen mer charmsatsningar. Några blev dock fb-vänner, och de verkar alla mycket trevliga. Åtminstone så långt finns det därför underlag för omdömet att Nydahl, som så många andra, är orättvis mot den ”sverigedemokratiska kretsen”.

Den andra ansträngningen var att jag helt enkelt blev medlem i partiet. Tidigare har jag varit medlem i KD och M, men min alltifrån början bristande entusiasm och framför allt min ständigt ökande besvikelse gjorde att det aldrig ledde till att jag aktiverade mig i något praktiskt partiarbete. Jag har aldrig heller varit säker på att jag överhuvudtaget äger några särskilda talanger eller kvalifikationer för det, och det är fullt möjligt att inte heller detta nya partimedlemskap kommer leda till något aktivt engagemang. Naturligtvis finns också på grund av det allmänna politisk-korrekta systemtrycket risken att SD går samma väg som M och KD, och att jag därför än en gång blir besviken. Men jag tror åtminstone i betydligt större utsträckning på SD:s program än jag trodde på de andras, och medlemskapet innebär nu i alla fall ett stöd för och såtillvida ett närmande till ”kretsen”: en markering, för den som är intresserad, och utöver vad jag skrivit till partiets försvar här i bloggen, att jag tror att det är detta parti som idag kan tillhandahålla åtminstone mycket av den politik vi behöver, på samma sätt som deras motsvarigheter – eller åtminstone partiella motsvarigheter – i övriga Europa ofta redan länge gjort det.

Individualister (i bestämd, positiv mening) och oberoende intellektuella dissidenter behövs som sagt i största allmänhet i ett konformt och proto-totalitärt klimat, och jag ska därför inte insistera på att Nydahl måste bryta sin ensamhet och själv närma sig SD-kretsen. Men jag tycker att han åtminstone borde övervinna sina kvarstående missuppfattingar om den. Såvitt jag hittills – om än blott på visst avstånd – kunnat se är den alltså verkligen inte extremnationalistisk, odemokratisk och totalitär. Det finns säkert mycket bråk och konflikter även där, som på alla andra håll, men jag tycker mig förstå att det också ofta är en öppen och tydligt frihetlig gemenskap, i vilken också ingår exempelvis många trevliga invandrare.

Samtidigt förefaller politiken tillräckligt skarpt profilerad på de specifika, kontroversiella och svåra punkter där förändring i Sverige är nödvändig. Man avvisar de övriga partiernas kalla, abstrakta globalism, ja går utöver det ”moderna liberala samhälle” med bara ”grundläggande demokratiska fri- och rättigheter” som är vad Nydahl själv ännu inskränker sig till att försvara. Den beror på att man i stället vill samlas kring en verklig historisk tradition och identitet med konkreta och levande värden. Om Nydahl fortsätter sin nuvarande väg, som tydligt pekar utöver de abstrakta fraserna, borde han kunna finna åtminstone några verkliga själsfränder.

Partimedlemskap behöver ingalunda betyda något tyngande beroende eller någon tryckande kollektivism för intellektuella eller akademiker, och bör inte göra det. De kan och måste fortsätta med sin självständiga verksamhet. Det är ju också fullt möjligt att genom just detta parti försvara ett större mått av intellektuell och kulturell individualism gentemot vår förhärskande ideologiska konformism. Att SD vänder sig mot den liberala ideologins individualism betyder förstås inte att de godtar någon motsatt kollektivism. Den svenska personlighetsfilosofin, huvudströmningen i den svenska humanistiska kulturen, och stammande från Geijer, som ibland nämnts av SD:s kulturpolitiker, borde, tycker jag, här kunna vara vägledande såväl i den allmänna samhällssynen som i partiet: personligheten och den verkliga, historiska samhällsgemenskapen i stället för impersonalismens båda ömsesidigt beroende uttryck, individualismen och kollektivismen.

Partimedlemskap innebär däremot ett ställningstagande. Och generellt gäller, säger jag nu, att medlemskap i rätt parti idag i Sverige är ett ställningstagande som behövs från många fler. Sverige behöver SD, och fastän risken för anpassning och urvattning förvisso är stor, finns såvitt jag kan se ingenting som talar emot att SD inom rimlig tid skulle kunna uppnå åtminstone samma resultat i Sverige som Dansk Folkeparti uppnått i Danmark. Det vore i alla fall en god början.

Man satsar nu på att visa att man är ”här för att stanna”, som den nya parollen lyder. Det är en stor uppgift. Det gäller att vederlägga motståndarnas kritik att man bara är ett populistiskt missnöjes- och enfrågeparti med svagt persongalleri, att göra vad som krävs för att konsolidera de hittillsvarande framgångarna och lägga en grund för den fortsatta växt som ensam kan leda till reell politisk makt och bestående politiska resultat.

Ensamheten har utan tvekan sina värden, liksom andra gemenskaper än den politiska. Men inte minst i den historiska situation vi lever i är den politiska gemenskapen åtminstone för tillräckligt många oundgänglig, på grund av allt det som den allena kan åstadkomma. Den förändring i det idémässiga och kulturella klimatet som fristående intellektuella kan åstadkomma behöver kompletteras med politiskt-organisatoriska vehikler för det konkret-institutionella förkroppsligandet av politiskt, juridiskt, ekonomiskt och annat slag. Men för detta kan inte heller partierna vara ensamma, isolerade, sekteriska. Ett ömsesidigt förstärkande samspel mellan de intellektuellas och organisationernas verksamhetsformer är av nöden.

Jag vet visserligen inte i vilken utsträckning jag skulle dela Nydahls åsikter om jag fördjupade mig i hans författarskap. Jag kan inte låta bli att tycka att Fleischers förslag låter bra: Thomas Nydahl borde gå vidare i sin nuvarande riktning och göra ännu en karriär, som SD-anknuten intellektuell. Men mitt syfte här är alltså inte att övertyga honom om detta. Det är endast att kommentera några av hans uttalanden om partiet på samma sätt som jag tidigare kommenterat andras, och därigenom introducera den viktiga fråga om SD och de intellektuella som Fleischer tar upp.

Jakob Söderbaum har nu svarat på ett av mina inlägg om Tradition & Fasons uttalanden om SD. Det är positivt, och pekar framåt mot en fördjupad dialog.

Mina inlägg har varit tematiskt ordnade, så att jag i vart och ett av dem bemött en av de olika punkter Tradition & Fason berört. Det inlägg Söderbaum besvarat är det som bemötte enbart kritiken att SD har ett ”rasistiskt” och därmed ”tvivelaktigt” förflutet.

Undvikandet av rasismdefinitionen

Söderbaum skriver att min ”startfråga” i diskussionen är vad han menar med rasism. Han finner detta vara ”fel ände att börja resonemanget i”, och ”tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel”, vilket senare han också uppfattar som mitt ”huvudsyfte att diskutera”.

Det är riktigt att mitt huvudsyfte i de Tradition & Fason-relaterade inläggen är att diskutera vad SD är ur konservativ synvinkel – dels på grund av mitt eget intresse för konservatismen och SD, men dels naturligtvis också också därför att Tradition & Fason gör anspråk på att representera en genuin konservatism.

Men frågan om vad Söderbaum menar med rasism är inte alls min startfråga i denna allmänna diskussion. Jag håller helt med om att det för dess syfte vore fel ände att börja resonemanget i, och jag har heller inte gjort det. Eftersom min diskussion är tematiskt uppdelad, är det i stället startfrågan endast för den begränsade del av diskussionen som berör kritiken att SD har ett tvivelaktigt rasistiskt förflutet. Endast för denna del tycker jag det är rätt ände att börja resonemanget i – ja, att det är självklart nödvändigt att börja resonemanget där.

Men både Söderbaum och jag relaterar naturligtvis frågan om rasismen till den övergripande frågan om konservatismen i relation till SD. Huvudproblemet med Söderbaums svar är emellertid att han inte bara inte börjar sitt resonemang med besvarandet av frågan om vad han menar med rasism, utan också att han heller inte slutar med det, eller besvarar frågan någonstans på vägen. Frågan förblir helt enkelt obesvarad – samtidigt som han upprepar och insisterar på sin huvudpoäng att den stora faran för konservatismen är att bli sammankopplad med rasism och att SD representerar denna fara.

Dock delar Söderbaum i mycket min uppfattning av rasismbegreppets lösa och felaktiga användning. ”Precis som Bengtsson är inne på”, skriver han, ”är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ’rasistiskt’. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera.” Och: ”Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism.”

Söderbaum ser det också ”lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism”, och menar att det inte är rasism att, som SD, förespråka assimilation av invandrare.

Allt detta är utmärkt, och motsvarar mina förväntningar på Söderbaum.

Redan besvarad kritik

När Söderbaum övergår till den allmänna, övergripande diskussionen om konservatismen och SD upprepar han delvis kritik som jag redan bemött i andra inlägg än det Söderbaum nu besvarar.

Exempelvis skriver han att ”Ur konservativ synpunkt finns…oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så”. Konservatism ”handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ’invandrarproblemet’ genom assimilation.”

Jag håller fullständigt med om vad Söderbaum säger här, och har själv diskuterat detta i relation till SD i mitt inlägg ’Är SD ett enfrågeparti?’, i vilket jag dock med viss utförlighet förklarat varför dessa ståndpunkter inte alls, som Söderbaum anser, ”är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD”.

Tvärtom. Jag visade i det nämnda inlägget, såväl som i andra, att SD:s politik inte i första hand handlar om en lösning på invandrarproblemet genom assimilation och att SD debatterar många andra frågor och inte låter invandringsfrågan överskugga dem. Jag visade också i vilken utsträckning detta övriga i SDs politik var av konservativ natur: att bevara Sverige svenskt, med allt vad detta innebär. Betoningen av invandringsproblemet är bara en nödvändig – och naturligtvis helt central – följd av detta huvudsakliga, positiva politiska innehåll.

I samma inlägg, såväl som i andra, har jag också visat att i stället det faktum att M och KD inte finner invandrarproblemet angeläget att debattera överhuvudtaget, och att de låter annat, och ofta betydligt mindre väsentligt, helt överskugga det, är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika dem. Söderbaums citationstecken kring ”invandrarproblemet” antyder att till och med han är obenägen att erkänna att detta överhuvudtaget finns.

Innebörden av att bevara Sverige svenskt

”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är”, som Söderbaum skriver, ”självklart för en konservativ.” Men han är ”inte säker på att det är detsamma som att ’bevara Sverige svenskt’”. Varför?

SD:s kulturpolitik är ju grundläggande för detta parti som definierar nationaliteten huvudsakligen i kulturella termer. Dock saknas den fortfarande såvitt jag kan se som en separat utarbetad och formellt fastslagen del av partiets program. Det kan synas anmärkningsvärt, men förklaras antagligen just av områdets avgörande allmänna vikt för partiets hela politik: att formulera denna del av programmet kräver eftertanke och omsorg i sådan utsträckning att det måste ta tid. De enstaka formuleringar om kulturpolitiken från partiledningens sida som går att finna här och där är självklart inte ett fullständigt kulturpolitiskt program och kan givetvis lätt uppfattas som ensidiga och begränsade.

Generellt måste emellertid naturligtvis gälla att det svenska som SD vill bevara ju är just vad Söderbaum menar med ”svensk och västerländsk kultur i Sverige”. Svensk kultur är ju en del av den västerländska kulturen, även om den, liksom exempelvis fransk, italiensk eller ungersk, också ofta är en distinkt individuell variation av denna, och, liksom dessa och alla andra västerländska nationaliteter, även uppvisar en del helt egna, unika drag.

När det gäller de senare skriver Söderbaum – introducerande ett nytt begrepp som jag inte använt – att ”mycket av det ’rent svenska’ är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar”. Som exempel nämner han ”Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?”

Menar Söderbaum att detta är ett argument mot att bevara Sverige svenskt (eller, som SD numera föredrar att uttrycka det, låta Sverige förbli Sverige), och kanske rentav ett argument för M:s och KD:s och den övriga sjuklöverns nuvarande politik som med all säkerhet inom inte alltför avlägsen framtid kommer att avskaffa inte bara det “rent svenska” utan det allmänt västerländska Sverige?

Alla nationer har naturligtvis sina unika brister, svagheter och mindre attraktiva sidor, och detta är något alla betydande nationalistiska tänkare och politiker alltid vetat, ja betonat. Att ”förmoda” att SD ”uppskattar” de brister Söderbaum räknar upp känns som ett tillfälligt övertramp från hans sida, ett grepp av en typ som jag bara sett något enstaka annat exempel på i Tradition & Fasonoch som lyckligtvis inte alls är Söderbaums eller Tradition & Fasons norm. Nationers brister är självklart inte något skäl att förkasta nationaliteten som sådan, eftersom denna nationalitet ju också rymmer unika nationella styrkor.

The West and the Rest

I Söderbaums öron låter ”bevara Sverige svenskt” som att ”man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande”. Varför? Det är ju en helt godtycklig tolkning. Den västerländska kulturen är den svenska kulturen. Självklart motsätter sig SD inte inflytande från det övriga västerlandet, det västerland av vilket Sverige är en del och vars kultur är den egna, svenska.

Men givetvis motsätter man sig inte heller allt icke-västerländskt kulturellt inflytande. Det vore ju en otrolig, ja omöjlig inskränkthet, inte minst i dagens och morgondagens värld. Som Roger Scruton – som flera gånger citerats och åberopats av ledande sverigedemokrater – påpekat utmärker sig den västerländska kulturen, med sin vetenskapliga och nyfikna karaktär, i långt högre grad än andra kulturer genom sin öppenhet mot ”annat kulturellt inflytande”, och detta genom hela sin historia. Men detta innebär naturligtvis inte att den inte också är en egen kultur, en kultur som innehåller mer än bara denna unika grad av öppehet mot andra – mer av sådant slag som möjliggör denna öppenhet men också är något i sig självt.

Söderbaum hänvisar som svar på min fråga om ”vilken konservatism som återstår om man inte ska ’bevara Sverige svenskt’” till en mängd egna artiklar. Här kan man till att börja med inte låta bli att höja på ögonbrynen: diskuterar Söderbaum i dessa artiklar en exklusivt kinesisk, afrikansk eller indiansk konservatism? Man måste förstås medge att också sådana finns, även om man trodde att diskussionen åtminstone huvudsakligen handlade om svensk konservatism.

Men som tur är vet man redan att Söderbaum i stor utsträckning menar detsamma som en själv. Det är bara det att han av någon ur konservativ synvinkel svårbegriplig anledning gör en märklig tolkning av orden ”Sverige” och ”svenskt”, framför allt när de förekommer i den aktuella ordsammanställningen, där det tredje ordet, bevara, bara är ett germanskt ord för det konserverande som konservatismen handlar om.

Rasism, rasism

Tolkningen är så märklig att Söderbaum rentav finner att just denna ordsammanställning ”åtminstone öppnar en dörr mot rasismen”. Endast den allra extremaste typ av liberal eller socialist kan anse något sådant. Men det hela förklaras tvivelsutan av Söderbaums uppfattning av den organisation som bar detta namn, en av de organisationer ur vilka SD utvecklades. Den öppnade, skriver han, ”såvitt jag förstått…reservationslöst” en dörr mot rasismen.

Men hur ska man kunna diskutera detta utan att frågan om vad som ska menas med rasism besvaras? Man måste helt enkelt börja i denna ända av resonemanget för att på något meningsfullt sätt kunna komma vidare med frågan om varför uttrycket ”bevara Sverige svenskt” i sig öppnar rasism-dörren, såväl som, antar jag, med frågan om organisationen med detta namn verkligen gjorde detta.

I stället drar Söderbaum bara, utan detta definitionsmässiga underlag, mycket långtgående slutsatser rörande SD: ”Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ’rasistiska problem’ kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar.”

Jag har ingenting att säga om detta innan det här använda rasismbegreppet definierats. Som jag skrev i mitt inlägg kan jag åtminstone inte se att SD någonsin som parti försvarat rasism såsom jag definierar detta begrepp.

Socialdemokrati och socialkonservatism

Inte bara kritiken rörande invandringsproblemets dominans i SD utan även den rörande partiets förmenta folkhemsnostalgi har jag bemött i flera separata inlägg som Söderbaum nu inte besvarar men kanske återkommer till i de kommande svar han signalerar.

Jag hoppas det, för vad han nu säger i frågan kan bara förstås som en ren lapsus. Han skriver nämligen att ”Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället”, det samhälle som ersatte det ”småskaliga civilsamhälle” som andra väldskriget förstört. Alla som känner Söderbaum och läst hans artiklar förstår att han vet bättre än så. Folkhemstanken är, som jag många gånger framhållit, en tanke utvecklad i det konservativa lägret långt före det andra världskriget, ja delvis före det första.

Söderbaum har korrekt noterat att SD är ”ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor”. Det kan därför synas märkligt att han samtidigt misstänker att de är ”en ny socialdemokrati”. Den enda logiska lösningen av denna motsägelse är att han menar en ny socialdemokrati av Per Albin Hanssons typ, det vill säga en som i viktiga frågor inte tycker detsamma som dagens socialdemokrati eller dagens övriga gamla riksdagspartier – vilket naturligtvis ligger åtminstone närmare sanningen. Men problemet här är att det aldrig framgått att Söderbaum ser någon som helst väsentlig skillnad mellan Hanssons och dagens socialdemokrati – även den förra, ja kanske ännu mer den förra, med dess folkhemstanke, representerar för honom det konformistiska massamhället.

Söderbaum betvivlar att SD är ”en ny höger för 2000-talet”. De försöker enligt honom bara ”plocka poäng på det växande intresset för konservatismen”, men ”de fyras gäng” (Åkesson, Söder, Jomshof, Karlsson) kommer, menar han, sluta ägna sig åt detta när de ”tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar”. Detta har jag utförligt bemött i några av de andra inlägg som Söderbaum alltså inte besvarar nu. Uppfattningen, eller anklagelsen, att SD bara tillfälligt försöker plocka poäng och inte i verkligheten försvarar genuin värde-, moral-, kultur-, och socialkonservatism är, har jag försökt visa, felaktig, liksom uppfattningen att de gamla socialdemokraternas åsikter nödvändigtvis i allo skulle strida mot dessa värden. Per Albin Hanssons socialdemokrati, delvis inspirerad av den konservativa folkhemstanken, var i åtminstone många viktiga avseenden en helt annan än dagens ”postindustriella” och politisk-korrekta.

Symbolik

I en bildtext bemöter Söderbaum kort de inlägg där jag skrivit om SDU:s övertagande av Ungsvenskarnas symbol, Engelbrektsbågen. ”Det räcker inte”, skriver han, ”att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening.” Detta är naturligtvis fullständigt riktigt, och något sådant har jag självfallet heller inte påstått. Vad jag har påstått är att eftersom SDU i väsentliga avseenden är att beteckna som konservativa i egentlig mening under det att MUF inte längre är det (hur många konservativa MUF:are finns det?), är SDU:s övertagande av symbolen i sig en signifikativ symbolisk akt.

Söderbaums framför en spekulativ uppfattning om SD:s syn på Karl XII-firande, och han kallar den också själv en ”kvalificerad gissning”. Även här krävs bättre underlag för en diskussion, och jag kan tyvärr inte själv tillhandahålla det.

Högerextremismens innebörd

Jag vände mig i det inlägg Söderbaum besvarar mot beteckningen ”högerextremism” för fascismen och nationalsocialismen, och Söderbaum ger mig rätt i att den är sakligt felaktig. Dunkelt blir det emellertid när han fortsätter: ”och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop”.

Det kan det ju omöjligt vara. I den ursprungliga Tradition & Fason-text jag bemötte kopplade Söderbaum ihop högerextremism å ena sidan och fascism, nationalsocialism och rasism å den andra när han skrev att högerextremister försökt bli associerade med konservatismen eftersom det är mer fördelaktigt att kalla sig konservativ än fascist eller nationalsocialist. Och han upprepar nu just denna koppling som han säger sig vända sig mot, när han skriver att ”även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ’högerextremism’.”

Jag kan därför bara återigen upprepa att kopplingen är sakligt felaktig. Det är inte bara lovvärt, utan nödvändigt att ändra på den felaktiga definitionen av det etablerade begreppet ”högerextremism”.

Vad Söderbaum i själva verket vill göra är att skilja konservatismen från fascismen, nationalsocialismen och rasismen, inte att skilja konservatismen från högerextremism i egentlig mening. Det är mycket enkelt. Som Söderbaum helt korrekt observerade i sin ursprungliga text har även vänstern för sina egna syften ansträngt sig att få konservatismen associerad med ”högerextremism” i den oegentliga, av kopplingen med fascismen, nationalsocialismen och rasismen producerade betydelsen. Varför Söderbaum som konservativ godtar begreppet med denna definition som ju inte bara är historiskt felaktig utan på grund av denna vänsterns strävan också direkt kontraproduktiv för hans egna syften i nuet är svårt att förstå. Bland annat motsäger det ju fullständigt hans argument att SD i själva verket tillhör vänstern.

Men framför allt innebär godtagandet vad som från konservativt perspektiv borde vara ett oacceptabelt övertagande av eller inordnande i den av vänstern etablerade terminologin och “diskursordningen”. Den verkliga skiljelinjen går inte mellan konservatism och högerextremism, eftersom en extrem konservatism mycket väl kan betecknas som högerextremism. Vänstern vill ju alltså, med Söderbaums ord, ”svartmåla konservatismen” genom att få den associerad med fascismen, nationalsocialismen och rasismen. Men det sätt på vilket den gör detta är ju just att felaktigt beteckna de senare som högerextremism.

Det är beklagligt att Söderbaum anser det felaktigt definierade begreppet ”högerextremism” så etablerat att han inte har några ambitioner att ändra definitionen. Emellertid skriver han nu att ”det förmodligen är mer fruktbart att istället för ’högerextremismen’ tala om ’vit makt-rörelsen’”, ett ”grepp som även SvD numera använder sig av”. Fastän det vore bra om han övergav sin användning av ”högerextremism”, kan jag inte se något ”fruktbart” i det nya begreppet. Det är inte bara otroligt vagt och oklart, dess användning är också, precis som Söderbaum konstaterar, ett ”grepp” från bland annat SvD:s sida, det vill säga också det är en del av liberalsocialisternas och de politisk-korrekta medias ofta systematiskt manipulativa och strategiskt kalkylerade diskursiva teknik. Söderbaum fortsätter helt enkelt acceptera vänsterns definitioner, historieskrivning, verklighetsuppfattning.

I själva verket uttrycker begreppet “vit makt-rörelsen” själva essensen av den politiska korrektheten: anti-vitheten. Det syftar främst till, och dess effekt är, att likställa alla som försvarar de vita folken och deras kultur med programmatiska vita våldsutövare som eftersträvar förtryckande makt över folk av andra raser. Men inte bara därmed utan också redan i sig självt ifrågasätter det även vitas makt överhuvudtaget.

Vad detta än är – västerländsk och svensk konservatism är det inte. Söderbaums uppfattning om denna terminologiska nyorienterings ”fruktbarhet” bekräftar vad jag flera gånger antytt i mina inlägg, nämligen att Tradition & Fason ofta faktiskt tycks ha halkat ganska långt ned på de politisk-korrekta kompromissernas slippriga sluttning.

Populismen

Söderbaum säger vidare att jag, när jag kommenterar hans uppfattning att populismen är det stora politiska hotet, ”skruvar…till det på ett sätt som [jag] själv verkar inse landar märkligt”. Sanningen är att jag inte insåg att jag landade märkligt; det är möjligt att Söderbaum har rätt i detta, men det var inget avsiktligt skruvande.

Jag tyckte bara att eftersom Söderbaum skrev på annat håll i Tradition & Fason att rasismen var ”mycket marginaliserad” och att det i stället var populismen som idag var ”det stora politiska hotet”, det var litet märkligt att det var denna marginaliserade rasism och inte det stora allmänna populism-hotet som för honom var det stora hotet mot konservatismen.

Men tydligen är det just det han menar. Och där håller jag inte med. Jag håller i stället med om vad Söderbaum säger om den allmänna populismen i dagens politik, alla partiers populism. Det motsvarar helt vad jag i andra inlägg än det han nu besvarar säger även om just detta.

Kristdemokratins väsen

Jag hade helt missat att Söderbaum inte längre var medlem i KD. Jag trodde hans väl formulerade kritik av partiets oförmåga att realisera vad han anser vara dess konservativa potential fortfarande var en partiintern kritik som syftade till att rädda ett parti i vilket han ville se en egen politisk framtid.

Naturligtvis skulle det kunna vara ett positivt tecken att han inte längre tror på partiet. Men när han i stället nu säger sig vurma för Jan Björklund och rösta på FP (och åter på M till kommun och landsting i Göteborg) blir det ändå inte bättre från mitt perspektiv, trots Björklunds möjliga förtjänster i några skolfrågor. FP är ju också exempelvis Birgitta Ohlssons parti och oräkneliga andras som står närmare Ohlsson än Björklund.

Samtidigt vidhåller Söderbaum fortfarande att KD:s principprogram helt enkelt ”är konservativt” (även om det har ”ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen”), och rentav att KDU ”är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara” (även om ”partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid”).

Detta är intressant, och säger naturligtvis mycket om arten av Söderbaums konservatism. Han, och Tradition & Fason, menar verkligen fortfarande att kristdemokratin är en form av konservatism, ja kanske till och med att den är relaterad till den historiskt existerande högern. När jag såg att Dag Elfström presenterade sig som en ”högerman i kristdemokratisk exil”, trodde jag att det indikerade en medvetenhet om skillnaden, men så verkar inte vara fallet.

Det är visserligen roligt att Tradition & Fason nyligen, i linje med denna uppfattning om kristdemokratins natur, publicerade ett inlägg om Jacques Maritain och hans betydelse för den europeiska kristdemokratin. Men samtidigt är det viktigt att förstå varför Maritain, möjligen med undantag för sin tidigaste period, definitivt inte var en konservativ tänkare.

Naturligtvis kan man, som jag själv tidigare gjort, se kristdemokratin som även utan historisk koppling eller ens direkt och explicit ideologisk anslutning upptagande konservativa element i olika sakfrågor. Detta är fullt legitimt, inte minst när det före detta högerpartiet svikit konservatismen. Problemet är bara att KD samtidigt upptagit så mycket av samma politiska korrekthet som M att de konservativa elementen gradvis och kontinuerligt uppgivits.

Det är detta som gör att KD inte alls kan jämföras med SD i rollen som räddare av konservatismen: SD, fria från KD:s oändliga kluvenhet, halvhet och vacklande, inte bara ansluter sig ju ideologiskt direkt och explicit till värde-, kultur-, moral- och socialkonservatismen, de avvisar ju också lika tydligt den politiska korrektheten i dess normala manifestationsformer.

Det verkliga träsket

Söderbaum upprepar mot slutet att han ser SD som ett hot mot konservatismen, som riskerar att ”dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige.” Och återigen: ”det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism”: SD:s hot och risk och träsk består främst i att ”SD alltjämt har problem med rasister”, ett problem som ”ett renodlat konservativt parti” inte behöver dras med.

Men Söderbaum har ju fortfarande inte ens börjat försöka ange vad han menar med rasism! Och när han skriver att invandringsfrågan och de nationalistiska frågorna ”inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning”, kan man inte annat än misstänka att han helt enkelt vill tänka bort all etnicitet och stora delar av historisk kulturell identitet från konservatismen, och att därmed hans förment ”renodlade” konservatism i själva verket är något helt annat, något långt närmare det han partipolitiskt stödjer: M, KD, FP.

Med så många politisk-korrekta markeringar förtas en hel del av trovärdigheten i Söderbaums formuleringar om vänsterns missbruk av rasismbegreppet, och det känns till och med nästan som om det i själva verket är hans variant av konservatism som är vad han felaktigt antyder att SD är: en ny socialdemokrati – av Sahlins, inte Hanssons årgång. Det är synd, eftersom det inte gör rättvisa åt vad jag uppfattar som hans och Elfströms ambitioner med Tradition & Fason.

Men om vi håller oss till Allianspartierna: i vilket totalt främmande individualistisk-universalistiskt radikalliberalt träsk har inte M redan dragit ned konservatismen! Hur abstrakt liberal-kristet och fjärran från den genuina konservatismen är i verkligheten inte KD:s idégrund! Vilket för konservatismen främmande träsk är inte även dess politiska korrekthet! Hur fullständigt och programmatiskt motsatt konservatismen är inte i grunden FP i såväl historia som nutid! De borde kallas Venstre som i Danmark, och det borde också M. Menar Söderbaum verkligen på fullt allvar att det är dessa partier som ska förverkliga konservatismens potential i Sverige?!

Jag förnekar självfallet inte att det finns delsanningar inte bara hos dessa partier utan även i vänsterblocket – sådan är verklighetens komplexitet. Men samtidigt är det just denna komplexitet som inget av dessa partier i sin modernistiska radikalism gör rättvisa åt. Jag vill påstå att SD idag gör det i långt större utsträckning, och samtidigt med en likaledes långt större och dessutom helt egen och annorlunda ideologisk konsekvens.

Det finns ingen anledning att här bemöta Söderbaums uppfattning att SD inte ”utgår från en konservativ idégrund”, att ”deras sakpolitik…inte heller [är] enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse)”, och att SD därför är ”politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor”. Allt detta har jag nämligen redan med avsevärd utförlighet diskuterat i tidigare inlägg, som Söderbaum kanske kommer besvara senare.

Söderbaums värdefulla bidrag

Trots min förblivande oförståelse för Söderbaums vurmande för olika Allianspartier liksom för hans kritik av SD, är det glädjande att han nu bemöter min analys. Det pekar, som jag inledningsvis skrev, framåt, mot en fortsatt och fördjupad politisk diskussion inom ett ideologiskt fält som knappast finns representerat på annat håll i Sverige idag.

Det är också roligt att han nyligen skrivit en översiktlig artikel om den svenska konservatismens historia, som han såvitt jag förstår avser att vidareutveckla till en bok. Detta förtjänar all uppmuntran, och bekräftar min uppfattning om det viktiga och värdefulla i hans och Elfströms initiativ, Tradition & Fason, liksom, hoppas jag, det riktiga i min intuition att det är motiverat att ägna det mått av uppmärksamhet åt det som jag gjort i mina inlägg. Det ska bli intressant att se vad som händer om Söderbaum får tillfälle att tränga djupare in i den tidiga svenska konservatismen och dess spänningsfält mellan den historiska skolan och den filosofiska idealismen.

Jag hyser också all respekt för Söderbaums insatser i det paneuropeiska konservativa nätverket Vanenburg Society och “tankesmedjan” Center for European Renewal (men varför använder de amerikansk stavning av ”center”?!).