Vänsterbliven?

Richard Jomshof tillhörde den lilla grupp i SD:s partiledning som, när jag upptäckte partiet i valrörelsen 2006, visade sig ha utvecklat det till ett verkligt seriöst politiskt alternativ, fritt från de radikalnationalistiska inslag som gjort att så många, med mig, bara – i den mån de överhuvudtaget uppmärksammat dem – hänfört dem till denna kategori av problematiska men minimala och betydelselösa partier, utan att närmare undersöka dem. Därefter har han länge varit en ledande företrädare, och senast i många år partisekreterare. Mitt intryck är att han ofta kunnat vara bra.

Därför var det förskräckande att se att han nu, när han just utnämnts till ordförande för justitieutskottet, på Twitter talade om en typ av politisk motståndare som “vänsterbliven”. Det är ju, trodde jag, ett ord som bara används inom den neofascistiska althögerns tonåriga troglojargong (jfr “libtard”). Det hör till sin natur dit, även om det är sådant som också vissa odrägliga vulgär-MUF:are kan plocka upp. Ordet identifierar vänster med efterbliven. Stilistiskt är det rent puerilt, sakligt är det idiotiskt (åtminstone historiskt), och användningsmässigt tillhör det entydigt althögerns och fascismens register. Det framstod som generande omoget och ovärdigt att partisekreteraren och utskottsordföranden använde det.

Var det inte sådant som den s.k. kommunikationsplanen skulle stoppa, undrade jag. Var det inte sådan hård och radikal kommunikation som Jomshof gjorde sig känd för att arbeta så starkt emot tillsammans med Mattias Karlsson 2015, när de uteslöt hela det gamla ungdomsförbundet ur partiet? När det var så viktigt att, som Karlsson uttryckte det, SD inte skulle “formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern”?

Vad jag reagerade mot var inte att Jomshof använde ordet om en viss absurd vänsterståndpunkt. Inte heller reagerade jag mot att termen används av althögerns eller f.d. althögerns förvuxna troglotonåringar i linje med deras förmenta humor. Jag reagerade bara mot att den användes, överhuvudtaget användes, av just Jomshof. Det var direkt obehagligt att en sådan ytterligare vulgarisering av debatten, utanför de radikalnationalistiska kretsarna, kunde komma från honom. Och att det skedde nu, efter partiets totala övergivande av den linje det drev 2015, när det gamla ungdomsförbundet uteslöts p.g.a. högeravvikelse.

Men detta ungdomsförbunds kulturpolitiska talesperson Anton Stigermarx, som innan förbundet uteslöts gjorde en förtjänstfull insats i SD Stockholms stads styrelse 2015, och senare, ovanligt nog, varit verksam som althögerinriktad skribent utan troglojargong, kom på Twitter, där jag kort uttryckt min negativa reaktion, omedelbart med en förklaring. “Vänsterbliven” var, hävdade han, “ett etablerat uttryck inom svensk debatt”. Det hade inte någonting med “althöger eller s.k. neofascism att göra”, det “har haft en enorm spridning inom svensk höger, och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger”, det var “en utmärkt term” vars användning av Jomshof inte är något som “diskvalificerar honom från att vara en bra politiker”. Termen har “fått så stor spridning” just därför att den är utmärkt, det “var bra att Jomshof använde den” och att den “normaliseras ytterligare”, den kritiserar “på ett humoristiskt sätt” vänstern “när dess företrädare gör dumma saker”, den är passande eftersom “den samtida svenska vänstern ju närmast [är] efterbliven när det kommer till en mängd olika frågor”, och den innebär “såklart” inte att man är “efterbliven per automatik bara för att man är vänster”, och den är “inte menad att tolkas helt bokstavligt utan snarast med glimten i ögat”.

Om detta stämmer, om ordet fått en sådan spridning och anses så normalt o.s.v., förklarar det visserligen Jomshofs användning, men det är för mig ändå svårt att inte bli deprimerad av den förgrovning av debatten som detta språkbruk och denna typ av humor utgör, av att det kan anses helt okontroversiellt att justitieutskottets ordförande uttrycker sig på detta sätt. Det är otvetydigt en politisk-kulturell tillbakagång.

Och framför allt är det signifikativt eftersom det är en av de många manifestationerna av SD:s högersväng. Det är en följd, i SD:s mest grovpopulistiska modalitet, av det nya mål partiet föresatte sig efter att man 2018 slagit in på vägen av blocksamarbete med högern: målet att “stoppa sosseriet“. Det är svårt att förstå hur man för att möjliggöra den politiska alliansen med högern kan göra en så halsbrytande, ogenerad omsvängning, efter att så sent som 2015 på det mest hårdhänta sätt ha hamrat hem en helt annan, ja motsatt linje som partiets absolut avgörande och ouppgivliga.

Att en av de två personer som främst representerade partiledningen i media vid uteslutningen av det gamla ungdomsförbundet nu rentav använder den jargong som präglade de radikalnationalistiska riktningar som ungdomsförbundet, utöver dess långt mer blygsamma sväng i riktning mot den vanliga, borgerliga högern än partiledningens nuvarande, också – med rätta, som det visade sig – anklagades för att rymma, gör det hela ännu mer uppseendeväckande. Det ger intrycket att partiet trots alla under lång tid uttrumpetade och med järnhand tillämpade åtgärder mot den radikalnationalistiska sunkbunkern åter är på väg att sjunka ned i den och dess kloaktonalitet. Inblickar i ett förblivande problematiskt tillstånd i detta avseende på relativt hög nivå inom partiet har förvisso givits, men kommunikationsplanens fasta linje har ändå framstått som ganska trovärdig.

Det är den politiska innebörden i Jomshofs ordval och stilnivå som främst måste tas i beaktande här: en ny attityd, ett nytt förhållningssätt till vänstern. Därför måste jag än en gång återvända till Mattias Karlssons ord 2015:

“Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.”

“SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

“Vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster.”

“Jag tycker att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Hur är det möjligt att efter att ha skrivit detta och ha agerat i enlighet med det på det sätt man gjort, nu i stället genom Oikos kampanja för ren högerpolitik, enbart mot vänstern? “Höger-löftet” var vad man propagerade i årets valkampanj. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte”, kunde det heta; “Henrik Vinge står upp för högerpolitik”.

Det är denna helt nya, motsatta politik som jag har svårt att inte uppfatta Karlssons parhäst i det hårdhänta anti-högerkampanjandet 2015 Jomshofs användning av ett ord som “vänsterbliven” som ett uttryck för. Hur kan det inte vara så att Jomshof med detta ord kommunicerar denna nya politik på “ett sätt som är för hårt och radikalt”?  

Efter den avgörande punkten (den hade naturligtvis redan tidigare på flera sätt förberetts) i partiets högersväng 2018, när det hela blev explicit och programmatiskt, återkom jag i min kritik till Karlssons formuleringar från 2015 och tog dem till utgångspunkt för min argumentation för kvarhållandet och vidareutvecklingen av den partiets dittills definierande linje som de så väl representerade. Denna kritik gäller frågan om SD:s hela väsen och grundläggande politiska vision. Det handlar inte bara om ytliga och partiella anpassningar och kompromisser för att möjliggöra den parlamentariska alliansen med högern. Partiets har omdefinierat själva sin identitet. Man kommunicerar nu aggressivt att man är ett högerparti och att man driver en “högerpolitik för att kontra vänstern”, och ingenting annat.

Varför det är fel har jag förklarat i många artiklar. Man uppger med högeridentifikationen och högeralliansen inte bara sin definierande politiska identitet, utan också själva möjligheten att nå de politiska mål som trots allt kvarstår sedan 2015, de för vilka partiet en gång bildades. Och inte bara därför att högerns politik är den primära orsaken till att dessa mål behövde uppställas och partiet bildas, att det främst är högerns politik, den snabbt även av vänstern accepterade nyliberalismen, som resulterat i den situation och de problem partiets själva existens är till för att bekämpa och övervinna. Utan även därför att man alienerar viktiga grupper inom vänstern, och därmed till stor del förlorar förmågan att “hämta väljare från både höger och vänster”. Jag har flera gånger beskrivit det ytliga, kortsynta och allmänt illusoriska i högerns nya tro att vänsterns traditionella väljare genom några smärre opportunistiska tillmötesgåenden av populistnationalismen ska komma att för all framtid gå över till högern. Och i den mån de just nu gör det, är det helt enkelt inte bra.

I stället för att driva den seriösa och självständiga politik Karlsson för sju år sedan så föredömligt beskrev, den politik som ensam svarar mot tidens och verklighetens krav, och i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservativa ideologi som den byggde på, har SD förfallit till ett föråldrat och därmed närmast barnsligt, meningslöst höger-vänster-spel, som omöjliggör partiets trots allt kvarstående giltiga och legitima syfte. Det är för detta syfte, och den tidigare politik och ideologi som allena motsvarar det, som väljare inte bara från höger utan också från vänster måste hämtas. Att dagens vänster är hopplös – “efterbliven” – i de flesta avseenden betyder inte att man kan bortse från att detsamma gäller högern. Att SD avväpnat och oskadliggjort sig själva genom att ansluta sig till den senare är inte bättre än om de i stället skulle ha gjort det genom att ansluta sig till den förra. Båda är lika oförenliga med den typ av socialkonservatism som är vad som idag behövs. Vänstern är lika oförenlig med socialismen som högern är med konservatismen.

Det kunde kanske framstå som litet märkligt att Stigermarx, som en gång uteslöts ur SD av Jomshof p.g.a. högeravvikelse, nu rycker ut till försvar för samme Jomshof. Men det är ju i själva verket bara logiskt, efter dennes egen, motsvarande högeravvikelse. Om det nu är så illa som Stigermarx’ försvar tyder på, om ordet “vänsterbliven” verkligen är ett etablerat uttryck inom svensk debatt, om det har haft enorm spridning inom svensk höger och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger, om det rentav uppfattas som en utmärkt term som inte diskvalificerar Jomshof från att vara en bra politiker, så tvingas jag kanske anpassa mig till denna infantila högers bedrövliga nivå för att göra mig förstådd:

Richard Jomshof är högerbliven.

0 Responses to “Vänsterbliven?”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi