Olle Bengtsson

Jag har inte närmare satt mig in i Björn Söders och den sverigedemokratiska partistyrelsens grunder för uteslutningen tidigare i år av partiets gruppledare i Göteborg och Västra Götaland, Patrik Ehn, eller i dennes försvar mot anklagelserna, och känner mig därför inte kunna rättvist bedöma det hela. Inte minst äger jag bristande förtrogenhet med partiets kriterier i fall som dessa.

Till skillnad från Erik Almqvists fall var det i Ehns inte fråga om något mediadrev efter någon “skandal” rörande hans beteende. Ehn uteslöts på grund av vad partiledningen på eget initiativ bedömde som ideologisk avvikelse – och uteslutningen var en mer långtgående åtgärd än den som vidtogs mot Almqvist, som endast fråntogs sina specifika uppdrag i partiet.

Utan att ta ställning i denna fråga, och oavsett frågan om Ehn gör rätt i att sitta kvar som politisk vilde i kommunen och regionen, måste dock konstateras att Ehns allmänna inriktning som politiker, vad som tycks vara hans huvudsakliga intresseområden, som sådana, gör att han framstår som en politiker av den typ som partiet i själva verket behöver många fler av. Jag har visserligen inte följt Ehns arbete i Göteborg, men på senare tid, och inte minst i samband med uteslutningen, har det tydligt framgått att han åtminstone delvis är fokuserad på de nära sammanhängande områdena kulturen och Europa.

I den här bloggen har jag försökt framföra uppfattningen att SDs politik på båda områdena behöver revideras. Kulturpolitiken, och inte minst den för partiet helt centrala frågan om vad som är svensk kultur, måste omdefinieras i europeiska termer. Det hotande populistiska och thatcherska misstaget att helt enkelt lägga ned eller dra in stödet till kultur- och forskningsinstitutioner enbart på grund av deras nuvarande innehåll och problematiska ideologiska ledning, i stället för att välja den svårare, långsiktiga lösningen att arbeta för deras förändring i dessa avseenden, måste undvikas. Ett nära samarbete med motsvarande europeiska politiska partier för en Europagemensam politik, syftande inte minst till etableringen av ett konstruktivt alternativ till det nuvarande EU, och på grundval av den gemensamma europeiska kulturtraditionen, måste inledas.

SDs nya principprogram antogs såvitt jag förstår mycket snabbt vid landsdagarna 2011 eftersom man – eller en majoritet – snabbt ville etablera socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk inriktning och beteckning i stället för nationalismen. Brådskan var såtillvida begriplig, och det är naturligt att produkten inte blev optimal. Men det är viktigt att inte försumma det arbete med fortsatt revision av programmet som av dessa skäl är nödvändigt. Just när socialkonservatismen skulle lyftas fram i stället för nationalismen, blev resultatet i stället på den helt avgörande kulturpolitikens område att intrycket av nationalism, i problematisk mening, snarare förstärktes.

Jag vet inte vilka som är ansvariga för just det kulturpolitiska avsnittet (som, liksom alla avsnitt i jämförelse med det tidigare programmet, är mycket kort). I själva verket är det två avsnitt – ett allmänt om kulturpolitiken, och ett separat om frågan om vad som är svensk kultur. Mattias Karlsson ansågs såvitt jag minns ha haft något slags övergripande ansvar för programmets helhet, men naturligtvis måste rimligen många i partiet ha bidragit som medförfattare.

Mitt intryck är att Karlsson är ideologiskt kunnig och har historiska intressen. Det föreslogs exempelvis att det var han som låg bakom webbplatsen Socialkonservativa tankar, som innehåller citat från några kända och okända politiska tänkare. Den är visserligen högst rudimentär och begränsad i sitt urval, och den har inte uppdaterats sedan februari 2012, men signalerar ändå, om Karlsson är upphovsmannen, en god vilja till fördjupad ideologisk diskussion från partiledningens sida. Bland de citerade filosoferna finner vi Roger Scruton, en av vår tids ledande kulturfilosofer. Ja, vi finner till och med T. S. Eliot! Inte minst mot denna bakgrund är det svårt att tro att Karlsson står bakom just de otillräckliga och delvis ohållbara kulturavsnitten. Deras svagheter måste vara tillfälliga misstag åtminstone främst från andras sida, olyckshändelser som förklaras av tidsbristen.

Oavsett frågan om riktigheten av Ehns uteslutning var det högst olyckligt att det för många kom att framstå som att den, på ett allmänt plan, berodde just på hans intresse för vissa tänkare och för viss litteratur och konst, och på hans engagemang för och kontakter i Europa: den som uteslöts var en av de alltför få hittillsvarande ledande sverigedemokraterna med verkligt relevant utbildning, betydande och uppenbara kulturella intressen, och europeisk utblick. Fastän detta självklart inte var avsikten (man fann i allt detta innehållsmässigt den ideologiska avvikelsen), förstärkte det tyvärr det missvisande intryck av inskränkt, provinsiell kulturell nationalism som också principprogrammet kan ge.

Ehn har nu, som utesluten, på Facebook gjort en insats som jag tycker förtjänar erkännande från partimedlemmar, oaktat var han nu ska anses stå ideologiskt. Han har fäst uppmärksamheten på att SD på sin webbplats, i avdelningen SD-Butiken, säljer endast en enda bok: Ian Wachtmeisters Rebellerna!

Inte heller detta kan naturligtvis vara något annat än ett misstag. Boken måste ha lagts till i Butiken i en egen kategori, Litteratur, som en gest av välvilja i samband med att Wachtmeister talade på SDs kommunkonferens i Älvsjö 2010, och därefter har detta glömts bort av de ansvariga för webbplatsen.

Säkert var Wachtmeister en mycket kompetent industri- och företagsledare, utan tvekan har han alltid haft flera viktiga poänger om Sverige och svensk politik, och han är förvisso ofta rolig. Om före detta nydemokrater nu inser att det är SDs politik som behövs måste de naturligtvis välkomnas. Självklart var Wachtmeister en lämplig talare (trots hans undantagslöst hemska slipsar). Men att SD marknadsför en bok av honom som den enda boken överhuvudtaget på sin egen webbplats sänder ju av flera skäl helt fel signaler.

Wachtmeisters parti Ny Demokrati var verkligen i alldeles för hög grad ett populistiskt pajasparti, utan verklig historisk, ideologisk och kulturell grund, även om detta var Bert Karlssons – som bl.a. fick en tillsägelse av talmannen när han uppträdde utan skor i riksdagens talarstol – och andras fel i långt högre grad än hans eget (skillnaden mellan Wachtmeisters och Karlssons åsikter om SD, idag, är stor). Wachtmeister själv framstod som detta partis nästan enda styrka. Inte minst viktigt för SD har ju länge varit att visa just att man inte är ett nytt Ny Demokrati som snart kommer upplösas av sig själv genom inre strider producerade av bristande seriositet, att man inte är ett populistiskt parti i den lägre meningen eller bara ett missnöjesparti. Även om Wachtmeisters bok skulle vara bra (jag har inte läst den) vore det bättre för SD att inte sälja någon bok alls genom sin webbplats än att sälja bara den. Sådan är nu en gång politiken, och det vet ju egentligen partiledningen. Wachtmeister – som också själv mycket väl vet detta – får ursäkta här.

Det finns mängder av lämplig litteratur som Mattias Karlsson och andra borde kunna instruera de för webbplatsen ansvariga att sälja, litteratur som verkligen representerar SDs ståndpunkter och värderingar och vad som s.a.s. bör vara partiets allmänna väsen. SD har ju egentligen, i jämförelse med de övriga riksdagspartierna som låst fast sig i ofruktbar, oframkomlig, temporalt provinsiell ideologi, i det närmaste outtömliga intellektuella resurser till sitt förfogande. Vad som krävs är bara att partiet aktivt tillägnar sig och tillämpar dem.

För detta syfte räcker självfallet inte litteraturavdelningen i nätbutiken. Partiets publikationer, och partiet närstående publikationer, är långt viktigare. Nyligen utslystes tjänsten som redaktör för SD-Kuriren, samtidigt som medarbetare söktes till den nya tidskriften Samtiden. Här finns nu alltså en möjlighet att knyta till sig nya kvalificerade personer med inte bara allmän publicistisk erfarenhet utan de nödvändiga allmänintellektuella och kulturella meriterna och det rätta europeiska perspektivet.

Tidskriften Samtiden, som ska rikta sig till den läsande allmänheten, är naturligtvis viktigare än det interna partiorganet SD-Kuriren. Det är såvitt jag förstår Samtiden som det i flera år talats om att Erik Almqvist ska ansvara för grundandet av. Även om han kanske inte själv ska bli dess redaktör tycks det vara han som på något sätt ska administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna – och det är därför det är så viktigt att han omedelbart räddas undan “järnrörsskandalen” och kommer hem till Sverige.

Här har man möjlighet att skapa ett från partiet fristående men sympatiserande organ som förutom seriös “avpixlad” nyhetsförmedling kan rymma mer fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga alternativmedia. Ett organ som på hög intellektuell nivå kan levandegöra och visa aktualiteten och relevansen hos de tanketraditioner – ja vad som på ett plan faktiskt idag ytterst kan sammanfattas som den stora europeiska, i klassisk mening humanistiska kulturtraditionen med dess nationella variationer – som åtminstone potentiellt ligger i linje med partiet som det enda nyskapande traditionalistiska eller social-, kultur- och värdekonservativa i landet, och som under alla omständigheter övriga partier i radikalmodernistisk förblindelse effektivt och till synes definitivt avskurit sig från. Tidskriften Samtiden kan bli vad Samtidsmagasinet Salt för drygt 10 år sedan kunde ha blivit men inte blev.

Selected Essays 1949-1995

The Free Press, 1995     Amazon.com

From Front and Back Flaps:

Neoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.

Kristol was un unlikely candidate for the mantle of conservative leader. Schooled in radical socialism as a student at City College in the 1930s, Irving Kristol was soon disillusioned with the Left and thereafter rose swiftly to become an intellectual bulwark of the anticommuist movement. But he was much more than just an ideological foe of the Soviet Union. As an active editor and publisher, as well as a prolific writer in his own right, Kristol was instrumental in moving a generation of intellectuals to the conservative cause, and through them countless others.

Neoconservatism is the most comprehensive selection of Kristol’s influential writings on politics and economics, as well as the best of his now-famous essays on society, religion, culture, literature, education, and – above all – the ‘values’ issues that have come to define the neoconservative critique of contemporary life.

In the post-Cold War era, Kristol remains one of America’s most prescient and important social critics. No narrow political partisan, Kristol champions pragmatic solutions to social problems while never straying from a deep grounding in ethics and religion. Whether addressing academic topics, crafting political strategy, or expounding on economics in the pages of The Wall Street Journal, Kristol writes with forceful clarity and ease; those who bemoan the disappearance of America’s “public intellectuals” need look no further than this vital collection.

These essays provide an unparalleled insight into the 50-year development of Kristol’s social and political ideas, from an uneasy socialism tempered with religious orthodoxy, to a vigilant optimism about the future of the American experiment. Those already familiar with Kristol’s work will especially enjoy the new autobiographical essay that introduces this volume; it is sprinkled with personal recollections about such luminaries as Lionel Trilling, Leo Strauss, Saul Bellow, Sidney Hook, Daniel Patrick Moynihan, and historian Gertrude Himmelfarb (who is also Mrs. Kristol). Those relatively new to Kristol’s writings will be treated to some of the most lucid, insightful, entertaining, and intellectually challenging essays of our time.

Back Cover:

Praise for Irving Kristol

“Irving Kristol has been a friend for many years. He also happens to be one of America’s most impressive – and most important – social critics and intellectuals. To the unconvinced, I would simply say: read this superb collection. It will provide you with all the evidence you need.”  William J. Bennett, author of The Book of Virtues

“The Neoconservative episode was a brief and shining moment in American history, and here is its primary narrative. It is also a record of the questions by which Irving provoked us to think in a new way; and he changes ur forever. His luminous autobiographical chapter alone is worth the price of the book.”  Michael Novak, 1994 Templeton Laureate; George Frederick Jewett Chair in Religion and Public Policy, American Enterprise Institute

“Irving Kristol is a world-class intellect – one of the seminal thinkers of our time – and he is also a thoroughly admirable human being. Both these characteristics come through in this book, making it a pleasure for the mind and soul.”  Dick Cheney, former U.S. Defense Secretary

“Irving Kristol, the distinguished author and official godfather of the Neoconservative movement, has worked tirelessly for nearly half a century to promote conservative principles and to adapt them to our time. Now, in Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, he has brought his most influential articles together into a single volume. These essays reveal the evolution of his thinking, and the penetrating intelligence, wisdom, and courage of the writer himself. In a time when the word “intellectual” has been cheapened by misuse, Irving Kristol is the genuine article.”  William E. Simon, former U.S. Treasury Secretary; President, John M. Olin Foundation

Irving Kristol, Wikipedia

JOB’s Comment:

The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.