Den invandrade arbetskamraten

Lars-Erik Ryd lyfte nyligen i en kommentar fram följande roliga liknelse från den gamla Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen:

Jag läste in mig på de tidigare försöken förut, hela första tråden på flashback, svaromålen här. [Se Contents.] I den första tråden kom en liknelse upp om att du var en “digital invandrare” vilken jag kan tycka stämmer något.

Det är verkligen en bra liknelse, jag känner i högsta grad igen mig i den.

Samtidigt måste jag säga att en process av åtminstone i någon mening fungerande assimilation nu pågått i ganska många år. Men vissa element i sin egen ursprungskultur vill man ju också gärna behålla i sitt nya digitala hemland.

Ryd bidrog också med en egen och lika rolig liknelse om just Flashback:

När man nu börjar skriva på flashback, så kan detta liknas lite vid att man tar en anställning vid den lokala industrin. Första tiden undrar alla lite vilken kuf man fått till arbetskamrat, efter tre månader börjar folk fika med en vid arbetsbordet, efter ett år kan man ta sig lite större friheter och man kan komma undan med att inte alltid göra det man ska. Dvs, man kan gå ifrån jobbet lite mer, utan att direkt få en varning.

Så är det säkert för de flesta nya medlemmar. Kloakrensaren tror dock att hans erfarenhet hittills pekar på att situationen inte riktigt kommer utvecklas på samma sätt för honom. Han har en annan historia att berätta.

Kloakrensaren försökte uttrycka uppskattning av kamraterna på det nya jobbet, ja tydligt förklara att det var på grund av den uppskattningen, på grund av att han trodde på dem och den produkt de tillverkade, som han var där. Men som kloakrensare var han dock där för att rensa, vilket oundvikligen innebar att han var tvungen att uttala en del kritiska åsikter om arbetsplatsen. En nyanställd, för att inte tala om en invandrare, börjar ju normalt inte sitt nya jobb med kritik mot grundläggande missförhållanden.

Det första han gjorde var att påpeka att den värdefulla produkt industrin tillverkade skulle sälja mycket bättre om de kloakartade fabrikslokalerna storstädades och produktens paketering och marknadsföring inte längre formades i så hög grad av denna dåliga arbetsmiljö. På grund av detta, hävdade Kloakrensaren, sålde denna lokala industris produkt bara lokalt, på en onödigt liten marknad – trots att produkten i sig var bättre än konkurrenternas mer väldistribuerade och välexponerade.

Men arbetskamraterna och ledningen ville inte lyssna på det örat. Trots att företaget var känt för sina öppna och kreativa diskussioner, för hur alla anställda fick vara med och bidra med sina synpunkter, hur fria de var från hämmande regler och förtryckande, irrationell auktoritet och hierarki. Kloakrensaren var själv intresserad av företaget av dessa skäl – utan tvekan fanns det många missförhållanden på andra håll i branschen. Men nu visade det sig plötsligt att de i verkligheten inte orkade höra obehagliga sanningar om den egna arbetsmiljön och den egna marknadsföringen.

Då hjälpte det inte att den nyanställde invandraren upprepade att hans förslag var för fabrikens bästa. Alla reagerade inte negativt och betedde sig inte illa. Men flera började ösa just den smuts han kommit dit för att ta bort över honom själv, och försökte trycka ned honom med vilt irrationella och odisciplinerade argument. Avdelningschefen ingrep nästan omedelbart och bestämde att Kloakrensaren inte fick beröra frågan om fabrikens orenligheter. Denna fråga var ovidkommande för de arbetsuppgifter som utfördes på Kloakrensarens avdelning, förklarades det. Kloakrensaren fick endast yttra dessa obekväma åsikter inför en begränsad grupp på en annan avdelning. I den gruppen fanns visserligen insiktsfulla och sympatiska personer som förstod Kloakrensaren, men gruppen var så liten att inte mycket kunde åstadkommas där.

Kloakrensaren höll givetvis inte med arbetskamraterna och chefen, och naturligtvis var han inte nöjd med åtgärderna mot honom. För att inte ställa till med för mycket bråk när han just anställts, och dessutom var invandrare, accepterade han avdelningschefens beslut. Men eftersom han ju inte bara ville jobba med just det han kunde och var bra på, utan också nå resultat, försökte han sig i detta läge i stället på att, på sin vanliga avdelning, framföra synpunkter på branschen som helhet. Denna avdelning ägnade sig nämligen just åt sådan övergripande bransch- och marknadsanalys.

Det fanns i branschen många som tillverkade produkter som var mycket lika Kloakrensarens fabriks, och just dessa hade intressant nog samma miljöproblem. Detta gav hela denna del av branschen ett dåligt rykte. När arbetskamraterna alltså inte tålde att Kloakrensaren påpekade den egna fabrikens kloakmässighet och de konsekvenser den fick, övergick han till att försöka diskutera kloakmässigheten i hela denna del av branschen. Varför gick det inte bättre för denna del? Varför sålde den inte mer, när den egentligen hade överlägsna produkter? Varför avvisades dess tillverkare även av kunder som egentligen borde efterfråga just deras produkter? På grund av smutsen naturligtvis.

Men knappt hade Kloakrensaren satt igång med denna nya uppgift, förrän arbetskamraterna ännu en gång, med några undantag, började ösa smutsen över honom och få irrationella utbrott. Till och med detta var för mycket för dessa som i fikarummet alltid talade stora ord om hur toleranta och de var, om hur bara de bästa idéerna överlevde bland dem eftersom orättvisa maktmedel inte ens kunde användas på deras företag!

De kände sig tydligen hotade av Kloakrensaren. De vågade inte ta debatten ens om branschens problem som helhet. Avdelningschefen bestämde än en gång att vad Kloakrensaren sa var ovidkommande och inte fick tas upp. Han inskränkte Kloakrensarens yttrandefrihet på avdelningen, precis på det sätt man på företaget alltid anklagade de största konkurrenterna för att göra.

Detta är Kloakrensarens histora, så här långt. Det är väl därför högst osäkert i vilken utsträckning han kommer bli accepterad som arbetskamrat, kommer slippa varningar, och kommer få större frihet med tiden. Men han har nu i alla fall gjort sin plikt, gjort vad han kunnat, och tagit upp problemet med den begränsade grupp på en annan avdelning som han hänvisats till med sina klagomål. Han har också vänt sig till den högsta ledningen för att överklaga avdelningschefens andra beslut, beslutet att inte ens miljöproblemen i branschen i övrigt fick diskuteras i den avdelning som borde ägna sig åt detta.

Kloakrensaren tror att de problem han stött på i mycket har att göra med hans invandrarbakgrund. Han tycker rentav att arbetskamraterna och chefen är främlingsfientliga, nästan litet rasistiska. Med undantag för den lilla gruppen på den andra avdelningen respekterar de inte alls honom och den kultur han kommer från. Han betraktas bara som en kuf. Men Kloakrensaren börjar mer och mer tro att det är just det faktum att han kommer från en annan kultur som låter honom tydligt se problemen i den existerande företagskulturen. Det finns saker de skulle kunna lära.

Anledningen till att Kloakrensaren sökte sig till just detta företag var alltså att han hört så mycket om dess verkliga frihet, dess klimat av uppriktighet – allt detta som var så skilt från den tröstlösa idéfattigdom, ängsliga konformism och kvävande inskränkthet som rådde på hans tidigare arbetsplats. Man kunde jämföra med det steg Kloakrensaren tog när han utvandrade från den dogmatiska stelhet och slutenhet som rådde i hans hemland. Där drabbades vissa rentav av förföljelse  – de smutskastades, marginaliserades och tystades, ja det kunde gå längre än så.

Men lika litet som friheten visade sig vara hela sanningen om Kloakrensarens nya hemland, var dessa missförhållanden hela sanningen om hans gamla. För honom ägde det också ett värdefullt kulturellt arv. Det förvaltades dåligt, men det fanns där. Kloakrensaren ville gärna assimileras i sitt nya hemland, både på grund av dess distinkta värden, som var orsaken till att han själv sökt sig dit, men också för att det ju var nödvändigt för att han skulle kunna leva och fungera tillsammanas med sina nya landsmän att de delade en gemensam kultur. Men det var hela tiden viktigt för Kloakrensaren att också ta med sig och bevara något av det bästa i den egna kulturen i det nya landet, på ett sätt som passade där.

Han hade rentav hoppats att hans nya landsmän skulle tycka att det han tillförde var berikande. Även på hans nya jobb vid den lokala industrin.

Flashbacks politiska inflytande

Igår postade Kloakrensaren en ny trådstart på Flashback, eftersom moderatorn Siegfrid ansåg att frågan om Flashbacks kloakmässighet inte fick diskuteras i DogDylans tråd om mångkulturen i media, och i enlighet med Lars-Erik Ryds förslag i en kommentar. Kloakrensaren postar den nu även här, men läsare som vill diskutera ämnet, och är Flashback-medlemmar, föreslås göra det på Flashback, i tråden; Kloakrensaren deltar i diskussionen. Andra är förstås välkomna att diskutera det här.

I vissa trådar i Flashbacks politikforum finner vi numera mycket av Sveriges intressantaste och viktigaste politiska debatt. Forumformatet, som tekniskt befrämjar en intensifierad och preciserad debatt, kompletterar nättidningar, bloggar o.s.v. med liknande innehåll, och här finns utmärkta debattörer som ställer tekniken i tjänst hos reell substans och hög kvalitet. Inte sällan är de dessutom roliga och formellt och stilistiskt goda skribenter.

Med politisk debatt menar jag inte mer utvecklad ideologisk, politisk-filosofisk eller historisk analys, utan debatt om löpande politiska händelser och om debatten själv. Men tillräckligt mycket av de större och djupare perspektiven finns med för att generellt hålla denna debatt på en hög nivå. Inte minst tråden ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ är ett ständigt växande tidsdokument av stor betydelse.

Men Flashback, där forum finns för allt mellan himmel och jord, inte bara politik, är samtidigt oundvikligen amorft, vildvuxet, urskillningslöst. Öppet för alla, och under parollen ”Yttrandefrihet på riktigt!”, präglas det i politikforumet inte bara av de allt fler tänkande människor som med nödvändighet faller utanför den ständigt krympande, avsmalnande, radikaliserade och med alltmer artificiella metoder upprätthållna ideologiska konsensus som råder i de flesta politiska partier och de gamla media. Det formas också i avsevärd utsträckning av deltagare vars inläggs språk, stil och innehåll, och ofta nog även deras användarnamn och ”avatarer”, är sådana att de gör det lätt för motståndare att avfärda.

Samtidigt har Flashbacks stora betydelse för journalistiken blivit erkänd och accepterad. Man borde tillägga: för den allmänna debatten. Men motståndet är ändå naturligt, och även från den position ofta utanför konsensus som jag själv intar är problemen med Flashbacks politikforum uppenbara. Själva ”läsmiljön” på Flashback, med stora påträngande annonser av oftast smaklöst slag, ja det inte helt självklart välvalda och begripliga engelska eller väl snarare amerikanska namnet Flashback, med den retroartat jukeboxestetiska logon med en rökande kloakråtta (eller vad det nu är), underlättar för många förkastandet – även om denna miljö verkligen inte skiljer sig mycket från tidningarnas, vare sig i tryck eller på nätet.

Att tala om en kloak låter orättvist, men jag syftar med detta inte på hela politikforumet eller detta i allmänhet, utan endast på en alltför ofta förekommande typ av innehåll. Det är här inte nödvändigt att ge några exempel. Problemet är välkänt och detsamma som på många andra håll på nätet, inte minst i kommentarfält. Detta innehåll är så rikligt förekommande att när det dominerar och blir påträngande trådarna måste sägas få karaktären av kloak, och ett ord som är starkt nog att uttrycka vad många känner inför detta är önskvärt, ja nödvändigt.

De stöts helt enkelt bort. Forumet begränsas till en subkultur, där bara ett särskilt slags läsare och skribenter attraheras och härdar ut: dels sådana som värdesätter den väsentliga debatten i så hög grad att de är beredda att betala priset av miljöns obehaglighet, men dels också sådana som känner sig hemma i och själva bidrar till den senare. Problemet hänger naturligtvis samman med den på många håll på nätet utbredda anonymitetskulturen; endast undantagsvis skriver någon här under eget namn.

Flashbacks inflytande på den politiska opinionen och därmed politiken själv är inte obetydligt. Men det är begränsat i förhållande till vad det skulle kunna vara med hänsyn till det bästa innehållets kvalitet. Man måste fråga sig inte bara hur många fler som kunde nås utan kloakinnehållet, utan också vilka nu icke nådda som kunde nås, och hur de som nås kunde använda det de nås av om det inte kom från en så illa beryktad källa.

Vad det mer generellt handlar om här är hur kloakmässigheter skapar ett förråat, antihumanistiskt klimat som tenderar att i alltför hög grad prägla de fora där det växande antal medborgare som hamnar utanför politikens och medias ”korrekta” konsensus samlas, och därmed hotar även essentiella politiska traditioners adekvata artikulation och representation. Jag vill sträcka mig så långt som att påstå att kloakproblematiken idag är den centrala utmaningen för den politiska opinion, och opposition, som oundvikligen måste ta form som i någon mening konservativ.

Tråden om mediakriget är alltså ägnad debatt av debatten. Deltagarna står vid sidan av. Jag skulle vilja att många av dem själva blev mediakrigare i samma mening som dem de analyserar. Det de har att säga är betydligt mer väsentligt och angeläget och ofta även bättre formulerat än den debatt de med sådan fascinerande vaksamhet genomlyser.

I den här trådstarten vill jag peka på det märkliga förhållandet att vi har en analytisk politisk debatt av ofta exceptionell kvalitet och kvantitet, inspärrad i vad som åtminstone stundtals framstår som en kloak. Jag vill föreslå att något görs för att befria dess värdefulla innehåll från det alltför rikligt flödande kloakinnehållet. Man skulle vilja att de bästa deltagarna flyttade till ett bättre forum. Men av allt att döma tror de inte själva på eller önskar de inte en sådan förändring. Det enda som kan göras är därför tills vidare att rensa kloaken.

I vilken utsträckning det är möjligt är förvisso oklart. Men att det är meningslöst att ens försöka är inte uppenbart. Jag ställer mig frågande till frånvaron på Flashback av elementära etikettsregler och normer för den civiliserade debatten, men jag tänker inte yrka på förbud och censur. Under de givna förutsättningarna kommer kloakinnehåll alltid finnas. Men jag är intresserad av att se om man endast genom fri opinionsbildning i forumet, genom att i denna nya tråd tydligt identifiera problemet och med koncentrerat fokus lyfta fram de därmed sammanhängande frågorna, och, om möjligt, i någon mån i andra trådar direkt påtala och kritisera kloakmässigheterna, kan förändra klimatet så att deras omfattning åtminstone reduceras.

Vad jag här sagt kan omformuleras till frågor eller diskussionspunkter, men min kännedom om Flashbacks skribenter säger mig att det inte är nödvändigt. Och ja, jag vet att många inte ens accepterar problembeskrivningen. Erfarenheten säger mig att problemet självt snabbt dyker upp och illustrerar den. Jag hoppas på men räknar inte med god respons. Det är inte minst det beklagliga förhållandet att även de skribenter jag uppskattar så ofta tycks omedvetna om problemets natur och omfattning, eller åtminstone underskattar det, som motiverar en ny tråd.

René Guénon: Symboles de la Science sacrée

Gallimard, 1977 (1962)

Présentation:

Le présent recueil réunit tous les articles concernant le symbolisme que René Guénon n’avait pas lui-même inclus dans l’un de ses ouvrages. Il constitue la partie la plus importante de ses travaux dans ce domaine, et vient illustrer en quelque sorte la doctrine qu’il a exposée dans toute son œuvre, tout en offrant ce qu’on pourrait appeler les moyens d’une universelle vérification dans la multitude innombrable mais concordante de données sacrées provenant des traditions les plus diverses. Malgré tout ce que l’auteur avait déjà traité en cette matière dans ses autres livres, ce volume constitue un trésor unique de science symbolique et restera comme un véritable monument de l’intellectualité sacrée.

Kloakexpeditionen: Utvärdering

Under ett smärre kloakrensningsförsök på Flashback i helgen, efter att jag upptäckt att man där tog upp Carl Johan Ljungbergs viktiga blogginlägg Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn, påmindes jag om att jag ännu inte publicerat den utvärdering av min tidigare kloakexpedition (polemik mot vissa Flashback-medlemmar) jag företog härom året, som jag då utlovade.

Det finns flera anledningar till att jag dröjt med den. Den ena av de två viktigaste är att jag snart insåg att mitt försök att frigöra de bästa skribenterna från kloaken och överflytta dem till ett nytt och bättre forum, en annan nättidskrift eller liknande, inte skulle lyckas. De var alltför fästa vid just Flashback och dess speciella subkultur, och trodde helt enkelt att de inte skulle nå ut på samma sätt på annat håll och att debatten skulle bli mindre vital. Jag började därför överväga att ompröva mitt beslut att inte själv skriva på Flashback, och funderade på att fortsätta expeditionen, inte på det sätt jag dittills gjort, genom att i bloggen bemöta mina motståndare med åtminstone delvis samma vapen (stilnivå) som de använde mot mig (detta var bara avsett som ett tillfälligt experiment – det kan studeras i Politics-kategorin här), utan genom en opinionsbildningskampanj på Flashback.

Men jag var, och är fortfarande, osäker på vilka former en sådan kampanj borde ta. Min helt spontana inbrytning på Flashback nu p.g.a. Ljungberg gav mig nya impulser att fundera vidare på detta. Den allmänna problematik det här handlar om – och som naturligtvis går långt utöver Flashback – förblir för mig oundviklig; frågan är avgörande.

Den andra av de två huvudanledningarna till att utvärderingen dröjt är helt enkelt att den ju borde gälla också resultatet på litet längre sikt. Här kan man nu säga följande (och detta får gälla som utvärdering, åtminstone tills vidare). Den experimentella metoden med stilistisk anpassning till motståndarna tycks ha fungerat åtminstone mot “Ezzelino” och “IvanLendl”: det kan naturligtvis ha haft andra orsaker, men de tystnade i alla fall, drog sig undan, och har såvitt jag vet inte synts till på Flashback sedan dess. Det kan således vara meningsfullt att tillämpa den igen vid behov. Men hur många andra som uppmärksammade min insats och övertygades av mina argument är oklart. Om en viss förbättring inträtt, åtminstone i de trådar jag är mest intresserad av, måste det ju rimligen främst bero på andra faktorer, och jag har inte följt dessa trådar annat än sporadiskt.

Generellt sett kvarstår förstås problemet, vilket bevisades inte minst av mitt korta Flashback-besök nu. Moderatorn “Siegfrid” tog visserligen bort det allra grövsta kloakinnehållet jag överöstes med, men detta innehåll var det gamla vanliga, karaktäristiska. Ändå förklarade han att min diskussion var “helt onödig”, tilldelade mig i bryska ordalag en varning, och raderade flera av mina inlägg, bl.a. två svar till “Nostradumbass” och ett till “Meiji”. Deras inlägg däremot, som jag svarade på, fick stå kvar, trots att de tillhör samma av mig initierade diskussion som enligt honom snabbt avfärdats som off topic. Hans argument att mina svar var mer off-topic än deras inlägg kan jag inte alls se stämmer. Och jag har inte längre möjlighet att svara på andra inlägg riktade till mig i samma diskussion som också står kvar – t.o.m. ett sådant publicerat efter modereringsåtgärden står kvar. Resultatet är att de av mina inlägg som är mest positiva till Flashback fortfarande kan läsas, medan de mest kritiska är borttagna. Men detta är ju småsaker i sammanhanget.

Kenneth Thurston Hurst: Paul Brunton

A Personal View

Larson Publications, 1989     Amazon.com

Back Cover:

Thurston HurstPaul Brunton is generally recognized as a major contributor to the spiritual renaissance of modern Culture. His first book, A Search in Secret India, was an instant popular success in 1934, vividly recounting his fascinating spiritual odyssey seeking out the genuinely holy men of India. It was followed by A Search in Secret Egypt, which highlighted his awesome experience of spending a night alone in the Great Pyramid. Nine more books followed in quick succession, including his monumental twin works The Hidden Teaching Beyond Yoga and The Wisdom of the Overself.

With the completion of The Spiritual Crisis of Man in 1952, Paul Brunton refrained from further publication during his lifetime. But he continued to write Daily, capturing frequent flashes of profound inspiration until his death in 1981. These later writings, published posthumously in sixteen volumes as The Notebooks of Paul Brunton, are now attracting widespread critical acclaim and sparking a resurgence of interest in his life and works.

Paul Brunton: A Personal View is an engaging account of a unique father-son relationship. Here we see the man behind the renowned philosopher from the privileged perspective of his only son, who shared a close lifelong relationship with his father. This warmly intimate account chronicles more than sixty years of richly varied memories, offering many surprising glimpses into the personal side of a thoroughly modern man of wisdom. Highlighted is Paul Brunton’s previously unpublished account, in his own words, of his personal experience of illumination – affirming to all sincere seekers that lasting self-realization is possible here and now for those willing to meet its requirements.

Kenneth Thurston Hurst recently retired as president of Prentice-Hall International, the global publishing house. He now devotes his time to researching, lecturing and writing about spiritual subjects.

On Thurston Hurst (1923-2009) on paulbrunton.org (Paul Brunton Philosophic Foundation)