Jan Olof Bengtsson

Utöver de artiklar jag länkade till i mitt inlägg om Brunnsviks folkhögskola bör även, tror jag, journalisten Svante Isakssons utförliga artiklar om bakgrunden till nedläggningen i  tidskriften Folkhögskolan, nr 7, 2012  framhållas. Isaksson nämndes av Per T. Ohlsson i den artikel jag citerade som ett lysande undantag – tillsammans med den av mig likaledes citerade Ingvar Persson – i offentlighetens likgiltighet. Isaksson sammanfattade också en del av sin bakgrundsbild i Aftonbladet.

Vad man nu, fortfarande matt efter chocken, framför allt undrar över är förstås den specifikt socialdemokratiska offentligheten, eller åtminstone den del av den som, när socialdemokratin fortfarande hade ett mått av autentiskt liv kvar, man alltid kunde förlita sig på när det gällde uttalanden i centrala frågor om arbetarrörelsens folkbildning och dess traditioner. Bengt Göransson måste ju ha kommenterat detta? Även exempelvis en Olle Svenning borde väl ha gjort det? Och det finns ju flera mindre kända.

Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?

Vilken okunnighet och historielöshet, vilket lättsinne, krävs inte för att man ska kunna hantera sitt eget historiskt unika bildningsarv på detta sätt? Till att börja med, hur skulle man inte idag med tillräcklig kreativ intelligens ha kunnat förvalta, förnya och “marknadsföra” just de egna, i folkbildningssammanhang överlägsna traditionerna som ett alternativ till det som så många upplever som själlös konsumism och ytlig information? I frånvaron av debatt, i frånvaron av de relevanta historiska sammanhangen i debatten, avslöjas bankrutten i alla viktiga avseenden.

Som åtminstone partiell lärjunge till Tage Lindbom tänker jag att jag borde varit bättre förberedd. Redan under femtiotalet såg Lindbom, som chef för Arbetarrörelsens arkiv, ledande socialdemokratisk intellektuell, och erfaren internationell ambassadör för det svenska folkhemsbygget, vad som höll på att hända med de tidigare folkbildarnas ideal och strävanden. Och han gick verkligen till botten med analysen av orsakerna.

Till och med den legendariske gamle Brunnsviksrektorn, den humanistiske filosofen Alf Ahlberg, tycks mot slutet av sitt liv ha börjat medge riktigheten av Lindboms förklaringar. Och de ideologiska och kulturella förändringar socialdemokratin genomgått sedan dess har givetvis ingen i min generation kunnat undgå.

Inte minst den egna utbildningspolitikens satsningar på att dränera våra gamla, verkliga, kulturtäta universitet på resurser för att kunna starta mängder av nya, flacka högskolor överallt där alla, även de mest studieolämpade och -ovilliga, ska dölja arbetslöshet och få förment tidsenliga och ofta nog framför allt tidstypiskt ideologiskt programmerande utbildningar, går exempelvis ut också över de bästa folkhögskolorna och deras egen kulturtäthet.

Ändå överväldigar det nu närmast suicidala i arbetarrörelsens agerande, attityd, och inte minst tystnad – ja, förtigande – även mig. Socialdemokratin framstår i än högre grad reducerad till ett instrument för den nihilistisk-globalistiska destruktionen. Den är död i och med att den förskingrar sitt eget värdefullaste arv, ignorerar och vanhedrar vad som återstår av sin moraliska och humanistisk-kulturella samhällsinsats och legitimitet.

Har alltså Göransson et consortes uttalat sig? Vad har de att säga? Vid det här laget handlar det ju om de kvarvarande, humanistiska folkbildarnas hela livsgärning.