Vitalis Norström

Norström

Vitalis Norström (1856-1916), professor i Göteborg från 1891, ledamot av Svenska Akademien från 1907, var en av de mest kända svenska filosoferna under det tidiga 1900-talet.

I min serie inlägg om svenska filosofer har jag ur första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925) återgivit dels Ahlbergs egna artiklar om äldre sådana, dels Selbstdarstellungen av då ännu levande. I Norströms fall avstår jag dock från huvudframställningen, av Norstöms rent filosofiska utveckling efter brytningen med boströmianismen. Visserligen upptog han då, utöver nykantianismen i Windelbands och Rickerts form, i likhet med många idealistiska filosofer väsentliga moment av den vid denna tid mycket inflytelserika pragmatisk-fiktionalistiska riktningen, men han gjorde det på ett problematiskt sätt som lät den påverka hela hans tidigare idealistiska åskådning och därmed framtvinga den nämnda brytningen. Vi finner hos Norström inte distinktionen mellan den naturvetenskapliga begreppsbildningen å ena sidan och den filosofiska å den andra genomförd på samma sätt som hos den i detta avseende croceansk-hegelianska värdecentrerade historicismen, som jag diskuterar i en särskild kategori. Fastän Norström tar avstånd från pragmatismen som sådan i dess amerikanska form, som han uppfattar som utilistisk, innebär detta att vad han kallade sin “moderna ståndpunkt i filosofin” blev ohållbar och pekade i en problematisk riktning.

Norströms betydelse ligger därför huvudsakligen på ett annat område, nämligen hans kulturkritik. “Till någon systematisk avrundning har han knappast nått fram”, avslutar Ahlberg sin framställning, “men hans av ett glödande temperament burna skriftställarskap har verkat kraftigt stimulerande på svenskt tankeliv.” Men detta gällde till helt övervägande del kulturkritiken. Det var den som gjorde honom till en allmänt känd kulturpersonlighet med inflytande långt utöver den akademiska filosofin. Ahlbergs stycke om just detta kan återges:

“Jämsides med [hans] mera teoretiskt-vetenskapliga undersökningar går i N:s tänkande en kulturkritisk strömning, som får sitt uttryck i skrifter såsom Ellen Keys tredje rike (1902), Radikalismen ännu en gång (1903), och Masskultur (1910). I denna kritik är N. starkt påverkad av Nietzsche, som han även ägnat en särskild skrift. Men han betraktar Nietzsches filosofi såsom ett visserligen storslaget men misslyckat försök att bryta sig ut ur naturalismen; Nietzsche har strukit övervärlds- och evighetsperspektivet ur sin livsåskådning och brottas därför förgäves. Han har sett den moderna kulturens ihålighet, men har intet att sätta i stället. Den livssyn, som N. under namnet ‘radikalismen’ bekämpar, är den, som avskurit kontakten med denna övervärld. Sedlighet och plikt upplösa sig då i illusioner, livet förflackas och förytligas, och den lycka, efter vilken man rastlöst jagar, flyr ständigt undan. Det moderna livet rör sig kring de båda polerna lidande och njutning, medan den djupaste spänningen ligger mellan de båda motsättningarna förnuft och mening – oförnuft och meningslöshet i tillvaron.”

Norström var p.g.a. denna kulturkritik utan tvekan en av våra mer framstående konservativa tänkare. Trots den rent filosofiskt försvagade grunden för hans åskådning i jämförelse med de övriga svenska filosofer jag här försökt lyfta fram, kvarhåller han alltså inte bara “övervärlds- och evighetsperspektivet” (även i sin kunskapsteori ville han ge religionen eller tron en ny teoretisk roll, men på annat sätt, och som förstådda på annat sätt, än i den äldre idealismen), utan också flera av den svenska personlighetsfilosofins distinkta temata i på visst sätt varierad form. Ahlberg menar rentav att hans filosofi “kan karaktäriseras” – d.v.s. huvudsakligen karaktäriseras – “som ett försök att på grundval av en starkt personlig livssyn gjuta samman den svenska personlighetsidealismen med den tyska transcendentalismen (särskilt nykantianismens…)”. Det är något ensidigt, och den svenska personlighetsidealismen växte ju från början fram som just en variation och delvis självständig vidareutveckling av den tyska transcendentalismen (den ursprungliga kantianismen och dess idealistiska efterföljare), men det fäster ändå uppmärksamheten på ett viktigt moment i Norströms tänkande. Brytningen med boströmianismen – som ju trots dess dominans under andra hälften av 1800-talet bara representerade en gren i den svenska personlighetsidealismen – hindrade inte att Norström fortfarande tillhörde och ville tillhöra denna vidare svenska tradition.

0 Responses to “Vitalis Norström”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Stalinallee, Berlin
axelwkarlsson on Stalinallee, Berlin
Jan Olof Bengtsson on En ny internationalism
Anon on En ny internationalism
BKC on The Wayne Dyer Phenomenon
Jan Olof Bengtsson on Friedrich von Thiersch: Justiz…
axelwkarlsson on Friedrich von Thiersch: Justiz…
Teadon Urajh on Scandza Forum
Jan Olof Bengtsson on Simon Kyaga och det galna…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 4: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Förslag till AfS, 3: Part…
Jan Olof Bengtsson on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on Nordisk alternativhöger i…
Rättshaverist on Stoppa sosseriet?
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi