Jan Olof Bengtsson

Näringslivets politiska tankesmedja Timbro har givit ut den i USA verksamme kanadensiske filosofen Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault i svensk översättning, och boken presenterades igår på ett releaseevenemang med författaren och Thomas Gür. Den “borgerliga” pressen är entusiastisk.

Det finns två anledningar att sätta “borgerliga” inom citationstecken. Den mest grundläggande är att den oerhörda frekvensen i användningen av denna beteckning, som självbeteckning, är en märklig svensk egenhet som i sig avslöjar djupet av det egna mer eller mindre omedvetna anammandet av den marxistiska historiesynen. Den andra, som jag ska behandla nedan, är att denna borgerlighet sedan länge trots detta i flera avseenden inte alls är distinkt borgerlig i marxistisk eller överhuvudtaget historisk mening utan till förväxling och förblandning sammansmält med vänstern, i en gemensam medelklass. (Att denna sammansmältning också beror på vänsterns förändring, att den sedan lika länge inte alls är en distinkt vänster i marxistisk eller överhuvudtaget historisk mening har jag diskuterat på annat håll.) Utelämnande av citationstecknen kan dock motiveras av att vissa inom borgerligheten, såsom Neos Paulina Neuding, både vill s.a.s. återförborgerliga borgerligheten och starkt betona termen som värdefull. Utgivningen av Hicks bok kan ses som ett led i en sådan strävan.

Jag läste den tio år gamla boken, inte omedelbart när den först kom ut, men senare under 00-talet. Eftersom jag inte har läst om den nu reserverar jag mig för att jag i det följande inte gör honom full rättvisa. Dess huvudargument är hursomhelst psykologiskt och politiskt. Det är inte i första hand fråga om någon pedagogiskt förklarande introduktion eller filosofisk vederläggning, utan – detta är titelns innebörd – en allmän förklaring, samtidigt formulerad som kritik. Postmodernismen, här med den alltför vida och svepande definition begreppet gavs när en rad tänkare som publicerade sina viktigaste verk under sextiotalet blev, eller gjordes till, stora namn i USA under åttiotalet (Foucault och Derrida sågs tidigare som poststrukturalister, inte postmodernister, i Europa), uppstod enligt Hicks ur dessa vänsterpolitiskt engagerade tänkares behov att dölja socialismens teoretiska och praktiska nederlag och den liberala kapitalismens triumf, sådana dessa erfarits under femtiotalet. För detta syfte nyformulerades skepticismen och relativismen i deras romantiska tappning och vidareutvecklades till dekonstruktionismen, makt/kunskap- och diskursanalysen o.s.v.

Den historiska linjen tillbaka till romantiken är här självklart viktig och central, och jag ska återkomma till det. Den psykologiska förklaringen är kanske också delvis plausibel. Men den är även ensidig. Och framför allt är Hicks filosofiska alternativ, utgångspunkten för hans filosofiska kritik, ytligt och otillräckligt. Till Hicks förtjänster hör att han är medveten om den analytiska filosofins ohållbara grundantaganden och dess inre process av nödvändig självupplösning som i sig historiskt utgör en internfilosofisk möjlighetsbetingelse för postmodernismen i den amerikanska meningen. Det är därför inte till dess fortfarande på sina håll dominerande illusoriska positivistiska rationalism han vill återgå. I stället handlar det om en enkel, äldre upplysningsrationalism baserad på en lika enkel äldre realism i den tidiga empirismens tradition.

Det förnyade försvaret för dessa ståndpunkter idag vittnar om deras fantastiska historiska seghet, och de orörliga begränsningarna i de samhällsgrupper och till dem hörande snarare personlighetstyper som omfattar och uppbär tankefigurerna. De kan inte restlöst förklaras i historiematerialistiska termer, eftersom de, trots deras dominans, inte uttömmer den moderne, liberale västerländske borgarens historiskt uppvisade register. Men den distinkta karaktärsformation som på det nu återigen demonstrerade återkommande sättet omfattar eller uttrycker dem, måste ändå, i sin konstitutiva begränsning, vid det här laget, och just på grund av den slående repetitiviteten, anses vara mycket väl utforskad och belyst i termer av alla relevanta slag av historiska faktorer. Här finns, kort sagt, inget nytt.

Idealismen, historicismen, fenomenologin, personalismen, hermeneutiken – här finns enorma humanistisk-filosofiska domäner där samma moderna västerländska borgerlighet, om än inte samma individuella representanter, frambragt centrala frukter och vunnit avgörande insikter. De vidgar sig till alltför ofta försummade kulturella strömningar av verklig betydelse och bestående värde i den västerländska moderniteten – även i den anglo-amerikanska världen. Det är tråkigt att höra hur den sympatiske Gür, som tidigare bevisligen gjort försök att förstå Roger Scruton, nu faller in en banal kälkborgerlig jargong av billiga utfall mot inte bara missförstådda utan helt oförstådda tänkare. Dock tycks han själv delvis medveten om det, och söker förebygga vanskligheter och pinsamheter genom att säga att han inte vill ha någon filosofisk diskussion i sig: han vet att han i mycket talar till den praktiska världens män och kvinnor, som tittat in efter jobbet.

Men samtidigt förstås också till just den begränsade krets som i Sverige försöker intellektuellt definiera en hållbar borgerlighet. Att dessa så ofta misslyckas beror på kargheten i den kulturella miljö och allmänna debatt vår samtidshistoria i mycket skapat, och den därur följande bristen på assimilation av de intellektuella resurser som skulle kunna göra projektet framgångsrikt eller åtminstone sammanhängande och meningsfullt. Kring Hicks och hans förklaring av postmodernismen fylkas därför nu den alltför vanliga typen av i hög grad omedveten radikal: den praktiskt orienterade modernitetsutopisten som ändå på basis av sin tunna borgerliga rationalism vill definiera sig som milsvitt skild från de flummiga socialisterna. Ständigt lutande sig ut över Atlanten känner han sig nöjd med anglosfären. Med all sannolikhet tillhör han också dem som i dessa dagar också ropar högljutt på NATO-medlemskap. Det räcker att Hicks dekorerar sin enkla filosofi och dess lika enkla politisk-filosofiska eller ideologiska korrelat med litet blomsterretorik om Vetenskapen, Framsteget och framför allt Rikedomen och Välståndet, för att denna personlighetstyp ännu en gång ska tjusas. Det är ett beklagligt skådespel inte minst därför att tidens tecken mer än någonsin tyder på att denna ytliga filosofi inte är nog ens för dessa världsliga mål. Det håller inte som metafysik, inte som vetenskapsteori, inte som etik, inte som kulturfilosofi, inte som politik, inte ens som ekonomisk doktrin.

Kritiken av postmodernismen är emellertid viktig. Såtillvida förtjänar Timbro erkännande. Samtidigt är det faktiskt anmärkningsvärt att det är just de som nu satsar på denna kritik. Under tankesmedjans tidiga år präglades verksamheten inte bara en aggressiv, militant återlansering av den gamla vanliga klassiska liberalismen och nationalekonomin för en borgerlighet som i sak länge anammat socialdemokratiska synsätt och vars självdefinition som opposition därmed i stor utsträckning reducerats till politiskt obetydlig socialpsykologi. Där fanns faktiskt också ett begränsat men dock försök att för samma publik introducera det konservativa tänkande som är historiskt förbundet med de alternativa filosofiska strömningar jag nämnt. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, ansågs, som jag nämnt i tidigare inlägg, ha “soft spots” som gjorde honom mottaglig för kulturkonservatismen. Det var utomordentligt välgörande, ett delvis försonande drag i den annars krassa “nyliberalismens” från organiserat näringslivshåll regisserade opinionsmässiga maktövertagande. Framför allt var det Carl Johan Ljungberg som stod för denna del av verksamheten.

Dock varade det inte länge. Varför? Som jag också nämnt i tidigare inlägg är jag benägen att förknippa den beklagliga förändringen med att Carl Rudbeck knöts till tankesmedjan, tog över redaktörskapet för Marknadsekonomisk Tidskrift, döpte om den till Smedjan, och bredde ut sig med sina idéer om att Operan och Dramaten måste få kosta vad de kostar, om att Rambo är lika mycket kultur som Rimbaud, och om Duke Ellingtons Creole Love Call som globalistisk kulturell visdom. Men denna förändring sammanhängde givetvis med det historiska skeende som definierades av nyliberalismens och postmodernismens å det närmaste sammanhängande fenomen.

Hur ska man beskriva Rudbeck? Vem var han? Svaret är enkelt. Fastän han av den svenska vänstern inklusive svenska media naturligtvis, liksom alla på Timbro, oegentligt beskrevs som den yttersta högern, var han – en postmodernist. Det finns inget annat sätt att beskriva honom. En postmodernist i den nämnda amerikanska meningen. Givet det visserligen abnorma svenska förhållandet att han i debatten etiketterades som yttersta höger, blir det bisarrt när Gür nu ställer frågan varför det inte finns några postmodernister inom högern. Det var inte länge sedan en sådan dominerade just på platsen för dagens seminarium.

Tankarna kunde förstås gå till ledande marxister i samtiden som Fredric Jameson och Terry Eagleton, för vilka postmodernismen snarare är kapitlismens egen manifestation, en oundviklig följd av ett bestämt stadium av kapitalismens ekonomiska och sociala utveckling, och en teoribildning som samtidigt som den analyserar denna utveckling också maskerar dess verklighet, dess makt och styrning, trollar bort marxismens kapitalismkritik, legitimerar den konsumistiska masskulturen, håller massorna förvillade och okunniga. Använde Rudbeck nu medvetet sina under många år uppbyggda kunskaper om postmodernismen för detta senare syfte? Lät han dem fylla denna funktion? Det kunde ligga nära till hands. Ändå framstod han hela tiden snarare som en genuin och extrem vänsterman. Under hela åttiotalet hade han inte gjort något annat än att introducera alla de ledande, vid denna tid som intellektuella celebriteter i USA marknadsförda, postmoderna tänkarna och i ännu högre grad de amerikanska marknadsförarna själva, inte minst i understreckare i borgerlighetens huvudorgan Svenska Dagbladet. Dessförinnan hade han skrivit en amerikansk avhandling om västmarxisten Walter Benjamin. Denne var Frankfurtskolan närstående, och bl.a. därför var steget inte långt till poststrukturalismen och postmodernismen. Rudbeck förkroppsligade borgerlighetens postmoderna sammansmältning med den postmarxistiska vänstern.

Han skrev alltså redan i vad som skulle vara högerns tidning, men redan då var detta i sig inte något som med nödvändighet innebar att han själv tillhörde högern. Det var först när han plötsligt gick över till Timbro som han omedelbart uppfattades så. I skarpa polemiska utfall fördömde han också litteraturkritiker och andra som inte tagit till sig den postmoderna teorin. Men här var han helt enkelt del av en generation som också representerades av Horace Engdahl, Anders Olsson och en rad andra kända “litteraturvetare” (det hette efter positivismens härjningar inte längre litteraturhistoriker), som under sin tidiga karriär övergivit sin initiala marxism och utan kritisk distans ägnade många år åt svensk introduktion av dessa strömningar. Rudbeck utmärkte sig dock genom att hans antihumanism var mer militant.

Bland litteraturkritikerna tillhörde även Mats Gellerfelt, också med bakgrund i radikalvänstern, under sina första år detta läger – tills han, förefaller det mig, insåg att han misstagit sig. Han trodde nämligen först att poststrukturalismen och vad som efter Lyotards kända bok och det amerikanska genomslaget yvigt kom att kallas postmodernismen i sin litteraturteoretiska tillämpning innebar ett tillförande av intellektuella resurser för högmodernismens förnyelse, alltså även för det litterära skapandet i sig. När han förstod att så inte var fallet, att postmodernismen som fenomen tvärtom, ja rent programmatiskt, i hög grad ledde ut i det triviala och banala, till raka motsatsen till de värderingar han velat göra till sina egna, släppte han denna inspiration – och tycktes till en början helt enkelt ge upp, började skriva om sitt ungkarls- och restaurangliv, Alf Svensson, och Djurgårdens IF. Det är för tillspetsat: hans litteraturkritik förblev sig delvis, ursprungliga ansatser kvarhölls. Men de stora programmatiska åtbörderna avvecklades, och han upphörde med sina högspända egna skönlitterära försök. Signifikativt var dock att hans ideal småningom började omdefinieras eller mer explicit artikuleras i kulturkonservativa termer. Efter att några gånger ha dykt upp på Timbros evenemang, medverkade Gellerfelt exempelvis i de första numren av Samtidsmagasinet Salt.

Här finns likheter med Engdahl, hans dödlige och snabbt segrande konkurrent inom det gemensamma litteraturkritiska och -teoretiska gebietet. Men tyvärr inte med Rudbeck, som inte minst i sin Rambo och Rimbaud-kampanj gjorde postmodernismens radikala olikhet i förhållande till högmodernismen uppenbar. Rudbeck hyllade tveksam amerikansk populärkultur, och fyllde samma funktion i Sverige som vissa professorer och kritiker i USA i Foucaults och Derridas upphöjande till popkulturliknande stjärnor för intellektuellt aspirerande ungdom. Foucault hade ju varit i Sverige långt tidigare, och även översatts långt tidigare, men det var först nu han, liksom Derrida, som alltså också skrev sina tyngsta verk vid mitten av sextiotalet, blev stor i Sverige – alltså samtidigt som i USA.

Bland dessa lyfte han fram exempelvis den av Hicks skarpt kritiserade Rorty – en av de tänkare i vars namn han liksom flera av generationskamraterna med pompös bombasm alltså fördömde och förringade dem som inte tillägnat sig den för hans generation av radikaler och revolutionärer enda “avancerade” intellektuella strömningen. Det var tröttsamt banalt redan då. Så hade det låtit om radikalismens tänkande ända sedan artonhundratalet. Men med just postmodernismen upphörde inte bara trovärdigheten i dessa anspråk; själva grunden för dem upphävdes. Inte mycket av den begreppsbildning o.s.v. som numera äger rum i det postmarxistiska tänkandet framstår som avancerat för särskilt många, såtillvida som postmodernismen själv programmatiskt har relativiserat kriterierna och direkt och indirekt legitimerat det uppenbart icke-avancerade. Och radikalismens hela föreställning om det avancerade förutsatte ju modernitetens Stora Berättelse om Framsteget.

Redan idag skrattar man alltså åt postmodernismen i Rudbecks egen tankesmedja. Den som gifter sig med tidsandan blir ju snabbt änkling. Det visste Ljungberg, Claes Ryns lärjunge, som representerade Timbros korta ljusglimt. Han stod från början, med Eliot (den för övrigt av Gellerfelt beundrade högmodernisten) och Russell Kirk, för “the permanent things”. Rudbeck tillhör en helt annan personlighetstyp än både de fåtaliga filosofiska kulturkonservativa och de rationalistiska liberalerna. Eller tillhörde, kanske man ska säga. Jag kan vara orättvis här. Tidigare var han oförmögen att förstå en sådan visdom. Han såg sig själv som sofistikerad, men den inre logiken i hans intellektuella funktionssätt hade samma innebörd som dess yttre resultat: helt enkelt ett följande av trender. Det sägs att han nu har ändrat sig. Det vore i så fall naturligt. Förr eller senare måste alla av hans typ göra det. Han sägs ha närmat sig religionen. Jag har också försökt uttrycka erkännande för riktiga och sympatiska ställningstaganden i några politiska frågor på senare tid.

I sanningens namn ska sägas att inte minst Gellerfelt hade rätt i kritiken av de äldre kritikernas, vänsterkritikernas, begränsningar. Men den verkliga arten av de nya strömningar han och de övriga nämnda förespråkade tycks han ej ha förstått, på det sätt Rudbeck helt klart från början gjorde. Och kritiken gick också ut över en äldre generation av högt kvalificerade forskare inom vad som nu hette “litteraturvetenskapen” som varken var “faktapositivister” eller marxister utan snarare formade av New Criticism och andra äldre riktningar. Åtminstone i efterhand bör det vara uppenbart för alla hur “postmodernismen” var ett led i humanioras synbarligen definitiva nedgång i Sverige. Det förtjänar att påminnas om att Horace Engdahl erkänt att han ibland själv inte förstod vad han skrev i tidskriften Kris. Han menade ingenting. Han bara svamlade på. Men i det klimat som skapats räckte anseendet för obegriplighet för en kometkarriär utan motstycke i svensk litteraturhistoria. Som väl är uppvisade han inom kort också de andra sidor jag antytt. Och redan på sjuttiotalet hade han, under sin marxistiska tid, utgivit en värdefull översättning av Karel Kosík, med utmärkt inledning, och en antologi om hermeneutiken.

Rudbecks eventuella nyorientering till trots kvarstår såvitt jag kan se – och jag ska strax återkomma till detta – i mycket hans kulturella radikalism. Hans séjour på Timbro, och hans fortsatta karriär som politisk kommentator, framstår som typiska för den svenska borgerlighetens hjälplösa, motståndslösa upplösning, dess prisgivenhet till postmarxismen och vad Paul Gottfried delvis finner det legitimt att benämna kulturmarxismen, d.v.s. just de intellektuella strömningar Rudbeck gjorde sig till talesman för, ägnade sitt liv åt, och troligen kommer minnas som representant för. Och främst alltså just postmodernismen, postmodernismen i Timbro-tappning. När väl Rudbeck knutits till Timbro var det naturligtvis fritt fram för Johan Norberg, Mattias Svensson, Markus Uvell och andra yngre krafter som, utan att komma i närheten av Rudbecks filosofiska, litterära, språkliga och andra kunskaper, på sin egen nivå delade vänsterns kultursyn. Även för en äldre men relativt vettig timbroit, Mats Johansson, var  det nu, när han skulle skriva om 68 sett från det andra, borgerliga hållet, de rigueur att framhålla att även han minsann gillade Rolling Stones. Det dröjde inte länge innan vi var framme vid Nya Moderaterna.

Om Rudbeck var närvarande vid dagens Timbroevenmang vet jag inte. Men det är ju inte svårt att förstå om han höll sig borta just denna gång. Hans egen tankesmedja måste ju nu rimligen fullständigt förkasta honom. Ändå var det inte länge sedan den gamle vänsterradikale postmodernisten bevisligen själv dök upp där: vid den bisarra presentationen förra året av gränslöshetens och den fria rörlighetens något förvånande försvarare Johan Lundbergs upplysningsrationalistiskt betitlade bok Ljusets fiender.

I nervöst nit ansträngde sig här Timbroborgerligheten att tillsammans med en ledande men tvetydig vänsterdebattör, Lena Andersson, klargöra att den var kulturradikal. Alla var kulturradikaler, hävdade moderatorn – utom, oroade han sig, möjligen Lundberg, som ju dristat sig att ibland tala om en (gränslös och fritt rörlig) kulturkonservatism. Men nej, Lundberg, tillämpande en historiskt ytterst snäv definition av kulturradikalismen, försäkrade att även han tillhörde denna, ja framställde sig närmast som tingstenian. Olle Wästberg intygade att det bara var fråga om en uppdatering av Per Ahlmark. För säkerhets skull drog Håkan Arvidsson, till entusiastiskt bifall, som slutkläm på hela evenemanget till med att “Kulturkonservatismen är i realiteten den nya radikalismen”. Den svenska borgerlighetens oskiljaktighet från vänstern, dess egen vänsterradikalism, dess krampaktiga modernitetsutopism, eller kanske snarare modernitetsillusionism, antog närmast komiska och neurotiska drag. Allt måste i Sverige vara kulturradikalism, vara modernism. Alla måste vara – det är det absoluta minimum – 1880-talister, strindbergianer. Annars tar Fascismen över. D.v.s. Carl David af Wirsén.

Kulmen nåddes dock när Carl Rudbeck yttrade sig. Det visade sig att han på intet sätt släppt sin tidigaste, marxistiska inspiration, även om han betonade vad som nu ska uppfattas som dennas egna postkoloniala uttryck. Hicks svepande analys bekräftades här, såtillvida som vänstern/marxismen, sådan den numera ser ut, och postmodernismen förvisso smält samman i en i grunden enhetlig om än månghövdad romantisk, vänsterideologisk hydra. Lundbergs kulturradikalism visade sig, trots dess märkliga svenska definition, kunna sägas vara identisk med den europeiska upplysningen, och blev därmed plötsligt ytterst omfattande. Likt Hicks gick Lundberg som herkulisk ljusets riddare till storms mot det irrationella monstret. Men detta kunde Rudbeck inte acceptera. Skulle Sartre och Fanon inte vara en del av den europeiska upplysningen? (Sartre var inte bara kommunist, han inordnade med tiden hela sin existentialistiska filosofi i marxismen; Fanon var hans afrikanske protegé, som han knöt stora förhoppningar till.) Lundberg svarade undvikande, tydligt besvärad.

Nej, Rudbeck kan rimligen inte ha varit närvarande igår. Förutom att Timbro självt genom Rudbeck för inte länge sedan var en av de främsta spridarna av postmodernismen i Sverige, utan att därmed vilja dölja vänsterns misslyckande, finns ytterligare en mening i vilken Gürs uppfattning om postmodernismen och “högern”, eller åtminstone den icke-socialistiska opinionen, är felaktig – liksom, och viktigare, Hicks’. Foucault utövade ett mycket avsevärt inflytande på kritiken av marxismen och inte minst uppgörelsen med Sovjetsystemet i Europa vid sjuttiotalets slut. Hos de s.k. “nya filosoferna” (en ovanligt fantasilös benämning) i Frankrike, med Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen, finns inslag av Foucaults maktanalys. Efter den initiala uppmärksamhet deras tidiga böcker rönte i detta historiska sammanhang började de ganska snabbt avfärdas – i synnerhet “BHL” har sedan dess såvitt jag kunnat se tämligen konstant uppfattats som mediapajas – i den franska opinionen. Filosofiskt seriösare och mer fördjupade liberaler som Luc Ferry och Alain Renaut kom inom kort också med sin uppgörelse med “postmodernisterna”, såväl Foucault och Derrida som andra, i boken med den i Sverige såväl som i USA, där dessa tänkare blev allmänt kända först på åttiotalet, obegripliga men korrekta titeln La pensée 68. Denna uppgörelse hade sina brister, men författarna tillhörde i alla fall vissa av de alternativa filosofiska riktningar jag ovan nämnde. Man känner en stor trötthet när man inser att det väl snart var ett åttiotal år sedan den svenska intellektuella borgerligheten både förstod något av dessa och lade dem till grund för sin politik. Nu beväpnar sig ljusets riddare i stället med Stephen Hicks.

Ferry och Renaut blev länge mer tongivande filosofer, i centrum av den franska debatten; Foucault och Derrida blev aldrig några allmänt erkända och dominerande tänkare i Paris. Det var just därför de satsade på fortsatta karriärer i USA. Där, liksom genom Rudbecks och hans generationskamraters försorg i Sverige, satt oräkneliga studenter och epigoner med deras boktravar – i översättning – framför sig, i den med den förmenta intellektuella avanceradhetens pressande imperativ blandade förtrollning av fascination som de mediatränade introduktörerna skapat. De upptäckte aldrig att de franska stjärnorna i själva verket befann sig på flykt från ett relativt ointresserat Frankrike. Som Gottfried anfört mot Allan Bloom är det ju Amerika som i vår tid länge genererat denna typ av radikalism snarare än Europa. Det skapar den själv, och i den mån den importerar den är det där det importerade växer till och bär frukt, uppblandat med det inhemska – Rorty, som också kan beskrivas som amerikansk pragmatist, är ett tydligt exempel. Först därefter får det verkligt genomslag hos oss. Nu, långt efter deras storhetstid i USA, har vänstern försökt återlansera de radikalt ofranska tänkarna som representerande det bästa i den franska kulturen under sin tid. I den mån de är exponenter för postmoderniteten som fenomen och inte bara analytiker av det, är detta entydigt problematiskt. Men det är också för sent. Stephen Hicks är verkligen inte, och som tur är inte, deras ende kritiker i USA. Och i Europa blir kritikerna naturligtvis också fler och inte färre.

Icke desto mindre är det ren tankelättja om den intellektuellt utarmade, kulturradikala svenska borgerligheten nu tycker sig kunna slappna av inför det de, trots Rudbeck, aldrig orkat närmare sätta sig in i; om den, tillsammans med de starkare filosofiska alternativen, avfärdar “postmodernismen” som försök att trolla bort socialismens misslyckande och med nytt gott samvete bara slår sig till ro med den gamla bekväma, ofilosofiska, empiristisk-rationalistiska common-sense-praktiken. Det är inte bara de komponenter som de nya filosoferna upptog som förblir av visst intresse – i Sverige, bör tilläggas, fick dessa betydelse för Lars Gustafsson och hans omsvängning till liberalismen, och inte minst för hans dåvarande fru, Madeleine Gustafsson, såsom kan iakttas i hennes icke oviktiga bok Utopien och dess skugga från 1978. Detta förblir väsentligt. Det handlar om totalitarismens förståelse. Men postmodernismens betydelse är djupare än denna. Den måste förstås som en partiellt definierande kulturell aspekt av en helhetlig, ekonomisk, politisk och social utveckling.

Som filosofihistoriskt fenomen säger den en hel del om just den upplysningstradition Hicks står för och vill ersätta den med. Han har som sagt rätt i kopplingen till romantiken. Men han förstår såvitt jag minns ingenting av det djupa inre sambandet, dialektiken mellan romantiken och upplysningsrationalismen i västerlandets hela moderna historia. Postmodernismen är en ny upplaga av den tvetydiga romantik som aldrig övervunnits. Och anledningen till att den aldrig övervunnits är att det bara är upplysningsrationalismen som setts som dess alternativ – på samma sätt som upplysningsrationalismen aldrig övervunnits för att det bara är romantiken som setts som dess alternativ. Under ytan av motsats och ömsesidig polemik är dessa strömningar nära förbundna, beroende av varandra, låsta i en dialektik som i verkligheten definierar hela moderniteten och utan vilken denna inte kan förstås.

För syftet att förstå postmodernismen räcker därför inte Hicks’ förklaring. Timbro startades för att näringslivets intresseorganisationer insåg att borgerligheten befann sig i ett intellektuellt underläge i förhållande till vänstern. De hade rätt. Men efter en genom den filosofiskt kulturkonservativa nischen delvis god början misslyckades de helt enkelt med att göra något åt det, om man ser till sakläget snarare än bara media- och opinionsgenomslaget. Nu var detta från deras perspektiv knappast i sig någon katastrof, eftersom vänstern s.a.s. själv gjorde något åt det: den upplöste sig själv intellektuellt i det postmarxistiska träsket. Och i och med anammandet av postmodernismen legitimerades ju också helt enkelt ett ignorerande av nämnda sakläge. Det för dem som inte helt förblindats av postmodernismen alltfort identifierbara sakliga misslyckandet berodde emellertid både på att motattacken och den intellektuella upprustningen byggde på redan långt tidigare som svagt och otillräckligt uppvisat tankegods, och på att detta kompletterades med just en rudbeckiansk postmodernism som idag, efter Hicks presentation, även för timbroiterna själva måste framstå som rent kontraproduktiv. Både högern och vänstern försvagades under en tid av samma postmodernism, alltunder det nyliberalismen konsoliderade sina landvinningar.

Men i den mån enstaka tänkare inom vänstern tillägnat sig de alternativa filosofiska traditioner jag nämnt och som borgerligheten tappat bort – de kan mer eller mindre, och på många olika sätt, upptas i och modifiera såväl marxismen som åtminstone en del av postmarxismen och postmodernismen, såsom också hela tiden har skett – kan de fortfarande lätt framstå som filosofiskt överlägsna (jag rör mig här, för denna diskussions syften, inom ett begränsat och relativt synfält). Rent generellt gäller förstås om vänstern som sådan att dess delsanningar förblir delsanningar, men de blir det givetvis i mer eminent mening när de artikuleras i termer av genuin filosofi. Trots några viktiga delsanningar även från Hicks sida, gäller om hans analys att den håller kvar högern (“högern”) på dess filosofiskt och allmänkulturellt mest otillräckliga atlantiska nivå.

Ett trevligt, nytt inslag vid gårdagens evenemang var Samtidens redaktör, den internationellt erfarne samhällsdebattören och före detta skolmannen Jan Sjunnesson, som mot slutet bidrog med ett sakligt viktigt inlägg, framfört på bättre engelska än den vi finner i den engelska originalutgåvan av hans bok Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation. Sjunnesson, som det senaste året deltagit i många debattevenemang i Stockholm, har gått från den gamla vänstern, nyvänstern, där han var engagerad i Uppsala i sin ungdom, över postmodernismen, till liberalismen i Timbros tappning – alltså kanske inte någon särskilt lång väg. Hans redaktörskap för Samtiden visar dock att han är på väg utöver allt detta. Han säger sig fortfarande vara liberal, men han är det nu i en vid mening som, fastän den i sig kan förefalla något amorf, medför dialogiska öppningar år annat och rätt håll, öppningar som pekar utöver hela detta ödeland. Den under en längre tid planerade Samtiden, som jag nämnt i tidigare inlägg, är ju avsedd att bli en i SD:s distinkta mening socialkonservativ publikation. Här kan finnas en möjlighet att åter öppna de samhällsfilosofiska horisonter jag efterlyst. Man får avvakta och se hur det går.