Svar till “Den Väldige”
Den flitige och sympatiske om än tyvärr anonyme nätdebattören “Den Väldige”, känd inte minst för läsare av den nu nedlagda Axess-bloggen, skrev följande kommentar till min bok-post Roger Scruton: The Need for Nations, och den förtjänar ett svar i form av ett separat inlägg (”Den Väldige” skrev på engelska eftersom inlägget var på engelska, men jag väljer att här svara på svenska):
“I think I am more of a nationalist than Jan Olof Bengtsson, more like Scruton himself. For example, I find Scruton’s ‘England: An elegy’ a treasure, and for a long time I have longed to read something similar about Sweden, but there is nothing similar.
For me, Scruton’s little book ‘The need for nations’ is of the utmost importance, and I find it very much encouraging that a ‘Europist’ like Jan Olof Bengtsson feels that the book is important and often essential.
That shows, I think, that there is a real potential for cooperation between more nationalistic and more ‘Europeanistic’ points of view. I think it is most important to develop that cooperation as soon as possible on a bigger scale.
How, I cannot say yet…”
Tack för viktig kommentar.
Ja, boken är viktig och essentiell inte minst därför att vi idag står inför en helt annan typ av europeisk union än den jag menar är önskvärd. Detta problem, i förening med min uppfattning att de nationalistiska partierna i Europa idag ensamma står inte bara för det enda effektiva motståndet mot denna union utan överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit, ligger bakom att jag kommit att försvara en ”post-paleokonservativ” ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier, d.v.s. just det samarbete du ser som viktigt. Men detta program innefattar för mig också en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position.
Vad det handlar om här är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås. Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ”högre kosmopolitismen”. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.
Det kvarstående problem jag har med nationalisterna är att jag är osäker på i vilken utsträckning de är med på noterna här. Såtillvida innebär mitt ställningstagande också ett risktagande.
Låt mig tydliggöra. Några av de många som välkomnat mitt ställningstagande och uttryckt sig ytterst uppskattande här i bloggen är förvisso utan tvekan nationalister. Jag är tacksam för och uppskattar detta mycket, och jag önskar omedelbart samarbete med dem. Men de flesta av dessa som ställt sig positiva till den nya linje jag försvarat är, tror jag, konservativa i det gamla, krympande lägret, försvarare av nationell egenart o.s.v. men framför allt av en gemensam västerländsk kulturtradition, och inte nationalister. Den viktiga poängen här är att den enda kritik som framförts mot mitt ställningstagande kommit just från nationalister. Alla nationalister är inte som de som välkomnat det steg jag tagit. Alla nationalister är överhuvudtaget inte lika trevliga som du.
Den kritik jag mött från detta håll är inte vilken kritik som helst. Det är en kritik som visar att det fortfarande i det nationalistiska lägret även i Sverige finns representanter för just den lägre nationalism som jag skarpt tar avstånd från. Nationalister som uppenbart har problem med eller direkt avvisar just de gemensamma europeiska kulturella värden och traditioner som är grunden för min pro-europeiska ståndpunkt. När de försvarar Sverige, svensk identitet, svensk egenart, tycks det vara något annat än den svenska variationen och särpräglade tillägnelsen av detta, något annat, som står i motsats till det.
Jag märkte det första gången i reaktionerna från Nordiska Förbundets bloggportal Motpol på mitt inlägg om Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt och mina efterföljande bemötanden och övriga kommentarer i Motpols kommentarfält. Positiva reaktioner har också kommit från Motpol-bloggare, men responsen från andra – och framför allt från några kommentatorer – gav verkligen en del att tänka på. I samband med detta dök liknande reaktioner också upp i kommentarer här. Denna kritik var inte att leka med. Det framstod alltså, som jag visade i mina svar, som ett våldsamt angrepp just mot de paneuropeiska kulturella värden som tillhör det centrala i det budskap jag försökt förmedla i denna blogg såväl som i sådant jag skrivit på annat håll.
Detsamma blev uppenbart när jag något senare upptäckte tråden om mig, konservatismen och Sverigedemokraterna på Flashback. Genom den upptäckte jag överhuvudtaget Flashback för första gången, och det var till en början ett på flera sätt intressant och lovande möte. Även i andra trådar kommenterade man mina inlägg, och jag gav mig in i utförlig diskussion med Flashback-skribenterna genom att här publicera svar i form av längre inlägg på det de skrivit i forumet. Det kunde, hoppades jag, utvecklas till en meningsfull och givande diskussion. Men inom kort visade sig några deltagare vara nationalister av det problematiska slaget, milt uttryckt, och man kan nu både på Flashback och i mina många inlägg mot dessa här i bloggen se hur det gick.
Det skulle inte finnas någon anledning att ta upp detta igen om det inte vore så att just denna typ av attacker fortsätter. Helt nyligen skrev en nationalist – givetvis anonym som vanligt – följande kommentar här, en kommentar av ett slag som jag inte längre publicerar: “Du tror verkligen att du är ngt?! Bara en osäker liten tönt utan självsäkerhet som alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]. Mao en förlorare…”
Denne kommentator ångrade sig efter bara några timmar och bad om ursäkt. Det har även några andra kommentatorer av samma typ gjort. Dessvärre förblir kommentaren ändå signifikativ, och jag börjar tröttna på det här nu. Kommentaren är ett uttryck för vad jag tvingats konstatera är ett mer allmänt, bestående ogillande från vissa nationalisters sida.
Huruvida jag tror att jag är något, i vilken utsträckning jag är en liten tönt utan självsäkerhet och en förlorare, låter jag andra bedöma. Vad jag kompromisslöst vänder mig mot är däremot denne säkre vinnares uppfattning, och fördömande av, att jag ”alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]”.
Dessa frontalangrepp, ja detta hat (jag hoppas det finns något annat ord med tanke på hur detta missbrukas idag?) mot det som är mitt centrala budskap, det som är huvudinnehållet bl.a. i den här bloggen – detta var vad jag mötte också på Motpol och Flashback och i de tidigare kommentarerna här. Det är just detta innehåll, det jag funderat mycket och länge kring och som jag huvudsakligen skriver om, som, alldeles oavsett i vilken utsträckning folk bryr sig om det, inte bara i sig är det viktigaste av det jag har att säga, utan som också är själva grunden för, ja en stor del av substansen i mina politiska ställningstaganden.
Angreppen påminner om vad många skrivit om de avarter av nationalism, eller former av lägre nationalism, som sägs ha florerat som subkulturer på åttio- eller nittiotalet. Jag vet inte mycket om dem, men att lägre former av nationalism fortfarande finns visar dessa kommentarer tyvärr tydligt. Jag tar därför tillfället att gå vidare med ytterligare ett motangrepp mot den nationalism jag tar avstånd från.
Inte sällan får man känslan att ett huvudsakligt innehåll i nationalismen är – inte bara elgitarr (Scruton: “om en maskin kunde sjunga, skulle det låta som en elgitarr”), utan ”metal”. Och detta inte hos de ledande politikerna – som möjligen i några fall lyssnade på detta i tonåren men lämnat det bakom sig – men hos sådana som försöker tillhandahålla intellektuell och kulturell fördjupning, och tar det på största allvar. Det hela går ofta långt över gränsen till det parodiska. Ifrågasättanden bemöts ibland med oförsonligt kategoriska krav på acceptans. De som inte gillar ”metal” i olika varianter och vidareutvecklingar är inte välkomna – men hur skulle någon som inte gör det kunna uthärda en sådan miljö?
Även jag lägger ut och skriver om rockmusik här i bloggen. Men jag är kritisk även mot de genrer jag lyfter fram, försöker föra en kontinuerlig analytisk-kritisk diskussion. Om någon kan övertyga mig om att något exempel på ”metal” i vid mening är värdefullt enligt mina eller eventuellt några andra som giltiga uppvisbara kritierier, ska jag gärna erkänna det (och jag vill uttrycka min uppskattning till de få som verkligen ansträngt sig och försökt påvisa och argumentativt försvara sådana exempel).
Men av vissa nationella intellektuella tycks ”metal” hyllas och spelas helt okritiskt, och i oproportionerlig omfattning. Det verkar ibland vara det främsta, kanske det enda kvarstående, sättet på vilket man kan uttrycka vad man uppfattar som manlighet. Och “metal” framstår också som det som är det svenska, det nordiska o.s.v. Det är “metal” det handlar om. “Metal” blir det verkliga innehållet, själen i den nationella politiken. “Metal” ska vara en del av en ny kulturell sensibilitet och identitet, som underbygger en ny politik. Det är mycket märkligt. Denna nationalism osar av sjuk, juvenil subkultur. “Metals” råa, iskalla, aggressivt våldsmättade atmosfär ligger som ett tungt, mörkt och frånstötande giftmoln över det hela. Dess tomma, hårda anda sprider sig dödande över allt man säger, skriver och gör, brutaliserar även det som är sant och rätt.
Ursäkta digressionen, men jag måste någon gång få säga det. Detta är ju så långt från Scruton man kan komma. Och en nationalism som tror att en annan typ av kulturellt innehåll och kulturella värderingar, den typ som återfinns exempelvis i denna blogg, är uttryck för att man ”tror sig vara något”, för något slags löjlig snobbism – vad ska man säga om en sådan? Tror man detta har man ju verkligen inte förstått någonting. Ens politik är destruktiv och farlig, och inget samarbete kan komma ifråga.
Om nationalister har denna inställning till vad jag skriver, ja till själva de ämnen jag skriver om, hur kan jag då försvara nationalismen? Det är, tvingas jag säga som svar på din kommentar, nationalisternas sak att svara på dessa frågor. Din sak, som ”mer nationalist”. Hur hanterar du som scrutonian grobiannationalismen? Scruton markerar ju för övrigt just i The Need for Nations tydligt skillnaden mellan nationalism å ena sidan och nationalitet och nationell lojalitet å den andra (såtillvida var det förenklat och missvisande av mig att säga att han var mer nationalist än jag). Och hur menar du att nationalisterna ska samarbeta med Europaförsvararna? Du måste nog själv kunna förklara det. Jag har förklarat vad jag som Europaförsvarare menar och avser med mitt försvar för nationalitet och nationalistiska partier.
Att den citerade typen av kommentarer fortsätter komma säger också, befarar jag, något om innebörden av den tystnad jag inte sällan mött när jag, i linje med mitt nya ”post-paleokonservativa” ställningstagande, försökt kontakta svenska nationalister. Liksom några reagerade positivt här i bloggen, har också några gjort det på annat håll. Men i andra fall har det tyvärr inte gått lika bra. Som led i mitt utforskande av nationalismen försökte jag nå nationalister på olika håll i landet, på alla nivåer, både kända och okända, för att få något slags bild av helheten. Men en mycket stor del av dem svarade helt enkelt inte när jag, i några fall vid upprepade tillfällen, skrev till dem. Jag blev förvånad och besviken, eftersom det ju måste betyda att de markerar ett mycket skarpt avståndstagande.
Inte minst anmärkningsvärt och oroväckande var att det här i några fall var fråga om personer som jag uppfattat som tillhörande sådana riktningar som verkligen försökte ta avstånd från grobiannationalismen. Här tycks finnas något jag förbisett eller missbedömt; en oklarhet har uppstått.
Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.
I denna nya debattbok tar Stig Strömholm upp de senaste tendenserna och händelsena i svensk samhällsutveckling och offentlig diskussion: partipolitiken likaväl som den allt överskuggande frågan om fondsocialism eller marknadsekonomi. Liksom i sina tidigare böcker ägnar han ett särskilt intresse åt rättssamhällets och lagstiftningens problem. Med en samhällssyn, som är konservativ utan övertoner eller fanatism, vill Strömholm stå fri gentemot partier och dagsmeningar. I det inledande kapitlet försöker han, med utgångspunkt i något så otidsenligt som den 2000-årsjubilerande romerske skalden Vergilius’ samhälls- och historiesyn, placera in den moderna svenska utvecklingen i ett historiskt perspektiv, som på en gång förbättrar vår “förfallsberedskap” – insikten om att varje samhälle kan genomgå långa och prövande nedgångsperioder och ändå bestå – och ger den svenska krisen dess rätta proportioner.
Ingen politisk livsåskådning i vår tid kan mäta sig i styrka och omfattning med marxismen. Även om den utsätts för häftig och oavlåtlig kritik, har den fått fotfäste och makt världen runt.
“Unser Bild von Europa” zeichnen Andreas Mölzer, Otto Scrinzi und Ewald Stadler. In der Dokumentation über die Euro-Rechte finden sie Sloweniens Sozialdemokraten und die deutschen Republikaner, Sinn Féin – der politische Arm der IRA und die Lega Nord, Schottlands Nationalisten und Serbiens Ultranationalisten, die Dänische Volkspartei und die Union für Südtirol, der Eidgenosse Christoph Blocher und Bruno Gollnisch – der Vordenker des Front National, der Vlaams Blok und die Gruppe der Alessandra Mussolini und noch viel mehr.
Olle Bengtsson 