Enhetslinjens förlust

Det fanns 2015 fortfarande anledning att hoppas att gamla SDU skulle kunna hålla SD på rätt kurs i de om inte alltid för partiet självt så dock i sig centrala, och för partiet ändå, åtminstone i några fall, karaktäristiska utrikes- och världspolitiska frågorna: kritiken mot den nya globalkapitalismen, motståndet mot svenskt NATO-medlemskap, avståndstagandet från interventionspolitiken i Mellanöstern som Sverige deltar i, ett förbättrat förhållande till vårt grannland Ryssland.

Dessutom trodde jag att de skulle kunna få partiet att utveckla en ny, distinkt, Europavänlig om än fortfarande EU-kritisk politik, och i samband med den på historiskt mer rättvisande sätt beskriva den svenska kulturen och identiteten, det som är hela partiets grund, i gemensam-europeiska termer. Slutligen hoppades jag också att de mer allmänt skulle kunna bidra till den ideologiska utvecklingen, utöver populistnationalismen men samtidigt bevarande dess giltiga, ja idag nödvändiga moment, i riktning mot en fördjupad, avancerad socialkonservatism, och med hjälp av nya intellektuella resurser av den typ jag försökt peka på.

Min sammanfattande beteckning för allt detta var “det nya tredje“: det som skulle ersätta både den gamla radikalnationalismen och den nya liberala anpassningen.

Därför stödde jag dem. Men samtidigt framstod det som viktigt att de bättre inordnade sig i SD:s helhet. Sakpolitiskt skulle SDU:arna behöva överge sitt motstånd mot att SD beslutat använda begreppet socialkonservatism i stället för nationalism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, något som också hade åtminstone potentiellt stor sakpolitisk betydelse.

Det var naturligt att de som ungdomsförbund var litet bråkiga och ibland tog ställning mot partiledningen. Men inom ramen för det stora partiet skulle den i deras fall klart överdrivna hätskheten i polemiken behöva tonas ned, inte bara för SDU:arnas egen framtids skull, utan också för att partiledningen skulle på allvar börja beakta och uppta de nämnda ståndpunkterna, som var uppenbart riktigare än de “moderpartiet” var på väg att glida över till. Partiet hade ju länge haft problem också med en “bråkighet” som var av entydigt problematiskt slag – ideologiskt, för den inre partikulturen, och inte minst för den allmänna bilden av partiet – men som man genom sin kommunikationsplan och andra åtgärder på god väg att övervinna. Denna strävan var det viktigt att SDU stödde. SD behövde SDU, men SDU behövde också SD.

Av dessa skäl förespråkade jag när jag för att stödja SDU:arna ställde upp som styrelseledamot i SD Stockholms stad vad jag kallade en “enhetslinje“, i syfte att överbrygga den problematiskt djupnande motsättningen. Det framstod inte som helt utsiktslöst. Åtminstone visst stöd och uppmuntran för denna linje fanns i båda lägren. Eller åtminstone för enhetslinjens sakpolitiska innehåll, det som skulle ligga till grund för enheten. Den rena personkonflikt som också var en del av konflikten, och som jag inte fullt kunde överblicka och förstå, visade sig dock vara starkare än jag trodde. Båda parter styrde obevekligen mot en brytning.

Det är för mig obegripligt hur vissa har kunnat förringa betydelsen, ja nödvändigheten av en sådan linje. Konsekvenserna av dess förlust är uppenbara. SD har bara gått vidare på den väg jag hoppades att SDU:arna skulle kunna stoppa. Vid brytningen kritiserade partiledningen SDU:arna inte minst för deras “högersväng”: “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, hette det då fortfarande, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” SD skall, förklarades det, “inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det var förstås en position som helt överensstämde med partiets definierande, självständiga profil och program. Vad diskussionen då, åtminstone för min del, handlade om var bara om SDU:arna, eller snarare den styrelse för SD i Stockholms stad som de låg bakom, verkligen avsåg att överge denna linje. Jag insisterade förstås på att så inte var fallet.

Sedan dess har SD emellertid helt inriktat sig på att svänga åt höger, på ett “konservativt block” med M och KD, på samarbete med brittiska Tories i EU, och även, genom ECR-gruppens parti ACRE, på ett än vidare politiskt samarbete som innefattar bland annat de amerikanska Republikanerna och israeliska Likud. Kontakter odlas också med den amerikanska etablissemangskonservatismens stora, välfinansierade tankesmedjor, som på det hela taget är neokonservativa i den mening Trump ännu inte kunnat kontrollera.

Det är inte så att det inte finns mycket som är viktigt och värdefullt i den anglo-amerikanska konservativa traditionen. Jag har själv länge ägnat mig åt att försöka introducera det. Men under de senaste årtiondena har det blivit ständigt alltmer avgörande att skilja mellan detta och den neokonservativa omtolkning och förvrängning som kommit att alltmer dominera den amerikanska konservativa “rörelsen” och har mycket stort inflytande i Storbritannien och även i övriga Europa. I Sverige tycks M och KD ännu vara hopplöst omedvetna om denna distinktion.

När Jimmie Åkesson grafiskt skulle visa SD:s position i det politiska landskapet i en TV-intervju inför riksdagsvalet förra året, placerade han plötsligt, på helt nytt sätt, blåsippan alldeles invid M:s symbol. Hans parti hade därmed svängt längre till höger än vad jag uppfattade att SDU:arna velat. Därmed har också anpassningen i alla de här inledningsvis nämnda frågorna, och fler därtill, fortsatt. Risken är att SD alltmer börjar likna det jag ville komma bort från när jag i valet 2006 för första gången röstade på dem; när jag givit upp hoppet om att M och KD på allvar skulle kunna utveckla den typ av konservatism jag trott på.

Kan SD genom den nya alliansen, i det nya blocket, omforma högern i den riktningen? Det är en stor uppgift. Men det är inte en helt omöjlig och feltänkt ambition, om man verkligen har den. I synnerhet inte i ljuset av en fortsatt stark och växande populistnationalistisk våg i både Europa och USA. Men hittills ser SD tyvärr ut att i en omfattning som på intet sätt är realpolitiskt påkallad, och utan tillräckliga reservationer, liera sig med den av globalkapitalismen använda imperiemakt, varifrån nästan allt i den vänsterliberala politik man motsätter sig sprids över världen med mer eller mindre våldsamma metoder.

Bortom de oklara momenten av nominell konservatism handlar det om ett befrämjande av nyliberalismens ekonomisk-politiska extremism, samtidigt som i verkligheten den postmarxistiska vänsterns kriterielösa och destruktiva typ av kulturradikalism och politiska korrekthet får allt större plats, eftersom den visat sig både användbar och villig att låta sig användas i globalkapitalets tjänst.

SDU:arna å sin sida har i sitt nya parti AfS visat sig vara just det som SD-ledningen anklagade dem för. De har själva visat riktigheten i den kritik som jag i god tro försvarade dem mot. I stället för att bli det “nya tredje”, återföll de på spektakulärt sätt, genom sina torgmöten, de aktivister de engagerade, de mediala och andra samarbeten de inledde, och den såväl moraliskt som politiskt groteska strategin av “avståndstagande från avståndstagande”, till det “gamla första”, radikalnationalismen, i förnyat populistisk form.

De kvarhåller flera av de viktiga ståndpunkter som var anledningen till att jag ville stödja dem. Men genom att förbinda globalismkritiken, motståndet mot NATO, avståndstagandet från den neokonservativa krigsinterventionismen, och förespråkandet för ett bättre förhållande till Ryssland med denna typ av nationalism, i stället för med en verklig socialkonservatism byggd på en egentlig humanism, har de komprometterat och försvagat dessa viktiga positioner i den svenska debatten.

Förlusten av enhetslinjen har alltså inneburit att båda lägren gått vidare åt varsitt felaktiga håll. Denna dramatiska bifurkation är redan nu uppenbart försvagande för den populistisk-nationalistiska och socialkonservativa politiska oppositionen i Sverige. På sikt är den potentiellt förödande.

0 Responses to “Enhetslinjens förlust”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi