Olle Bengtsson

Många av ledarna för den dominerande typen av populistnationalism framstår i lika hög grad som vanliga högerpopulister. I grunden är de borgerliga högertyper som följt med litet längre än andra i opinionens förändringar rörande främst invandringen. Såtillvida representerar de inte något nytt och självständigt. Några kommer numera direkt från borgerligheten och särskilt Moderaterna. Men mer karaktäristiskt för SD är fortfarande att man bara blivit allmänt småborgerlig i tänkesättet p.g.a. nyliberalismens långa dominans, utan att man har en borgerlig bakgrund. Detta gällde även althögern, som en variant av den allmänna populistnationalismen, och både i USA och Sverige. De som i stor utsträckning ledde den kunde av psykologiska och karaktärs- och instinktmässiga skäl aldrig erbjuda ett verkligt alternativ.

Ett sådant tycktes däremot den populistiska vänsternationalism som för några år sedan började framträda i Sverige kunna i högre grad komma att utgöra – en vänsterversion av samma populistnationalism. Dess företrädare kom verkligen från vänstern, var vänstertyper som bara slutligen fått för mycket av nyvänsterns postmarxistiska och postmodernistiska utveckling. De bröt logiskt med en vänster som blivit inte bara dekadensborgerligt politisk-korrekt och wokeistisk utan även atlantkapitalistisk-globalistisk i en utsträckning som reducerade den till en ren pseudovänster.

Men vart tog den sedan vägen? Mitt intryck av den i Sverige är att en stark tendens blivit ett närmande till den mer eller mindre fascistiskt orienterade radikalnationalismen. Detta innebär givetvis i stor utsträckning endast en konvergens med radikalnationalismens högerversion, inklusive althögern. Studiet av exempelvis den vid det här laget gamla “nya högern” i Europa tycks inte bli tillräckligt djupgående och inte äga tillräcklig kritisk urskillning för att kunna bidra till en självständigt utformad vänsternationalistisk ideologi. För att inte tala om hur illusionerna om den historiska fascismen som vänster inte bara kvarstår utan förnyas. Genom torftigheten i den svenska debatten förs man därför lättvindigt samman endast av det enkla skälet att någon i en sakfråga inom de överlappande prioriterade politikområdena säger sådant som man håller med om.

I stället, föreslår jag, hade de kunnat och borde de utveckla sin ståndpunkt till en konservativ socialism. Det är, som jag rapporterat, vad som nu slutligen börjar ske i USA. Den del av vänstern som tillräckligt starkt reagerar mot vad vänstern blivit börjar formulera ett självständigt alternativ, utan att bli fascister eller althöger och därmed mer eller mindre direkt stödja den vanliga högern. De kvarhåller sin egen egentliga socialism, men börjar utveckla den i kulturellt, värdemässigt, moraliskt och i någon mån t.o.m. religiöst konservativ riktning.

Skillnaden mot den fascistiskt orienterade vänsterversionen av populistnationalismen är att man här kvarhåller den egentliga marxismen. Det senaste året har Haz på Infrared blivit den tydligaste och mest konsekvente företrädaren för denna riktning. De senaste veckorna har #MAGACommunism trendat på Twitter, trots att @InfraHaz är avstängd. MAGA-kommunismen representeras nu i stället av många andra konton. På YouTube finns Haz dock kvar med Infrareds kanal. En av hans senaste kortare presentationer är ett svar till en video med ett förutsägbart, enkelt högeravfärdande av MAGA-kommunismen från en person som väl åtminstone delvis räknas som en av den formlösa althögerns tidigare företrädare, med den karaktäristiskt pubertal-teatraliskt satanistiska signaturen Styxhexenhammer666.

I detta svar synliggörs en del av vad som generellt var fel med althögern, och varför den ideologiskt och politisk-substantiellt inte kunde bidra till att göra MAGA-rörelsen till ett från den gamla vanliga högern självständigt alternativ. Den blev lika litet som den europeiska populistnatinalismen något sådant alternativ, som så övertydligt visats av Richard Spencer genom hans tragikomiska anslutning till Mitt Romney. Men inte heller sådan den utan att kvarhålla den beteckning som efter Charlottesville anses obrukbar lever vidare som en del av MAGA-rörelsen är den ett verkligt alternativ, som – om han nu tillhörde althögern – vi ser hos Styxhexenhammer666.

Det är naturligtvis osäkert hur långt Haz’ strategi att ansluta sig till dagens MAGA-rörelse, hans försök att leda den förbi och bortom såväl althögerns som den första Trump-administrationens misslyckanden, kommer visa sig hålla. Det är inte minst på beklämmande sätt signifikativt för USA:s politisk-kulturella tillstånd att man fortfarande inte har någon bättre presidentkandidat än Trump; MAGA-rörelsen hoppas ju på ännu en mandatperiod med honom i Vita Huset.

Men det allvarligaste problemet är alltså det ännu mer beklämmande faktum, som för Styxhexenhammer666 är MAGA-rörelsens avgörande styrka, nämligen att den i så stor utsträckning helt enkelt är en del av den vanliga högern. Eftersom Styxhexenhammer666 och andra motståndare förlöjligat idén att MAGA-rörelsen skulle vara mottaglig för kommunismen och skämtat om vad som skulle hända om han deltog på ett Trumpmöte och träffade dessa människor, har Haz nu gjort just det. Här utmanar han förstås hela den bild som så ofta presenteras av att den “frihetliga” kapitalismen helt enkelt är ett med den amerikanska identiteten, identisk med USA. Eventuella “alternativ” kan ju enligt denna bild endast röra sig inom denna överideologis horisont. Det är således i högsta grad en öppen fråga i vilken utsträckning detta kommer lyckas. Men Caleb Maupin, en av de tidigare och mindre långtgående företrädarna för den nya konservativa socialistiska riktningen, som nu tycks ha försvunnit från debatten efter anklagelser om löjliga sexuella överträdelser gentemot andra i hans Center for Political Innovation, utmärkte sig i alla fall under lång tid, genom sina grundliga kunskaper om den amerikanska socialismen och kommunismen, för sin kraftfulla utmaning och revision av denna bild av vad USA är.

Hur stor är sannolikheten att Trump nu inser sina misstag och inte återigen skulle låta sig hindras och kontrolleras av de etablerade ekonomiska intressen som står bakom Republikanerna, den djupa staten, de neokonservativa, Kushner? Trump är ju ännu mindre ett alternativ till den vanliga högern än althögern var. Skulle han nu tillräckligt ha förstått vad han gjorde fel och ändrat sig? Ja, skulle han vara villig att lära av en uppstramad och omdirigerad MAGA-rörelse, bli villig att stödjas av och därmed välkomna MAGA-rörelsen även som MAGA-kommunism?

Det verkar förstås helt osannolikt. Men Haz förklarar icke utan plausibilitet att det helt enkelt inte finns någon annan väg än att ansluta sig till MAGA-rörelsen. Och att det för honom och MAGA-kommunismen inte handlar om Trump personligen, utan bara om rörelsen som sådan, om att denna, som en bred och legitim populistisk rörelse som siktar långt bortom Trump, är den kraft som, med de nya idéer de tillför, ensam kan besegra atlantkapitalismens system och den från det oskiljaktiga “syntetiska vänsterns” (Maupins term, tror jag) dekadensborgerliga politiska korrekthet och wokeism i USA.

Men även andra och mer specifika frågor inställer sig. Är knull-Haz’ anpassning även till althögerns vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänt vulgariserande stil hållbar i längden, och inför en tillräckligt stor amerikansk allmänhet? Går MAGA-kommunisterna inte alldeles för långt och är de inte alldeles för urskillningslösa i försvaret av Sovjetunionen och Kina (och idag även Putin, en fråga där de ligger i linje med den vanliga antiimperialistiska vänstern som de annars med rätta kritiserar för dess bejakande av wokeismen), och av marxismen och kommunismen i allmänhet? Svaren på dessa frågor är tyvärr nej respektive ja. Problemen i båda avseendena är uppenbara i de många extremistiska dumheter som Haz’ anhängare nu skriver på Twitter.

Men den åskådningsmässiga skillnaden skulle kanske åtminstone kunna göra att althögerns kommunikativt-formella innovationer kunde få en god användning, att den förmenta humor som i dess jargong bara används för att sälja och maskera det som i högsta grad är sinistert allvar i stället kunde bli verkligt rolig, i tjänst hos andra värden. Och försvaret av den historiskt existerande socialismen och kommunismen är i stor utsträckning oundviklig idag, när det är uppenbart hur mycket värre det nyliberala väst från ett konservativt perspektiv i många avseenden visade sig bli.

Och på ett mer allmänt plan, där det MAGA-kommunistiska projektet i mycket motsvarar det jag försökt försvara som en ny socialkonservatism i betydelsen en ny socialistisk konservatism, är Haz’ analys riktig och viktig – både i ljuset av vad den vanliga amerikanska konservatismen är, och av vad större delen av den amerikanska vänstern blivit. Trots alla skillnader som följer av MAGA-rörelsens koppling till Trump, motsvarar den därför också den analys som länge kunnat leda till slutsatsen att även den europeiska populistnationalismen, med vederbörliga modifikationer och kompletteringar, varit den enda framkomliga vägen till den nödvändiga politiska förändringen. Att Haz’ och MAGA-kommunisternas problematiska, partikulära och kanske avsiktligt provokativa överdrifter riskerar att ramponera denna generellt viktiga amerikanska satsning i riktning mot en socialistisk konservatism eller konservativ socialism är därför beklagligt.

Trump var ju trots allt hela tiden i mycket en del av den vanliga, republikanska högern, och hans administration gick ytterligare åt fel håll i det han tvingades svika sina i valrörelsen givna nya, självständiga löften och uppge sin signalerade avvikande politik. Och skillnaderna mellan hans MAGA-rörelse och den europeiska populistnationalismen minskade när den senare – och inte minst SD – också började gå i samma felaktiga riktning, mot allians med den vanliga atlanthögern.

Men eftersom det fortfarande inte finns någon annan tillräcklig opinionsmässig grund för verklig politisk förändring, hänger, oavsett utsikterna, allt tills vidare på möjligheten att befria såväl den amerikanska som den europeiska populistnationalismen från den fatala och historiskt överspelade atlanthögerns samtidigt protofascistiska och alltför kulturradikala imperialistiska etablissemang, som de på så problematiskt och kontraproduktivt sätt kommit att associera sig med. En möjlighet som givetvis kräver ett nytt, riktningsgivande ideologiskt komplement.

Haz’ många informella, improviserade och formlösa liveströmmar är fortfarande så knullande långa att det framstår som en förmätenhet att anta att folk skulle vara beredda att avsätta så mycket tid för dem. Det är fullständigt orimligt; som helheter är de definitivt inte värda det, och det är nästan omöjligt att hitta det nya och intressanta i varje ström utan att genomlida helheten. Jag förstår inte vilka som gör det, men det är uppenbarligen en ny livsstil bland yngre amerikaner – och man kan därför naturligtvis se tendensen även i Sverige – att ägna större delen av sin tid åt att sitta och passivt höra dessa helheter. Men annars är hela denna strömverksamhet är meningslös, feltänkt: den är slöseri med både Haz’ och lyssnarnas tid.

Det är som med det podderi som numera breder ut sig i alla politiska läger på internätet: alltför ofta är det bara en av ny teknik möjliggjord slapp ersättning, en kvantitativ utspädning i form av olidligt utdraget lösligt snack, för dem som inte orkar ta sig samman och skapa koncentrerade, genomtänkta, effektiva audio- och videopresentationer och texter av hög kvalitet och bestående värde. Och naturligtvis ofta för sådana som har en felaktig uppfattning om hur mycket av vikt de har att säga och hur bra de säger det. Men det blir särskilt trist när även sådana som egentligen har mycket av vikt att säga förfaller till det.

MAGA-kommunismen skulle snabbt få mycket större inflytande om Haz i stället satsade på sina hittills alltför få innehållsligt såväl som språkligt disciplinerade kortare presentationer. Det är i dem han kommer till sin rätt och det är genom dem han övertygar, trots att inte bara hans styrkor utan även hans svagheter kommer till uttryck i dem. Svaret till Styxhexenhammer666 är en sådan.

För Sveriges del är frågan förstås om vår vänsterversion av populistnationalismen kan anträda denna väg, eller om den ska fortsätta lockas ned i en ekumenisk-populistisk radikalnationalism utan ideologiska utvecklingsresurser. Eftersom det handlar om en amerikansk rörelse är väl utsikterna faktiskt synnerligen goda i just Sverige.

Men utöver denna fråga gäller också att det egentligen inte borde vara nödvändigt med denna typ av marxism och kommunism för att frigöra populistnationalismen från högern. Det hade varit både fullt möjligt och fullt tillräckligt att populistnationalismen själv organiskt utvecklades från den punkt där SD så tydligt stod ännu 2015, när Mattias Karlsson med sådan idealt-paradigmatisk klarhet skrev att “[h]oppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster”, och att “SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Idag har Karlsson fullständigt övergivit denna linje och helt – ja mer än åtminstone några andra inflytelserika SD:are – ändrat sin grundläggande ideologiska övertygelse, det som så länge definierat hans parti. Nu arbetar han genom Oikos för dess raka motsats. Mot valrörelsens slut hade den nya tänktanken reducerats till ett rent partipolitiskt propagandaorgan, som spred budskapet att även de ledande SD-politikerna bara bedrev högerpolitik. En kampanj handlade om “höger-löftet”. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte – Henrik Vinge står upp för högerpolitik”, hette det exempelvis.

Har den gamla vanliga högern ändrat sig, som SD – i den mån de ens anser sig behöva det i den primitiva opinionskantringen – säger till sitt försvar? Ja, på ett sätt som den historiskt ofta kunnat göra det. Är detta ett sätt som legitimerar SD:s anslutning till den? Nej, eftersom ändringen alltid bara är marginell, alltid håller sig inom de allmänna ramarna för högerpolitiken, och dessa omöjliggör SD:s legitima politiska mål, eftersom de är oförenliga t.o.m. med konservatismen i en meningsfull betydelse.

Men eftersom så många inom populistnationalismen bara är vanliga högertyper med populistisk läggning som radikaliserats i de invandringsrelaterade frågorna, finns inget motstånd mot SD-ledningens omdirigering av en populistnationalism som i och med denna kalkylerade manipulation blir till något helt annat. Och eftersom althögern i verkligheten inte var något fullständigt och trovärdigt alternativ utan mest ett supplement som bidrog till denna radikalisering av den vanliga högern, välkomnar dess kvarlevor entusiastiskt SD:s anslutning till denna.

Den överhängande risken med 2015 års formuleringar var förstås att de så lätt lät sig läsas som pekande i riktning mot neofascismens “tredje positions”-tänkande, som inte sällan även kopplas direkt till den ursprungliga fascismen. Karlssons ord om “vare sig höger eller vänster” och “framåt och uppåt” skiljer sig väl knappast från vad som skrevs i Per Engdahls och nysvenskarnas tidskrift Vägen Framåt. Även denna läsning av Karlsson öppnar ju en väg till den vanliga högern i enlighet med den generiska fascismens historiska mönster, och att Engdahl kom att vurma för vad som eventuellt kan sägas ha varit den svenska socialdemokratins typ av korporatism snarare än för den italienska ändrar ingenting därvidlag. Vad MAGA-kommunisterna och den förhoppningsvis större rörelsen i riktning mot en konservativ socialism i USA skulle kunna bidra till att pedagogiskt tydliggöra för åtminstone svenska populistnationalister är varför denna väg är en illusion och en återvändsgränd, som ofta blivit fatal. Man måste titta noga och nära på den historiska fascismen för att verkligen förstå detta, inte låta sig duperas av dess ofta allmänkonservativa och ibland sociala verbiage.

En tredje position är förvisso vad som behövs. Men den måste vara av annat slag än den som hittills prövats. Den måste vara den utvecklade, nya socialkonservatism i europeisk mening som också, med hjälp av nya teoretiska resurser och perspektiv, men ändå på organiskt sätt, lätt kunde ha vuxit fram ur Karlssons i förhållande till dessa olika potentialer neutrala och formellt riktiga principiella formuleringar 2015. Det hänger på definitionen av begreppet socialkonservatism.

Det brukade sägas att mänsklighetens moraliska utveckling inte höll jämna steg med den tekniska, och att det innebar ett stort hot om nya krig, världskrig, atomvärldskrig.

1900-talets världskrig var illa nog. Tekniken fortsätter utvecklas, om än långsammare än tidigare, men i övrigt har väl mänskligheten under atlant- och globalkapitalismens senaste utvecklingsstadier snarast börjat regrediera.

Det har länge varit uppenbart att dagens ofantliga vapenindustri och vapenhandel, i förening med den alltmer infantiliserade och brutaliserade kulturen, kommer leda till nya och långt värre krig. Om inte ett nytt politiskt, kulturellt, moraliskt och andligt ledarskap framträder.

Efter att ha gått igenom Giorgia Melonis förtjänstfulla, populistnationalistiskt konservativa program, skjuter Chronicles’ Pedro Gonzalez in sig på hennes uppenbara och fatala motsägelse:

“But Meloni has a major weak spot, a festering contradiction yet to be resolved. As Christopher Caldwell noted in Compact, she is simultaneously one of the most anti-left European politicians and a supporter of American foreign policy. That’s a problem, Caldwell wrote, because ‘the United States is the woke left’. And he’s right. ‘The liberal ideas Meloni opposes – from gender theory to “rainbow families” – come out of American academic culture, are imposed by American civil-rights law, and are promoted abroad by American military and economic might’, Caldwell added.”

Compact är idag betydligt viktigare och mer relevant än Chronicles, eftersom den principiellt och på rätt sätt tagit steget utöver den senares paleokonservatism till den sedan länge nödvändiga post-paleokonservatism som kan förstås i termer av en socialistisk konservatism eller konservativ socialism. Historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. På i jämförelse med fascismen, eller vad fascismen gjorde anspråk på, nytt sätt har Compact anträtt en väg bortom högerns och vänsterns vilseledande politiska spektrum, även om det naturligtvis bakom detta allmänna redaktionella program inte finns någon mer fullständigt elaborerad ideologisk enhet hos skribenterna, utan dessa hämtas bland dissidenter både till höger och vänster.

Caldwells artikel i Compact heter lämpligt nog ‘The Contradictions of Giorgia Meloni‘. Den främsta manifestationen av Melonis motsägelse är kanske hennes upprepade s.k. cuckande på CPAC, av den typ som även Marion Maréchal och Viktor Orbán ägnat sig åt. Legitimitetsgrunden för dessa framträdanden är förstås trumpismen, och förstådd som någorlunda överensstämmande med hennes eget program. Men CPAC är inte som helhet bara ett trumpianskt forum, och trumpismen själv visade sig ju i flera centrala frågor vara något annat än vad det som blev MAGA-rörelsen från början hoppades. Och frågan är i vilken utsträckning de europeiska populistnationalisterna verkligen anser sig behöva denna legitimitetsgrund.

Gonzalez, som signifikativt nog numera också själv skriver i Compact, avslutar:

“[I]f Meloni is truly ready to lead Italy out from under the yoke of oppression and insanity, then she must learn to see the United States is at the heart of the ‘new internationalist regime’ that she has promised to fight. It is the enemy of everything she cherishes; it cares no more for the welfare of Italians than it does for Americans and is, in fact, hostile toward their flourishing. It would not be enough for Meloni to reject the consensus of Davos and Brussels if she did not reject Washington as well.”

Det är denna motsägelse som större delen av den europeiska populistnationalismen, och i synnerhet SD, inte – eller inte längre – förstår, och som har lett den fel.

Gonzalez säger att Meloni “has never been shy about her views. ‘Me, I believe Mussolini was a good politician’, Meloni said in an interview. ‘By which I mean that everything he did, he did for Italy’.” Fratelli d’Italia “can trace its origins back to the days of Il Duce, which Meloni is proud to tout”. Detta är troligen överdrivet. Gonzalez fäster ingen uppmärksamhet vid begreppet postfascism, som svenska journalister nu hela tiden imitativt-konformistiskt upprepar som om dess innebörd vore uppenbar för alla, inklusive dem själva; det blir för dem mest en indikation av den komprometterande kopplingen till fascismen, i stället för den markering av ett nödvändigt mått av avstånd och diskontinuitet som det i första hand är i Italien (fascismforskaren Roger Griffin använder det i en annan mening som säkert också spökar i rapporteringen).

Men FdI har förvisso en historisk, ideologisk, politisk-organisatorisk koppling till fascismen genom Alleanza Nazionale och Movimento Sociale Italiano som man inte förnekar, och från vilken man kvarhåller ett politiskt symbolspråk. Däri skiljer man sig helt från vad som länge varit SD:s linje med rigorös rågång, kommunikationsplan och nolltolerans mot allt sådant. Men den postfascistiska processen har väl kanske inneburit att många av de specifikt och problematiskt fascistiska momenten övergivits till förmån för den typ av populistnationalism som också, som på andra håll i Europa, kan uppstå utan en sådan bakgrund, som allmän demokratisk spontanitet.

Dock finns en dimension av fascismfrågan som Gonzalez inte uppmärksammar, och som jag flera gånger fått anledning att beröra med anledning av SD:s dramatiska högersväng sedan valrörelsen 2018. Den handlar om att en latent fascistisk tendens ligger i själva anslutningen till atlanthögern.

I en intervju i Jacobin i somras med Gregorio Sorgonà, författare till boken La scoperta della destra: Il Movimento sociale italiano e gli Stati Uniti, skildras under rubriken ‘How Italy’s Far Right Fell in Love with the United States‘ hela den gamla och långa processen, alltifrån MSI, av fascismens atlantifiering.

Givetvis finns fascismen även i atlanticismens kärnländer. Senast kunde vi se hur den amerikanska s.k. alternativhögern som framträdde samtidigt som Trump snabbt visade sig representera föga mer än ett återfall i fascism. Men vilket var dess förhållande till den vanliga, borgerliga västliga höger, som är vad vi kallar atlanticismens primära bärare? Althögerns europeiska inspiration var ofta uppenbar. Men redan dess paroll “Unite the Right” var givetvis en illavarslande och direkt självmotsägande paroll för en alternativ höger. Om det var något som behövdes, och som man kunde förvänta sig av en sådan höger, var ju tvärtom att den skulle splittra högern. I stället kom den bara att banalt fylla fascismens vanliga funktion i förhållande till den vanliga högern. Richard Spencer hyllar numera NATO och atlanticismens kapitalistiska imperialism som den vita rasens, stöder Mitt Romney som president, och förespråkar kärnvapenkrig. Spencers althöger har blivit något mycket värre än Trump, som den en gång stödde. Och denna althöger finns i sak kvar även i Sverige, stärkt av Ukrainakriget.

Vad dessa exempel på anslutning till atlanticismen visar är ju alltså ingenting mer än fascismens grundläggande och definierande objektiva funktion som kapitalismens brutala vapen. Men att även den demokratiska, europeiska populistnationalismen idag så beredvilligt ställer sig i atlanticismens tjänst är illavarslande.

Gamla SDU stod för en “högersväng”, men eftersom den tydligt tycktes hålla sig inom SD:s program, såg jag såg inga problem med att stödja dem och den starkare, alternativa Europaorientering, det motstånd mot NATO och neocons, och den mer balanserade syn på Mellanöstern och Ryssland som de också stod för. På den tiden var just “högersvängen” SD-ledningens huvudargument för sin kamp mot och, inom kort, uteslutning av dem. Nu har samma SD-ledning svängt längre i riktning mot den vanliga högern än SDU då såg ut att göra. Och i bejakandet av Meloni, i samarbetet med henne i Europaparlamentet, i gratulationerna till hennes valseger, har man också entydigt överskridit den egna gamla rågång enligt vilken postfascism av hennes typ så länge var liktydig med neofascism.

SD, och i synnerhet Mattias Karlsson, Oikos’ grundare, har trott att anslutningen till den amerikanska konservatismen bl.a. var något som skulle legitimera SD som icke-fascistiskt. Förvisso finns viktiga och i vår tid omistliga ting av värde i den “konservativa intellektuella rörelsen” i USA alltsedan efterkrigstiden. Men som det visade sig i hans argumentation i samband med SDU-striden 2015 hamnade Karlsson genom brist på urskillning och ideologisk konsekvens redan från början fel i anslutningen till den. Här var det ju fråga om ett inte bara intellektuellt, politisk-filosofiskt och ideologiskt intresse, utan ett direkt, praktiskt partipolitiskt samarbete. SD blev i hög grad neocons, och Oikos’ syfte blev primärt – och övertydligt i årets valrörelse, där man gick långt utöver att vara en konservativ tankesmedja och reducerades tillbaka till sitt partipolitiska ursprung och den enklaste valpropaganda – att bereda väg för det svenska “konservativa blockets” seger och regering.

Emellertid är den av SD bejakade amerikanska konservatismen som översatt till reell politik av Republikanerna, liksom f.ö. också mycket av generell amerikansk politik och i synnerhet utrikespolitik, även, på ett djupare plan, något annat än vad de kan se ut att vara. Den “liberala demokratin”, som SD:s version av amerikansk konservatism står för även när den inte vill identifiera sig med liberalismen, är i mycket en fasad bakom vilken de reella, maktägande intressena döljer sig. I vår tid har denna fasad utbyggts med hela wokeismen, som hittar på fler och fler för kapitalet ofarliga anledningar för en vänster som inte är arbetarklass att känna sig förtryckt. Men redan på 50-talet började CIA satsa på att skapa en sådan harmlös kulturvänster.

Den liberala demokratin och wokeismen räcker dock inte för att värna de centrala kapitalintressena. Starka grupperingar även bland de brittiska och amerikanska kapitalisterna stödde på 30-talet fascismen och nazismen. När motståndet blir tillräckligt starkt, behöver kapitalismen fascismen i vid mening, den generiska fascismen.

Nazismens ohyggliga excesser, och särskilt judeförföljelserna, tvingade den “liberala demokratin” att förena sig med Sovjetunionen. Men det var högst tillfälligt. Under kalla kriget behövdes åter fascismen för det som varit huvudangelägenheten ända sedan 1917; Gabriel Rockhill sammanfattar i en artikel från 2020 vad som hände. På den tiden var ju motståndet huvudsakligen socialistiskt, men också mer renodlat populistnationalistiska rörelser i vad som idag kallas det globala syd utgjorde en betydande del av det. Idag gör ett i hög grad kapitalistiskt Ryssland våldsamt motstånd när ett kapitalistiskt väst flyttar fram sina positioner vid dess gränser, och vi vet vilka krafter detta väst stöder i Ukraina. Det räcker att motståndet är endast nationellt eller s.a.s. allmänt multipolärt. Men atlantkapitalismens huvudfiende idag är förstås Kina. De stora och under så lång tid företagna investeringarna och industriöverflyttningarna har nu upptäckts kunna hota hela det egna systemet.

Atlantkapitalismens strategier gör att det är mer än kapitalismen i sig som fascismen idag indirekt försvarar. Den liberala demokratin är inte bara en kuliss för att dölja den verkliga monopolistiska och finansiella makten. Den har också blivit en kultur skapad för att tjäna denna makts intressen, eller snarare en antikultur, en allt större samhällsupplösning och degenerering, en systematiskt passiviserande och fördummande preventiv avväpning av folket. Fascismen behövs idag för att försvara wokeismen.

Det är det faktum att Meloni och så många av de andra europeiska populistnationalisterna inte förstår dessa sammanhang som skapar den svaga punkt och motsägelse Caldwell och Gonzalez, trots att deras analys är ofullständig, lätt kan peka på. Det är knappast någon överdrift att säga att detta underminerar, ja omöjliggör deras egna, distinkta politiska agenda. De tenderar att bli meningslösa, ja ofta nog kontraproduktiva. De befrämjar i verkligheten vad de säger sig bekämpa. Detta är den negativa sidan av att de förblir populister och enbart populister.

Nya Compact är dagens viktigaste amerikanska idépolitiska tidskrift i det att dess redaktionella program principiellt etablerat den bortom höger-vänsterskalan i en allmän orientering som generellt ligger i linje med min argumentation, sedan förra svenska valet, om konservativ socialism eller socialistisk konservatism i förlängningen av populistnationlismen, som en produkt av dennas ideologiska komplettering, modifiering, och vidareutveckling.

Nu publicerar de en utmärkt artikel av Thomas Fazi, som tidigare skrivit bl.a. om den europeiska socialismens sedan länge viktigaste politiker Sahra Wagenknecht, åt @InfraHaz’, Haz Al-Dins, nya begrepp och hashtag #MAGACommunism. Haz’ egen definierande artikel avslutas på följande sätt:

“A spectre is haunting American politics, and it is the specter of MAGA Communism. No matter how much we are slandered, attacked, deplatformed and censored, we aren’t going anywhere. MAGA Communism is rising. And soon enough, all other ‘communists’ and ‘socialists’ will even abandon these labels, and become outright Azovites. The meaning of Communism is going to, soon, be completely redefined in this country. And we have no problem at all leaving leftists behind.”

Artikeln innehåller alltför många formella errata och analysen framstår inte som i allo invändningsfri. Även i övrigt finns punkter där jag har invändningar mot och frågetecken inför Haz’ filosofiska tolkningar och positioner, exempelvis ifråga om Hegel, både i sig och i marxismen, och användningen av Heidegger. Men de stora linjerna i hans analys och argumentation är, liksom Compacts allmänna redaktionella program, av historisk betydelse.

Haz’ huvudsakliga medium har dock hittills varit hans långa liveströmmar och kortare presentationer och utdrag ur strömmarna på YouTube.

MAGA-kommunismen är varken den till MAGA tidigare kopplade med inom kort helt urspårade althögern – även om den övertagit en hel del av dess vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänna stil – eftersom den inte är en höger, eller en altvänster, eftersom den, som citatet ovan visar, avfärdar även vänstern. Den är ett verkligt, nytt alt till både högern och vänstern, inklusive althögern och altvänstern – eller åtminstone ett sådant alt i vardande.

Centralt här är förstås att dess transcenderande av höger-vänster-polariteten och -spektrumet också är skilt från neofascismens gamla “tredje position”. Liksom i min argumentation de senaste åren ser detta ut att kunna bli möjligt även i MAGA-kommunismen genom att konservatism och socialism helt enkelt bevaras och förenas i de meningar som gör båda dessa tydligt skilda från fascismen.

Än så länge är, som framgår av Fazis artikel, Haz’ definition av MAGA-kommunismen mer öppen och inklusiv än den socialistiska konservatism jag försökt antyda. Vad man kan hoppas är att den senare ska kunna ses som det ideala resultatet av vad som till att börja med måste ske i den politiska smältdegel där Haz vill förena dissidenter som suttit fast i både den gamla högern och den gamla vänstern, såväl som väl åtminstone vissa av dem som anslöt sig till en althöger och en altvänster.

För historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. Och det är detta som också ligger i linje med Compacts orientering. Compacts redaktör Sohrab Ahmari kallade naturligt nog MAGA-kommunismen “an Internet story seemingly made for @compactmag”.

Oavsett vad vi tycker om USA måste vi acceptera att vad som sker där objektivt sett är det politiskt viktigaste i dagens värld såtillvida som endast en radikal förändring i USA ser ut att kunna stoppa den katastrofala NATO-imperialistiska eskaleringen i riktning mot ett atomvärldskrig, och möjliggöra ett mänsklighetens steg över till ett nytt tillstånd av multipolärt globalt samarbete.

Ett tillstånd där jag föreslår att såväl Compact-skribenternas som MAGA-kommunisternas tänkande med fördel kan fördjupas medels filosofiska resurser av den typ jag har försökt introducera och försvara, och som den nödvändiga nya internationalismen kommer kräva.