Bowne’s Idealistic Personalism, 1

Introduction

Some reviewers and other readers of my book The Worldview of Personalism: Origins and Early Development (2006) expressed the view that I should have added sections on Borden Parker Bowne to each of the three thematic chapters, ‘Personal “reason” and impersonal “understanding”‘, ‘The personal absolute’, and ‘Personal unity-in-diversity’, instead of just providing a summary of his philosophy in chapter 1, ‘The current view of personalism and its origins’.

The reason why I did not do so was that I found it was not needed for the historical argument I set forth in the book. According to my thesis, Bowne represents a relatively late form of personalism; and this thesis of course required that the emphasis be placed on the earlier development which it claims is the early development precisely of personalism.

For the purpose of this argument, for the purpuse of demonstrating the continuity of Bowne’s personalism with the personalism I traced from the late eighteenth century and through the nineteenth, I found the summary, in combination with the presentation of other, more general accounts of American personalism (as well as of American accounts of personalism in general) to be quite sufficient.

Moreover, it was evident that if I included sections of Bowne in the thematic chapters, the book would have become not only too long (this was, in particular, the view expressed by the publisher), but also too repetitive. Bowne’s formulations of the themes of the earlier philosophers I deal with, while certainly contributing some developments of his own, also often use almost precisely the same Words.

But in fact, I did consider adding such sections, and wrote drafts of them. They were never fully developed in terms of my own comments and analyses in the way I would have liked to develop them had they been included; I left them at the stage where they are primarily mere compilations of some relevant formulations and passages from Bowne and one or two later American personalists of his school (the sections, following those called ‘British personal idealism’ in each of the mentioned chapters, would probably have been called ‘American personalism’). These are, however, tied together by a minimal narrative which does explain further and emphasize the mentioned continuity, and thus continues to make the various points of the book’s general historical argument.

It must be kept in mind that these drafts, like the book as a whole, only set forth this historical argument, a thesis in the history of philosophy. Various positions are described, explained and analysed only to the extent that it is necessary for this thesis. Although in the fifth chapter of the book, I indicate briefly and in general terms the lasting relevance of “early personalism”, I am not at all, in the book or in these as yet unpublished drafts, making the case for idealistic personalism in strict philosophical terms. (I do make that case elsewhere.)

The drafts, taken together, are too long to be reworked into an article or even a book chapter. But they are also too short to be reworked into a new and separate book. They could be published in a collection of articles and/or book chapters, but at the moment I do not plan to publish any such book. Awaiting a suitable occasion for such publication, I therefore now publish them here, beginning with the section belonging to the first thematic chapter, chapter 2, ‘Personal “reason” and impersonal “understanding”‘.

Hopefully, this could be of use to scholars who want further exemplification and corroboration of my thesis with regard to Bowne – although all who have read the book will, I think, easily see the redundance of the sections that these drafts could have been developed into.

The drafts, as they exist now, are written as direct continuations of the respective chapters in the book and thus make frequent reference to it. The book is also where the publication details for all cited works are found.

Begreppet den nya världsordningen

En märklig del av diskussionen på Flashback som jag i några tidigare inlägg kommenterat är den som handlar om min användning av uttrycket “den nya världsordningen”, ”the new world order”. Samtliga deltagare tycks, oavsett tolkning och värdering av vad jag säger, uppfatta denna term som betecknande enbart innehållet i en extrem form av konspirationsteori av den typ som ser en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande kontrollera världen bakom kulisserna.

Det är en felaktig uppfattning. Termen har använts av ledande politiker, ideologer, analytiker, kommetatorer och organisationer under mycket lång tid. Och begreppet kan, trots att det naturligtvis uppvisar en viss variation i definitionen, sägas ha kommit att sammanfatta en lång rad genom hela 1900-talets historia centrala politiska och ekonomiska utvecklingslinjer, såväl som planer för fortsatt utveckling i samma riktning, enligt samma linjer. I stor utsträckning är de åsyftade historiska förändringarna redan – och sedan lång tid – förverkligade och institutionellt etablerade.

Men den speciella, konspirationistiska användning som åsyftas i Flashback innebär naturligtvis i stor utsträckning en bestämd tolkning och spekulativ förklaring av samma fenomen och utvecklingslinjer som den vanliga användningen beskriver. Såtillvida är referenten gemensam.

Jag förnekar självklart inte att konspirationer förekommer. Historien är full av dem, och varje historiker måste ta dem i beaktande. Det finns en enfaldig tendens bland många journalister och andra icke-historiker att avfärda konspirationsteoretiker som sådana, som i sig med nödvändighet icke-trovärdiga. Det har naturligtvis att göra med den frekventa knäppheten hos teorierna och de tvivelaktiga psykologiska, sociala och andra funktioner de ofta kan visas fylla. Men det måste betonas att konspirationer självklart är en realitet och att historiker såväl som andra legitimt uppställer teorier om dem. Konspirationsteorier kan inte avfärdas en tant que telles.

Weishaupts Illuminatorden har förvisso existerat i verkligheten, och den utövade ett signifikativt inflytande även om det är oklart exakt vilket arv den lämnade till senare hemliga sällskap; det har också utan tvekan funnits och finns fortfarande problematiska riktningar bland frimurarna; den funktion de privata internationella bankerna mycket länge haft i det ekonomiska systemet måste ifrågasättas; Bilderberggruppen diskuterar verkligen tvivelaktiga idéer; och det finns slutligen bevisligen ledande judar som exempelvis, i linje med judendomens profetism, eskatologi o.s.v, föreställer sig en världsregering med Jerusalem som huvudstad. Allt detta är okontroversiella och väl dokumenterade fakta.

Problemet med de typiska konspirationsteorierna är det sätt på vilket de  oproportionerligt överbetonar en eller flera av dessa faktorer och blir otillbörligt spekulativa ifråga om dess/deras inflytande och/eller arbetssätt. Därmed reducerar de förenklande hela det centrala historiska skeende och hela det framtidsvisionerande som den vidare användningen av termen eller det vidare definierade begreppet den nya världsordningen söker fånga. Det finns en oerhörd mängd andra faktorer av olika slag och inom olika områden som måste tas i beaktande för att den komplexa historiska helhet som begreppet söker beskriva ska kunna rätt förstås.

Särskilt problematisk blir den extrema konspirationistiska användningen naturligtvis när den leder till att exempelvis alla frimurare eller judar misstänkliggörs. (En avsevärd del av Flashback-diskussionen, tar jag här tillfället att nämna, upptas av frågan om vad jag anser om judiskt inflytande, sionismen och Israel. Även i en kommentar här i bloggen har jag upplysts om att många här ”väntar spänt på att få besked om min inställning”. Men detta är stora och svåra frågor som det inte är helt lätt, i sak, att bara börja uttala sig om i största allmänhet på det sätt som tycks efterfrågas – för att inte tala om att det i diskussionen också klagas över att mina blogginlägg är för långa! Jag uttalar mig gärna i den utsträckning mina uppfattningar är tillräckligt klara för att det ska kunna anses meningsfullt, men det vore tacknämligt om det hela kunde uppdelas i mindre och mer precisa frågor.)

I vilken utsträckning och i vilken mening är det rimligt att tala om de centrala historiska utvecklingslinjerna, ideologierna, planerna och strävandena under långt över ett århundrade, fenomen som är i hög grad institutionaliserade på det mest påtagliga, ja påträngande sätt, i termer av en konspiration?

Det finns egentligen mycket litet som idag är hemligt ifråga om den nya världsordningen, även om mycket förvisso är otillräckligt känt av allmänheten och i den allmänna debatten; t.o.m. historiker uppvisar ofta brister här. Icke oväsentliga enskilda moment av konspiratorisk karaktär har förekommit i den nya världsordningens framväxt och förekommer fortfarande. Men inte minst dessa blir alltmer uppmärksammade, och inte bara genom konspirationsteoretikernas försorg. Det mesta tycks mig på det hela taget på olika sätt ha öppet redovisats. Ja, en del har rentav förpackats, presenterats och marknadsförts i kostsamma kampanjer för att vinna världsopinionen. Det blir inte mindre problematiskt bara för att det inte i dess helhet eller ens huvudsakligen kan beskrivas som en konspiration.

Termen den nya världsordningen – som har idéhistoriska föregångare på andra språk – användes redan vid 1900-talets början av Woodrow Wilson och i samband med hans strävan att inte minst genom Nationernas Förbund etablera en ny världsordning efter det första världskriget. Och linjen från hans politik och de ideologiska, politiska och finansiella kretsar som influerade honom, fram till dagens globalism, är uppenbar, trots den skillnad som ligger i hans betoning av nationalitetsprincipen (en betoning som dock främst var riktad mot de gamla europeiska imperierna, som var ett större hinder för den nya ordingen än nationalstaterna).

H. G. Wells’ bok The New World Order från 1940 fördömer ”nationalist individualism” som ”the world’s disease” och förespråkar en ”collectivist world-state”. Wells var Fabian, och Fabianernas religiösa typ av socialism har sedan långt före Wells utövat ett mycket stort inflytade på Labourpartiet och dess politik.

Termen återkom, använd av Attlee (Churchill talade om “world order”), med förnyad styrka efter det andra världskriget när de nya institutioner skapades som jag i några inlägg nämnt, och som ”lyckades” bättre än NF: FN, Bretton Woods-systemet med bl.a. Internationella Valutafonden, NATO, o.s.v.

Nelson Rockefeller attackerade i sina Godkin-föreläsningar vid Harvard 1962 (publicerade två år senare under titeln The Future of Federalism) nationalstaterna, och beskrev de ekonomiska, militära och politiska faktorer som enligt honom pressade USA att kraftfullt leda utvecklingen ”toward the true building of a new world order”.

Richard N. Gardner publicerade 1964 In Pursuit of World Order: U.S. Foreign Policy and International Organizations, och återkom tio år senare med den mycket uppmärksammade artikeln ’The Hard Road to World Order’ i den av Council on Foreign Relations utgivna Foreign Affairs, där han hävdade att eftersom förhoppningen om ”instant world government” genom FN-systemet inte uppfyllts, ”the house of world order” i stället måste byggas genom ”an end run around national sovereignty, eroding it piece by piece”.

Grundaren av Worldwatch Institute och Earth Policy Institute, Lester R. Brown, förklarade i sin bok World Without Borders från 1972 hur ”the existing international system…must be replaced by a new world order”. I samband med FNs Earth Summit i Rio 1992 förklarade han att ”ecological sustainability will become the new organising principle, the foundation of the ’new world order’”.

Historikern Henry Steele Commager författade 1975 för World Affairs Council i Philadelphia en ’Declaration of INTERdependence’, i vilken hävdades att ”To establish a new world orderof compassion, peace, justice and security, it is essential that mankind free itself from the limitations of national prejudice, and acknowledge…that all people are part of one global community”. Deklarationen kallade ”all nations to strengthen and to sustain the United Nations and its specialized agencies, and other institutions of world order”.

Även en lång rad andra institutioner och organisationer som verkar för denna nya världsordnings förverkligande har funnits och finns, exempelvis Fund for Education Concerning World Peace through World Law, som sammanslogs med The Institute for International Order – som utgav tidskriften Transition – och senare kom att kallas World Policy Institute.

Grenville Clarks och Louis B. Sohns bok World Peace Through World Law från 1958 har pekats på som det viktigaste enskilda verket för den nya världsordningens försvarare. Den förespråkar en socialistisk världsregering byggd på FN som ”world police force”, ”a coercive force of overwhelming power”; ”This world police force”, förklaras det, ”would be the only military force permitted anywhere in the world after the process of national disarmament has been completed.”

Alla använder naturligtvis inte själva termen den nya världsordningen, men när man talar om världsfederalism och världsregering o.s.v. är det för det mesta bara en terminologisk och inte en begreppslig skillnad. En term som idag blivit mycket dominerande i G20- och andra sammahang är ”global governance”, och världsregeringsfrågan och tänkandet kring den är något som alla studenter i statskunskap numera självklart tar del av och som behandlas i all grundläggande kurslitteratur.

Viktigt för begreppet den nya världsordningens spridning tycks Michail Gorbatjovs tal i FNs generalförsamling 1988, som analyserades med stor utförlighet i ledande media, ha varit. Även Malta-toppmötet mellan George H. W. Bush och Gorbatjov 1989 lär ha bidragit till begreppets etablering. Under 1980-talet hade begreppet också använts av exempelvis Rajiv Gandhi och NATOs generalsekreterare Manfred Wörner; Carter använde på sjuttiotalet den vanliga kortare formuleringen “world order” med samma begreppsliga innebörd.

Det var ”kalla krigets” slut som gjorde uttrycket den nya världsordningen verkligt känt, och framför allt genom två tal av Bush inför kongressen 1990 och 1991 i samband med det första Gulfkriget. I analyserna av både Gorbatjovs och Bushs tal drogs linjerna korrekt tillbaka till Wilson och F. D. Roosevelt. Även i andra sammanhang än de här nämnda talade både Bush och Gorbatjov om den nya världsordningen.

USAs FN-ambassadör Jeanne Kirkpatrick förklarade att ett av syftena med den s.k. Desert Storm-operationen var att visa världen hur ett “reinvigorated United Nations could serve as a global policeman in the New World Order”.

Vid denna tid, och i hög grad i anslutning till Bushs tal, användes termen i mycket stor utsträckning i debatt och media. Bruce Russett och James Sutterlin använde 1991 begreppet i en artikel i Foreign Affairs betitlad ’The UN in a New World Order’, och Sherle R. Swenninger skrev i World Policy Journal 1992 om ’The United States in the New World Order’.

Joseph S. Nye beskrev i en kolumn i New York Times hur FNs toppmöte i New York i januari 1992 skulle kunna leda till etableringen av ”a new world order”, och i en ledare drev samma tidning på för att Bushs vision skulle konkretiseras och förverkligas. Begreppet stod i centrum vid akademiska seminarier och konferenser.

Den nya världsordningen kritiserades av den akademiska högern i Samuel Huntingtons The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996, byggd på en artikel i Foreign Affairs från 1993), såväl som av den akademiska vänstern i Noam Chomskys World Order and its Rules (1993) och World Orders Old and New (1994).

Termen den nya världsordningen har också använts av exempelvis Kissinger Kissinger Kissinger Kissinger, Clinton och Gordon Brown. Den demokratiske senatorn Gary Hart hävdade att 911 kunde användas av George W. Bush för att “carry out” den nya världsordning hans far talat om. Denna typ av kritik har också framförts av många andra, inklusive Claes Ryn, som också använt termen.

Vad jag, med Ryn och många andra, har sagt är att det finns oerhörda och uppenbara problem med denna nya världsordning och planerna för dess vidareutveckling, problem som har att göra med såväl det ideologiska tänkande som de maktpolitiska, ekonomiska och andra intressen som utöver de ideologiska motiven ligger till grund för dem. Det innebär inte att allt som sagts och skrivits av de personer och i de sammanhang jag här nämnt är fel, dåligt, farligt. Internationellt samarbete och adekvata former för det är självklart nödvändigheter i dagens och morgondagens värld.

Mitt syfte i detta inlägg är bara att förklara att det inte finns något som helst kontroversiellt i min användning av begreppet den nya världsordningen. Jag behöver inte upprepa min analys och problematisering av fenomenet, utan hänvisar för dessa till de inlägg som citerats i Flashback-diskussionen.

New Article

My ‘Second Reply to Phillip Ferreira’ is now available in the new issue of the philosophical journal The Pluralist. It is a reply to Ferreira’s article ‘On the Imperviousness of Persons: A Reply to Jan Olof Bengtsson’ in the same issue, which, in turn, is a reply to my ‘Reply to Phillip Ferreira’ in the issue of The Pluralist devoted to my book The Worldview of Personalism, a reply to Ferreira’s essay on the book, ‘Absolute and Personal Idealism’, in that issue. In other words, this is a long and ongoing discussion. Shorter versions of both of Ferreira’s articles have also been presented as papers at conferences which I too have attended and where I have commented briefly on them.

Sverigedemokraterna och konservatismen

Nästa punkt jag vill ta upp i den kommentar till diskussionen om mig på Flashback som jag påbörjat är fortsättningen på trådens rubrik. I den första delen av min kommentar tog jag upp dess första ord: ”intellektuell”. Fortsättningen lyder: ”argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige”.

Ja, intellektuell eller ej har jag i en rad inlägg argumenterat för att SD är det parti konservativa i Sverige idag bör stödja, det parti som idag – om det nu sköter sina kort och gör vad som krävs för konsolidering och vidarebyggande – kan rädda vad som kan och bör räddas av konservativa insikter och värderingar, en konservatism som handlar om “överordnade värden”, bortom klass och kapitalism. Argumentationen är relativt utförlig och jag behöver inte upprepa eller vidareutveckla något av den här.

Vad jag i stället vill göra är att ytterligare betona något som jag har en känsla av att många har missat i dessa inlägg, nämligen att försvaret för en de “överordnade värdenas” konservatism inte innebär att SD vare sig är eller bör bli ett traditionellt högerparti.

Eftersom jag finner att konservatismen i dess historiskt existerande former visat sig otillräcklig, betecknar jag mig numera som ”post-paleokonservativ”. Detta innebär emellertid ingen innehållslig förändring av mina politiska eller politisk-filosofiska ståndpunkter, eller i de övriga åskådningsmässiga dimensioner som ligger till grund för dem, utan endast en terminologisk precisering.

Vad som gör att jag finner konservatismen otillräcklig framgår faktiskt med viss tydlighet redan i vad jag anser vara min viktigaste text på svenska, den långa artikeln ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’, publicerad i Hjärnstorm 1994. Denna artikel innehåller i själva verket grunddragen av hela min politiska åskådning.

Vad jag där inte minst betonar är dels den svaghet som ligger i själva termen konservatism och dess konnotationer och associationer, dels den svaghet – en svaghet som är distinkt svensk – som består i det ensidiga fastklamrandet vid begreppet ”borgerligheten”. Det senare har den senaste tiden än en gång manifesterats i en liten skrift av den för beteckningen konservatism åtminstone inte främmande P. J. Anders Linder.

Det märks också i en förnyad stark betoning av begreppet också hos en lång rad andra publicister som mer explicit vill kalla sig konservativa och som har kopplingar till M eller KD. Inte minst märks det i den exceptionella, ja historiskt unikt långa och breda debatt om konservatismen som de senaste veckorna utbrutit på Newsmill, där mängder av skribenter plötsligt är angelägna att visa att det verkligen fortfarande finns en genuin konservatism att räkna med i borgerligheten och dess partier. Det är säger något väsentligt om dagens politiska opinion. Utan tvekan är det en värdefull debatt, trots att den för det mesta uppvisar de typiska, implicita, ja konstitutiva svagheterna i denna ensidigt borgerlighetsfokuserade och därmed hopplöst begränsade konservatism.

Trots att ’Konservatism, borgerlighet och universalitet’ kräver ett besök på biblioteket för att kunna läsas, återger jag inte dess argument här; kanske kan den så småningom omtryckas i något annat sammanhang. Jag ser den fortfarande som en nästan definitiv formulering, som jag inte vill modifiera eller snarare bara förtydliga annat än på två eller tre enstaka smärre punkter.

Att den trycktes i vänsterkulturtidskriften Hjärnstorm var signifikativt. Den kunde omöjligen ha publicerats i något av de högerorgan jag tidigare medverkat i. Lisa Modée, som då var en av redaktörerna, gillade att jag kallade mig katedersocialist, och vi talade om att jag eventuellt också skulle skriva en artikel om vänsterns sanningar. Det var inte bara så att min artikel inte var typiskt konservativ i den mening som texter av andra som vid denna tid kallade sig konservativa var det, och problematiserade konservatismen från ett perspektiv som de saknade. Det var också så att den var för lång för dem, att den var för ”svår”, och att dess meningar och stycken var för komplexa. Jag var väl medveten om att den var skriven på ett litet speciellt sätt som inte längre var så vanligt.

Det är signifikativt att vi till denna dag saknar en konservativ tidskrift i Sverige där artiklar av denna typ kan publiceras. De strömningar och grupper på 1980-talet som jag delvis anslöt mig till och har beskrivit i flera inlägg skulle ha kunnat leda fram till det, och Samtidsmagasinet Salt skulle, som jag har hävdat, ha kunnat förbli en sådan. Men av detta blev ingenting.

Vad man kanske generellt kan säga är att vänsterintellektualiteten, om detta uttryck får användas i anslutning till min tidigare diskussion av begreppet intellektuell, innan den passerat gränsen till den nya ideologiska dogmatismen, och trots att den redan tidigare var problematisk till sitt innehåll, åtminstone i väsentliga avseenden formellt är en intellektualitet, att den så att säga förstår tillräckligt mycket av intellektualitetens väsen och tillåter den att i någon mån vara sig själv, att den accepterar och möjliggör dess uttryck (alldeles oavsett frågan om min artikel verkligen kan anses vara en text av en intellektuell eller ej).

De problem med konservatismen som jag tog upp i denna artikel hör till dem som gör att jag inte anser att SD bör bli ett traditionellt högerparti av vare sig äldre eller nyare typ. Men det finns fler skäl till det. Jag har här några gånger nämnt Högerpartiet de konservativa, som ställde upp i något val vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt faktiskt, som det såg ut, ett parti som verkligen förstod att M och KD inte var konservativa, som ville vara genuint konservativt, som ville stå för något bortom ekonomistisk nyliberalism, och som hänvisade till Allmänna Valmansförbundets program från 1919.

Men en kommentator här i min blogg informerade mig inom kort om vissa problem med detta partis ledning, som jag inte kände till. Det har hävdats att just de för mig okända faktorerna gör att Högerpartiet de konservativas öde inte säger något som helst om utsikterna för ett nytt, genuint konservativt parti i Sverige idag. Men jag tror att man ändå måste fråga sig om de verkligen innebär att min poäng att partiets misslyckande visar omöjligheten av ett nytt, genuint konservativt parti är ogiltig. Vilka är i verkligheten ett sådant partis möjligheter?

Även om kritiken mot SD för bristande konservatism vore riktig, saknar avståndstaganden från partiet från konservativa utgångspunkter trovärdighet så länge man försvarar Alliansen, ledd av ett högerparti av den nuvarande typen. Detta inser ganska många kommentatorer och även egentligen, tror jag, några skribenter i exempelvis Tradition & Fason, och tanken på ett nytt, mer autentiskt konservativt parti har därför inte sällan tagits upp där. Bland skribenterna förtjänar Rolf Nilssons bidrag till denna diskussion att nämnas. Det är emellertid signifikativt att många av dem som önskar sig detta samtidigt inser, eller anser, att ett sådant projekt för närvarande, ja för överskådlig tid, är utsiktslöst, omöjligt.

Det är detta samtidiga fasthängande vid Alliansen och erkännande av omöjligheten av ett nytt konservativt parti som förlänar ett drag av hopplös futilitet och marginalitet åt Tradition & Fasons partipolitiskt orienterade innehåll, hur värdefullt det kulturella och historiska än må vara. I partipolitiska termer (som förvisso varken är de enda eller tillräckliga, men som är nödvändiga) är det idag de facto SD och dess motsvarigheter i Europa som allena driver utvecklingen i en riktning där värderingar, insikter och principer bortom den alltmer globaliserade marknaden inte bara kan räddas utan också kreativt förnyas.

Det innebär inte att det inte finns mer autentiskt konservativa i Allianspartierna. Men genom att finnas just där motverkar de för närvarande på det hela taget det mesta av det de säger sig försvara. Detta kan förändras när, förhoppningsvis, SD kan tvinga dessa partier – som helheter, inte bara enstaka än så länge med nödvändighet marginella debattörer – att anpassa sig och följa efter. Konservatismdiskussionen på Newsmill är ett steg i denna riktning, men med de ”borgerliga” Allianspartiernas nuvarande ledning kommer omställningen, om den överhuvudtaget är möjlig, ta lång tid, och Sverige förbli långt efter det övriga Europa.

Varför är det på detta sätt? Varför är det SD och dess motsvarigheter som är de pådrivande krafterna och de partier där verkliga, icke-instrumentella insikter och värderingar visat sig förenliga med partipolitiska väljarframgångar? Svaret är att dessa partier inte är typiskt konservativa partier, inte vanliga högerpartier av äldre snitt. De är inte bara ”borgerliga” partier. Deras inslag av nationalism, men också, och till och med, deras förståelse av just deras egna socialkonservativa inslag, gör att de söker höja sig över klassdistinktionerna och den marxistiska klassanalys och historiografi som ”borgerligheten” i och med emfasen på just detta begrepp accepterat, och utan att låsa fast den i den nuvarande klssstrukturen ställa sig i den samhälleliga helhetens tjänst. SD gör rätt i att, utan att förneka vikten och nödvändigheten även av den intressemässigt betingade parlamentariska mångfalden, genom det nationella inslaget – om än förvisso inte som inskränkt nationalism – i centrala avseenden, och på till vår tid anpassat, nytt sätt, försöka höja sig över den gamla höger-vänsterskalan.

Även Tradition & Fasons Jakob Söderbaum har, som jag nämnt, framhållit hur den politiska höger-vänsterskalan är föråldrad. SD är, liksom i viss mån – betydligt mer ensidigt och begränsat – MP, ett parti som förstått och dragit konsekvenserna av detta. De existerande höger- såväl som vänsterkolosserna är så att säga i sak obsoleta, oförmögna att hantera den komplexa samtiden med tillräcklig flexibilitet. De sitter fast i såväl irrelevanta ideologiska låsningar som i klassbegränsningar.

SD kan på ett nytt, dynamiskt sätt rädda kultur- och värdekonservatismens sanningar just på grund av partiets ideologiska egenart, den unika, distinktiva föreningen och kreativa syntesen av de ideologiska grundpelare jag i flera inlägg antytt. I Flashback-diskussionen påpekades dock att jag försummat en sådan, som varit viktig i partiet: miljömedvetandet och småskaligheten. Det var onekligen ett allvarligt förbiseende – jag tackar för påpekandet och ska försöka ta upp detta i kommande inlägg!

Till denna profil och den därur härrörande potentialen för att rädda konservatismens sanningar hör också att partiet måste bejaka och införliva vänsterns delsanningar. Vänstern är en problematisk ideologisk helhet, med många varianter och underavdelningar. Men där finns självklart också centrala sanningar, analyser, insikter. Att inte förstå det är att vara inskränkt, antingen på grund av sociala och psykologiska faktorer, eller genom ideologi, genom bristande förståelse för det verkliga tänkandets, den sanna intellektualitetens, natur.

Dessa delsanningar måste frigöras ur den falska helheten och sammankopplas med en annan, sann helhet. Men denna helhet kan inte tillhandahållas av en konservatism som övergivit just helheten och, förutom till enkel ideologi, politisk korrekthet, och populism, på ett mer grundläggande plan också, i den mån den inte alltid varit det, reducerats till ren klassegoism.

Den så kallade katedersocialism som i väsentliga avseenden definierar min konservatism härrör delvis ur det förhållandet att jag själv delvis har en vänsterbakgrund. Mina borgerliga vänner har av allt att döma alltid tyckt att jag är borgerlig; vissa kommentatorer här skriver också att de finner mig vara just en sådan genuin, klassisk högerman som saknas i Sverige i övrigt idag. Jag sympatiserar med och försvarar sådana högermän, rätt definierade och förstådda, i sådana avseenden som jag beskrivit, och anser det vara av central vikt att bevara och tillämpa den mer egentliga konservativa traditionens (eller traditionernas) distinkta kritiska perspektiv på mycket av moderniteten. Men jag är inte själv någon klassisk högerman med hänsyn vare sig till min ståndpunkt i nuet eller till min bakgrund. Som jag nämnt har jag skrivit om detta i vänboken till Tage Lindbom från 1999. Jag ”kommer från” konservatismen bara delvis genom min bakgrund, och främst i den meningen att jag helt enkelt länge intresserat mig för och studerat den.

Det är inte så att det inte funnits mer och mindre konservativa i min bakgrund eller att jag inte delvis formats även från ett tidigt stadium av konservativa miljöer. Min morfar var en ganska utpräglat kulturkonservativ lärare, inte minst i sin syn på konsten. Bland barndomsvänner tillhörde några en sant mörkblå höger. Men min farfar hade en bakgrund som Kilbomkommunist på tjugo- och trettiotalet och stod nära Ture Nerman och inte minst Karl Kilbom själv, som bodde i kvarteret bredvid min farfars i Bromma och ofta satt och diskuterade intensivt inpå småtimmarna hemma hos farfar; farmor umgicks också mycket med hans andra fru. Under trettiotalet övergick han liksom Kilbom själv till S. Han var huvudsakligen verksam i Hyresgästföreningen och HSB, men satt också i Stockholms stadsfullmäktige (som det hette på den tiden). Arvet från främst den socialdemokrati som arbetade för och genom kooperationen och folkbildningen har alltid förblivit viktigt för mig. Den vid Brunnsvik verksamme Alf Ahlberg framstod tidigt som en betydelsefull gestalt i svensk nittonhundratalshistoria för mig, och gör det fortfarande. Huruvida han själv var socialdemokrat är oklart, men genom sin institutionella förankring på Brunnsvik visade han ändå hur socialdemokratin i Sverige när den var som bäst övertog och förmedlade ett gemensamt europeiskt kulturarv, inklusive den svenska varianten av dess större humanistiska tradition. Han pekade till och med på problemen med att vilja överföra detta arv från en ensidig klassmässig begränsning till en annan.

Det finns många andra personer på mära håll som också har att göra med denna min ”vänsterbakgrund”. I mindre direkt politisk men mer allmänkulturell mening var Eyvind Johnson en sådan, som också bodde nära farfar i Ängby, kände familjen väl och ingick i umgängeskretsen där, liksom Lubbe Nordström, vars föreläsningsturné på temat “Lort-Sverige” farfar arrangerade, och ett antal andra borgerliga författare som Bertil Malmberg och Gösta Gustaf-Jansson. En anekdotflora från dessa personers umgänge, upptåg och konversation omgav mig när jag var liten.

Jag vill här också nämna Bengt Göransson som en person med bakgrund – genom sin far – i den miljö jag här talar om. För inte länge sedan läste jag hans nya bok Tankar om politik, med sympati för och instämmande i en hel del. Som jag ofta framhållit är det denna bakgrund som gjorde att den före detta ledande socialdemokratiske intellektuelle Tage Lindbom blev av särskild betydelse för mig. Han hade levande minnen bland annat av kilbommarna och deras parti.

Som jag nämnt skulle jag på grund av denna bakgrund också kunna skriva om förhållandet mellan SD och socialdemokratin eller vänstern i allmänhet. Jag vill upprepa och betona detta. Det skulle i mitt fall bli främst ett bidrag om aspekter av den historiska socialismen, inte om dess nuvarande ideologiska försvarare. Men i princip är det ju också den historiska konservatismens relation till SD jag skriver om, även om Söderbaum, Elfström och andra försöker representera den i nuet. Förhållandet mellan SD och socialdemokratin och dess väljare kommer dock även av andra skäl än de historiska åtminstone under de närmaste åren – det återstår ju att se om S går att rädda eller om det befinner sig i fritt fall – förbli av största vikt för SD.

Min partiella vänsterbakgrund bidrog förstås också till att jag alltid med viss lätthet kunnat följa vänsterns debatter – inklusive de mer esoteriska marxistiska och nymarxistiska – och föra en dialog med dess representanter. Jag fortsatte att göra det även efter att min i bestämd mening konservativa eller traditionslistisks förståelse preciserats och stabiliserats. Men själva det faktum att jag gjorde det, eller möjlighetsbetingelserna för detta faktum, hade i icke oväsentlig utsträckning att göra med en del av min faktiska bakgrund.

Idag, när det proto-totalitära trycket från den politiska korrekthetens intressenter hårdnat, har jag valt att fokusera på dialogen med dem som försöker försvara en genuin konservatism. Så länge vänstern till allra största delen fortsätter att ogenerat ställa sig i den globala kapitalismens och dess politiska korrekthets tjänst, i den nuvarande fasen av deras maktutövning, finner jag det föga meningsfullt att prioritera dialogen med den rörande dess i det objektiva sammanhang där den idag ingår a priori desarmerade delsanningar.

Hursomhelst är min egen partiella vänsterbakgrund något jag i stora stycken vill bejaka, bevara, förvalta, fortsätta bära med mig. Den förmedlade till mig mycket av vad jag alltså fortfarande anser vara vänsterns sanningar eller delsanningar, såväl som en beredskap och förmåga att hantera dess osanningar och falska helhet.

Med all säkerhet bidrar denna vänsterbakgrund faktiskt också till att jag till skillnad från mina borgerliga och konservativa vänner med viss lätthet kan ta det fortfarande förbluffande kontroversiella steget att försvara det i internationellt perspektiv ytterst måttfulla SD. Jag är inte alls på samma sätt som de – eller för den delen på det sätt de tror att också jag är – psykologiskt reducerad till och bunden vid borgerligheten och dess sociala och institutionella sammanhang. Jag har tillgång till en viss distans, även om den till innehållet kommit att bli en annan än vänsterns ”lägre romantik” (med Folke Leanders term), utopism, kritiska teori, sekulära messianism, negativa dialektik, dekonstruktion, schizoanalys eller andra ideologiska, programmatiskt-subersiva och ofta Ersatz-religiösa uttryck. Det var alltför många andra erfarenheter, i mitt yttre liv såväl som i mitt inre, som tidigt blev omöjliga för mig att passa in i de gängse teoretiska verklighetsförklaringarna och samhällsmodellerna. Och politiskt inte bara vänsterns, utan också vad som nuförtiden visade sig vara högerns.

Det är allt detta – en partiell men starkt profilerad och markerad vänsterbakgrund av visst slag, lång tid av kritiskt uppvaknande och tillägnande av den (på intet sätt enhetliga) intellektuella konservatismen i vid mening, genomskådande av den förhandenvarande ”högern” och även själva ”konservatismens” otillräcklighet i sig – som gör att jag idag finner SD, om än fortfarande i hög grad det ideella SD som uppstår vid min egen läsning av partiprogrammet, vara det parti som står mig närmast. Det finns naturligtvis en risk att denna uppfattning i något eller några viktiga avseenden är en missuppfattning, att jag läser in för mycket av min egen humanisisk-filosofiska och övriga världsåskådning eller av mottaglighet för den. Men jag hoppas att det inte är så.

När det gäller borgerligheten har jag hursomhelst i själva verket bara uppskattat och känt mig hemma där i den utsträckning den så att säga kunnat höja sig över sina egna begränsningar på ett sätt som liknar det på vilket socialdemokratin kunde höja sig över sina i och med att exempelvis en Alf Ahlberg gavs en ledande position. Det var de genuint lärda, humanistiska och klasstranscenderande (vilket inte är detsamma som klassförnekande) konservativa jag drogs till.

Utan tvekan bidrar, utöver min förtrogenhet med denna del av borgerligheten, också min närhet till den typ av vänster jag beskrivit till att jag instinktivt stöts tillbaka av vad jag även under fernissan av några års ekonomi- eller juridikstudier ofta identifierar som vanliga “bilhandlartyper”, ibland också bland ledande moderater. Idéhistorikern Crister Skoglund brukade alltid i våra samtal säga att han skilde mellan ”bilhandlarhögern” och ”adjunkthögern”, och kände viss sympati för den senare. Det ligger en del i denna klassifikation, även om den förvisso inte är uttömmande. Det finns starka bilhandlarartade inslag, om än i vid mening och på en globalistisk nivå, hos Nya M som gör att även företrädare – och utan tvekan den största gruppen av sådana – som inte personligen eller med hänsyn till sin bakgrund är bilhandlartyper förlänas vissa omisskännliga drag av sådana.

Jag har länge ställt mig frågande inför den borgerliga politikens och i synnerhet den ”borgerliga konservatismens” i vid mening kulturella förutsättningar. Hur länge räcker exempelvis, i beaktande av det kulturella förfallet, de gamla industri- och välfärdsbyggande familjerna i svenskt näringsliv och så vidare till för att i ett litet land som Sverige tillhandahålla och upprätthålla den nivå som krävs (den gamla, mer egentliga eller historiska överklassen är ju liten och inte alltid längre rik)? I vilken utsträckning kan globaliseringens nya dominerande familjer förvärva om inte helt motsvarande så åtminstone delvis liknande resurser? Och hur ser familjerna egentligen ut, dessa historiskt grundläggande kulturmiljöer och kulturförmedlare, i upplösningens tid? I vilken utsträckning består och fungerar de överhuvudtaget på det sätt borgerlighetens självförståelse kräver? Borgerligheten undermineras av sin egen politik.

Min bakgrund bidrar också till att jag lätt ser hur många som i sitt konservativa engagemang huvudsakligen – eller åtminstone i en utsträckning som är på problematiskt sätt avgörande för de flesta av deras överiga ställningstaganden – är intresserade av sin egen klassidentitet och -tillhörighet. Ibland får också anslutningen till och försvaret av Konservatismen med stort K ett drag av krampaktig identitetsmarkör, ja av ideologisk illusion.

Konservatismen kan inte formuleras som en enhetlig ideologi på samma sätt som – ideologierna. Det finns många typer av konservatism, och de uttrycker kritik av de moderna radikala ideologierna från flera ofta ganska olika utgångspunkter och historiska sammanhang. Det går inte att som konservativ tala i dogmatiska ideologiliknande termer om renläriga och avvikare. Men idag kan själva beteckningarna konservativ och konservatism tyvärr ibland åtminstone i viss mån förstås som uttryck för ansträngda försök att binda ihop och hålla samman sådant som till sin natur inte låter sig begränsas och inordnas under sådana termer. Jag menar inte med detta att termerna är olämpliga och oanvändbara, utan endast att man måste vara försiktig vid deras bruk, så att man inte kommer att på visst sätt dela några av motståndarnas mest typiska intellektuella villfarelser.

I den i mina inlägg preciserade och här i några avseenden förtydligade meningen är det riktigt att jag argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige. Men preciseringarna och förtydligandena är av central betydelse. Att jag är “europeisk post-paleokonservativ” betyder inte att jag inte är konservativ, utan att jag är det i en mening som går utöver konservatismens typiska, historiskt existerande former. Redan beteckningen paleokonservatism innebär naturligtvis en avgränsning gentemot vissa andra former av konservatism, och post-paleokonservatism innebär att det är just denna form jag utgår från och transcenderar. Post-elementet, att jag går utöver den, innebär inte att jag förnekar dess insikter och bidrag, endast att jag menar att dessa i stor utsträckning behöver modifieras och kompletteras.

Såtillvida som jag försvarar ett kreativt traditionalistiskt vidareförande och förnyande av de omistliga insikter och värden som konservatismen när den varit som bäst artikulerat och värnat, förblir jag konservativ. I mina inlägg har jag talat om kultur-, värde- och socialkonservatism. Även dessa preciseringar kräver självklart utläggningar grundade på historiska utredningar, men under denna förutsättning är de legitima och klargörande.

Men fastän SD är alternativet för dem som delar denna syn i Sverige, menar jag alltså inte att SD bör bli ett klassiskt högerparti, och naturligtvis definitivt inte bara följa efter dagens M- och delvis KD-anknutna skribenters oavlåtliga strävan att artikulera en ideologi enbart i termer av ”borgerligheten” – ett från början otillräckligt projekt i vår tid, ja efter 1900-talet, även om de vill kalla det konservatism.

P. J. Anders Linder anstränger sig att övertyga om att borgerligheten idag inte längre är ett klassbegrepp utan en mentalitet som alla kan dela. Jag finner denna strävan fåfäng inte bara i försöket att dölja de reella och växande ekonomiska klasskillnaderna, utan också också, och i synnerhet, i ljuset av hur denna mentalitet kontinuerligt och kumulativt urholkas inifrån och förvandlas i ljuset av den politiska korrekthet som borgerligheten i sig, ensam, alltid saknat tillräckliga förutsättningar att på allvar och i längden motstå. Borgerligheten visar sig idag i alltför hög grad bestå av svaga materialister som utan motstånd och ofta omedvetet på olika sätt, med olika medel, låter sig formas precis som subversionens agenter vill. En efter en fortsätter de radikala positionsframflyttningarna att inkorporeras och så att säga förborgerligas.

Gentemot de på detta sätt borgerlighetstänkande Allians- och Nya M-ideologerna är jag tvärtom beredd att i vissa avseenden försvara äldre, mer intakta historiska upplagor av borgerligheten även just som klass, från den tid den fortfarande åtminstone i stor utsträckning var en verklig bildningsborgerlighet, med dennas distinkta dydger och kulturmönster.

Klasserna och individernas klasstilhörighet är förvisso inte några fixa och statiska ting i vår tid, men just därför blir det viktigt att inte låta de genuina, bestående värdena i de respektive historiska grupperna och perioderna upplösas i en amorf, urvattnad, i masskulturen och den politiska korrektheten alltmer ohjälpligt nedsjunken, hela samhället gradvis absorberande pseudoborgerlighet. Motsättningarna förblir en realitet, samtidigt som dygderna går förlorade.

Vad det gäller är att identifiera, extrahera och på nya sätt förvalta och förnya de genuina, bestående värdena, de överordnade värdena. Att i vår historiska erfarenhet verkligen igenkänna dem och att åter levandegöra dem. Och att göra det för såväl borgerligheten som icke-borgerligheten (hur vi nu väljer att beskriva den senare – “arbetarklass i vid mening” är väl inte helt orimligt), så att de båda, utan att verkliga motsättningar på något falskt sätt döljs, kan övertygas om nödvändigheten av en gemensam svensk och europeisk samling till förnyat försvar för vårt från dessa värden oskiljaktiga arv av ordnad frihet. Här finns en högst reell och i sina verkningar konkret, gemensam historisk identitet, som måste ligga till grund för en ny, social konservatism. Det handlar inte om någon verklighetsfrämmande idealism eller någon blott akademisk diskussion. För det jag som traditionalist mer än något annat vänt mig mot hos den marxistiska vänstern ända sedan jag först studerade och förstod den, det som mer än något annat bidrog till kommunismens överträdelser och misslyckanden under nittonhundratalet, är dess grundläggande, rent spekulativa och aldrig av verkligheten bekräftade historiematerialistiska uppfattning att en helt ny kultur, ny människa och ny verklighetsförståelse kan och bör skapas ur nya produktionsfaktorer och -förhållanden. Humana, kulturella, sociala framsteg är i viss relativ mening möjliga – men endast om man bygger på den historiska erfarenheten i enlighet med den urskillning vars kriterier utkristalliseras ur denna erfarenhet själv. Inte om man bekämpar och förstör den som “ideologi” i marxismens egen, specifika mening.

Från sin redan etablerade ideologiska plattform bör SD med tiden kunna fullt utveckla den nya, kulturella och sociala konservatism som är dagens och morgondagens stora politiska behov, ja som kanske till och med i viss mening kan sägas vara historiskt nödvändig. Men vår historiska situation är på flera sätt sådan att konservatismen inte ensam eller i sig, i någon av dess historiskt existerande former, är tillräcklig som grund för den nödvändiga politiken. Den kan i dessa former inte rädda sig själv. Detta är min utmaning till dem som idag försvarar konservatismen i Sverige.