Ward Against Dawkins et al.

It seems there are problems viewing the video here below in this post, so go to Vimeo instead (there are some disturbing sounds the first few minutes). I wish to draw the reader’s/viewer’s attention to my general discussion, in the post ‘The Case for Idealism and Personalism’, about the kind of case Ward makes.

6 Responses to “Ward Against Dawkins et al.”


  1. 1 bhavasindhu December 7, 2011 at 1:35 am

    I must say, Ward did a much better job than most of the philosophers I’ve been studying on dealing with Dawkins. I wonder whether he has a response. Well, no doubt he does, but I wonder what it amounts to.

  2. 2 Danne December 7, 2011 at 11:35 pm

    Keith Ward verkar vara en idiot.

    Han påstår att tro på gud är naturlig utan att gå in på vilken gud. Många av dom är så olika att dom helt utesluter varandra.

    Det är också naturligt att tro att det gömmer sig monster i garderoben när man är barn. Idiotiskt argument, som han själv också erkänner.

    Han pladdrar om att kvantfysik sker utanför tid och rum och därför är det då logiskt med en gud utanför tid och rum som slänger ner fisk till Jesus, Låter Jonah bo i en valfisk ett år, Moses dela på Röda Havet etc.

    Kvantfysik gör aldrig undantag vad gäller naturlagar. Den kristna guden gör MÅNGA undantag. Dom är INTE kompatibla.

    Sedan pladdrar han i år om att vetenskapen inte är sunt förnuft.
    Det stämmer. Vetenskapen hanterar fakta och bygger modeller.

    Efter 40 min gav jag upp.
    Han är den tråkigaste nonsenstalaren jag någonsin lyssnat på.

    Hans poäng verkar vara att det är möjligt att det kanske ev. knappt möjligt så finns en miljarddels chans att gud kanske ev. finns.
    Grymt argument…

  3. 3 Danne December 8, 2011 at 8:57 pm

    Kul att du tog bort mitt inlägg.
    Det visar att du inte har försvar mot det och att du skulle förlora argumentationen.

    Ha det!

  4. 4 Jan Olof Bengtsson December 11, 2011 at 9:43 am

    Hur är det möjligt att bli så provocerad av Ward? Självklart tog jag bort “Dannes” första kommentar ovan.

    Någon dag tidigare hade han ställt en fullt normal fråga efter ett annat inlägg, en fråga jag trodde kunde leda till en värdefull diskussion. Nu kom från denne för mig fullständigt okände, anonyme kommentator i stället plötsligt dessa aggressiva, hatiska oförskämdheter och förolämpningar – och tydligen med förväntningen att jag skulle besvara dem och inlåta mig i diskussion!

    Efter den andra kommentaren plockade jag upp den första ur papperskorgen och publicerade den, även om jag inte tror den är särskilt allmänintressant eller representativ – exempelvis säger den knappast så mycket om materialisters sinnestillstånd som vissa säkert skulle vara benägna att tro.

    Däremot är den ytterligare ett exempel på den av mig nyupptäckta anonymitetskulturens ofattbara okultur, som tydligen drabbar även andra områden än den politiska debatten (där den fått mig att rygga tillbaka från politiken). Hur har det kunnat gå så här med Sverige?

    Men jag vill göra klart att det inte är någon idé att skicka kommentarer av detta slag; normalt tar jag naturligtvis omedelbart bort dem.

    • 5 Petter December 11, 2011 at 4:03 pm

      “Däremot är den ytterligare ett exempel på den av mig nyupptäckta anonymitetskulturens ofattbara okultur, som tydligen drabbar även andra områden än den politiska debatten (där den fått mig att rygga tillbaka från politiken).”

      Trist att du lämnat politiken. Jag var orolig för att ditt (över)ambitiösa projekt att bekämpa kloakråttorna skulle vändas till deras absoluta triumf. Det vore väl synd?

      • 6 Jan Olof Bengtsson December 12, 2011 at 12:38 pm

        “Lämnat politiken” kanske är fel sätt att uttrycka det, eftersom jag aldrig var involverad i den, vare sig under min tid som medlem i M och KD eller under det år jag varit medlem i SD. Det enda politiska jag har gjort under detta senare år är att skriva lite SD-relaterade saker här i bloggen.

        På ett ganska tidigt stadium skrev jag att jag förstod att mina artiklar om SD kunde ge intryck av att jag nu avsåg att plötsligt övergå från min tidigare verksamhet till en politisk karriär i detta parti, men att detta inte var mitt syfte, att jag (efter att ha studerat partiet under flera år, och inte minst dess arbete under de första månaderna i riksdagen) blev medlem för att visa mitt stöd.

        I den meningen var även min egen formulering, “rygga tillbaka från politiken”, missvisande. Men vad jag menade var att jag inte fortsatt skriva om politik i samma utsträckning som tidigare. Jag förklarade för Tommy Hansson att jag behövde dra mig tillbaka under en tid och tänka igenom det här med anoymitetskulturen och dess innebörd.

        Och detta var före “IvanLendl”, “Ezzelino” och min närmare undersökning av kloaken! Efter det har det hela naturligvis blivit än värre. Jag hade, som jag berättat här, under flera år studerat olika svenska nationalistiska riktningar i samtiden och under nittonhundratalet, men bara i tryckta publikationer; det var bara sedan förra hösten som jag blivit medveten om anonymitetskulturens fenomen. Det är alltså en helt ny erfarenhet.

        Vad jag vänder mig mot är, som jag hela tiden förklarat (eller åtminstone alltifrån diskussionen med SolGuru i kommentarfältet till mitt första inlägg i denna fråga, ‘Motpol och anonymitetskulturen’), inte anonymiteten i sig, som förvisso kan vara legitim och nödvändig, utan bara den kultur som utvecklats, i vilken det anonymitetens missbruk jag beskrivit och som visat sig vara så vanligt, och de därmed sammanhängande åsikter och värderingar jag lyft fram, tycks vara en självklart accepterad normalitet.

        Jag är besviken. Trots de uppenbara problemen med Flashback ville jag inte fördöma och förakta forumet som helhet. I stället uttryckte jag min uppskattning inte bara av grundidén om “yttrandefrihet på riktigt” utan också av många av skribenterna. Jag försökte uppmuntra dessa att skapa ett nytt forum där de kunde komma till sin rätt, ett forum som i sin helhet höll deras nivå och motsvarade deras inläggs kvalitet (jag uppskattar dem fortfarande och vidhåller att de bör skapa ett nytt forum, trots att jag är besviken på de som plötsligt obegripligen anklagade mig – i kommentarfältet till mitt inlägg ‘Flashbacks omoral’ – för att hänga ut anonyma skribenter med deras verkliga namn, men som efter mina svar dragit sig undan och vägrat förklara vad de menade). Jag tyckte det var meningsfullt och roligt att ge mig in i dialog med dem genom att skriva långa inlägg här i bloggen som svar på vad de skrivit i forumet. Så trodde jag det skulle fortsätta även när ‘IvanLendl’ skrev en fråga här.

        I mitt inlägg ‘Ezzelino’ finns ett avsnitt med rubriken ‘Sektmentalitetens tragikomedi’, där jag berättar historien om personerna A, B, C och D. Jag tog ett steg som motsvarar Bs första, i riktning mot C och D. Jag tänker inte ta Bs andra. Snarare tänker jag återvända till utgångspunkten, där A står kvar.

        Ingenting av allt detta har naturligtvis med SD att göra. Det är verkligen inte deras fel, och jag vill på intet sätt göra Tommy Hansson, Robert Stenkvist, Erik Almqvist och andra som visat välkomnande vänlighet och – inte minst här i bloggen – kommit med förslag om min medverkan i partiarbetet besvikna.

        Därför har jag under denna tid när jag själv inte skrivit så mycket partipolitiskt – jag påminner dock om mitt inlägg ‘Sverigedemokraterna socialkonservativa, 2’ – fortsatt posta YouTube-videos med presskonferenser och tal från SD. Även om jag inte planerar att upphöra med min övriga verksamhet (och även på ett av dess områden har jag nu alltså blivit angripen i anonymitetskulturens karaktäristiska anda) till förmån för politik, kan jag framöver också tänka mig åtminstone ett visst engagemang i SD, och självklart kommer jag inte sluta skriva om politik och partipolitik. Men just nu måste jag tänka.

        Vad som hänt är bara att jag spontant “ryggat tillbaka” inför ett obehagligt fenomen som jag tidigare inte kände till. Jag behöver analysera och förstå det, införliva och beakta det i mitt tänkade kring den svenska politiska samtiden, inte minst med hänsyn till frågan om vilket det rätta förhållningssättet till det bör vara.

        Som du vet har jag redan tagit avstånd från inskränkningar av yttrandefriheten genom censur av och lagstiftning om internätet, och i stället prövat min egen metod för bekämpning. Den må förefalla överambitiös, men vissa signaler tyder på att den inte varit utan effekt. Och under inga omständigheter innebär mitt tillbakaryggande en kloakråttornas triumf. Tvärtom är det ett led i deras bekämpning. Jag återkommer om allt detta i vad jag hoppas kan bli en slutrapport om kloakexpeditionen.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi