Jan Olof Bengtsson

I mitt korta inlägg Varför jag har försvarat SDU, skrivet strax innan ungdomsförbundets ledning och därmed också vår ordförande i SD Stockholms stad uteslöts av SD våren 2015, nämnde jag ifråga om sakpolitiken bara Europa- och övervakningsfrågorna. “Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen”, skrev jag, “tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.”

Det var alltför litet, orättvist litet. Jag borde lagt till deras kritiska inställning till neokonservatismen och de interventionistiska krigen i Mellanöstern, NATO-motståndet, frånvaron av russofobi. Kanske läste jag in allt detta i vad jag ville urskilja som deras vision för det alternativa Europasamarbetet. Kanske tyckte jag att “moderpartiet” ännu inte hade börjat vackla så mycket på dessa punkter att de förtjänade nämnas som särskilt utmärkande för SDU. Att i verkligheten allt detta utgjorde skäl för mitt stöd för SDU har väl ändå framgått med stor tydlighet genom åren, men det nämnda inlägget är inte den rättvisande sammanfattning som dess rubrik kunde förleda läsaren att vänta sig. Dock fortsatte jag med några mer allmänna orsaker till mitt stöd:

“Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det ‘nya tredje’ som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl ‘bunkern’ som alltför långtgående liberal anpassning. Detta ‘nya tredje’ är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.”

På denna allmänna nivå sammanfattade inlägget på tillfredsställande sätt orsakerna till mitt försvar. Detta, i förening med de sakpolitiska ställningstagandena såsom ovan kompletterade, har alltid, ända fram till och med AfS’ bildande och valrörelse, varit hela anledningen till mitt ställningstagande. Den viktiga poängen var just att det var hela anledningen. Jag avslutade därför inlägget med följande ord: “Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det.” Det vill säga, om partiledningens anklagelser om ideologiska avvikelser och kopplingar till “radikala” grupper av den typ även jag finner oacceptabla faktiskt skulle vara riktiga, trots att inga bevis för dem presenterats, så hörde dessa avvikelser och kopplingar inte till det jag stödde; jag tog i så fall avstånd från dem.

Mycket hade varit vunnet om den enhetslinje jag försökte förespråka haft framgång, om uteslutningarna hade kunnat undvikas. Även om jag också kritiserade det uppskruvade offentliga tonläget från SDU:arnas sida, handlade det då, 2015, för mig nästan enbart om att de skulle ha kunnat hålla SD på rätt kurs i de nämnda sakfrågorna och tillföra partiet de nämnda allmänna resurserna inför ett kommande generationsskifte – inte omedelbart, men kanske inom några år, exempelvis vid 2019 års landsdagar – i ledningen. Så sent som i maj i år försvarade jag, i inlägget Enhetslinjen idag, en uppdaterad version av linjen i form av en vision av synergi mellan SD och AfS. Ja, fortfarande besluten att vänta med kritik tills efter valet, trots onda aningar väckta av vad jag vid det laget sett av torgmötena, vidhöll jag ännu i augusti i inläggen Om grunderna för optimism och Den obegripliga konflikten enhetslinjens giltighet i den nya versionen, och att ingen saklig grund fanns för splittringen.

Nu måste det tyvärr i stället handla om just sådana grunder. Av mina inlägg Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje, som jag beklämmande nog ändå blev tvungen att skriva före valet, och Ett begripligt valresultat, min egen eftervalsanalys, framgår varför. Det står idag utom allt tvivel att de gamla SDU:arna ideologiskt avviker från SD på det sätt partiledningen hävdade 2015, och att de har just de problematiska kopplingar de anklagades för. Som för att bekräfta och illustrera allt det jag blev tvungen att konstatera i dessa inlägg lade samarbetspartnern Svegot, som partiledaren beviljade en intervju på valnatten, ut ett separat klipp på YouTube med vad de tydligen vill lyfta fram som ett särskilt värdefullt inslag från AfS’ kampanjfinal i Kungsträdgården:

“Episkt ärorikt”, skulle väl – att döma av Christoffer Dulnys av Erik Berglund i hans och Kasselstrands podd Den Kokta Grodan hyllade framfart mot en ensam tjej vid torgmötet på Stureplan i maj – Nordisk Alternativhögers järntempelgäng säga om denna behandling av några småtjejer med en prideflagga.

Den politiska omdömeslöshet och enkelspårighet som inom kort blev tydlig hos hälften av Hahnes styrelse för SD Stockholms stad, har genom AfS’ sant extrema strategi av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” stegrats till rent politiskt vansinne. Det parti som jag i inlägg efter inlägg hoppats skulle stå för den diametrala motsatsen, en ideologiskt vidareutvecklad och europeiskt orienterad typ av socialkonservatism, byggd på en seriös, selektiv tillägnelse av det bästa i den europeiska nya högerns tänkande såväl som de filosofiska traditioner jag försökt försvara, blev i sin offentliga framtoning inte bara närmast en karikatyr av demagogisk populistnationalism, utan gjorde sig helt enkelt till kloakens parti. Det lierade sig med den gamla grobiannationalismen med alla dess tröttsamt välbekanta attribut. 

Hade jag därför fel om SDU:arna 2015? Kanske. SD:s partiledning förtjänar erkännande åtminstone såtillvida som en potential i den riktning som nu aktualiserats i AfS måste ha funnits hos dem redan då. Men jag har fortfarande inte sett några bevis för att den potentialen skulle ha varit förverkligad vid den tiden. Såvitt jag kan se är det den nya beundran för Donald Trumps bullrande framfart 2016 som fått SDU:arna att tappa koncepterna – en beundran som går långt utöver Trumps hoppingivande sakpolitiska löften under presidentvalskampanjen. Detsamma skedde med dem som med delar av nyhögerkretsarna i Sverige, som kunde ha blivit ett värdefullt ideologiskt stöd. Trump och hans altright-stödtrupp fick dem alla att avvika från den rätta väg jag tidigare tyckte att de befann sig på, släppa alla spärrar, tro att allt var tillåtet, blotta tidigare osynliga avgrunder. Förfallet är en följd av ännu en förfelad amerikanisering.

Vad jag därför nu tänker kunde ha vunnits med enhetslinjens framgång är lika mycket att “moderpartiet” skulle ha kunnat hålla SDU:arna på rätt kurs som tvärtom. SD har ju inte dragits med i den vulgärpopulistiska Trumpkulten. Med den bevarade enheten hade SDU:arna tvingats hålla sig inom de ramar partiet uppställt i andra avseenden än de enstaka sakfrågorna, och därmed hindra den banala regression vi nu sett. Detta skulle ha varit ett lika viktigt moment i den förening, den syntes jag tänkte mig av SD:s partilednings nödvändiga uppstädning och vad jag ville se som SDU:s mer hållbara politik.

Det är tråkigt att behöva skriva det här, och det finns också en personlig dimension. Jag gillade verkligen Kasselstrand, Hahne, Berglund och de andra jag lärde känna eller åtminstone träffade. De har aldrig någonsin, åtminstone mig veterligen och offentligt, ställt sig avvisande till mig eller mina idéer och analyser. De har enbart uttryckt positivt intresse och stor uppskattning. De har bjudit in mig till många av AfS’, och det blivande AfS’, möten och evenemang. De erbjöd mig vänligen en plats på riksdagslistan. Jag trodde på dem. De sakpolitiska positioner jag inledningsvis beskrev, såväl som de egenskaper jag läste in hos dem, förblir av helt central betydelse. Det finns inte heller något principiellt fel med exempelvis deras återvandringspolitik i sig. Det är enbart invandringen, med de lätt identifierbara krafter som orsakat den, som är extrem och orealistisk. Sverige har, liksom hela Europa, en moralisk skyldighet att genomföra en rimlig återvandringspolitik inte minst som åtgärd mot invandringens bakomliggande intressen.

Men med strategin av avståndstagande från avståndstagande, de allianser den tillät, och de följder detta givetvis omedelbart fick, svek de mångas förtroende. Och eftersom de tydligen inte har några rådgivare som förklarar dessa saker, måste jag åta mig det. Om man inte har något att säga om att torgmöte efter torgmöte domineras av troglodytnationalister som vrålar “ut med packet” och ger sig på enstaka protesterande småtjejer, om man nästan låter likadant själv i sina tal, om man klistrar antisemitiska näsmärken på tunnelbanan och låter sig filmas med kommentarer av det slag en styrelseledamot och riksdagskandidat gav, om man samarbetar med alternativmedia som hyllar en sådan aktion – då har man, liksom exempelvis organisationen Nordisk Ungdom som hällde grisblod på Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, ställt sig utanför den civiliserade parlamentariska politiken och politiska debatten. Under de få månader som gått sedan partiet lanserades har AfS lyckats skaffa sig just det jag trodde att de skulle ha fördelen att sakna: en belastande historia av det slag SD ägnat årtionden åt att befria sig från.

När AfS kör i avgrundsdiket på det här sättet förlorar vi en viktig kraft som skulle kunnat hålla SD på rätt kurs. Liksom 2015 års genom SDU tillkomna Stockholmsstyrelse i SD medels de egna felgrepp som jag, på grund av dess otroliga anonyma smutskastning, blev tvungen att ta upp i tidigare inlägg, omöjliggjorde den påverkan på partiet som jag och många andra hoppades den skulle kunna utöva, har AfS genom de här beskrivna och långt allvarligare misstagen förlorat motsvarande möjlighet. SD började visserligen anpassa sitt budskap under valrörelsen för att inte förlora väljare till AfS, vilket visar att de effekter som var den modifierade enhetslinjens mål är möjliga. Men samtidigt tog Mattias Karlsson naturligtvis fasta på den flagranta näsaffären, och såg sin gamla kritik i rikaste mått bekräftad. Sunknationalistiska partier är helt enkelt inte framgångsrika i Sverige. AfS’ valresultat gör att ingen fortsatt sakpolitisk efterföljd från SD:s sida är att vänta. Snarare torde de ha fått ytterligare ett incitament att fortsätta röra sig i fel riktning.

Vad krävs nu för att rädda AfS? Vad måste nu till för att de ska kunna bli det parti som faktiskt skulle behövas? Svaret är: så stora förändringar att det är nästan otänkbart att partiledningen kommer genomföra dem. Skulle det i förhållande till kampanjretorikens förväntningar mycket dåliga valresultatet kunna göra att de nu besinnar sig och självkritiskt omprövar? Att de läser, lyssnar på och tar intryck av sådana som delar de här framförda uppfattningarna?

När det visar sig att de under alla dessa år inte gjort det i större utsträckning än att det vi sett under valrörelsen blivit möjligt, är det inte sannolikt. Och hittills tyder heller ingenting på det. Tvärtom. Man anser sig ha gjort allt väsentligt rätt, och bara behöva på samma sätt fortsätta “framåt, framåt, framåt”, som det heter i titeln på första avsnittet av Kokta Grodan efter valet. Kasselstrand säger där att han är “otroligt stolt och nöjd med allt vi har gjort det här året”, och att han inte känner “att vi kunde gjort så mycket annorlunda”. Berglund påstår till och med att “ingen har pekat på något konkret fel eller misstag vi har gjort”!

Om detta är AfS’ eftervalsanalys har enhetslinjen nått sitt slut. Det går då inte längre att se hur den skulle kunna uppnå sitt mål, inte ens sådant jag tvingats omformulera det som en opinionsbildningsmässigt och parlamentariskt fördelaktig dynamik mellan SD och AfS. Men som del av en fortsatt och nu rent apologetisk förklaring av mitt hittillsvarande ställningstagande ska jag ändå försöka återkomma om åtminstone några saker som det nya partiet enligt min mening skulle behöva göra.