Thomas Fazi, en av dagens främsta Europatänkare, står icke oväntat för den hittills bästa, fullständigaste och mest nyanserade analysen av situationen i Ukrainakonflikten efter Zelenskyjs möte med Trump och Vance. Artikeln publicerades i måndags, och dess giltighet fortsätter bekräftas av de flesta av de europeiska ledarnas, mediernas och akademiska experternas agerande.
BSW i Europaparlamentet: Fredens geopolitik
Till de inom de områden jag tenderar att uppmärksamma ofta bra politiska kommentatorer som jag ibland återXar material från hör den amerikanske journalisten Michael Tracey. Han gör en analys av vad som hände under mötet med Zelenskyj i Vita huset som ligger mer i linje med hur jag uppfattade det hela än Nortons i vad gäller skillnaden mellan den amerikansk-ukrainska jordartsmineralfrågan och den amerikansk-ryska fredsförhandlingsfrågan.
Traceys analys ger nämligen vid handen att grälet med Trump och Vance utlöstes av Zelenskyjs högst märkliga och för honom själv kontraproduktiva polemik mot Vance rörande Trumps initiativ till diplomatisk förhandling med Putin. Allt var klart för undertecknandet av det för Zelenskyj och Ukraina fördelaktiga jordmineralavtalet, som Tracey i likhet med Norton förklarar i verkligheten omfattade mycket mer än jordmineralerna. Ett avtal som båda parterna accepterade som i viss mån implicerande ett slags säkerhetsgarantier, och som starkt förespråkades av alla proukrainska och antiryska hökar.
Zelenskyj hade, menar Tracey plausibelt, bara behövt hålla tyst i fem minuter till, så hade allt varit klart. Det enda som Tracey kan komma på när han försöker förklara Zelenskyjs beteende mot slutet av presskonferensen är dennes bristande behärskning av det engelska språket. Men det är svårt att se hur den i sig skulle kunna ha orsakat Zelenskyjs utfall mot Vance, även om den utan tvekan gjorde ett offentligt replikskifte om saken med Vance självklart hopplöst för Zelenskyjs del och han borde ha förstått det.
Zelenskyjs polemiska tillspetsning ser ut att ha varit en plötslig och obehaglig överraskning för Trump och Vance efter hela 40 minuter av en någorlunda normal presskonferens som precis skulle avslutas. Deras beteende mot Zelenskyj var, menar Tracey, uteslutande en reaktion på dennes skärpta protest mot det Putin involverande diplomatiska initiativet, en invändning som bara kan ses som obegripligt klumpig och oskicklig.
Många stora Trumpfientliga media har framfört åsikten att hela mötet skulle ha varit en avsiktlig fälla, ett bakhåll för Zelenskyj, där utskällningen av denne var från början implanerad. Motivet skulle ha varit ett behov att visa vem som bestämmer, att få honom att offentligt, inför en masspublik, framstå i negativt ljus som en fanatiskt oförsonlig krigshetsare, och därmed i de kommande fredsförhandlingarna möjlig att köra över, att tvinga honom att avgå och ersättas av någon som kunde gå med på vad Trump och Putin kommer överens om, eller bara en vilja från Vita husets nya “mobbarmaffia” att i största allmänhet förödmjuka honom.
Men denna tolkning är alltså såvitt jag kan se sannolikt felaktig. Trump och Vance kunde ju inte veta att Zelenskyj, precis vid slutet, skulle på det sätt han gjorde intensifiera sin kritik. Detta allena förefaller ha givit anledning till deras skarpa tillrättavisningar.
Bland dem som avvisar bakhållsteorin återfinns också den amerikanske högerskribenten Richard Hanania, en nu besviken Zelenskyjanhängare som delvis för samma resonemang som Tracey. Han nämner visserligen att Zelenskyj hela tiden vände sig mot förhandlingar med Putin, men under de första 40 minuterna i en lugn och stabil diskussion med Trump som faktiskt, även om han hoppades att de inom kort skulle kunna avslutas, utlovade fortsatta vapenleveranser. Men argumentationen började “when Trump pointed out that it would be hard to make a deal if you talk about Putin the way Zelensky does. Vance interjects to make the reasonable point that Biden called Putin names and that didn’t get us anywhere.” Hanania fortsätter:
“It was when Vance spoke that Zelensky started to interrogate him. Throughout the press conference to that point, everyone was making their arguments directly to the audience. Zelensky decided to challenge Vance and ask him hostile questions. He went back to his point that Putin never sticks to ceasefires, once again implying that negotiations are pointless. Why on earth would you do this? Then came the fight we all saw.
Zelensky was minutes away from being home free, and he would have had the deal and new commitments from the Trump administration. The point Vance made was directed against Biden and the media, taking them to task for speaking in moralistic terms. This offended Zelensky, and that began the argument.
I’ve been a fan of Zelensky up to this point, but this showed so much incompetence, if not emotional instability, that I don’t see how he recovers from this. The relationship with the administration is broken. Ukraine should probably go with new leadership at this point.”
Till dem som förkastar teorin hör också den starkt proukrainske, rysk-brittiske högerskribenten Konstantin Kisin, som i likhet med Hanania först omfattade den, men sedan meddelande att “My initial reaction to the Trump/Zelensky spat was based on the short clip. I’ve had a chance to watch the entire 53-minute press conference with Zelensky and Trump. It’s painful but I take back what I said earlier. Zelensky decided to attack Vance unnecessarily. He totally messed this up. Yes, Vance played to the gallery afterwards but he was also correct: litigating this stuff in front of the media was really dumb. Really poor from Zelensky – I hope he can see sense, apologise and get a deal for his country. This was not smart.”
Vi kan förstås inte veta säkert. Trump och Vance kan ha tänkt avsluta på det sätt som skedde även om Zelenskyj inte ändrat tonen: de kan utan tvekan ha tänkt att det skulle ytterligare förbättra relationen med Ryssland och underlätta ett fredsavtal utan Zelenskyj. Men det omöjliggjorde ju också ett undertecknande av jordmineralavtalet, åtminstone just nu. Sammantaget är det svårt att se att det skulle handla om ett förberett bakhåll. Det är långt mer sannolikt att Zelenskyjs agerande var planerat i förväg, kanske rentav i samordning med Macron och Starmer som dagarna före själva besökt Trump i Vita huset.
Vad som med bestämdhet kan sägas är däremot att Trumps och Vances formuleringar var anmärkningsvärt skarpa för ett sammanhang som detta. Det är uppenbart att de var uttryck för en mycket stor irritation och frustration över Zelenskyj, som måste ha byggts upp under betydligt längre tid än bara den föregående delen av denna presskonferens.
Men vem har då rätt, Zelenskyj eller Trump/Vance?
Har Zelenskyj rätt, som säger att det inte är meningsfullt, nej överhuvudtaget inte går att förhandla med Putin, att denne vill återupprätta det tsaristiska imperiet och ytterligare utvidga det, till den grad att efter Ukrainas, Baltikums och Polens införlivande även Västeuropa ska angripas, ja t.o.m. – Zelenskyj säger faktiskt detta sista i Ovala rummet – USA i framtiden kommer få samma problem som Ukraina nu har? Det kan ju inte helt uteslutas. Det motsvarar i alla fall en av de mest grundläggande och tidlösa traditionella sanningarna om den vanliga, banala, världsliga människans fåfänga egocentrerade maktsträvan, människan i hennes s.a.s. råa form, människan som saknar högre humanistisk, etisk kultur och sofisk, andlig insikt.
Eller har Trump rätt, som säger att Zelenskyj spelar med miljontals människors liv, med tredje världskriget – ett krig som, bör tilläggas, i de vanliga människors händer som är våra politiska och mediala ledare, skulle bli ett kärnvapenkrig? Ja, i detta har Trump absolut rätt. Hundra procent rätt.
Norton analyserar mötet med Zelenskyj i Vita huset, men missar tyvärr i alltför stor utsträckning den avgörande dimension som har mer direkt att göra med kriget, det mest akuta problemet. Man måste, föreslår jag, ta en sak i taget, och skilja mellan de olika momenten i detta skeende på det sätt jag försökt göra i mina inlägg Att ha trott på Trump och Trump och Kina.
Först måste det moment som utgörs av möjligheten att avsluta kriget, det mest akuta problemet, i viss mån s.a.s. isoleras, och allt göras för dess allmänna förverkligande och fullbordan. I det större sammanhang i vilket detta ingår finns sedan förvisso de andra moment jag tagit upp som är lika centrala. Men det gäller att inte tappa bort fredsfrågan som sådan, och att hantera de andra momenten på ett sätt som inte förhindrar dess lösning.
Norton är givetvis helt klar över USA:s – även inklusive Trumps – ansvar för kriget överhuvudtaget, men jag uppfattar det som att han med sin ekonomispecialisering alltför ensidigt fokuserar på Trumps rara jordartsdeal. Det tillhör givetvis skeendets helhet, är relaterat till krigs- eller fredsmomentet som del av Trumps tänkta lösning, och var vad mötet primärt skulle handla om. Och Nortons analys och kritik är i allt han tar upp riktiga.
Men de förbiser att det TV-offentliga grälet med Trump och Vance utlöstes av Zelenskyjs hopplösa avvisande av initiativet till diplomatiska fredsförhandlingar med Putin. Det är en fråga som i sig måste förstås som skild från den amerikansk-ukrainska jorddealen. Mycket av det stoff jag delat på X, från några av de från mitt perspektiv bästa kommentatorerna, har fokuserat på detta moment.
Norton utvecklar i ett nytt avsnitt av Geopolitical Economy Report med rubriken Trump’s Ukraine talks aim to divide Russia from China. Can he do it? argumentationen för att Trumps fredsdealslinje gentemot Ryssland enbart – eller huvudsakligen – syftar till att förstärka konfliktlinjen gentemot Kina. Argumentationen utvecklas även i ett långt samtal med Danny Haiphong. Analysen ligger i linje med Nortons förklaring av de två betydelserna av multipolaritet. Jag berörde allt detta i mitt inlägg Att ha trott på Trump.
Norton kan sägas klargöra vad det är som måste undvikas och motarbetas, det som bara skulle leda i riktning mot en ännu större tragedi än konflikten med Ryssland, som nu kan komma att lösas på ett sätt som i sig är ett framsteg. Europa måste genom en ny självständighet förstå sin historiska nyckelroll att etablera ett utvecklat och förstärkt samarbete med hela Eurasien, och därmed balansera, upphäva och eliminera atlantimperialisternas konflikttragedis potential.
Men man måste också ta fasta på de positiva signaler även rörande Kina som ibland också kommer från Trump. Frågan uppkommer om hur långt det vilda, primitiva och ekonomiskt redan i hög grad av Kina beroende atlantsystemet kan tolerera en genuin fredsdealspolitik. Om vilket utrymme det medger för självreform och självrestriktion, och de resurser av olika slag som finns tillgängliga för detta.
F.d. FN- och OSSE-diplomaten och författaren till boken On Building Peace: Rescuing the Nation-state and Saving the United Nations (2017) Michael von der Schulenburg, sedan förra årets val en av BSW:s ledamöter i Europaparlamentet, arrangerade där i förra veckan det uppmärksammade evenemanget The Geopolitics of Peace med Jeffrey Sachs:
till sitt Bündnis igår kväll efter (de rättvisande, och opinionsmätningarna helt motsvarande) vallokalundersökningarna:
Här ett något längre klipp.
0,03% under 5%-spärren. Fastän en besvikelse, är det, tror jag, i sig ett unikt bra resultat – i första förbundsdagsvalet, för ett parti som grundades för bara drygt ett år sedan. Och framgångarna i flera lantdagsval och i Europaparlamentsvalet, med den nuvarande representationen där, kvarstår. Frågan är hur partiet nu går vidare. “Es ist eine Niederlage, aber nicht das Ende des BSW” , säger Wagenknecht.
Merz’ seger är beklämmande och djupt problematisk för hela Europa; läs om honom exempelvis i Fazis utmärkta senaste artikel, vars ursprungliga titel, ‘Will Merz sell Germany to BlackRock?’ (se urlen), tyvärr ändrats av UnHerd till den omotiverat försiktiga ‘Can Germany trust Friedrich Merz?’. Trots Merz’ ännu en liten tid liberaldemokratiskt-rituellt nödvändiga brandväggeri finns givetvis redan nu representanter för den gamla etablissemangshögern som talar om hur det är en självklarhet att efter nästa val CDU/CSU kommer bilda regering med AfD. Mönstret för populistnationalismens inordning i och anpassning till högeretablissemanget är vid det här laget fast etablerat i hela väst, och nu driver ju Trump, Vance och Musk på.
Utan tvekan är AfD:s framgång i sig fortfarande något betydelsefullt, men p.g.a. detta mönster givetvis endast potentiellt löftesrikt. Av de nuvarande partierna kan bara BSW korrigera och avhjälpa deras fatala svagheter. Varningslamporna blinkar ju hela tiden intensivt och förutsägbart – se intervyn med Sevim Dağdelen i lördagens inlägg. Bara BSW, fastän själva otillräckliga, pekar utöver dessa svagheter, bortom dem, i den allmänna nya riktning som nu är nödvändig, mot en helhetligt hållbar politik. Det är detta pekande, i partiorganiserad form, som är BSW:s stora, redan fullbordade pionjärinsats hittills i tysk och europeisk politik.
Olle Bengtsson 