Bör man säga något nytt inför valet?

Det är beundransvärt hur politikerna orkar säga samma saker hela tiden. Kanske borde jag också göra det, inte minst eftersom jag säger en del saker som de inte säger.

Men som jag har förklarat tidigare är jag s.a.s. inte inställd på att fungera så, åtminstone inte i skrift. För mig är det som på de andra områden där jag i blygsam omfattning publicerar mig, nämligen att det en gång sagda gäller, tills det finns anledning att göra tillägg eller modifieringar.

Är man intresserad av vad jag säger, kommer man till mig (det är naturligtvis inte så många som är intresserade – mina icke-politiska ämnen anses smala, liksom kanske ofta min belysning av politiska ting – men några är det); man går vidare och läser andra texter av mig, och andras som jag hänvisar till; man fördjupar sig i allt detta. Här i bloggen finns, är avsikten, mycket av vad jag uppfattar som det väsentliga, eller öppningar och ingångar till detta, på de områden jag ägnar mig åt: Spirituality, Arts & Humanities, och Europe. Det sistnämnda omfattar även politiken (naturligtvis är de inte helt åtskilda från varandra). Och det mesta av det jag skrivit om politik gäller fortfarande, gäller nu, inför valet.

“Missionerande”, aktivt utnående har inte präglat min blygsamma verksamhet, på något område. Visst finns mycket nytt att säga om politiken, i den meningen att det redan sagda givetvis hela tiden kan tillämpas på nya situationer, händelser, uttalanden o.s.v. Särskilt i valrörelsen kan detta naturligt förväntas. Men är det nödvändigt att just jag gör det? Även om det inte alltid sker utifrån de mer utförligt formulerade politisk-filosofiska och historiska perspektiv jag försökt introducera, eller utifrån min mer specifika erfarenhet, är det, tycker jag, många andra som hanterar alla dessa saker på även från min ståndpunkt tillräckligt bra sätt, och på flera specialområden naturligtvis också mycket bättre än jag skulle kunna.

Vi har en handfull politiska skribenter och debattörer i de gamla, tidigare stora liberala och socialistiska tidningarna som skriver formellt bra och innehållsligt halvbra. Resten skriver antingen formellt bra och innehållsligt mediokert till dåligt, eller både formellt och innehållsligt mediokert till dåligt. Att påpeka dessa saker innebär inte ett anspråk på att själv skriva bättre än alla andra, bara på att i viss mån kunna bedöma detta.

En känd ledarskribent uttalade när Marika Formgren fick sluta som ledarskribent det alla vet, nämligen att var och en som arbetar som sådan måste acceptera ett ideologiskt ramverk inom vilket de måste hålla sina texter, och att det är chefredaktören som tolkar detta ramverk. Tidningarna hade, framhöll han, inte grundats för skribenternas skull. Uthärdar man inte dessa förhållanden gör man rätt i att sluta.

Just så enkelt är det. Johan Hakelius förklarade nyligen i en intervju med Mikael Jalving att han kan uttala en del kontroversiella inkorrektheter och överleva i offentligheten eftersom han “vet hur man sätter ned fötterna” i den speciella svenska terrängen.

Men hur intressant blir detta? Gränserna och de minerade områdena är idag så snäva respektive stora att det allra mesta av framför allt den direkt politiska debatten blir intellektuellt ovidkommande, även hos de bästa skribenterna. De är hänvisade till en hopplös, hjälplös trivialitet när de någon gång försiktigt vågar i någon liten utsträckning lämna vad som idag kallas “åsiktskorridoren” för att ge en i ett eller annat begränsat avseende politiskt inkorrekt belysning av något. Ett ständigt växande antal läsare där ute i verkligheten har redan sett saken i det ljuset, och i än bättre, mycket bättre ljus. Dessa begränsningars tvång går ut inte bara över innehållet utan även stilen. För allt fler läsare går under dessa omständigheter läsvärdet oundvikligen förlorat.

De alltmer uppenbart föråldrade och irrelevanta ledarna och krönikorna läses därför i allt större kretsar endast som symptom, som signaler, i syfte att tolka den politiska utvecklingen, för studiet av fotnedsättningens teknikaliteter som sådana och vad de säger om det politiska utsägningsfältet och bakomliggande krafters eventuella rörelser och omgrupperingar – inte för deras innehållsliga värde i sig. Detta är idag minimalt för var och en som vant sig vid de nya politiska och samhällsdebatterande media, liksom de naturligtvis länge varit det för sådana som redan tidigare av olika skäl haft tillgång till andra historiska och politisk-filosofiska perspektiv. Situationen liknar i detta avseende förstås den i Sovjetunionen, och det tar tid att förändra den.

Det är denna läsning av “gammelmedias” politiska kolumner som indicier på något annat än vad skribenterna själva tror sig tala om som vi sedan länge ser i kommentarfälten och på Flashback – i det senare fallet inte minst alltsedan förra valet i DogDylans eminenta tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen?’, men också i flera andra. De bästa skribenterna där – och de är eller har genom åren varit många (de kommer och går i viss mån) – har ofta långt djupare insikter och gör betydligt skarpare iakttagelser än vad den gamla pressens skribenter kan uttrycka på de villkor de accepterat, och antagligen också än vad de flesta av dem faktiskt skulle vara förmögna att uttrycka under andra omständigheter.

Det är där, och i nya media, som den verkliga politiska debatten förs i Sverige idag. Där finns många som skriver både formellt och innehållsligt dåligt. Men det finns många fler som skriver formellt dåligt men innehållsligt bra, och även många fler som skriver formellt lika bra som de flesta. Ja, några skriver minst lika bra som de bästa i övriga media, och i detta hjälps de självklart på naturligt sätt av att ha, att kunna ha, ett så mycket bättre innehåll. Form och innehåll kan ju inte helt åtskiljas. Åsiktskorridoren skapar inga betydande stilister.

Framför allt måste här Fria Tider nämnas, med sitt utsökta koncept att parodiera gammelmedias enkla grepp, men med ett motsatt eller radikalt annorlunda budskap. Såvitt jag kan se är detta Sveriges enda genuint konservativa publikation (d.v.s. paleokonservativa, eller kanske t.o.m. post-paleokonservativa, med den något klumpiga benämning jag sett mig tvungen att använda i några sammanhang).

Naturligtvis gör denna tidning misstag, med sina begränsade resurser, och säkert kan ett och annat övertramp i även för mig problematisk riktning ha skett. Visst finns fortfarande formella brister. Men jag måste sätta frågetecken för vissa sverigedemokraters påstående att tidningen är en del av den s.k. identitära rörelsen, ja att den inte bara skulle dela dess av mig i flera inlägg diskuterade, av den franska nya högern och den tyska radikalkonservatismen präglade åskådning, utan att den rentav, med dessa kritkers tolkning av denna rörelse, skulle vara neofascistisk. Av detta kan jag inte minnas att jag sett något, även om jag måste göra reservationen att jag inte läser allt. När det gäller de andra misstagen och bristerna är de knappast värre än gammelmedias.

Att man utöver flera nya lovande svenska skribenter publicerar en hel rad av de allra tyngsta, genuina konservativa politikerna och tänkarna i den anglo-amerikanska världen idag, som Buchanan, Scruton och Gottfried, säger mycket. Det enda man borde kunna kritisera Fria Tider för från SD-perspektiv är en alltför stark libertariansk tendens, som avviker från en aspekt av partiets socialkonservatism.

Även nya Samtiden ser på många sätt lovande ut. T.o.m. Nationaldemokraternas misslyckade utbrytning ur SD har, efter att partiet lagts ned, lämnat efter sig inte mindre än två tidningar som såvitt jag kan se båda förbättrats och resursmässigt förstärkts i jämförelse med ursprunget – det gamla partiorganet Nationell Idag – och åter åtminstone något närmat sig SD. Dels Nya Tider, som nämns med respekt i ganska stora kretsar även utanför SD-sympatisörernas, dels Nationell Idag som behåller det gamla namnet (även om jag hört att man planerar att ändra det) men med ny redaktionell linje, under beteckningen “oberoende sverigedemokratisk”, och med förstärkt fokus på Europafrågor.

Oavsett vad man tycker om alla dessa – och vad jag tycker bör delvis kunna utläsas av vad jag skrivit de senaste åren om SD – måste sägas att detta innebär en normalisering av den mediala situationen, som nu mer börjar likna den i Frankrike, där en rad tidskrifter finns kring partiet Front National, på större och mindre avstånd och präglade av en högre eller lägre grad av radikalitet.

Av dessa skäl, och därför att jag egentligen bör koncentrera mig på de två andra av de tre “nivåer” som även denna blogg är avsedd att vara ägnad, nämligen Spirituality och Arts & Humanities, återpublicerar jag bara än en gång några av mina mer relevanta, SD-relaterade politiska texter (hittills har det visat sig att de på detta sätt fått många nya läsare), och hänvisar i övrigt till alla utmärkta debattörer jag länkar till under Politics på Länk-sidan – de kommer säga åtminstone det mesta som behöver sägas inför valet. Alla är förstås också välkomna att följa mig på Facebook och Twitter, där jag länkar till dem och andra och ibland kommenterar ett och annat. Men som sagt: min uppfattning är att det jag redan sagt i mina blogginlägg under de senaste åren fortfarande behöver sägas.

2 Responses to “Bör man säga något nytt inför valet?”


  1. 1 Den Väldige September 4, 2014 at 4:47 pm

    “…inte minst eftersom jag säger en del saker som de inte säger.”

    Årets understatement? Jag kan inte komma på någon annan svensk som säger så många saker som dagens politiker inte säger, och dessutom säger det på ett så exceptionellt genomarbetat sätt.

    “‘Missionerande’, aktivt utnående har inte präglat min blygsamma verksamhet, på något område.”

    Personligen tycker jag att det är mycket synd. Detta då kvaliteten på bloggposterna ju är allt annat än blygsam. För min del är det fortfarande så, fast jag läst bra många inlägg här vid det här laget, att jag egentligen alltid häpnar när jag konstaterar att JOB åter, med överlägsen tankekraft och konsekvens, och med alltid lika självklart perfekt fungerande moralisk kompass, än en gång skrivit en analys eller gjort ett yttrande som är tydligt oumbärligt om man menar allvar med att förstå vad som har hänt och händer i Sverige.

    “Visst finns mycket nytt att säga om politiken, i den meningen att det redan sagda givetvis hela tiden kan tillämpas på nya situationer, händelser, uttalanden o.s.v. Särskilt i valrörelsen kan detta naturligt förväntas. Men är det nödvändigt att just jag gör det?”

    Jag tycker det personligen. Att det är nödvändigt alltså. Det beror helt enkelt på att JOB i hög grad är måttstocken för övriga seriösa samhällskritiker i Sverige i dag, detta på grund av den fullständigt konsekventa hållning som uppvisas kombinerad med ett ständigt, alltid mycket väl, kontrollerat och ändamålsenligt ösande ur verkligt djupa kunskapskällor. Om man inte ser det så måste det, enligt min uppfattning, bero på att man inte riktigt koncentrerat sig när man läst honom.

    “Även om det inte alltid sker utifrån de mer utförligt formulerade politisk-filosofiska och historiska perspektiv jag försökt introducera, eller utifrån min mer specifika erfarenhet, är det, tycker jag, många andra som hanterar alla dessa på även från min ståndpunkt tillräckligt bra sätt, och på flera specialområden naturligtvis också mycket bättre än jag skulle kunna.”

    Ja, det finns några andra mycket bra skribenter, det är självklart helt riktigt. Men jag kan faktiskt inte komma på ett enda namn som håller samma standard, varken generellt eller i enstaka artiklar eller inlägg. Vem skulle det vara efter att Marika Formgren slängt in handduken?

    Som jag ser det är det JOB:s politiska inlägg på denna blogg som tydligare än någon annan röst i Sverige anger vart vi i första hand måste röra oss, och varför. Det är ju möjligt att det bara är jag som verkligen tycker att dessa inlägg är nödvändiga, men jag vägrar faktiskt att tro det.

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 10, 2014 at 9:00 am

      Vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Jag har fått mycket fint beröm här i bloggen genom åren, men detta överträffar allt. Tack Väldige. Jag återkommer snart till dig.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi