Category: Uncategorized

I have added some new sub-categories to the categories Philosophy and Politics, and also to the sub-category Music, which are thus the first third-level categories in this blog. The system of categories will probably be further developed as the number of posts continues to grow and it becomes necessary for the readers’ overview and orientation. The new sub-categories are of course also found on the Contents page.

Min kunnige – inte bara filosofiskt, utan också, och inte minst, i den politiska debatten, på just det sätt som skulle behövas i ett nytt nätforum dit de bästa skribenterna på Flashback kunde flytta över – kommentator Kalle framför nu ett utmärkt förslag om tematisk organisation av mina inlägg i filosofikategorin.

Liksom hans förra förtjänar denna nya kommentar från Kalle att besvaras i ett separat inlägg. Den berör något som redan tidigare blivit en separat tematik i den här bloggen (i ”kategorin” Uncategorized), nämligen bloggadet som sådant, bloggandet som ny publikationsform – ett idag centralt, intressant ämne som verkligen behöver separat och ganska utförlig och detaljerad behandling. 

Som Kalle och andra läsare förhoppningsvis sett är några serier av inlägg redan organiserade som sådana, med samma titel genomgående, följd av nummer (‘Bowne’s Idealistic Personalism’, ‘Biografins teori’, ‘Kognitivism, realism, idealism’). I dessa listar och länkar jag också i senare inlägg inledningsvis alla föregående.

Åtminstone en till serie i filosofikategorin som kommer behålla samma titel är påbörjad i form av ett fösta inlägg, nämligen ‘Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy’, som bygger på och reviderar ett  konferenspapper från 2005 – jag bör lägga till “1” till första delens titel. Och i historiekategorin finns ytterligare en, ‘Den svenska idéhistoriens teori’.

Några andra inlägg skulle mycket väl kunna bli början på sådana serier med bibehållen gemensam titel. Ja, även texterna om den värdecentrerade historicismen, konservatismen, Voegelin, Strauss och naturrätten skulle i högsta grad kunna läsas som en serie, eftersom de flesta av dem är omarbetningar och vidareutvecklingar av gamla, inbördes nära relaterade opublicerade uppsatser, utkast och fragment.

Men här ställs vi inför det som gör att jag hittills föredragit att dela upp just dessa i fristående inlägg med olika titlar, som därmed framstår som mer löst relaterade. Om det här aktuella materialet presenterades som en serie skulle denna för det första bli oerhört lång. Det skulle se enformigt ut med samma titel som återkom hela tiden, åtskild bara av de efterföljande numren. Och att inledningsvis lista och länka till tidigare inlägg skulle med tiden se alltmer märkligt ut p.g.a. listans oundvikliga längd.

För det andra behandlar detta material, även när det bygger på ursprungligen sammanhängande längre framställningar, så många olika i mindre enheter lätt och lämpligen uppdelbara ämnen att jag inte funnit någon anledning att sammanföra dem under en gemensam rubrik. Det gemensamma är här snarare bloggens allmänna inriktning och profil, sådan de förklaras på About-sidan. Detta har känts som ett tillräckligt förenande band.

Detsamma gäller den lika långa serien om personbegreppets historia, trots att den kan tyckas behandla ett snävare avgränsat ämne. I verkligheten, och med hänsyn till mitt mycket s.a.s. omfattande grepp om ämnet, kan den knappast sägas göra det. Även här har jag tyckt mig kunna dela upp den och låta det hela hållas samman endast av den allmänna åskådning och tematik som About-sidan beskriver.

På detta sätt, med mindre, i högre grad självständiga enheter, kan läsaren också lättare göra kopplingar mellan de olika serierna, något som ofta är naturligt och som jag betraktar som önskavärt. Ja, seriernas karaktär av serier kan tonas ned och varje inlägg, tillhörande en serie eller ej, inordnas endast under bloggens övergripande tematik. Den nytillkomne såväl som den äldre läsaren blir också fri att läsa inläggen som fristående – något som i de flesta fall bör vara möjligt – utan att känna en tyngande nödvändighet att läsa alla.

En medelväg är naturligtvis att använda både en gemensam huvudtitel och undertitlar, som Kalle nämner. Men jag befarar att det dels skulle se klumpigt ut, dels fortfarande enformigt. En möjlig lösning vore att bibehålla de olika titlarna men ange en gemensam seriehuvudtitel i början av inläggets textfält, följd av nummer, d.v.s. formellt på vad som ser ut som en underrubriks plats. I samma ordning skulle då under- och huvudtitel kunna anges på Contents-sidan. Men där skulle det då fortfarande se något enformigt ut tror jag. Ett alternativ är möjligen att i stället så småningom lägga till en avdelning på denna sida där serier anges och alla deras respektive inlägg listas under en gemensam rubrik.

Möjligen menar Kalle att jag ska anväda separata underkategorier i filosofikategorin, liksom jag gör i konstkategorin. Det vore fullt möjligt: inläggen kunde, till att börja med, indelas i Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism. Men redan nu är kategoriindelningen ibland något arbiträr. Jag måste ofta placera inlägg i flera kategorier, i synnerhet återfinns flera inom Philosophy också inom Spirituality.  Och många inlägg som jag postar bara i Philosophy skulle också kunna tillhöra History och/eller Politics, och i några fall även Economics och Arts. Att jag överhuvudtaget använder kategorierna är mest för att ange de olika aspekterna av den åskådning jag kort beskriver på About-sidan.

Underkategorier i Philosophy-kategorin skulle möta samma problem i än högre grad: Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism är i de varianter i vilka jag försvarar dem bara olika aspekter av samma åskådning, och även de filosofihistoriska inläggen måste i hög grad behandla dessa ämnen som mycket nära relaterade. Och ytterligare preciserade kategorier som anger ämnen som jag bara behandlar i några inlägg och sedan inte återvänder till i nya kanske inte är motiverat.

I och för sig är jag inte alls principiellt mot att publicera också mycket långa serier med gemesam titel för alla inlägg. Jag har ju – i tidigare inlägg i denna ”kategori”, Uncategorized – försvarat bloggen som publikationsform inte bara för artiklar, inklusive vetenskapliga, utan också hela böcker! I framtiden kommer jag kanske också att göra det. Men även jag är väl lite påverkad av den opinion som vill och förväntar sig att bloggen ska s.a.s. vara åtminstone lite mer bloggig än så, och därför försöker jag fortfarande presentera större, tematiskt sammanhängande material på vad som bör uppfattas som ett lättsammare och mer blogganpassat sätt. Samtidigt har Kalle utan tvekan rätt i att det för några också i viss mening kan försvåra!

Men jag är alltså också osäker om jag verkligen vill betona seriekaraktären så starkt i de fall jag nämnt (i andra, som de jag också nämnt och där jag också har betonat denna karaktär, är det av olika skäl för mig mer uppenbart lämpligt). Eftersom jag delvis har lagt upp hela bloggen som en stor bok, med innehållsförteckning, bibliografi och index, kan de långa artiklarna och böckerna kanske i dessa fall brytas upp till separata små ”kapitel” i denna bok?

Inte heller detta förhindrar att de senare också kan publiceras i traditionell artikel- och bokform, eftersom de naturligtvis lätt kan förenas och sammanbindas, eventuellt med de nuvarande rubrikerna som under- och kapitelrubriker. 

Överhuvudtaget finns här, tycker jag, en intressant öppenhet ifråga om publiceringens olika möjligheter. Det kan kanske finnas ett värde i att lämna dessa frågor oavgjorda, att pröva sig fram och låta tiden och inläggens egen intrinsikala utveckling bestämma om de formellt ska tillhöra serier med gemensamma titlar eller inte?

Jag kan ha fel på flera punkter ovan. Protester och andra synpunkter är välkomna!

Nästan alla kommentarer i min blogg har varit bra eller mycket bra. Och det sätt på vilket blogg-teknologin, och internätet i allmänhet, möjliggör eller underlättar dialog med läsare är något jag menar är verkligt värdefullt.

Jag uppmuntrar läsare att kommentera i eget namn, att använda sina verkliga namn, och jag har i flera inlägg inlägg inlägg och diskussioner kritiserat den utbredda anonymitetskulturen på internätet och framför allt dess missbruk. Men jag ifrågasätter inte rätten till anonymitet som sådan, eller önskvärdheten och nödvändigheten av den i vissa fall.

För några förefaller det naturligt att vägra diskutera med okända, anonyma läsare. Men jag tycker generellt sett att det vore fel, inte bara av det skälet att anonymiteten ibland av olika skäl kan anses vara legitim, utan också därför att kvaliteten även på de anonyma kommentarerna ofta är mycket hög och de därför i sak i lika hög grad förtjänar att besvaras som förr de vanliga brev man fick från icke-anonyma läsare eller de emails man idag får som var och är av motsvarande kvalitet. Även om jag därför uppmuntrar läsare att om möjligt kommentera i eget namn, uppskattar och respekterar jag även de anonyma som inte missbrukar anonymiteten på det sätt jag tidigare diskuterat.

Men såväl dessa som de icke-anonyma kommentatorer jag alltså gärna diskuterar med har dock ofta fått vänta länge på svar. Det beror delvis på att jag vill att svaren ska vara genomtänkta och nyanserade i den utsträckning kommentarerna förtjänar, något som ofta kräver tid. Men icke sällan beror det också på andra förestående uppgifter som måste prioriteras.

Jag har sett andra bloggare som omedelbart avsätter mycket tid för att svara, ofta utförligt, på nästan alla kommentarer. Jag finner det beundransvärt och skulle vilja följa deras exempel. Och jag vill tillägga att jag också gärna skulle vilja kommentera mer själv i andras bloggar, inte minst mina kommentatorers. De är ofta väl värda det. Kanske kan mina rutiner framöver formas på ett sätt som gör det möjligt i större utsträckning.

Jag upprepar upprepar att jag finner bloggar och nätsajter av hög språklig, innehållslig och designmässig kvalitet generellt överlägsna åtminstone dagstidningarna inklusive deras nätupplagor, sådana dessa idag tyvärr normalt ser ut. Under förutsätting att denna kvalitet vidmakthålls och de ovedersägliga missbruken undviks – allt hänger naturligtvis på detta – är de såvitt jag kan se en självklar, seriös publikationsform för framtiden med oerhörda ytterligare utvecklingsmöjligheter (självklart finns ingen motsättning mellan dem och andra, traditionella publikationsformer; exempelvis kan ju även sådant som först publiceras på nätet senare utges i bokform). Inte minst kommentar- och dialogfunktionerna och alla länkmöjligheter är här viktiga nya dimensioner i den publicistiska världen, ja i det litterära livet.

Jag inser att mitt döjsmål med svar med stor sannolikhet medför att många missat att jag faktiskt har svarat. Om de inte prenumererat (eller vad det ska kallas) på kommentarerna till respektive inlägg bör risken vara stor att de inte återvänt eller, om de återvänt till bloggens första sida, inte sett under Recent Comments att jag postat en ny kommentar till inlägget ifråga.

Därför vill jag fästa alla läsares uppmärksamhet på att jag, om än ofta efter lång tid, faktiskt har svarat på de flesta gamla kommentarer (ibland utlovade och förutskickade jag ett kommande svar), och uppmuntra kommentatorer att gå tillbaka till de inlägg de kommenterat och läsa dessa svar.

Några svar återstår att skriva. Jag vill här i alla fall förklara att jag kommer fortsätta försöka svara på alla viktiga kommentarer, och be om överseende med och förståelse för dröjsmål både i det förflutna och i framtiden. Jag beklagar att jag hittills åtminstone inte omedelbart kunnat avsätta så mycket tid för dialog med mina läsare som jag borde och skulle vilja.

Bloggposten är fortfarande ett relativt nytt format för publikation, och det finns mycket nytt och viktigt som sägs om det. Ämnet, bloggar och blogginlägg som sådana, borde i själva verket tematiseras i separata inlägg också här.

Det bör vara viktigt för allt fler, i takt med att bloggarnas eller de personliga hemsidornas betydelse i allmänhet växer och hela den publicistiska världen förändras av detta och av internätet i allmänhet. Och för mig är det viktigt inte minst eftersom den här bloggen av olika skäl har kommit att bli en mer betydelsefull del av min tillvaro än jag förutsåg när jag startade den.

Här ska jag nu bara kort säga något om bloggposters längd. Kritik har nämligen flera gånger framförts mot att mina inlägg är för långa.

Något bör dock kanske först också sägas om orden ”inlägg” och ”post” (eller ”blogginlägg” och ”bloggpost”) som jag använder omväxlingsvis. En språkvårdsdiskussion kunde  föras om båda. ”Inlägg” är, tycker jag, inte någon helt självklar motsvarighet till det engelska ”post”. Det implicerar att allt som ”postas” i bloggar – och detta har ju inte några begränsningar – är delar av pågående debatt. Detta är i och för sig inte någon ointressant föreställning; kanske är den till och med värdefull och filosofisk: Livet och universum som en enda stor, oavslutad och oavslutbar dialog. Men ordet känns ibland ändå ofta något för krångligt och speciellt. ”Post”, å andra sidan, är väl även på engelska i denna mening också en neologism och ej helt okontroversiell. Men både ”post” och verbet ”posta” tycks ha blivit så etablerade nya anglicismer att de är svåra att undvika. Och de är egentligen ganska bra i blogg- och forumsammanhang.

Det finns en mängd akademiker inom nya discipliner som studerar informationsteknologins inflytande på kulturens former och deras förändringar ur olika perspektiv, inklusive historiska. Vad jag främst är intresserad av är teknologins potential för förnyelse och spridning av kulturtraditionens essentiella värden och insikter, såväl som av dess traditionella former.

Dess radikala förändringskapacitet i sig, som sådan, kan inte utan urskillning bejakas, i synnerhet inte när den kopplas till gamla eller nya och mer eller mindre direkta versioner av i sak historiematerialistisk teori, och i deterministiska termer förklaras en gång för alla förändra kulturen som blott överbyggnad. Självfallet finns här stora och komplexa frågor om hur kulturen påverkas och hur den inte påverkas, frågor som jag inte kan gå in på nu. Det är tillräckligt att betona att det teknologiska framsteget alltid har ägt en kulturell förnyelsepotential jag ser som motsatt den reduktivt materialistiska förståelsen av teknologins historiska betydelse, och att detta också är en potential som alltid i betydande utsträckning aktualiserats, om än blott parallellt med vad som ofta på olika sätt är problematiska, ibland rent destruktiva potentialer.  

Relationen mellan teknologin och kulturella formers förändring blir tydlig när vi ser hur frågan om blogginläggs längd hänger samman med frågan om blogginläggs genre. Det är möjligt att betrakta bloggposten som en egen, ny litterär genre, framvuxen i gränslandet mellan en rad olika äldre, och närmast dagboksanteckningen, artikeln, essän. Men det är ibland också möjligt att se den som blott en ny teknisk form för publicering av texter i flera av de äldre genrerna. Och en fråga som inställer sig är om dessa genrer som kan publiceras på detta nya sätt inskränker sig till de ur vilka bloggposten närmast framvuxit.

Jag är medveten om att det för det mesta har kommit att tillhöra denna nya form att inläggen är korta, och att det förväntas att de ska vara det. Men finns det, vill jag fråga, någon principiell nödvändighet att det ska vara på det sättet? Vad hindrar att man publicerar exempelvis längre akademiska uppsatser i bloggar? Än så länge är det väl bara de tidigare opublicerade kapitelutkasten om ‘Bowne’s Idealistic Personalism’ som är rent akademiska texter i den här bloggen. Men jag ser alltså inget hinder att publicera fler. Och vad hindrar att man rentav publicerar texter av böckers längd, förslagsvis kapitel för kapitel?

Gör man det, bör man väl lämpligen blanda de längre texterna med kortare. I den här bloggen har jag ju också varvat textinlägg med konst och videoklipp, de senare med såväl musik som annat. Jag ser sådana poster som lika viktiga som de egna texterna – inte minst konsten och musiken, som jag egentligen borde ägna mer tid att kommentera. Gjorde jag det, skulle ju dessa inlägg visserligen också bli textinlägg, men bilden eller videon skulle ändå erbjuda visuell variation. Så länge jag inte kommenterar dem gör de ju det i än högre grad. En blogg med enbart större eller mindre textmassor kan väl se litet enformig ut, och i synnerhet finns det ju inget skäl att den ska göra det när dess syfte i lika hög grad som att förmedla egna texter är att lyfta fram och kommunicera medels viss konst och musik (samtliga bloggens temata, eller Categories, hänger också på ett bestämt sätt nära samman, som jag förklarat på About-sidan).

De som inte vill läsa de längre textposterna kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. De längre inläggen är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det. Men man bör då känna till att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!

Värdet av att skriva kort och koncist är uppenbart. Faktiskt har jag ju också gjort det i åtminstone några fall här, och jag hoppas kunna fortsätta med det. Men det är ett värde som är genre- och kontextspecifikt och inte generaliserbart. Det är svårt för mig att se några problem med att också använda bloggen för andra genrer, syften och sammanhang som är lika viktiga och nödvändiga.

Det finns alltså mycket mer att säga om detta och angränsande ämnen, och naturligtvis också litteratur och forskning ägnad dem som säkert i någon utsträckning borde uppmärksammas. Synpunkter är välkomna.

When I started this blog, it was not clear to what extent I would use it for my own original writing. But as will have been noticed, there have been quite a few posts with such writing recently (most of them in Swedish).

Blogging certainly cannot replace writing for academic journals, for instance. But I have to say that increasingly, in the case of articles that could be published in a daily newspaper, I have doubts when I consider sending them there, and when people ask why I don’t do so more often.

Newspapers undoubtedly still reach many people – but not as many as they used to. They reach many influential people – but not as many as they used to. They also certainly pay – but not as much as they used to.

Above all, there is the cheap paper, the increasingly vulgar ads, the often no less tasteless photos, the chaotic, arbitrary juxtaposition of different kinds of articles, the many typos and the poor editing. And, with the exception of the paper quality, all of this is even more crude and aggressively vulgar, as it were, in the web editions than in the paper ones.

The newspapers are simply no longer an attractive reading environment, if I may put it that way.

Indeed, although good writing can of course still be found in them, the declining general linguistic competence and the lowered stylistic standards of today’s editors, journalists, and columnists would make the newspapers relatively uninteresting even if the writing could be more tastefully packaged.

This is all of course a consequence of our continuously deteriorating general humanistic culture and educational system. And it is also a fact that the intellectual and cultural level of even the best among the big newspapers is increasingly such that they are regularly read mainly by the less discerning and comparatively less knowledgeable.

More and more, they come to belong in the same category as radio and television. Their readers are primarily found among people in older generations without higher education. And those with real, traditional higher education (not just technical training) in older generations are the ones who complain the loudest about the lowered standards.

The young and insightful find not just more adequate reporting and commentary in what is now often the only place where these things can be found: in blogs and on alternative news and other sites on the internet. If they are properly selective, they can even find formally and stylistically better writing there.

And since it is much easier to find older posts (easier even than articles in the web editions of the newspapers), the blog post is also a less ephemeral genre than the newspaper article. In comparison with texts in well-designed and well-organized blogs at least, there is, given the character and feel of today’s daily newspapers, something almost inescapably and irredeemably trashy about a newspaper article.

For these reasons, it is not unlikely that I will continue to write more frequently and regularly in this new genre of the blog post.

View of Lake Mälaren från Ängby (Bromma, Stockholm), 1948.