
Sverigedemokratisk litteratur?
Jag har inte närmare satt mig in i Björn Söders och den sverigedemokratiska partistyrelsens grunder för uteslutningen tidigare i år av partiets gruppledare i Göteborg och Västra Götaland, Patrik Ehn, eller i dennes försvar mot anklagelserna, och känner mig därför inte kunna rättvist bedöma det hela. Inte minst äger jag bristande förtrogenhet med partiets kriterier i fall som dessa.
Till skillnad från Erik Almqvists fall var det i Ehns inte fråga om något mediadrev efter någon “skandal” rörande hans beteende. Ehn uteslöts på grund av vad partiledningen på eget initiativ bedömde som ideologisk avvikelse – och uteslutningen var en mer långtgående åtgärd än den som vidtogs mot Almqvist, som endast fråntogs sina specifika uppdrag i partiet.
Utan att ta ställning i denna fråga, och oavsett frågan om Ehn gör rätt i att sitta kvar som politisk vilde i kommunen och regionen, måste dock konstateras att Ehns allmänna inriktning som politiker, vad som tycks vara hans huvudsakliga intresseområden, som sådana, gör att han framstår som en politiker av den typ som partiet i själva verket behöver många fler av. Jag har visserligen inte följt Ehns arbete i Göteborg, men på senare tid, och inte minst i samband med uteslutningen, har det tydligt framgått att han åtminstone delvis är fokuserad på de nära sammanhängande områdena kulturen och Europa.
I den här bloggen har jag försökt framföra uppfattningen att SDs politik på båda områdena behöver revideras. Kulturpolitiken, och inte minst den för partiet helt centrala frågan om vad som är svensk kultur, måste omdefinieras i europeiska termer. Det hotande populistiska och thatcherska misstaget att helt enkelt lägga ned eller dra in stödet till kultur- och forskningsinstitutioner enbart på grund av deras nuvarande innehåll och problematiska ideologiska ledning, i stället för att välja den svårare, långsiktiga lösningen att arbeta för deras förändring i dessa avseenden, måste undvikas. Ett nära samarbete med motsvarande europeiska politiska partier för en Europagemensam politik, syftande inte minst till etableringen av ett konstruktivt alternativ till det nuvarande EU, och på grundval av den gemensamma europeiska kulturtraditionen, måste inledas.
SDs nya principprogram antogs såvitt jag förstår mycket snabbt vid landsdagarna 2011 eftersom man – eller en majoritet – snabbt ville etablera socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk inriktning och beteckning i stället för nationalismen. Brådskan var såtillvida begriplig, och det är naturligt att produkten inte blev optimal. Men det är viktigt att inte försumma det arbete med fortsatt revision av programmet som av dessa skäl är nödvändigt. Just när socialkonservatismen skulle lyftas fram i stället för nationalismen, blev resultatet i stället på den helt avgörande kulturpolitikens område att intrycket av nationalism, i problematisk mening, snarare förstärktes.
Jag vet inte vilka som är ansvariga för just det kulturpolitiska avsnittet (som, liksom alla avsnitt i jämförelse med det tidigare programmet, är mycket kort). I själva verket är det två avsnitt – ett allmänt om kulturpolitiken, och ett separat om frågan om vad som är svensk kultur. Mattias Karlsson ansågs såvitt jag minns ha haft något slags övergripande ansvar för programmets helhet, men naturligtvis måste rimligen många i partiet ha bidragit som medförfattare.
Mitt intryck är att Karlsson är ideologiskt kunnig och har historiska intressen. Det föreslogs exempelvis att det var han som låg bakom webbplatsen Socialkonservativa tankar, som innehåller citat från några kända och okända politiska tänkare. Den är visserligen högst rudimentär och begränsad i sitt urval, och den har inte uppdaterats sedan februari 2012, men signalerar ändå, om Karlsson är upphovsmannen, en god vilja till fördjupad ideologisk diskussion från partiledningens sida. Bland de citerade filosoferna finner vi Roger Scruton, en av vår tids ledande kulturfilosofer. Ja, vi finner till och med T. S. Eliot! Inte minst mot denna bakgrund är det svårt att tro att Karlsson står bakom just de otillräckliga och delvis ohållbara kulturavsnitten. Deras svagheter måste vara tillfälliga misstag åtminstone främst från andras sida, olyckshändelser som förklaras av tidsbristen.
Oavsett frågan om riktigheten av Ehns uteslutning var det högst olyckligt att det för många kom att framstå som att den, på ett allmänt plan, berodde just på hans intresse för vissa tänkare och för viss litteratur och konst, och på hans engagemang för och kontakter i Europa: den som uteslöts var en av de alltför få hittillsvarande ledande sverigedemokraterna med verkligt relevant utbildning, betydande och uppenbara kulturella intressen, och europeisk utblick. Fastän detta självklart inte var avsikten (man fann i allt detta innehållsmässigt den ideologiska avvikelsen), förstärkte det tyvärr det missvisande intryck av inskränkt, provinsiell kulturell nationalism som också principprogrammet kan ge.
Ehn har nu, som utesluten, på Facebook gjort en insats som jag tycker förtjänar erkännande från partimedlemmar, oaktat var han nu ska anses stå ideologiskt. Han har fäst uppmärksamheten på att SD på sin webbplats, i avdelningen SD-Butiken, säljer endast en enda bok: Ian Wachtmeisters Rebellerna!
Inte heller detta kan naturligtvis vara något annat än ett misstag. Boken måste ha lagts till i Butiken i en egen kategori, Litteratur, som en gest av välvilja i samband med att Wachtmeister talade på SDs kommunkonferens i Älvsjö 2010, och därefter har detta glömts bort av de ansvariga för webbplatsen.
Säkert var Wachtmeister en mycket kompetent industri- och företagsledare, utan tvekan har han alltid haft flera viktiga poänger om Sverige och svensk politik, och han är förvisso ofta rolig. Om före detta nydemokrater nu inser att det är SDs politik som behövs måste de naturligtvis välkomnas. Självklart var Wachtmeister en lämplig talare (trots hans undantagslöst hemska slipsar). Men att SD marknadsför en bok av honom som den enda boken överhuvudtaget på sin egen webbplats sänder ju av flera skäl helt fel signaler.
Wachtmeisters parti Ny Demokrati var verkligen i alldeles för hög grad ett populistiskt pajasparti, utan verklig historisk, ideologisk och kulturell grund, även om detta var Bert Karlssons – som bl.a. fick en tillsägelse av talmannen när han uppträdde utan skor i riksdagens talarstol – och andras fel i långt högre grad än hans eget (skillnaden mellan Wachtmeisters och Karlssons åsikter om SD, idag, är stor). Wachtmeister själv framstod som detta partis nästan enda styrka. Inte minst viktigt för SD har ju länge varit att visa just att man inte är ett nytt Ny Demokrati som snart kommer upplösas av sig själv genom inre strider producerade av bristande seriositet, att man inte är ett populistiskt parti i den lägre meningen eller bara ett missnöjesparti. Även om Wachtmeisters bok skulle vara bra (jag har inte läst den) vore det bättre för SD att inte sälja någon bok alls genom sin webbplats än att sälja bara den. Sådan är nu en gång politiken, och det vet ju egentligen partiledningen. Wachtmeister – som också själv mycket väl vet detta – får ursäkta här.
Det finns mängder av lämplig litteratur som Mattias Karlsson och andra borde kunna instruera de för webbplatsen ansvariga att sälja, litteratur som verkligen representerar SDs ståndpunkter och värderingar och vad som s.a.s. bör vara partiets allmänna väsen. SD har ju egentligen, i jämförelse med de övriga riksdagspartierna som låst fast sig i ofruktbar, oframkomlig, temporalt provinsiell ideologi, i det närmaste outtömliga intellektuella resurser till sitt förfogande. Vad som krävs är bara att partiet aktivt tillägnar sig och tillämpar dem.
För detta syfte räcker självfallet inte litteraturavdelningen i nätbutiken. Partiets publikationer, och partiet närstående publikationer, är långt viktigare. Nyligen utslystes tjänsten som redaktör för SD-Kuriren, samtidigt som medarbetare söktes till den nya tidskriften Samtiden. Här finns nu alltså en möjlighet att knyta till sig nya kvalificerade personer med inte bara allmän publicistisk erfarenhet utan de nödvändiga allmänintellektuella och kulturella meriterna och det rätta europeiska perspektivet.
Tidskriften Samtiden, som ska rikta sig till den läsande allmänheten, är naturligtvis viktigare än det interna partiorganet SD-Kuriren. Det är såvitt jag förstår Samtiden som det i flera år talats om att Erik Almqvist ska ansvara för grundandet av. Även om han kanske inte själv ska bli dess redaktör tycks det vara han som på något sätt ska administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna – och det är därför det är så viktigt att han omedelbart räddas undan “järnrörsskandalen” och kommer hem till Sverige.
Här har man möjlighet att skapa ett från partiet fristående men sympatiserande organ som förutom seriös “avpixlad” nyhetsförmedling kan rymma mer fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga alternativmedia. Ett organ som på hög intellektuell nivå kan levandegöra och visa aktualiteten och relevansen hos de tanketraditioner – ja vad som på ett plan faktiskt idag ytterst kan sammanfattas som den stora europeiska, i klassisk mening humanistiska kulturtraditionen med dess nationella variationer – som åtminstone potentiellt ligger i linje med partiet som det enda nyskapande traditionalistiska eller social-, kultur- och värdekonservativa i landet, och som under alla omständigheter övriga partier i radikalmodernistisk förblindelse effektivt och till synes definitivt avskurit sig från. Tidskriften Samtiden kan bli vad Samtidsmagasinet Salt för drygt 10 år sedan kunde ha blivit men inte blev.
Le Louvre
Claes G. Ryn: America the Virtuous
The Crisis of Democracy and the Quest for Empire
Transaction, 2003 Amazon.com
Front and Back Flaps:

Urged on by intellectuals and political activists, the president of the United States has committed America to a quest for empire. In his view, American values are universal and should guide a remaking of the world. The United States has a right to strike preemptively and unilaterally against any potential threat and should have sufficient military might to discourage any nation from challenging its will. Claes Ryn explains this drive for virtuous empire as the culmination of an ideological movement that has taken shape in the last several decades. Still virtually unknown to the American people, it represents a profound change relative to the worldview of America’s founders.
Ryn relates the ideology of empire to a crisis of American and Western civilization. The ideology both expresses and aggravates a general moral, cultural, and political decline, including an erosion of constitutionalism. The ideology is about far more than America’s role in the world: it encompasses a view of human nature and society and sets forth its own notion of virtue. It sees in America not a historically evolved and culturally distinctive nation but a regime based on universal principles that is uniquely called on and equipped to transform the world. Numerous prominent commentators, such as William Bennett, Charles Krauthammer, William Kristol, Michael Novak, and Normal Podhoretz, argue passionately for having the United States bring “democracy”, “freedom”, and “capitalism” to the rest of the world.
America the Virtuous argues that a transformation of moral, cultural, and political beliefs is making America shed an older sense of the need for restraints on power. Checks provided by the U.S. Constitution are greatly weakened. Influential policymakers and intellectuals want American leaders to have virtually unrestricted power in the world. America the Virtuous explains the ideological underpinnings of the quest for empire, setting them in the larger context of the crisis of Western civilization and subjects them to in-depth analysis and criticism.
Back Cover:
Advance Comments
“Claes Ryn’s new book, America the Virtuous, is an important contribution for those interested in the intense post 9/11 debate on U.S. foreign policy. Ryn raises deep theoretical concerns about the U.S. global promotion of democracy and finds no classical U.S. foundations for the desirability of a new American Empire. Whether or not one fully agrees with his genealogy, diagnosis, or critique of neo-Jacobin democratic imperialism, his study is a significant addition to that controversy which has reached the national and international stage with the Iraq war and occupation.” David C. Jordan, professor, Woodrow Wilson Department of Politics at the University of Virginia and former United States ambassador to Peru
“Claes Ryn paints a truly alarming portrait of the new Jacobinism that now constitutes a powerful ideological force among our nation’s elites. Its utopianism and arrogance, spawned by its ahistorical foundations, threaten the constitutionalism bequeathed to us by the Founders, and lead its ambitioius adherents, seemingly blind to the past and the realities of the modern world, to pursue the dream of an ‘American empire’. Ryn’s splendid work is a warning of things to come if we fail to recognize the dangers inherent in this ideology that has already corroded the American mind.” George W. Carey, professor of government, Georgetown University
Reviews:
“Ryn (Catholic Univ.) does not like neoconservatives. He does not even like the term. Instead, he refers to the conservative intellectuals who have secured prominent positions in the media and in the Pentagon as the “new Jacobins.” Like the Jacobins of old, they possess a dangerous arrogance that will lead their nation to disaster… Recommended. Upper-division undergraduates and above.” R. A. Strong, Choice
“There is much wisdom in Ryn’s book, and the moral realism he calls for and explicates commands respect…Ryn is onto deep truths about the nature of politics.” David C. Henderickson, World Policy Journal
“America the Virtuous diagnosed our contemporary maladies in both foreign policy and domestic Life…We Americans pretend we’re a peace-loving people and that our wars have all been foisted upon us. But the United States, as Ryn explains, is an Enlightened or Ideological Republic that has slipped its constitutional moorings, and become a Fighting Faith.” Walter A. McDougall, Humanitas
JOB’s Comment:
Ryn’s most extensive critical analysis of neoconservatism and, more generally, “the new Jacobinism”. For those who want a clear understanding of these currents, the shorter book, The New Jacobinism, is an excellent introduction. This one is for those who wish to go deeper. Ryn’s criticism is almost certainly the deepest that has been produced in terms of philosophical analysis. This might lead the reader to go further still and explore the full expositions of Ryn’s philosophy in itself, both the distinctive philosophical defense of constitutionalism in Democracy and the Ethical Life, and the value-centered historicism on which it is based, as set forth in Will, Imagination and Reason.
In view of my recent comment on Irving Kristol’s collection of essays, Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, it might be of interest for readers to compare Ryn’s explanation in this book (p. 29) that neoconservatism cannot simply be identified with the new Jacobinism:
“Like liberals of the ordinary type, neoconservatives can be more or less prone to a neo-Jacobin outlook. A number of them will be quoted and discussed…who express neo-Jacobin sentiments in a particularly clear-cut and illustrative way. This is not to say that neoconservatism equals neo-Jacobinism. Neoconservatism, as the term is ordinarily used, is too loose a constellation of individuals, is intellectually too diverse, and too much of a composite to make such a simple connection. In fact, the person who is often called the ‘god-father’ of American neoconservatism, Irving Kristol, is not only not a very typical neoconservative but is not among those with the most pronounced neo-Jacobin leanings. But Kristol’s son, William, clearly is…though, like many other neoconservatives, he attempts to combine that strong ideological disposition with ideas less inimical to traditional conservatism.”
György Lukács

Irving Kristol: Neoconservatism – The Autobiography of an Idea
Selected Essays 1949-1995
The Free Press, 1995 Amazon.com
From Front and Back Flaps:
Neoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.
Kristol was un unlikely candidate for the mantle of conservative leader. Schooled in radical socialism as a student at City College in the 1930s, Irving Kristol was soon disillusioned with the Left and thereafter rose swiftly to become an intellectual bulwark of the anticommuist movement. But he was much more than just an ideological foe of the Soviet Union. As an active editor and publisher, as well as a prolific writer in his own right, Kristol was instrumental in moving a generation of intellectuals to the conservative cause, and through them countless others.
Neoconservatism is the most comprehensive selection of Kristol’s influential writings on politics and economics, as well as the best of his now-famous essays on society, religion, culture, literature, education, and – above all – the ‘values’ issues that have come to define the neoconservative critique of contemporary life.
In the post-Cold War era, Kristol remains one of America’s most prescient and important social critics. No narrow political partisan, Kristol champions pragmatic solutions to social problems while never straying from a deep grounding in ethics and religion. Whether addressing academic topics, crafting political strategy, or expounding on economics in the pages of The Wall Street Journal, Kristol writes with forceful clarity and ease; those who bemoan the disappearance of America’s “public intellectuals” need look no further than this vital collection.
These essays provide an unparalleled insight into the 50-year development of Kristol’s social and political ideas, from an uneasy socialism tempered with religious orthodoxy, to a vigilant optimism about the future of the American experiment. Those already familiar with Kristol’s work will especially enjoy the new autobiographical essay that introduces this volume; it is sprinkled with personal recollections about such luminaries as Lionel Trilling, Leo Strauss, Saul Bellow, Sidney Hook, Daniel Patrick Moynihan, and historian Gertrude Himmelfarb (who is also Mrs. Kristol). Those relatively new to Kristol’s writings will be treated to some of the most lucid, insightful, entertaining, and intellectually challenging essays of our time.
Back Cover:
Praise for Irving Kristol
“Irving Kristol has been a friend for many years. He also happens to be one of America’s most impressive – and most important – social critics and intellectuals. To the unconvinced, I would simply say: read this superb collection. It will provide you with all the evidence you need.” William J. Bennett, author of The Book of Virtues
“The Neoconservative episode was a brief and shining moment in American history, and here is its primary narrative. It is also a record of the questions by which Irving provoked us to think in a new way; and he changes ur forever. His luminous autobiographical chapter alone is worth the price of the book.” Michael Novak, 1994 Templeton Laureate; George Frederick Jewett Chair in Religion and Public Policy, American Enterprise Institute
“Irving Kristol is a world-class intellect – one of the seminal thinkers of our time – and he is also a thoroughly admirable human being. Both these characteristics come through in this book, making it a pleasure for the mind and soul.” Dick Cheney, former U.S. Defense Secretary
“Irving Kristol, the distinguished author and official godfather of the Neoconservative movement, has worked tirelessly for nearly half a century to promote conservative principles and to adapt them to our time. Now, in Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, he has brought his most influential articles together into a single volume. These essays reveal the evolution of his thinking, and the penetrating intelligence, wisdom, and courage of the writer himself. In a time when the word “intellectual” has been cheapened by misuse, Irving Kristol is the genuine article.” William E. Simon, former U.S. Treasury Secretary; President, John M. Olin Foundation
JOB’s Comment:
The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.
Det Kongelige Teater, Copenhagen
Vitalis Norström: Masskultur
Andra upplagan, med svar till Hans Larsson
Hiertas bokförlag, 1910
Baksida:
Pressuttalanden om Masskultur:
Stockholms Dagbl. 18/10 1910.
Prof. Vitalis Norströms djuptänkta och snillrika bok om “Masskultur”…Det länder till hälsosam upptuktelse, att alla dylika sanningar ordentligen betonas och inskärpas, på det att vi ej må förhäfva oss öfver våra ofantliga framsteg inom alla områden, utan tillbörligen besinnna hvad som är väsentligt eller ej i de mänskliga lifsvillkoren… Harald Hjärne
Prof. Höffding kaller i en fransk facktidskrift förf. “den mest framstående af de nuvarande svenska tänkarne”.
Aftonbladet skrifver:
“Här behandlas det moderna själslifvet med en fasthet i greppet och ett djup i perspektivet, hvilka torde vara det bästa, som svensk tankekraft hittills åstadkommit i den frågan.”
Svenska Dagbl. 17/10 1910.
Då prof. Norström icke blott är en tänkare utan äfven skriftställare af rang, är man redan på förhand öfvertygad om värdet och betydelsen af hans bok… Olof Rabenius
Stockholms Dagbl. 21 aug. 1910.
…I vissa delar når förf. en sådan tänkandets höjd och blir hans framställning klädd i en så medryckande form, att han osökt påminner om en af det gamla Israels profeter…Det är som om han till hela vårt folk ville på gammaltestamentligt språk rikta den allvarliga maningen: Se till, mitt folk, på hvilka vägar du vandrar! Stanna och se! Du är på dåliga vägar, som kunna leda dig till undergång, stanna i tid och uppsök de goda vägarna…Man känner sig i godt sällskap, när man läser ett arbete af Vitalis Norström. Man liksom andas renare och bättre luft än man brukar finna i nutidens böcker. Och endast detta gör att man bör vara honom tacksam.
Innehåll:
1 Masskultur
2 Kultur och frihet
3 Några sidor af den s.k. sociala frågan
4 Modernt själslif
5 Massmoral
6 Lidande och njutning
7 Hvad jag menar. Ett ord med anledning af Hans Larssons kritik
Vitalis Norström

Vitalis Norström (1856-1916), professor i Göteborg från 1891, ledamot av Svenska Akademien från 1907, var en av de mest kända svenska filosoferna under det tidiga 1900-talet.
I min serie inlägg om svenska filosofer har jag ur första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925) återgivit dels Ahlbergs egna artiklar om äldre sådana, dels Selbstdarstellungen av då ännu levande. I Norströms fall avstår jag dock från huvudframställningen, av Norstöms rent filosofiska utveckling efter brytningen med boströmianismen. Visserligen upptog han då, utöver nykantianismen i Windelbands och Rickerts form, i likhet med många idealistiska filosofer väsentliga moment av den vid denna tid mycket inflytelserika pragmatisk-fiktionalistiska riktningen, men han gjorde det på ett problematiskt sätt som lät den påverka hela hans tidigare idealistiska åskådning och därmed framtvinga den nämnda brytningen. Vi finner hos Norström inte distinktionen mellan den naturvetenskapliga begreppsbildningen å ena sidan och den filosofiska å den andra genomförd på samma sätt som hos den i detta avseende croceansk-hegelianska värdecentrerade historicismen, som jag diskuterar i en särskild kategori. Fastän Norström tar avstånd från pragmatismen som sådan i dess amerikanska form, som han uppfattar som utilistisk, innebär detta att vad han kallade sin “moderna ståndpunkt i filosofin” blev ohållbar och pekade i en problematisk riktning.
Norströms betydelse ligger därför huvudsakligen på ett annat område, nämligen hans kulturkritik. “Till någon systematisk avrundning har han knappast nått fram”, avslutar Ahlberg sin framställning, “men hans av ett glödande temperament burna skriftställarskap har verkat kraftigt stimulerande på svenskt tankeliv.” Men detta gällde till helt övervägande del kulturkritiken. Det var den som gjorde honom till en allmänt känd kulturpersonlighet med inflytande långt utöver den akademiska filosofin. Ahlbergs stycke om just detta kan återges:
“Jämsides med [hans] mera teoretiskt-vetenskapliga undersökningar går i N:s tänkande en kulturkritisk strömning, som får sitt uttryck i skrifter såsom Ellen Keys tredje rike (1902), Radikalismen ännu en gång (1903), och Masskultur (1910). I denna kritik är N. starkt påverkad av Nietzsche, som han även ägnat en särskild skrift. Men han betraktar Nietzsches filosofi såsom ett visserligen storslaget men misslyckat försök att bryta sig ut ur naturalismen; Nietzsche har strukit övervärlds- och evighetsperspektivet ur sin livsåskådning och brottas därför förgäves. Han har sett den moderna kulturens ihålighet, men har intet att sätta i stället. Den livssyn, som N. under namnet ‘radikalismen’ bekämpar, är den, som avskurit kontakten med denna övervärld. Sedlighet och plikt upplösa sig då i illusioner, livet förflackas och förytligas, och den lycka, efter vilken man rastlöst jagar, flyr ständigt undan. Det moderna livet rör sig kring de båda polerna lidande och njutning, medan den djupaste spänningen ligger mellan de båda motsättningarna förnuft och mening – oförnuft och meningslöshet i tillvaron.”
Norström var p.g.a. denna kulturkritik utan tvekan en av våra mer framstående konservativa tänkare. Trots den rent filosofiskt försvagade grunden för hans åskådning i jämförelse med de övriga svenska filosofer jag här försökt lyfta fram, kvarhåller han alltså inte bara “övervärlds- och evighetsperspektivet” (även i sin kunskapsteori ville han ge religionen eller tron en ny teoretisk roll, men på annat sätt, och som förstådda på annat sätt, än i den äldre idealismen), utan också flera av den svenska personlighetsfilosofins distinkta temata i på visst sätt varierad form. Ahlberg menar rentav att hans filosofi “kan karaktäriseras” – d.v.s. huvudsakligen karaktäriseras – “som ett försök att på grundval av en starkt personlig livssyn gjuta samman den svenska personlighetsidealismen med den tyska transcendentalismen (särskilt nykantianismens…)”. Det är något ensidigt, och den svenska personlighetsidealismen växte ju från början fram som just en variation och delvis självständig vidareutveckling av den tyska transcendentalismen (den ursprungliga kantianismen och dess idealistiska efterföljare), men det fäster ändå uppmärksamheten på ett viktigt moment i Norströms tänkande. Brytningen med boströmianismen – som ju trots dess dominans under andra hälften av 1800-talet bara representerade en gren i den svenska personlighetsidealismen – hindrade inte att Norström fortfarande tillhörde och ville tillhöra denna vidare svenska tradition.
Nicolas Colombel: Psyché abandonnée par l’Amour


