Olle Bengtsson

Jag har inte mycket att säga om klimatfrågan, och absolut ingenting originellt. Inte heller tror jag mig kunna säga det lilla och icke-originella som jag har att säga på ett bättre sätt än alla andra som säger det.

I sådana fall brukar jag oftast avstå från att säga något.

Men i denna ständigt alltmer påträngande och tryckande fråga känner man att man ändå vill göra någon liten insats, lämna ett bidrag, hur obetydligt det än är.

Åtminstone är det lilla och icke-originella viktigt. Så här kommer huvudpunkterna i det, i så kortfattade och nyktra formuleringar som möjligt:

Det är uppenbart att det inte finns någon vetenskaplig konsensus i klimatfrågan.

Omfattningen av de mediala och politiska satsningarna i denna fråga kan därför endast förklaras av andra motiv och intressen.

Detta är ovedersägligt.

Det är nödvändigt att förstå och belysa dessa andra motiv och intressen.

Det är allt. Jag varnade: det finns ingen anledning att höra just mig säga dessa triviala sanningar. Men nu har i alla fall även jag gjort det.

Göran Rosenberg är en ofta lysande och sympatisk journalist, och en av ytterst få svenska seriösa intellektuella som fått stor internationell uppmärksamhet. Rosenberg har översatts till många språk och mottagit en rad prestigefyllda priser i andra länder.

Någon gång under första hälften av 90-talet gjorde han TV-intervju med den ledande svensk-amerikanske konservative statsvetaren Claes G. Ryn i Washington. Ämnet var demokratin, även för det program (jag minns inte vilket) eller programinslag som blev resultatet. Före intervjun med Ryn visades Rosenbergs intervju med Tysklands dåvarande förbundspresident von Weizsäcker, och meningen var att Ryn skulle representera en mindre vanlig, konservativ demokratisyn med poblematiserande, kritiska dimensioner som saknades i presidentens. Det blev en mycket lyckad sändning, där frågeställningarna ytterligare tydliggjordes av Rosenbergs egna, efter intervjuerna tillagda kommentarer.

Man fick i detta program intrycket att Rosenberg stod främmande för Ryns demokratisyn, ifrågasatte Ryns centrala och politisk-filosofiskt elaborerade reservationer, och stod nära den tyske presidenten; Ryn representerade en beklaglig, reaktionär tradition som tyvärr vägrade försvinna. Men sedan dess har det visat sig att Rosenberg ändå måste ha tagit mycket stort intryck av Ryns analys och distinktioner. Mer och mer har han nämligen sedan dess, inte minst i sina frekventa radiokrönikor, kommit att betona just Ryns distinktion mellan vad denne kallar den “plebiscitära” och den “konstitutionella” demokratin. Det är ingen överdrift att säga att denna distinktion nu, några årtionden efter intervjun med Ryn, helt enkelt är Rosenbergs politiska huvudbudskap.

Försvaret för de konstitutionella begränsningarna, som Rosenberg i intervjun på 90-talet åtminstone inte visade någon särskild förståelse för utan snarare var benägen att hänföra till en outrotlig, konservativt-elitistisk antidemokratism, blev så småningom för honom ett essentiellt moment i demokratins själva definition: endast spärrarna mot den direkta majoritetsviljans förverkligande är numera vad som för Rosenberg överhuvudtaget garanterar demokratin.

Men signifikativt nog är det bara en aspekt av denna Ryns demokratisyn som Rosenberg tagit till sig: att den plebiscitära demokratin, det oinskränkta, direkta majoritetsstyret, är ett hot mot minoriteter och deras rättigheter, och, främst därigenom, mot demokratin själv.

Rosenberg “immuniserades” mot all okänslighet för denna minoriteternas problematik genom sin smärtsamma upplevelse av Israels djupa politiska, kulturella och religiösa förändring sedan sexdagarskriget 1967 och i synnerhet efter Likuds maktövertagande 1977: den nya politiska allians som leddes av det gamla aggressivt nationalistiska Herut-partiet och grundaren av terrororganisationen Irgun, semifascisten Zeev Jabotinskys närmaste man Menachem Begin, följd som premiärminister av andra ur samma historiska läger: Yitzhak Shamir, medlem i Sternligan, en ännu radikalare terrorgrupp som bröt sig ur Irgun och eftersträvade samarbete med de tyska nazisterna mot Storbritannien, och direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte; Ariel Sharon, som under tiden som försvarsminister 1982 invaderade Libanon utan att fullt samråda med den mer måttfulle Begin, och som en israelisk domstol kom fram till var personligen ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut; och slutligen förstås Benjamin Netanyahu, vars far var Jabotinskys sekreterare, motståndare till FN:s delningsplaner, och förespråkare av ett Stor-Israel.

Vad Rosenberg fokuserat på är den djupgående ideologiska, kulturella och mentalitetsmässiga förvandling av Israel som åtföljt denna politiska utveckling, och som ekonomisk-politiskt också avspeglar det internationella nyliberala systemskiftet. Hans beskrivning av denna utveckling är rent litterärt enastående och präglad av en subtil nyans- och detaljrikedom och fördjupning av den förklarande analysen, som endast den smärtsamma egna erfarenheten, den personliga delaktigheten i detta nationella, judiska öde, i förening med grundliga historiska kunskaper, kan ge. I titeln på sin bok om allt detta går Rosenberg så långt som att tala om Det förlorade landet – även om detta väl inte skulle tolkas som att han helt gett upp allt hopp om Israel. Rosenberg kände väl att det var värt att låta ordleken dominera över det verkliga sakliga budskapet, men dess oöversättbarhet ställde till vissa problem när boken gavs ut på andra språk.

Det är inte så att Rosenberg ställer ett moraliskt oklanderligt tidigt Israel mot dess senare utveckling. Vad han ställer mot den senare är bara sin egen uppfattning av landet från den tid han gick i skolan i Tel Aviv i början av 60-talet. Förändringen efter sexdagarskriget och Likud fick honom också att – liksom många israeler, som inte, som Rosenberg, valde att återvända till de länder de kom ifrån – upptäcka och bli kritisk mot dolda förhållanden i landets tidigare historia, i kolonisationsperioden såväl som vid nationalstatens grundande. Vad som står i centrum för Rosenberg är förstås den tidigare palestinska, arabiska befolkningens öde och de judiska israelernas behandling av vad som kom att bli den nya minoriteten i Israel.

Detta är den existentiellt drabbande grunderfarenhet som motiverar Rosenbergs starka engagemang för minoriteter och mot den plebiscitära demokrati som saknar medel att skydda dem, att stoppa uttryck för diskriminerande rasistisk nationalism.

Naturligtvis bidrar också den långa judiska erfarenheten av minoritetsställningen i Europa, förstås inklusive behandlingen under andra världskriget i Tyskland och Östeuropa – den behandling som i världsopinionens ögon tillhandahöll så mycket av legitimiteten hos staten Israels tillkomst och dess agerande under sin första tid – till motivationen för Rosenbergs försvar för minoriteter i allmänhet. Detta har blivit tydligare i hans senare författarskap, såsom den Augustprisvinnande romanen om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje.

Rosenberg delar givetvis den i mycket begripliga, historiskt formade psykologi som ligger till grund för de många judiska individer och organisationer som länge varit aktiva i väst till förmån för invandring, även dagens massinvandring, för invandrares rättigheter, för mångkulturen. På ett djupare plan verkar kanske också den andra stora faktor som förklarar den judiska vänstern i allmänhet, nämligen den bibliska messianism och eskatologi som, som inte minst Rosenberg själv så utmärkt visat, lätt låtit sig, i olika varianter, tolkas i rent sekulära, politiska, socialistiska termer; Rosenberg har ju även skrivit om sin egen bakgrund i den svenska vänstern på 60- och 70-talet.

Men av allt att döma, inklusive hans egna förklaringar, är det erfarenheten av Israels utveckling under de senaste femtio åren av dess historia som är Rosenbergs avgörande personliga drivkraft. Det gör att han verkligen inte kan anklagas för de dubbla måttstockar som nationalister och konservativa ofta pekar på hos andra judiska liberaler. Det är ingalunda så att Rosenberg bara vänder sig mot nationalism, främlingsfientlighet och rasism hos svenskar och i övriga Europa. Regelbundet och konsekvent återkommer han till sitt fördömande av samma fenomen också i Israel.

Ändå räcker den moraliskt oklanderliga allmänna utgångspunkten idag tyvärr inte för att hindra att Rosenbergs engagemang uppvisar en märklig skevhet och slår fel. Hans tonvikt uteslutande på minoritetsfrågan i försvaret för den konstitutionella demokratin är en ensidighet, som isolerar den från övriga centrala delar av den så kallade värdecentrerade historicism som ligger till grund för Ryns demokratisyn. Ja, som på detta sätt isolerad står den till och med i motsättning till dem. Inte minst är så fallet i den tillämpning Rosenberg fortsätter göra på den sedan 90-talet radikalt förändrade svenska sociala verkligheten.

Vad de palestinska araber som Rosenberg i så stor utsträckning försvarar gjorde var när allt kommer omkring att de vände sig mot och bekämpade en alltmer aggressiv massinvandring, befrämjad av starka finansiella och ideologiska resurser. Behandlingen av palestinierna kom, som Rosenberg själv utförligt visat, inom kort att strida även mot vad ledande sionistiska ideologer tänkt sig. Även om vi avfärdar den rent utopiska dimensionen i de tidiga sionistiska visionerna, och väger in att även judarna har historiska band till Palestina, kvarstår en problematisk verklighet i denna kontrast, som är direkt jämförbar med de genom massmigrationen uppkomna etniska och kulturella problemen och konflikterna i Europa idag.

Större delen av Västeuropa och i synnerhet Sverige befinner sig i fritt fall mot anarkistiskt kaos och inbördeskrig (om det nu är rätt ord) till följd av en likaledes av starka finansiella och ideologiska resurser befrämjad massinvandring. Endast till mycket liten del, mindre än den som åtminstone ibland gällde ifråga om den judiska massinvandringen till Palestina, består den av flyktingar i verkligt behov av asyl. Det extrema, eskalerande våldet – mot svenskar, mot judar, mellan invandrargrupper – är inte bara av ofantlig omfattning, utan också väpnat. Det kräver långtgående militariserade polisiära insatser. Men statsmakten och politikerna, såväl i regeringen som större delen av oppositionen, är fullständigt oförmögna att tillhandahålla dem och att på något som helst adekvat sätt hantera situationen.

Till och med själva minoritetsfrågan har förlorat den betydelse den har för Rosenberg. Med nuvarande utveckling kommer det om några decennier vara svenskar och andra européer som är minoriteter – i sina egna länder. Skulle Rosenberg verkligen vilja se en sådan utveckling i Israel? Ett Israel som översvämmas av araber och afrikaner som aldrig bott i landet och som successivt ersätter judarna? Där judarna blir en förtryckt minoritet? Antalet vita européer eller av europeiskt ursprung minskar ständigt och har snart sjunkit till blott två procent av världens befolkning. I ett internationellt perspektiv, som borde ligga nära till hands för internationalister som Rosenberg, är dessa i högsta tänkbara grad en minoritet. Om minoriteter och deras rättigheter ska försvaras måste det ju också gälla dem.

Rosenberg är en alltför betydande intellektuell, och inte minst, som jag uppfattat det, en alltför ärlig sådan, för att inte förstå allt detta. För att inte förstå att hans åsikter och analyser på detta område blivit helt irrelevanta. Det giltiga principiella minoritetsförsvar som är en del av den nödvändiga konstitutionella formen av demokrati har inte med den verklighet att göra som skapats av den av Rosenberg alltfort från dess utgångspunkter försvarade massinvandringen och multikulturalismen.

En rad kända judiska liberala eller före detta liberala debattörer i Sverige har för länge sedan insett åtminstone mycket av vad det i själva verket handlar om, och följdriktigt omprövat. Det är svårt att förstå hur det är möjligt att en person på Rosenbergs nivå ännu inte visat något minsta tecken på att ha gjort det – åtminstone såvitt jag kunnat se. Paulina Neuding medverkade nyligen på Yoram Hazonys uppmärksammade konferens om “national conservatism” i Washington. Ideologiskt är det inte något långt steg att ta för liberala opinionsbildare idag; även för sådana konservativa och nationalister som på intet sätt är några extremister är det otillräckligt. Men inte ens ett sådant steg har Rosenberg tagit.

Han sitter fast i sin egen biografi. Hazony kommer från det läger han alltid tagit avstånd från i Israel. Inte heller jag ska hålla mig med några dubbla måttstockar. Vad det lägret alltid sagt till Rosenberg är att hans vänsterliberalism inte förmår hantera verkligheten. Och generellt sett har de rätt i detta, även om flera frågor om deras specifika agerande i Israel med dess mycket speciella omständigheter och historia kvarstår. När verkligheten tränger sig på i Sverige krävs därför en djupare och svårare omprövning för Rosenberg än för högerliberalen Neuding. Ändå är det hög tid att han företar den, att även han tar steget. Han måste ju vid det här laget ha upptäckt åtminstone tillräckligt mycket av konflikten mellan vänsterliberalismen och verkligheten, hur dess konsekvenser faktiskt hotar hans egna centrala värden. Trovärdigheten i hela hans på så många sätt förnämliga humanistiska livsgärning står på spel.

Det fanns 2015 fortfarande anledning att hoppas att gamla SDU skulle kunna hålla SD på rätt kurs i de om inte alltid för partiet självt så dock i sig centrala, och för partiet ändå, åtminstone i några fall, karaktäristiska utrikes- och världspolitiska frågorna: kritiken mot den nya globalkapitalismen, motståndet mot svenskt NATO-medlemskap, avståndstagandet från interventionspolitiken i Mellanöstern som Sverige deltar i, ett förbättrat förhållande till vårt grannland Ryssland.

Dessutom trodde jag att de skulle kunna få partiet att utveckla en ny, distinkt, Europavänlig om än fortfarande EU-kritisk politik, och i samband med den på historiskt mer rättvisande sätt beskriva den svenska kulturen och identiteten, det som är hela partiets grund, i gemensam-europeiska termer. Slutligen hoppades jag också att de mer allmänt skulle kunna bidra till den ideologiska utvecklingen, utöver populistnationalismen men samtidigt bevarande dess giltiga, ja idag nödvändiga moment, i riktning mot en fördjupad, avancerad socialkonservatism, och med hjälp av nya intellektuella resurser av den typ jag försökt peka på.

Min sammanfattande beteckning för allt detta var “det nya tredje“: det som skulle ersätta både den gamla radikalnationalismen och den nya liberala anpassningen.

Därför stödde jag dem. Men samtidigt framstod det som viktigt att de bättre inordnade sig i SD:s helhet. Sakpolitiskt skulle SDU:arna behöva överge sitt motstånd mot att SD beslutat använda begreppet socialkonservatism i stället för nationalism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, något som också hade åtminstone potentiellt stor sakpolitisk betydelse.

Det var naturligt att de som ungdomsförbund var litet bråkiga och ibland tog ställning mot partiledningen. Men inom ramen för det stora partiet skulle den i deras fall klart överdrivna hätskheten i polemiken behöva tonas ned, inte bara för SDU:arnas egen framtids skull, utan också för att partiledningen skulle på allvar börja beakta och uppta de nämnda ståndpunkterna, som var uppenbart riktigare än de “moderpartiet” var på väg att glida över till. Partiet hade ju länge haft problem också med en “bråkighet” som var av entydigt problematiskt slag – ideologiskt, för den inre partikulturen, och inte minst för den allmänna bilden av partiet – men som man genom sin kommunikationsplan och andra åtgärder på god väg att övervinna. Denna strävan var det viktigt att SDU stödde. SD behövde SDU, men SDU behövde också SD.

Av dessa skäl förespråkade jag när jag för att stödja SDU:arna ställde upp som styrelseledamot i SD Stockholms stad vad jag kallade en “enhetslinje“, i syfte att överbrygga den problematiskt djupnande motsättningen. Det framstod inte som helt utsiktslöst. Åtminstone visst stöd och uppmuntran för denna linje fanns i båda lägren. Eller åtminstone för enhetslinjens sakpolitiska innehåll, det som skulle ligga till grund för enheten. Den rena personkonflikt som också var en del av konflikten, och som jag inte fullt kunde överblicka och förstå, visade sig dock vara starkare än jag trodde. Båda parter styrde obevekligen mot en brytning.

Det är för mig obegripligt hur vissa har kunnat förringa betydelsen, ja nödvändigheten av en sådan linje. Konsekvenserna av dess förlust är uppenbara. SD har bara gått vidare på den väg jag hoppades att SDU:arna skulle kunna stoppa. Vid brytningen kritiserade partiledningen SDU:arna inte minst för deras “högersväng”: “Hoppet om en bättre samhällsutveckling”, hette det då fortfarande, “ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.” SD skall, förklarades det, “inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det var förstås en position som helt överensstämde med partiets definierande, självständiga profil och program. Vad diskussionen då, åtminstone för min del, handlade om var bara om SDU:arna, eller snarare den styrelse för SD i Stockholms stad som de låg bakom, verkligen avsåg att överge denna linje. Jag insisterade förstås på att så inte var fallet.

Sedan dess har SD emellertid helt inriktat sig på att svänga åt höger, på ett “konservativt block” med M och KD, på samarbete med brittiska Tories i EU, och även, genom ECR-gruppens parti ACRE, på ett än vidare politiskt samarbete som innefattar bland annat de amerikanska Republikanerna och israeliska Likud. Kontakter odlas också med den amerikanska etablissemangskonservatismens stora, välfinansierade tankesmedjor, som på det hela taget är neokonservativa i den mening Trump ännu inte kunnat kontrollera.

Det är inte så att det inte finns mycket som är viktigt och värdefullt i den anglo-amerikanska konservativa traditionen. Jag har själv länge ägnat mig åt att försöka introducera det. Men under de senaste årtiondena har det blivit ständigt alltmer avgörande att skilja mellan detta och den neokonservativa omtolkning och förvrängning som kommit att alltmer dominera den amerikanska konservativa “rörelsen” och har mycket stort inflytande i Storbritannien och även i övriga Europa. I Sverige tycks M och KD ännu vara hopplöst omedvetna om denna distinktion.

När Jimmie Åkesson grafiskt skulle visa SD:s position i det politiska landskapet i en TV-intervju inför riksdagsvalet förra året, placerade han plötsligt, på helt nytt sätt, blåsippan alldeles invid M:s symbol. Hans parti hade därmed svängt längre till höger än vad jag uppfattade att SDU:arna velat. Därmed har också anpassningen i alla de här inledningsvis nämnda frågorna, och fler därtill, fortsatt. Risken är att SD alltmer börjar likna det jag ville komma bort från när jag i valet 2006 för första gången röstade på dem; när jag givit upp hoppet om att M och KD på allvar skulle kunna utveckla den typ av konservatism jag trott på.

Kan SD genom den nya alliansen, i det nya blocket, omforma högern i den riktningen? Det är en stor uppgift. Men det är inte en helt omöjlig och feltänkt ambition, om man verkligen har den. I synnerhet inte i ljuset av en fortsatt stark och växande populistnationalistisk våg i både Europa och USA. Men hittills ser SD tyvärr ut att i en omfattning som på intet sätt är realpolitiskt påkallad, och utan tillräckliga reservationer, liera sig med den av globalkapitalismen använda imperiemakt, varifrån nästan allt i den vänsterliberala politik man motsätter sig sprids över världen med mer eller mindre våldsamma metoder.

Bortom de oklara momenten av nominell konservatism handlar det om ett befrämjande av nyliberalismens ekonomisk-politiska extremism, samtidigt som i verkligheten den postmarxistiska vänsterns kriterielösa och destruktiva typ av kulturradikalism och politiska korrekthet får allt större plats, eftersom den visat sig både användbar och villig att låta sig användas i globalkapitalets tjänst.

SDU:arna å sin sida har i sitt nya parti AfS visat sig vara just det som SD-ledningen anklagade dem för. De har själva visat riktigheten i den kritik som jag i god tro försvarade dem mot. I stället för att bli det “nya tredje”, återföll de på spektakulärt sätt, genom sina torgmöten, de aktivister de engagerade, de mediala och andra samarbeten de inledde, och den såväl moraliskt som politiskt groteska strategin av “avståndstagande från avståndstagande”, till det “gamla första”, radikalnationalismen, i förnyat populistisk form.

De kvarhåller flera av de viktiga ståndpunkter som var anledningen till att jag ville stödja dem. Men genom att förbinda globalismkritiken, motståndet mot NATO, avståndstagandet från den neokonservativa krigsinterventionismen, och förespråkandet för ett bättre förhållande till Ryssland med denna typ av nationalism, i stället för med en verklig socialkonservatism byggd på en egentlig humanism, har de komprometterat och försvagat dessa viktiga positioner i den svenska debatten.

Förlusten av enhetslinjen har alltså inneburit att båda lägren gått vidare åt varsitt felaktiga håll. Denna dramatiska bifurkation är redan nu uppenbart försvagande för den populistisk-nationalistiska och socialkonservativa politiska oppositionen i Sverige. På sikt är den potentiellt förödande.