Vänstern och postmodernismen

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Den är ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution”, som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin, under flera århundraden, handlat om. Det definierar moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern ibland har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog ju starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantikens själva begrepp. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda filosoferna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismen är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.

2 Responses to “Vänstern och postmodernismen”


  1. 1 Christer February 11, 2017 at 2:32 pm

    “En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar,”

    “Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen.”

    Du menar att jag förstår inte bättre än att reducera och sätta likhetstecken mellan den “tes” och titeln på Hicks bok som en alltigenom fullständig förklaring av vad postmoderism är!?

    Och fortsätter med:

    ” Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen.”

    Bara en ytlig undersökning genom en Googling på ett, ofta kritiserat för brist på stringens, och sådeles inte alltid betrott Wikipedia visar med all tydlighet att postmodernismen inte var “skapat” direkt av den politiska vänsterrörelsen partiorgan. (Socialdemokraterna, vänstern eller vad du nu vill….) Så redan där faller din anklagelse att jag skulle nöja mig med sätta likhetstecken mellan “tesen” och titeln på Hicks bok som en alltigenom universell förklaring av postmodernism. För en sådan Gooling har jag faktiskt också gjort! Suprise, suprise!

    Men tack för att du tog dig tid att svara och för att du hade vänligheten att idiotförklara mig och tillskrev mig en åsikt jag aldrig har uttryckt. Jag frågade bara vad och hur du tänkte i frågan.

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 11, 2017 at 5:32 pm

      Som jag skrev i ‘Borgerligheten och postmodernismen’ var det visserligen länge sedan jag läste Hicks’ bok, men såvitt jag minns avser han tesen som en förklaring, i enlighet med bokens titel och i den mening jag angav, d.v.s. att vänstern själv frambringade och omvandlade sig till postmodernismen i syfte att bemöta socialismens kris.

      Denna tes ligger på sitt sätt nära den ortodoxa marxismens gamla kritik av “västmarxismen” och dagens långt mer allmänna (men förstås helt annorlunda motiverade) kritik av “kulturmarxismen”. Mer allmänna analyser av “postmarxismen” innehåller också ofta inslag av Hicks’ tes. Vidare är det helt ovedersägligt att de ledande postmoderna tänkarna tillhörde den politiska vänstern.

      I kommentarfältet till ‘Borgerligheten och postmodernismen’ svarade jag bara på din fråga om jag ansåg tesen felaktig. Jag svarade: “Ja. Om detta ska vara en ‘förklaring’ av postmodernismen är det en ytlig, ensidig och helt otillräcklig sådan.” Du hade inga invändningar mot detta svar. Jag hade därför all anledning att anta att du förstod tesen på Hicks’ eget sätt och som en förklaring.

      Av alla dessa anledningar är det förvånande att du nu uppfattar detta antagande som en idiotförklaring. Det är det naturligtvis inte alls. Vad jag gjorde nu var bara att jag svarade på din andra fråga, om hur jag ansåg tesen otillräcklig och alltför svepande. Jag förklarade bara hur jag tänkte i denna fråga.

      Hicks själv förstår ju vänstern i en vid och djup historisk mening, långtifrån bara som “partiorgan”. Att hävda att denna vänster, med hjälp av filosofiska strömningar alltifrån Rousseau, frambringat och omvandlat sig själv till postmodernismen i syfte att hantera socialismens kris, är långtifrån någon idiotisk tes. Det finns långt mer svepande, ytliga och ensidiga teser i dagens filosofiska, historiska och politiska debatt som ändå inte rätteligen kan betecknas som idiotiska.

      Dina frågor var bra frågor, som förtjänade ett separat inlägg. Det fanns anledning att inte vara nöjd med mitt första, korta svar.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi