Jan Olof Bengtsson

Socialdemokratin lägger ned Brunnsviks folkhögskola.

Att jag missat debatten är inte konstigt. Den har, visar det sig, varit mycket begränsad. Detta är naturligtvis i sig en signifikativ aspekt av katastrofen.

Finns det någon folkhögskola som skulle kunna förbli attraktiv, blomstrande och levande idag är det väl denna, arbetarrörelsens äldsta, den mest kända, den mest ansedda, med det största – prisbelönta – biblioteket, med de mest framstående rektorerna rektorerna, lärarna och eleverna, i centrum av det svenska 1900-talets kultur och samhälle.

Arbetarrörelsen gör sig av med en del av sin själ, sin stolthet, grunden för sin historiska legitimitet och framgång, symbolen för sin storhet.

Men det finns inga ord; jag förmår idag bara citera från Ingvar Perssons och Per T. Ohlssons utmärkta artiklar. Klicka på länkarna för att läsa även de icke citerade avsnitten om vad som måste ha varit den bottenlösa sjaskighet, omdömeslöshet och inkompetens som lett fram till denna svenska tragedi.

Ingvar Persson skriver i Aftonbladet under rubriken Ett kulturarv kastas rakt ned i containern:

“Jag hittar de klassiska böckerna i resterna av det som varit Sveriges största och till för ­några år sedan också mest välskötta folkhögskolebibliotek. Tillsammans med statliga utredningar och inbundna årgångar av ABF:s tidning Fönstret, Kommunalarbetaren och det avsomnade gruvfackets tidning ligger de klassiska verken nu i en container på väg till destruktion.

Den traditionstyngda skolan är utannonserad till försäljning, och en kulturskatt plundras.”

Och i en annan artikel i samma tidning:

“Här har de beslutsfattare och administratörer som gjorde folkhemmet möjligt  utbildats. Här har också de poeter och författare som avslöjade folkhemmets  avigsidor och ofullständigheter gått.

Men framför allt har Brunnsvik varit platsen där tusen och åter tusen människor kunnat växa.

Dessutom har den ­moderna folkbildningen och folkrörelsetraditionen sina rötter just här. Utan Brunnsvik hade Sverige varit ett ­annat och mycket sämre land […]

Tidningen Folkhögskolan har talat med Brunnsviks chef – hon kallar sig  rektor. Intervjun ger mig en aning om hur man tänker.

Nyckelordet är ­flexibilitet. Det är en flexibilitet utan gränser. Den tillåter varken fast anställd personal, fasta lokaler eller ordhållighet gentemot de kursdeltagare som trott sig söka till en skola med traditioner.

I stället gäller det att snabbt anpassa sig till tidens trender och myndigheternas nycker i Projektsverige.

Det är ironiskt. Brunnsvik blev en gång vad det varit just ur bristen på  flexibilitet. Skolans ­grundare vägrade anpassa sig till makten, och skapade på så vis något nytt.

Nu bärs det arvet alltså bort och säljs till högstbjudande. En del av det svenska kultur­arvet går i graven.”

En kulturskatt förvandlas till makulatur, hette det härom dagen i Sydsvenskan. Per T. Ohlsson skriver:

“Med sin toleranta miljö blev Brunnsvik ett slags ventil, eller i vissa fall tillflyktsort, för motarbetade kvinnor. Den sidan av Brunnsvik personifieras av fysikern Eva von Bahr. Hon doktorerade i Uppsala 1908, blev sedan hindrad från att undervisa och nekades professurer, eftersom kvinnor inte tilläts ha tjänster vid universiteten; regeln upphävdes först 1925.

Hon sökte sig till Brunnsvik där hon blev något av en institution och hjälpte Dan Andersson med försörjningen. Senare, vid tiden för andra världskriget, understödde Eva von Bahr den österrikisk-judiska kollegan och flyktingen Lise Meitner […] den första fysikern som förstod vilken oerhörd kraft som ryms i klyvning av atomkärnor. Fast Nobelpriset gick till hennes manlige kollega Otto Hahn.

I Brunnsvik lanserade Rickard Sandler midsommardagen 1912 en organisation som skulle ‘inskärpa betydelsen av energiskt och djupgående bildningsarbete’ för arbetarklassen. Det var starten för ABF, Arbetarnas bildningsförbund, som till en början hade sitt högkvarter på skolan.

Men att enbart betrakta Brunnsvik som en utlöpare från arbetarrörelsen är att begränsa skolans betydelse. Den kombination av folkbildning och demokratiskt engagemang som bar upp verksamheten fick återverkningar långt utanför rörelsens led […]

Att detta arv nu vräks ned i containrar utan att någon nämnvärt tycks bry sig i den breda offentligheten – med Ingvar Persson och frilansaren Svante Isaksson som lysande undantag – säger något nedslående om vår egen tid och fixeringen vid snabbhet och effektivitet. Som vore det så lätt och enkelt att alla samband uppenbarar sig efter en snabb slagning på Google och ett ännu snabbare klick på Wikipedia följt av ett besök på någon blogg som enbart rymmer åsikter som bekräftar våra egna förutfattade meningar om hur allt egentligen hänger ihop. Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.

Redan [den tidige rektorn] Torsten Fogelqvist var inne på det, om än i ordvändningar som märkts av tidens gång:

‘En klok framtidsman är icke någon dum jasägare till allt vad dagen tanklöst fordrar. Han förstår, att det levande måste med sig förena “det levande förflutna” och att förflutet, närvarande och tillkommande bilda en obruten livets kedja.’

Vi konfronteras dagligen med informationsmassor som är lika outsinliga som osorterade. Just därför har det aldrig tidigare framstått som mer angeläget att värna de institutioner som erbjuder en motkraft till ytlighet och förenkling, från de största arkiven till de minsta skolbiblioteken.

Frågan hänger över [sjön] Väsman:

Vad håller på att hända med förbindelserna mellan igår, idag och i morgon när inte ens arbetarrörelsen orkar ta hand om Brunnsvik?”

Jag får försöka återkomma med egna kommentarer senare, om jag lyckas hämta mig. Hallå Bengt Göransson Bengt Göransson, var är du? Socialdemokratin är död. Det skulle varit svårt att känna något annat än förakt för de ansvariga i dess nuvarande ledning även om de skött det hela på sådant sätt att de bara kommit i närheten av att riskera att skapa de rubriker jag citerat.