Olle Bengtsson

Den svenska populistnationalismen i SD:s form har sedan länge konstruerat en enkel motsatsställning mellan sig själv och högern å ena sidan (Tidö), och vänstern och vänsterliberalismen å den andra. Det strider mot och omöjliggör politiskt arbete i enlighet med det egna principprogrammet, där det talas om att “kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna”, och hänvisas till historiska, Sverige definierande politiska reformer som i hög grad utgör resultat av vänsterns – i vid mening – politik.

Hur har de kunnat komma undan med detta grova, förenklade, rent högerpopulistiska grepp? Åtminstone i termer av opinionsstödet kan det tyvärr lätt förklaras. Utöver de numera ganska stora väljargrupper som verkligen tillhör högern, kommer från högern, och alltid i största allmänhet varit mot vänstern, och utöver även de lägre medelklass- och arbetarväljare som kommit att rösta höger under ett halvsekel av nyliberal propaganda, finns bland de egentliga och i det förflutna partikaraktäristiska kärnväljarna framför allt ett i stor utsträckning annat, vitt utbrett ogillande av vänstern, såväl den socialdemokratiska som den mer radikala.

Det är ett ogillande, ett s.k. missnöje, som riktar sig mot en historiskt ny politik på under detta halvsekel uppkomna nya områden. Främst naturligtvis invandringen och multikulturalismen, men också den utvidgade och accentuerade postmarxistiska och postmoderna kulturradikalism som kritiserats under amerikanska benämningar som politisk korrekthet och, senast, wokeism. En ny, alienerande, överbyggnadsorienterad vänster har vuxit fram, skild från den som var avgörande för förverkligandet av den solidariska välfärdsmodell, den välfärdsstat, den höga grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet och det folkhem som SD:s principprogram hyllar redan i sin korta inledning.

Detta motsvarar eller är en del av en internationell utveckling inom den västerländska vänstern, som under senare år utmanats av en lång rad kritiker som jag velat beteckna som “paleosocialister” och med viss utförlighet försökt introducera. Mckay och MWM:s Noah Khrachvik ger i en intervy (i den franska betydelsen av entrevue, ett möte, ett samtal) nyligen, under rubriken ‘Battling the Fake Left’, en introduktion till vänstern sådan den på det hela taget sett ut i väst i allmänhet under hela mitt liv, sådan även jag repellerats av den, sådan även jag avvisat den – sådan den gjort mig till konservativ.

De är inte klassiska socialdemokrater av den typ som i Sverige och i varierande grad i väst i allmänhet genomförde de nämnda, i någon mån till den materiella basen relaterade reformerna. De är i stället klassiska kommunister, men sådana som p.g.a. den nya överbyggnadsvänstern, den som förklarar möjligheten av SD:s nya, ensidiga, allmänt vänsterfientliga retorik och politik, kommit att starkt betona de sidor av den klassiska marxism-leninismen som direkt strider mot denna uppenbara postmarxism.

Det är detta som gör dem viktiga. Det är deras avgörande, nya bidrag till en konservativ socialism. Men en socialdemokratisk, delvis motsvarande tendens, som betonar hur den klassiska socialdemokratin skilde sig från den nya vänster som stött ifrån sig den arbetar- och lägre medelklassopinion som den äldre byggde på, har också vuxit fram i form av brittiska Blue Labour och i kretsen kring den amerikanska tidskriften Compact.

Det är med en korrekt blick både för opinionsläget och det faktiska sakpolitiska som i Sverige Tiden-redaktören Payam Moula sedan flera år försökt driva även den svenska socialdemokratin i riktning mot vad som i denna internationella riktning benämns postliberalism, och som i någon mån kunnat förena sig med den inom anglosfärens höger framvuxna “national conservatism”-rörelsen, där Patrick Deneen (Why Liberalism Failed, Regime Change: Toward a Postliberal Future) är ett ledande namn, också använder termen.

Denna postliberalism är temat för förra årets sista nummer av Tiden. Medverkar gör Blue Labours Maurice Glasman, som senast utgav Blue Labour: The Politics of the Common Good (2022), och den av den brittiska teologiska riktningen radical orthodoxy (John Milbank m.fl.) påverkade, i Britannien verksamme tyske stats- och religionsvetaren Adrian Pabst, nu vid University of Kent, författare till The Crisis of Global Capitalism : Pope Benedict XVI’s Social Encyclical and the Future of Political Economy (2011), The Demons of Liberal Democracy (2019), Postliberal Politics: The Coming Era of Renewal (2021) och, senast, tillsammans med Ian Geary utgivare av Blue Labour: Forging a New Politics (2025).

Den socialdemokratiska delen av denna omsvängning är varken lika överbyggnadskonservativ eller lika basradikal som den kommunistiska. Efter den långa nyliberala erans kapitulationer och anpassningar kan socialdemokratin – inklusive brittiska Labour och amerikanska Demokraternas vänsterfalang – överhuvudtaget inte räknas till den socialistiska vänstern ens i den historiska reformistiska meningen; inte ens Corbyn eller Sanders kan beskrivas i termer av klassisk socialdemokrati. Detta gör att SD:s ofta förekommande identifikation av dagens vänster med vänsterliberalismen i alla fall är korrekt. Men denna vänster är ingalunda så skild från SD:s egen höger som de tror och gör gällande i det parlamentariska spelet.

Den parlamentariskt representerade vänstern, och den nästan totalt dominerande mediala, är idag i dess helhet ingenting annat än en vänsterborgerlighet som tagit många nya steg åt höger. T.o.m. de radikalare grupper som äger visst medialt och organisatoriskt utrymme är i verkligheten tillsammans med SD ombord på ett helhetligt vänsterborgerligt intressemässigt och politiskt-operativt maskineri i imperialismens tjänst – den imperialism, såväl i specifik leninistisk som allmän för-leninistisk mening, som en meningsfulla typ av värde-, moral- och kulturkonservatism måste motsätta sig.

I detta perspektiv blir gränserna för den socialdemokratiska postliberalismen tydliga, gränserna för den innebörd den där kan tänkas erhålla. Postliberalism är i sig ett bra begrepp eftersom det, förstått som i lika hög grad gällande det kulturella som det ekonomiska, är tillämpbart på båda leden i begreppet konservativ socialism. Men det kan, föreslår jag, inte ersätta det senare, eftersom detta, på just det sätt som behövs, är både mer positivt och mer entydigt.

Post-begreppen, som exempelvis postmodernism, och ett klumpigt och som litet humoristiskt avsett som jag använt, postpaleokonservatism, rymmer ju en dubbelhet i det att de inte markerar någon enkel negation eller något entydigt avlägsnande-från, utan bara något som kommer efter, ett nytt-annat som dock mer eller mindre förutsätter och i någon mån bygger på det föregående, det gammalt-samma. Givetvis måste en konservativ socialism också beakta de framsteg liberalismens historia, den av liberalismen präglade historiska epoken möjliggjort. Men som ideologisk beteckning blir postliberalism alltför derivativ.

Och vad Payam Moulas postliberalism innebär i aktuella sakpolitiska termer kan vi dessvärre se i en artikel i Aftonbladet nyligen, där han förklarade att “enorma summor”, “svindlande summor” ska gå till “försvaret”. Moula motsätter sig inte de nedskärningar i välfärden som kommer krävas, utan framhåller bara att de inte kommer räcka. För krigets skull krävs därför också en 50-procentig “krigsskatt” på bankernas räntenetto m.m. “Nu är det en fråga om att försvara vårt land. Och i en krigsekonomi måste alla dra sitt strå till stacken.” “Vår nöd är stor, och tiden är knapp” – alltså, innan ryssen kommer.

Denna extremt formulerade, skräckmånglande krigshets är atlanticismens imperialism, nu övertagen av Europa på det sätt Thomas Fazi och andra klargjort. Den är sveket mot den svenska och i högsta grad socialdemokratiska traditionen på utrikes- och fredspolitikens områden, med det anseende dess diplomatiska och andra initiativ givit oss i världen och den fördelaktiga ställning den nu skulle kunnat ge oss i den framväxande multipolära ordningen (även som kapitalistiskt land, om “näringslivs”-ledningen haft mer långsiktigt tänkande rådgivare).

Hur kan Moula (och Magdalena Andersson och alla andra) överhuvudtaget vara socialdemokrater om de tror på Aftonbladsartikelns politik? Partiet upprätthöll ju den svenska neutralitetslinjen t.o.m. under andra världskriget, när två av våra närmaste grannländer ockuperats och Sverige sannerligen var hotat. Hansson måste ju för dem vara den nattsvartaste landsförrädare och långt värre än Orbán, Le Pen, Weidel och Trump. Sverige har inte varit det minsta hotat av Ryssland i samband med det tragiska kriget i Ukraina som atlanticismen bär en så stor del av skulden för.

Moulas skräckmångleri är också ett uttryck för atlanticismens och EU:s kapitalregims försök till inhemsk konsolidering, övervakningskontroll och repression, som nödvändiggörs av systemets inbyggda fel och därav följande kontinuerliga nedgång. När imperialismen (råvaror, billig arbetskraft) och dess aggression inte längre fungerar som tidigare, måste i stället exploateringen av den egna befolkningen öka. Detta är ju också en möjlig innebörd av postliberalism. Maupin har i många år talat om “the low-wage police state”.

Postliberal eller ej är den socialdemokratiska etablissemangsvänstern – numera helt och hållet inkluderande Vänsterpartiet – m.a.o. lika fake som den vänster Mckay och Khrachvik diskuterar, och detta gäller i hela väst. Därför är den enda teoretiskt intressanta och relevanta vänstern idag den som representeras av de nya “konservativa” socialister och kommunister jag försökt lyfta fram de senaste åren, och de vänstertänkare som åtminstone fullt förstår dem och ligger på samma allmänna våglängd, som Fazi.

De argumenterar plausibelt att den parasitiska monopol- och finanskapitalismen under den nyliberala erans ekonomiska verklighet dragit ned väst till en nivå där socialdemokratin inte längre kan erbjuda någon väg tillbaka till den typ av välfärdsstat som kunde förverkligas under efterkrigstiden. Det är således inte bara så att denna reformism förutsatte Sovjetunionens existens, var en eftergift som borgerligheten kände sig tvungen till för att förhindra samma utveckling i väst. Rent systemtvång driver nu i stället fram extern aggression och intern repression. Och de argumenterar förstås alltså även att den existerande etablissemangsvänsterns överbyggnadsbegränsade surrogatpolitik – den som Moulas kritiker inom vänstern försvarar – är en del av denna sjunkande kapitalisms ävenledes hopplösa och cyniskt politisk-korrekt använda kulturella, moraliska och värdemässiga förfall.

Under andra omständigheter skulle Moulas postliberalism kunnat bli en värdefull och sympatisk ny utveckling inom den svenska socialdemokratin, som låg mycket nära vad SD borde ha utvecklats till. Under dagens är det omöjligt. Moulas artikel i Aftonbladet visar tyvärr i vilka intressens tjänst postliberalismen tills vidare står.

Ett urval av Lindboms artiklar i ex-trotskisten René Coeckelberghs’ tidskrift Jakobs stege 1977-81, utgivna 1996 av Johan Sundeen och Jonas De Geer.

Det kunde synas finnas en viss spänning mellan titelns “vår tid” och undertitelns “idéhistoria”, men utgivarna förklarar i sin inledning sambandet mellan “den idéhistoriska porträttserien ‘glömda tänkare’” och nuets situation.

“Gemensamt för dessa tänkare” (de Maistre, Tocqueville, Proudhon, Frantz och Donoso Cortés), förklarar de, “är att de från sina respektive utgångspunkter med märklig klarsyn förutsagt och varnat för väsentliga inslag i det djupa kristillstånd i vilket västerlandet befinner sig. En kris vars viktigaste beståndsdel är själva förnekelsen av densammas existens.” Och: “Det är som efterkrigstidens mest skarpsynta skildrare av detta förvirringens tillstånd som Lindbom har sin storhet. I de inledande bidragen ‘Socialismen och paradiset’ och ‘Konformismen som spöke’, liksom den avslutande ‘Konservatism i vår tid’ tecknas bilden av den moderna utvecklingen fram till vår tid som en rad tragiska misslyckanden. De tekniska framsteg som skulle underlätta människans tillvaro har istället förslavat och alienerat henne, demokratin som skulle befria människorna och göra dem stolta och självständiga har istället gjort dem isolerade och maktlösa.”

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Efter att ha diskuterat den brittiska budgeten i höstas återkommer Mckay med en analys av Starmers finansminister Rachel Reeves’ kompletterande s.k. spring statement, som nu levererats.

Eftersom de inte alls bara handlar om specificiteter i brittiska Labours politik utan i hög grad omfattar hela det ekonomiska systemet i dess nuvarande tillstånd, och inte minst därför att de av detta skäl i stor utsträckning är generaliserbara och gäller också andra västländer, äger dessa avsnitt på Mckays kanal den största relevans även för oss.

De visar också indirekt vad som är felet med den konservativa oppositionen mot västetablissemanget, nämligen det faktum att denna i det väsentliga, det katastrofala väsentliga, är med på högerns och borgerlighetens, och därmed även socialdemokratins (inklusive V:s i Sverige och dess motsvarigheters i andra länder, och hela den kompatibla, överbyggnadsradikala mediavänsterns) ekonomiska politik.

Det gäller också populistnationalismen, som med SD i Sverige särskilt vinnlagt sig om att lägga beslag på konservatismens ideologiska beteckning, men också tappat bort sin nationella och socialkonservativa egenart i de avgörande frågorna. Den har inte bara misslyckats i uppnåendet av eller bara närmandet till sina mål; den har också förstärkt den politik och därmed förvärrat det tillstånd den ursprungligen sa sig finnas till för att motverka. Det ytliga och opportunistiska SD arbetar sedan länge endast för de krafter som orsakar massmigrationen och multikulturalismen, ja för de intressen som skapar den radikala s.k. islamismen.

Att de kan göra det, kan påstå att deras kompromissallianser är en framkomlig väg, beror just på att de, i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservatism de en gång gav intryck av att bekänna sig till, faktiskt tror på den vanliga, mediokert-borgerliga propagandan om den s.k. “marknadsekonomin”, som blir alltmer komiskt tom och genomskinlig för varje i verkligheten starkt statsunderstött finansmonopolistiskt-imperialistiskt år. Det gör deras politiska arbete helt futilt. SD-grundade och -närstående kanalen Riks intervjuar med stort intresse den kulturradikale extremlibertarianen Johan Norberg, som oförtrutet upprepar sin pinsamma skolgårdspropaganda om denna “marknadsekonomi”, eller, som han också och mer korrekt säger, kapitalismen.

Verkliga, ekonomiskt utvecklande marknader på begränsade områden, sådana de idag finns i socialistiska länder, kan inte finnas under denna regim, och ingen som stöder den, ingen som inte kräver ett verkligt systemskifte, kan längre försvara en tillräcklig värde-, moral- och kulturkonservativ åskådning. Det spelar nu ingen roll hur mycket man, i sig sympatiskt, talar om affärsetik och att bädda in denna ekonomi i en högre moralisk och kulturell samhällelig ordning och gemenskap o.s.v. Historien har visat att det är omöjligt, och att så förhåller sig är idag mer uppenbart än någonsin.

All filosofiskt och historiskt kvalificerad traditionalism lär affärsklassens direkta formella och substantiella underordning och allt annat är nonsens. Den enda meningsfulla konservatismen handlar om de överordnade värdena, och måste därmed självklart principiellt avvisa kapitalborgerligheten som innehavare av den högsta och ytterst enda makten. Den kräver först av allt en de privatkapitalistiska intressena principiellt och entydigt överordnad politisk instans, d.v.s. det som även några fascister subjektivt och i övrigt ideologiskt förvirrat eftersträvade, men i frånvaro av en tillräcklig alternativ maktbas aldrig kunde uppnå.

Vad vi nu ser är att populistnationalisterna antingen krossas med öppet antidemokratiska metoder, när de fortfarande alltför mycket går emot det samlade etablissemangets intressen, eller ansluter sig som stödtrupp och förstärkning till den borgerliga högern och, åtminstone i någon mån, enligt det klassiska fascistiska mönstret – sådant det i Sverige explicit förklarats av organisationen “Det Fria Sverige” – börjar hjälpa den med de extra kraftmetoder förtrycket kräver. Populistnationalismen är i sig hopplös som opposition.

Från Ju-Hyun Park från Nodutdol igen, i detta avsnitt av The China Report med Amanda Yee. Vikten av att förstå det antipacifiska som atlanthökarna håller på med i Pacifiken. Det hamnar i europeisk medieskugga p.g.a. Trumps fredssträvanden i Ukraina – eller snarare: ingen bryr sig om det, ingen har några invändningar mot det, eftersom man själva blivit lika mycket imperiehökar och tagit över Ukrainahökandet efter USA, på fullt allvar påstående att Ryssland planerar att erövra Europa.

Ett nytt program på BreakThrough News förra året är The China Report, där roliga “Radio Free Amanda” på X, Amanda Yee, som även är redaktör för PSL:s Liberation News och vars X-konto nu ersatts av detta, fått en plats som “programledare” tillsammans med välformulerade K. J. Noh, känd bl.a. från CounterPunch. The China Report är förstås ett naturligt och viktigt tillskott. Under rubriken ‘The Next Ukraine?’ diskuterar här Noh Taiwan – ännu ett ämne, tror jag, som jag inte själv separat kommenterat – med Norton, som är väl positionerad för detta sedan han, efter flera år i Nicaragua, för något år sedan flyttade till Kina.