Enhetslinjens förlust

Det fanns 2015 fortfarande anledning att hoppas att gamla SDU skulle kunna hålla SD på rätt kurs i de om inte alltid för partiet självt så dock i sig centrala, och för partiet ändå, åtminstone i några fall, karaktäristiska utrikes- och världspolitiska frågorna: kritiken mot den nya globalkapitalismen, motståndet mot svenskt NATO-medlemskap, avståndstagandet från interventionspolitiken i Mellanöstern som Sverige deltar i, ett förbättrat förhållande till vårt grannland Ryssland.

Dessutom trodde jag att de skulle kunna få partiet att utveckla en ny, distinkt, Europavänlig om än fortfarande EU-kritisk politik, och i samband med den på historiskt mer rättvisande sätt beskriva den svenska kulturen och identiteten, det som är hela partiets grund, i gemensam-europeiska termer. Slutligen hoppades jag också att de mer allmänt skulle kunna bidra till den ideologiska utvecklingen, utöver populistnationalismen men samtidigt bevarande dess giltiga, ja idag nödvändiga moment, i riktning mot en fördjupad, avancerad socialkonservatism, och med hjälp av nya intellektuella resurser av den typ jag försökt peka på.

Min sammanfattande beteckning för allt detta var “det nya tredje“: det som skulle ersätta både den gamla radikalnationalismen och den nya liberala anpassningen.

Därför stödde jag dem. Men samtidigt framstod det som viktigt att de bättre inordnade sig i SD:s helhet. Sakpolitiskt skulle SDU:arna behöva överge sitt motstånd mot att SD beslutat använda begreppet socialkonservatism i stället för nationalism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, något som också hade åtminstone potentiellt stor sakpolitisk betydelse.

Det var naturligt att de som ungdomsförbund var litet bråkiga och ibland tog ställning mot partiledningen. Men inom ramen för det stora partiet skulle den i deras fall klart överdrivna hätskheten i polemiken behöva tonas ned, inte bara för SDU:arnas egen framtids skull, utan också för att partiledningen skulle på allvar börja beakta och uppta de nämnda ståndpunkterna, som var uppenbart riktigare än de “moderpartiet” var på väg att glida över till. Partiet hade ju länge haft problem också med en “bråkighet” som var av entydigt problematiskt slag – ideologiskt, för den inre partikulturen, och inte minst för den allmänna bilden av partiet – men som man genom sin kommunikationsplan och andra åtgärder på god väg att övervinna. Denna strävan var det viktigt att SDU stödde. SD behövde SDU, men SDU behövde också SD.

Av dessa skäl förespråkade jag när jag för att stödja SDU:arna ställde upp som styrelseledamot i SD Stockholms stad vad jag kallade en “enhetslinje“, i syfte att överbrygga den problematiskt djupnande motsättningen. Det framstod inte som helt utsiktslöst. Åtminstone visst stöd och uppmuntran för denna linje fanns i båda lägren. Eller åtminstone för enhetslinjens sakpolitiska innehåll, det som skulle ligga till grund för enheten. Den rena personkonflikt som också var en del av konflikten, och som jag inte fullt kunde överblicka och förstå, visade sig dock vara starkare än jag trodde. Båda parter styrde obevekligen mot en brytning.

Det är för mig obegripligt hur vissa har kunnat förringa betydelsen, ja nödvändigheten av en sådan linje. Konsekvenserna av dess förlust är uppenbara. SD har bara gått vidare på den väg jag hoppades att SDU:arna skulle kunna stoppa. Vid brytningen kritiserade partiledningen SDU:arna inte minst för deras “högersväng”: “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, hette det då fortfarande, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” SD skall, förklarades det, “inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det var förstås en position som helt överensstämde med partiets definierande, självständiga profil och program. Vad diskussionen då, åtminstone för min del, handlade om var bara om SDU:arna, eller snarare den styrelse för SD i Stockholms stad som de låg bakom, verkligen avsåg att överge denna linje. Jag insisterade förstås på att så inte var fallet.

Sedan dess har SD emellertid helt inriktat sig på att svänga åt höger, på ett “konservativt block” med M och KD, på samarbete med brittiska Tories i EU, och även, genom ECR-gruppens parti ACRE, på ett än vidare politiskt samarbete som innefattar bland annat de amerikanska Republikanerna och israeliska Likud. Kontakter odlas också med den amerikanska etablissemangskonservatismens stora, välfinansierade tankesmedjor, som på det hela taget är neokonservativa i den mening Trump ännu inte kunnat kontrollera.

Det är inte så att det inte finns mycket som är viktigt och värdefullt i den anglo-amerikanska konservativa traditionen. Jag har själv länge ägnat mig åt att försöka introducera det. Men under de senaste årtiondena har det blivit ständigt alltmer avgörande att skilja mellan detta och den neokonservativa omtolkning och förvrängning som kommit att alltmer dominera den amerikanska konservativa “rörelsen” och har mycket stort inflytande i Storbritannien och även i övriga Europa. I Sverige tycks M och KD ännu vara hopplöst omedvetna om denna distinktion.

När Jimmie Åkesson grafiskt skulle visa SD:s position i det politiska landskapet i en TV-intervju inför riksdagsvalet förra året, placerade han plötsligt, på helt nytt sätt, blåsippan alldeles invid M:s symbol. Hans parti hade därmed svängt längre till höger än vad jag uppfattade att SDU:arna velat. Därmed har också anpassningen i alla de här inledningsvis nämnda frågorna, och fler därtill, fortsatt. Risken är att SD alltmer börjar likna det jag ville komma bort från när jag i valet 2006 för första gången röstade på dem; när jag givit upp hoppet om att M och KD på allvar skulle kunna utveckla den typ av konservatism jag trott på.

Kan SD genom den nya alliansen, i det nya blocket, omforma högern i den riktningen? Det är en stor uppgift. Men det är inte en helt omöjlig och feltänkt ambition, om man verkligen har den. I synnerhet inte i ljuset av en fortsatt stark och växande populistnationalistisk våg i både Europa och USA. Men hittills ser SD tyvärr ut att i en omfattning som på intet sätt är realpolitiskt påkallad, och utan tillräckliga reservationer, liera sig med den av globalkapitalismen använda imperiemakt, varifrån nästan allt i den vänsterliberala politik man motsätter sig sprids över världen med mer eller mindre våldsamma metoder.

Bortom de oklara momenten av nominell konservatism handlar det om ett befrämjande av nyliberalismens ekonomisk-politiska extremism, samtidigt som i verkligheten den postmarxistiska vänsterns kriterielösa och destruktiva typ av kulturradikalism och politiska korrekthet får allt större plats, eftersom den visat sig både användbar och villig att låta sig användas i globalkapitalets tjänst.

SDU:arna å sin sida har i sitt nya parti AfS visat sig vara just det som SD-ledningen anklagade dem för. De har själva visat riktigheten i den kritik som jag i god tro försvarade dem mot. I stället för att bli det “nya tredje”, återföll de på spektakulärt sätt, genom sina torgmöten, de aktivister de engagerade, de mediala och andra samarbeten de inledde, och den såväl moraliskt som politiskt groteska strategin av “avståndstagande från avståndstagande”, till det “gamla första”, radikalnationalismen, i förnyat populistisk form.

De kvarhåller flera av de viktiga ståndpunkter som var anledningen till att jag ville stödja dem. Men genom att förbinda globalismkritiken, motståndet mot NATO, avståndstagandet från den neokonservativa krigsinterventionismen, och förespråkandet för ett bättre förhållande till Ryssland med denna typ av nationalism, i stället för med en verklig socialkonservatism byggd på en egentlig humanism, har de komprometterat och försvagat dessa viktiga positioner i den svenska debatten.

Förlusten av enhetslinjen har alltså inneburit att båda lägren gått vidare åt varsitt felaktiga håll. Denna dramatiska bifurkation är redan nu uppenbart försvagande för den populistisk-nationalistiska och socialkonservativa politiska oppositionen i Sverige. På sikt är den potentiellt förödande.

Genesis: Supper’s Ready

From their album Foxtrot (1972); Supper’s Ready.

This is considered by many of the best prog connoisseurs to be the greatest of all prog songs. The reason why I do not agree really has little to do with the qualities of the song itself, in its own category, and almost only with the very special factors that place Yes in a category of their own. That category is such that comparison with Genesis, beyond noting the general categorial differences, is seldom meaningful.

On my analysis, i.e., primarily in terms of the direction in which Yes were moving, nothing comes even close to what the philosopher and critic Bill Martin, the author of the best book on Yes, calls their “main sequence” of albums in the 1970s. Yes must simply be left out of most comparative discussions. But Genesis, in their corresponding main sequence, are very clearly the second greatest prog band. There is some considerable distance to the rest of the great prog bands, which, among themselves, are not quite as easily ranked. And it must be said that Supper’s Ready does have the structure of a major Yes song, in fact even the hymnic quality in the concluding section. If, despite what I just said, anything does come close to Yes, it is this.

Ranking of this kind does have a place in criticism, if done in a careful and serious way, but must never be exaggerated, never downplay uniqueness and a plurality that makes hierarchization irrelevant, and it must also avoid undue generalization of the kind that obscures the fact that individual songs of these last mentioned bands are sometimes on the same level as Genesis.

It seems to me we still await the further development of the genre of progressive rock, beyond what was achieved by these bands in the 70s – the further development, the further progression, which is what I am primarily interested in, because of the enormous artistic potential that has, in principle, already been revealed. Prog has of course developed, in a sense, but not, in my view, in the direction I always hoped for, i.e. further beyond rock, away from rock. Instead, there have in some cases been admixtures with the new problematic form of rock called “metal”. But I am not familiar with everything that has happened in prog in recent decades, and it is possible that I have missed things that match the criteria I have suggested.

Alfred W. McCoy: In the Shadows of the American Century

The Rise and Decline of US Global Power
McCoyPublisher’s Description:
Explores the distinctive instruments of American ascent to global domination and hegemony – including covert intervention, client elites, psychological torture, and surveillance.
In a completely original analysis, prize-winning historian Alfred W. McCoy explores America’s rise as a world Power – from the 1890s through the Cold War – and its bid to extend its hegemony deep into the twenty-first century through a fusion of cyberwar, space warfare, trade pacts, and military alliances. McCoy then analyzes the marquee instruments of US hegemony – covert intervention, client elites, psychological torture, and worldwide surveillance.

Peeling back layers of secrecy, McCoy exposes a military and economic battle for global domination fought in the shadows, largely unknown to those outside the highest rungs of power. Can the United States extend the “American Century” or will China guide the globe for the next hundred years? McCoy devotes his final chapter to these questions, boldly laying out a series of scenarios that could lead to the end of Washington’s world domination by 2030.

Review Quotes:

“In the Shadows of the American Century persuasively argues for the inevitable decline of the American empire and the rise of China. Whether or not one is a believer in American power, the case that Alfred McCoy makes – that much of America’s decline is due to its own contradictions and failures – is a sad one. He provides a glimmer of hope that America can ease into the role of a more generous, more collaborative, if less powerful, world player. Let’s hope that Americans will listen to his powerful arguments.”  Viet Thanh Nguyen, Pulitzer Prize-winning author of the Sympathizer 

“[A] brilliant and deeply informed must-read for anyone seriously interested in geopolitics, the history of Empire, and the shape of the future.”  New York Journal of Books

“‘What is the character of this American empire?’, Alfred McCoy asks at the outset of this provocative study. His answer not only limns the contours of the American imperium as it evolved during the twentieth century, but explains why its days are quite likely numbered. This is history with profound relevance to events that are unfolding before our eyes.”  Andrew J. Bacevich, author of America’s War for the Greater Middle East: A Military History

“Alfred McCoy offers a meticulous, eye-opening account of the rise, since 1945, and impending  premature demise of the American Century of world domination. As the empire’s political, economic, and military strategies unravel under cover of secrecy, America’s neglected citizens would do well to read this book.”  Ann Jones, author of They Were Soldiers

“Sobering reading for geopolitics mavens and Risk aficionados alike…”  Kirkus

“McCoy’s detailed, panoramic analysis of the past, present, and future of the American empire covers all spheres of activity including not just land, sea, air, space, and cyberspace, but also the netherworld of covert operations – and seasons all of this with some fascinating personal vignettes. His new book, The Shadows of the American Century, joins the essential short list of scrupulous historical and comparative studies of the United States as an awesome, conflicted, technologically innovative, routinely atrocious, and ultimately hubristic imperial power.”  John Dower, Pulitzer Prize-winning author of Embracing Defeat, War Without Mercy, and The Violent American Century

“One of our best and most underappreciated historians takes a hard look at the truth of our empire, both its covert activities and the reasons for its impending decline.”  Oliver Stone

“In the Shadows of the American Century is a valuable contribution to geopolitical discourse that draws important lessons from history.”  Foreword Reviews

“McCoy’s latest book, In the Shadow of the American Century: The Rise and Decline of U.S. Global Power, provides an autopsy on a dying empire, which has squandered its moral capital by promoting wide-scale torture and mass surveillance…The end of empire scenarios relayed by McCoy in dark terms could in turn provide positive opportunities for societal change as the necessity for constant war is removed.”  The Progressive

About the Author:

Alfred McCoy holds the Harrington Chair in History at the University of Wisconsin-Madison. His 2009 book Policing America’s Empire won the Kahin Prize from the Association for Asian Studies. In 2012, Yale University awarded him the Wilbur Cross Medal for work as “one of the world’s leading historians of Southeast Asia and an expert on…international political surveillance.”

Euro

Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.

Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.

Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.

Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.

Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.

Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.

Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.

Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).

Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.

Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).

Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare. Danskan använder föredömligt nog de former jag föreslår, euroer och euroerne.

Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.

För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.

Svexit

Alldeles oavsett vad vi i sak tycker i frågan om ett svenskt EU-utträde – borde ordet inte stavas så, med enkelt “v”, och inte med dubbel-v? Det finns knappast något självklart svar på den frågan. Å ena sidan används “exit” i de moderna språken såvitt jag vet endast – både som substantiv och verb – i engelskan (och i latin finns det bara som verbform, närmare bestämt tredje person singularis presens indikativ aktivum av “exire”; substantivet är “exitus”), varför alla sammanställningar med det kan räknas som anglicismer. Det är naturligt att man helt enkelt följer engelskan, engelskans “Brexit”, när man skriver “Swexit” med dubbel-v – att man då helt enkelt använder engelska även för det förled i sammanställningen som betecknar Sverige.

Håll i er nu, det här blir ett verkligt spetsfundigt språkinlägg. Den skillnad som ligger i att Sverige heter “Sweden” på engelska minskar av att bara de tre första bokstäverna används i denna kombination, och att likheten i dessa mellan det svenska och engelska namnet är så stor. Än mindre problematiska blir anglicismerna förstås i fallen “Frexit“, “Itexit” (även “Italexit“), “Portugexit“, “Maltexit“, “Nexit“, “Bexit“, “Romexit“, “Polexit” – även om alla inte låter lika bra – där ländernas namn på deras egna språk och engelska inte skiljer sig med avseende på de i de anglicistiska sammanställningarna ingående bokstäverna. “Slovexit” blir dock tvetydigt”. “Latvexit” och “E(e)stexit” har jag inte hittat, vilket väl torde vara signifikativt, men de skulle höra till denna grupp. I det sistnämnda fallet är skillnaden minimal gentemot början på det engelska namnet, liksom i fallen “Cyprexit” och “Bulgexit“. “Luxexit” tycks mycket ovanligt, vilket väl också är signifikativt, om än av andra skäl.

Mer problematiskt blir det väl däremot i länder vars namn på deras egna språk är så skilda från deras engelska namn att skillnaden mycket tydligt återfinns i de initiala bokstäverna. Där blir det inte lika naturligt med den helhetliga sammanställningen som anglicism eller helt enkelt som bara ett engelskt ord, där en del av det engelska namnet på landet i fråga används som sammanställningens första led. Eller snarare, det blir naturligt bara i även i övrigt engelskspråkiga sammanhang. I sådana har förvisso exempelvis “Grexit” och “Spexit” förekomit. De är rimliga anglicismer. Men är det naturligt för greker och spanjorer att själva använda dem när de talar och skriver sina egna språk – lika naturligt som för fransmän att använda “Frexit”, o.s.v. och även för svenskar att använda “Swexit”? Har “Hellexit” och “Espexit” förekommit? Jag hittar dem inte. “Finexit“/”Suomexit” och kanske ibland också “Irexit“/”Eirexit” är andra fall där denna fråga uppkommer. Ett annat exempel är “Czexit“, som, antar jag (men här går en gräns för min förmåga till språklig bedömning), kunde bli “Českexit”. Hit hör även ytterligare ett som det troligen är signifikativt att jag inte hittat, “Lithexit”/”Lietexit” (?), liksom “Croexit” (där jag inte ens vågar gissa vad det skulle heta med ett kroatiskt förled).

“Huexit” låter verkligen inte bra, men det gör inte heller “Magyexit“. Något klumpig är också anglicismen “Gerexit“. Men tyskarna har faktiskt skapat det ord som motsvarar “Svexit” med enkelt “v” o.s.v., nämligen “Dexit“. Och så har även danskarna gjort: deras “Daxit” är också desto mer nödvändig eftersom “Dexit“, som i engelskspråkiga sammanhang också använts, ju är samma ord som det tyska. Ett stort behov av det ovanliga “Österexit” tycks mig finnas, eftersom det vanliga “Austrexit” skapar kaos som hashtag på Twitter genom att också syfta på Australiens utträde ur Samväldet.

I dessa fall förenar man alltså de initiala bokstäverna från landets namn på det egna språket med det engelska “exit”. Det kan, generellt sett, tyckas mindre konsekvent, och onödigt eftersom alla dessa ord ändå så uppenbart är bildade efter och följer “Brexits” exempel. Men man kan nog ändå argumentera för att de är åtminstone lika försvarbara som de “fullständiga” anglicismerna. “Svexit” med enkelt “v” är också, såvitt jag kan se, lika vanligt som “Swexit” med dubbel-v i svenskspråkiga sammanhang. Och om det senare används, borde väl dubbel-v:et kanske uttalas på engelska?

I synnerhet om man i sak inte tror på alla dessa utträden, utan på intern reform av EU, framstår denna språkfråga inte som särskilt viktig. Men i viss mån kvarstår den väl ändå, så länge debatten om dem förs – litet rolig att titta närmare på är den i alla fall. Och skulle reformarbetet visa sig omöjligt, blir den förstås plötsligt mycket mer angelägen.

Hopp för Europa?

Compact-Magazins Jürgen Elsässer och Martin Müller-Mertens diskuterar läget i Europa. För egen del är jag mest bekymrad och besviken över de viktiga och potentiellt utvecklingsbara populist-nationalistiska partiernas fortsatta samarbetssvårigheter i Europaparlamentet – som från mitt perspektiv hänger samman med långsamheten i utvecklingspotentialens förverkligande.