Amy Chua: World on Fire

How Exporting Free-Market Democracy Breeds Ethnic Hatred and Global Instability

Anchor, 2004 (2002)     Amazon.com

Book Description:

ChuaFor over a decade now, the reigning consensus has held that the combination of free markets and democracy would transform the third world and sweep away the ethnic hatred and religious zealotry associated with underdevelopment. In this astute, original, and surprising investigation of the true impact of globalization, Yale Law School professor Amy Chua explains why many developing countries are in fact consumed by ethnic violence after adopting free market democracy. Chua shows how in non-Western countries around the globe, free markets have concentrated starkly disproportionate wealth in the hands of a resented ethnic minority. These “market-dominant minorities” – Chinese in Southeast Asia, Croatians in the former Yugoslavia, whites in Latin America and South Africa, Indians in East Africa, Lebanese in West Africa, Jews in post-communist Russia – become objects of violent hatred. At the same time, democracy empowers the impoverished majority, unleashing ethnic demagoguery, confiscation, and sometimes genocidal revenge. She also argues that the United States has become the world’s most visible market-dominant minority, a fact that helps explain the rising tide of anti-Americanism around the world. Chua is a friend of globalization, but she urges us to find ways to spread its benefits and curb its most destructive aspects.
About the Author:
Amy Chua is a professor at Yale Law School. She lectures frequently on the effects of globalization to government, business, and academic groups around the world. She lives in New Haven, Connecticut.

Tage Lindbom: Tankens vägar

Norma, 1982

Från baksidan:

Lindbom“I det andliga spänningsfält, som vi kallar Västerlandet, intager dialogen mellan teologi och profanvetenskap, mellan det intellektiva och det rationella, mellan ‘tro’ och ‘vetande’ en rangplats. Under det att profanvetenskapen observerar, systematiserar, analyserar det som är tillgängligt för våra sinnesorgan, påtager sig teologin den svåra uppgiften att fatta det ofattbara, att utsäga det outsägliga. Teologin skall i jordiska termer, i jordiska begreppsformer, söka uttolka de gudomliga sanningar, som ej är tillgängliga för rationell prövning. Men vi kan inte ‘bevisa’ Gud vetenskapligt – men är detta en brist hos teologin? Är det inte en brist hos vetenskapen?”

Så inleder Tage Lindbom sin skrift Tankens vägar. Han vill här anvisa en väg, som gör det möjligt att “fatta det ofattbara” utan att vi skall behöva göra våld på det som står i överensstämmelse med vårt förstånd. Tankens vägar har tidigare publicerats i Jakobs Stege. 

JOBs kommentar:

Jakobs Stege var förläggaren René Coeckelberghs’ kulturtidskrift som utgavs 1977-83.

Toppolitikerna och Arlanda

Att personer som Göran Persson, Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson kan förespråka att Arlanda flygplats döps om till Raoul Wallenberg International Airport är ett av de mer spektakulärt löjeväckande uttrycken på senare tid för den svenska politiska kulturens förfall, och inte minst för den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen.

Att en rad “kultur- och samhällsaktörer” – som Dagens Nyheter kallar dem – och politiker på lägre nivå inte förstår bättre och skriver under ett upprop av detta slag tillhör sådant man tvingats vänja sig vid. Men att två statsministrar och den svenska kristdemokratins legendariska enmansshow och numera Europaparlamentarikern Svensson gör det måste fortfarande betecknas som uppseendeväckande.

Opinionen mot förslaget är naturligtvis massiv. De flesta invänder, med rätta, att flygplatser uppkallade efter kända personer är ett amerikanskt fenomen, inte ett svenskt eller europeiskt.

Persson, Fälldin och Svensson pekar emellertid på några europeiska städer där amerikanismen fått insteg i flygplatsers namngivning: Charles de Gaulle förstås, men också Willy Brandt i Berlin, John Lennon i Liverpool, Lech Wałęsa i Gdańsk.

Inte heller i dessa fall ser det amerikanska bruket snyggt ut (för att inte tala om att John Lennon av Liverpool kan anses förtjäna att få stadens flygplats uppkallad efter sig). Det är illa nog att Stockholm och Arlanda skulle följa dessa städers exempel.

Men det finns också en skillnad mellan dem och de två statsministrarnas och huvudbäraren av hela den jönköpingska frikyrkokulturens, den gamle svenskläraren Svenssons förslag. Och det är deras oförmåga att förstå eller kanske ens uppfatta denna skillnad som gör förslaget så tragikomiskt.

Charles de Gaulle-flygplatsen heter inte Charles de Gaulle International Airport, utan Aéroport Paris-Charles de Gaulle. Willy Brandt-flygplatsen heter inte Willy Brandt International Airport utan Flughafen Berlin Brandenburg “Willy Brandt”. Lech Wałęsa-flygplatsen heter inte Lech Wałęsa International Airport utan Port lotniczy Gdańsk im. Lecha Wałęsy. Inte ens John Lennon-flygplatsen heter John Lennon International Airport, utan Liverpool John Lennon Airport.

Dessa flygplatser kan naturligtvis ofta kallas international airports i många engelsktalande internationella sammanhang, men de har självklart nationella namn på de nationella språken. Och de kända personer vars namn de givits är bara ett led i de fullständiga namnen: Berlin Brandenburg, Gdańsk, Liverpool och Paris finns också med. I Frankrike är Charles de Gaulle-flygplatsen för övrigt lika känd under namnet Roissy, efter den by där flygplatsen ligger.

Men när svenska statsmän omdömeslöst följer samma amerikanska trend och önskar döpa om Sveriges och den svenska huvudstadens största internationella flygplats, vill de inte ens ge den ett svenskt namn. De tre, av vilka åtminstone en inte ens kan engelska, hävdar inte att den ska heta Raoul Wallenberg-flygplatsen eller Raoul Wallenbergs internationella flygplats, utan just Raoul Wallenberg International Airport. Och de inskärper nitiskt att Arlanda möjligen kan tolereras som tillnamn under en övergångsperiod, men att det sedan måste helt fasas ut.

Otaliga företag och institutioner har under de senaste årtiondena gjort oss generade med sina engelska namn – inte bara nya företag och institutioner, utan även gamla som bytt till eller parallellt använt sådana. Och i fullständigt onödiga svenska sammanhang. Groteskt nog har även universiteten hört till denna kategori, ja nästan gått i spetsen för den integritetslösa trenden. Till och med i Lund fanns på 80- och 90-talet några som ville ha ett förlag med namnet Lund University Press. Ett svenskt universitetsförlag, med utgivning på svenska. Dock fick de naturligtvis inte sin vilja igenom.

Men nu är det alltså dags för ytterst erfarna äldre politiker, som haft som uppdrag att på högsta nivå representera Sverige, att försöka ge vår största flygplats ett engelskt, ja, ett amerikanskt namn. Historieskrivningen borde minnas detta för vad det avslöjar om dem. Det är ingen småsak.

Mer om Brunnsvik

Utöver de artiklar jag länkade till i mitt inlägg om Brunnsviks folkhögskola bör även, tror jag, journalisten Svante Isakssons utförliga artiklar om bakgrunden till nedläggningen i  tidskriften Folkhögskolan, nr 7, 2012  framhållas. Isaksson nämndes av Per T. Ohlsson i den artikel jag citerade som ett lysande undantag – tillsammans med den av mig likaledes citerade Ingvar Persson – i offentlighetens likgiltighet. Isaksson sammanfattade också en del av sin bakgrundsbild i Aftonbladet.

Vad man nu, fortfarande matt efter chocken, framför allt undrar över är förstås den specifikt socialdemokratiska offentligheten, eller åtminstone den del av den som, när socialdemokratin fortfarande hade ett mått av autentiskt liv kvar, man alltid kunde förlita sig på när det gällde uttalanden i centrala frågor om arbetarrörelsens folkbildning och dess traditioner. Bengt Göransson måste ju ha kommenterat detta? Även exempelvis en Olle Svenning borde väl ha gjort det? Och det finns ju flera mindre kända.

Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?

Vilken okunnighet och historielöshet, vilket lättsinne, krävs inte för att man ska kunna hantera sitt eget historiskt unika bildningsarv på detta sätt? Till att börja med, hur skulle man inte idag med tillräcklig kreativ intelligens ha kunnat förvalta, förnya och “marknadsföra” just de egna, i folkbildningssammanhang överlägsna traditionerna som ett alternativ till det som så många upplever som själlös konsumism och ytlig information? I frånvaron av debatt, i frånvaron av de relevanta historiska sammanhangen i debatten, avslöjas bankrutten i alla viktiga avseenden.

Som åtminstone partiell lärjunge till Tage Lindbom tänker jag att jag borde varit bättre förberedd. Redan under femtiotalet såg Lindbom, som chef för Arbetarrörelsens arkiv, ledande socialdemokratisk intellektuell, och erfaren internationell ambassadör för det svenska folkhemsbygget, vad som höll på att hända med de tidigare folkbildarnas ideal och strävanden. Och han gick verkligen till botten med analysen av orsakerna.

Till och med den legendariske gamle Brunnsviksrektorn, den humanistiske filosofen Alf Ahlberg, tycks mot slutet av sitt liv ha börjat medge riktigheten av Lindboms förklaringar. Och de ideologiska och kulturella förändringar socialdemokratin genomgått sedan dess har givetvis ingen i min generation kunnat undgå.

Inte minst den egna utbildningspolitikens satsningar på att dränera våra gamla, verkliga, kulturtäta universitet på resurser för att kunna starta mängder av nya, flacka högskolor överallt där alla, även de mest studieolämpade och -ovilliga, ska dölja arbetslöshet och få förment tidsenliga och ofta nog framför allt tidstypiskt ideologiskt programmerande utbildningar, går exempelvis ut också över de bästa folkhögskolorna och deras egen kulturtäthet.

Ändå överväldigar det nu närmast suicidala i arbetarrörelsens agerande, attityd, och inte minst tystnad – ja, förtigande – även mig. Socialdemokratin framstår i än högre grad reducerad till ett instrument för den nihilistisk-globalistiska destruktionen. Den är död i och med att den förskingrar sitt eget värdefullaste arv, ignorerar och vanhedrar vad som återstår av sin moraliska och humanistisk-kulturella samhällsinsats och legitimitet.

Har alltså Göransson et consortes uttalat sig? Vad har de att säga? Vid det här laget handlar det ju om de kvarvarande, humanistiska folkbildarnas hela livsgärning.